Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
8 februari 2019 13:33

Ridsportens vardagshjältar är guld värda

Ridsportens vardagshjältar är guld värda
Framridningen höll på att sluta i en smärre katastrof, men tack vara en okänd vardagshjälte gick allt bra.

Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.

Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.

19startlista
LillyBelle Enestubbes namn i en officiell startlista. Lördagen den 2 februari blev historisk.

Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!

Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.

Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.

LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.

Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.

19tävling
LillyBelle och Tindra nollar i sin första grundomgång. Sedan dök det upp en liten detalj och ställde till det.

Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!

Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.

Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.

Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!

Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.

Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
15 mars 20:16

Ponnypappan: När får vi se Peter Lundström Classic?

Ponnypappan: När får vi se Peter Lundström Classic?
Både ryttare och publik skulle uppskatta en favorit i repris av Peter Lundström bana från GHS, tror Ponnypappan. Foto: Anna Nyberg

Vad händer med en bana när tävlingen är över?

Sug på frågan i ett par sekunder.

Eller tänk efter i fem sekunder till.

Oavsett hur länge du funderar tror jag att svaret är detsamma.

Banan försvinner. Finns inte längre. Den existerar kanske som en digital skiss på en server någonstans, men betraktad som ett fysiskt och levande väsen förpassas den till historien likt en dagslända efter ett kort, intensivt och dramatiskt liv.

På detta har jag tänkt under en längre tid och landat i två frågor som jag sedan låtit ligga i marinad.

Första frågan:

Varför låter vi banorna bara försvinna?

Jag har inget svar på det, förstår inte varför. Misstänker att det ”kanske bara är så”. Tänker även att det kanske inte är tillåtet att använda samma bana flera gånger men tvivlar samtidigt på att förhåller sig så.

Min andra fråga lyder:

Om det är okej att använda gamla banor – varför i hela världen görs inte det?

Jag menar, ta banan Peter Lundström designade under världscupens Europafinal i Scandinavium i februari som exempel. Publiken älskade den, ryttarna älskade den och jag är säker på att Peter Lundström var nöjd med den.

Se bilden av Peder Fredricsons chansning under omhoppningen när han går innanför på bortre kortsidan i hopp om att vinna tid, men där chansningen inte går hem. Eller tänk på Henrik von Eckermanns omhoppning, där det saknas futtiga 28 hundradelar upp till förstaplatsen.

Tror ni att Peder och Henrik velat hoppa banan på nytt om de fått?

Klart att de velat.

Om så varit fallet: Hade Peder fortfarande chansat och lyckats eller hade han spelat säkrare och gått utanför? Hade Henrik hittat ett sätt att kapa tre tiondelar?

Själv hade jag älskat att se hur ryttarna hanterat samma bana på nytt, ett år senare – och jag förstår inte varför en bana måste vara som en fyrverkeripjäs på nyårsafton; någonting som sprakar vackert och intensivt under en kort tid för att sedan helt försvinna.

Här finns ett helt nytt och otroligt spännande tävlingsmoment att ta till. Genom att, vid vissa stora utvalda tillfällen, använda tidigare banor skulle hoppsporten skapa en helt ny tävlingsform utan att behöva ändra på en enda regel. Samma bana som föregående år skulle betyda förhandsspekulationer, tidsjämförelser med föregående år – ja, det skulle till och med kunna slås banrekord.

En sådan klass skulle skapa buzz. Ryttarna skulle för första gången få chansen att revanschera sig och reparera gamla misstag och publiken skulle för första gången kunna läsa på och ladda upp genom att titta på reprissändningar av tidigare tävlingar.

En sådan tävlingsform skulle framför allt vara en hyllning till våra enastående konstnärer till banbyggare runt om i Sverige och världen.

Jag ser en vinn-vinn-vinn-situation här.

Ryttarna är vinnare eftersom de, likt golfspelare, får återvända till samma bana.

Publiken är vinnare, eftersom ett nytt spänningsmoment adderas.

Banbyggaren är vinnare, eftersom hens fina hantverk får en ny dimension av uppskattning.

Därför undrar jag:

• Varför inte införa en klass som kan få heta typ Peter Lundström Classic under nästa GHS?

• Varför inte en Fredrik Malm Special eller en Maria Alfredsson Trophy?

• Eller varför inte en klass på din egen hemmaklubb där en av dina lokala banbyggares bästa banor återanvänds och hyllas?

Men som jag nämnde ovan har jag en brasklapp: Är detta över huvud taget tillåtet?

Eftersom jag fram till i onsdags kväll svävade i ovisshet beslutade jag mig för att kontakta en som vet och ställa tre frågor:

1. Är det okej att använda exakt samma bana flera gånger?

2. Om ja: Varför har man i så fall inte gjort det tidigare?

3. Vad skulle du själv tycka om att banor återanvänds?

Jag valde att ringa mästaren själv, Peter Lundström. Han svarade på andra signalen och sedan följde ett 19 minuter långt samtal där Peter, lika ödmjukt som inspirerande, bjussade på sina tankar om banbyggnad. Han svarade dessutom på mina frågor, som kortfattat fick följande svar:

1. Jag ser ingenting i reglementet som förbjuder det.

2. Jag vet inte/Svårt att svara på.

3. Det skulle vara väldigt intressant.

Så: om skidsporten lyckats öka sin popularitet genom införandet av masstarter och sprintlopp och orienteringssporten lägger in tävlingar i stadsmiljö för att få större publiksiffror – varför inte skruva upp stämningen i banhoppning genom lite smart återvinning?

Vad tycker du?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
8 mars 12:57

Ponnypappan: Ta av foliehattarna – FEI har varit unikt snällt

Ponnypappan: Ta av foliehattarna – FEI har varit unikt snällt
2024 var sista gången det var fullt tillåtet att filma under Gothenburg Horse Show. Foto: Privat

Det slog ner en bomb i Ridsportsverige i veckan när det internationella ridsportförbundet, FEI, offentliggjorde sina nya riktlinjer avseende rörligt material från större tävlingar. Från och med nu är det FEI:s egna kanaler som gäller. Ryttare, groomar och andra i respektive ryttarteam tillåts inte filma sina ritter eller lägga upp dessa på sociala kanaler, sajter och bloggar.

Denna sajt var en av flera som uppmärksammade de nya riktlinjerna och som brukligt är publicerades nyheten på Ridsports Facebooksida. Just nu räknar jag till drygt 250 kommentarer varav lejonparten består av måttligt till extremt uppretade ridsportmänniskor.

Kritiken är inte direkt av det lindriga slaget:

• En del anser att det är en skymf mot hästvälfärden att FEI tuffar till reglementet.

• Det antyds att FEI har något att dölja.

• Flera läsare undrar om det är första april.

• En del tycker det är ”sjukt”, någon blir ”bara trött” och någon ropar ”censur”.

Och så vidare.

Stormen i vattenglaset är verkligen intensiv.

Själv tycker jag också att FEI:s beslut är väldigt konstigt.

Inte att beslutet fattats men att det fattats först i mars 2024.

Det enda konstiga här är att riktlinjerna inte redan skrevs för 20 år sedan, när Facebook uppfanns, eller åtminstone 2005 då Youtube såg världens ljus.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få ingå i Ridsports reporterteam på plats i Scandinavium (tack, det var bland det roligaste jag någonsin gjort!). Det jag förvånades mest över var att det var okej att lägga upp korta filmklipp från hela arenan i form av reels och stories på Instagram. Där satt jag inne i arenan med min telefon och hade i stort sett fritt blås. Jag filmade ceremonin när Henrik von Eckermann väljs in i Hall of Fame, när Peder Fredricson tar sig vidare till omhoppning i Gothenburg Trophy och en massa annat smått och gott. Sedan gick jag in på Ridsports instakonto och tryckte på publicera.

Jag skriver det igen: Som ackrediterad media tilläts jag använda mobilen helt utan minsta restriktioner. Något jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att jag någonsin skulle få göra.

Med reservation för att jag inte hunnit kolla alla stora idrottsorganisationer i världen vågar jag ändå påstå att FEI:s riktlinjer fram till nu varit unikt liberala. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man, oavsett idrott, tillåts filma från en stor pågående tävling eller match, lägga upp klippet på sin egen mediesajt i syfte att dra klick och därmed kamma hem intäkter. Det är faktiskt helt obegripligt.

Jag ringde till och med runt till några av de största sporterna i Sverige för att verkligen kolla läget. De skrattade, för de fattade knappt vad jag menade. Samtliga har rigorösa föreskrifter och absolut förbud för media och andra att utan tillstånd filma under pågående match och sedan publicera som inlägg i sina kommersiella kanaler. 

Hockeyligan SHL har exempelvis sålt sina rättigheter till TV4 för extremt dyra pengar och om jag till exempel skulle vilja lägga upp en målsituation från en match är det TV4:s konton på Instagram och X (Twitter) mitt hopp står till. Min möjlighet är då att – om TV4 råkar välja ut det klipp jag önskat – bädda in TV4:s inlägg och publicera det i min egen text. För mig är det helt självklart att en aktör som betalat enorma pengar för att sända också har ensamrätten på allt rörligt material. Vad FEI har sysslat med vet jag faktiskt inte – och jag undrar till exempel hur kul SVT, som har rättigheterna till alla våra stora FEI-tävlingar, tycker om att konkurrenter kan gå runt och filma lite som de vill och sedan publicera. Hade jag varit i ledande ställning hos ett sändande bolag hade jag givetvis satt press på den som sålt rättigheterna till mig – och precis så tror jag att det är i det här fallet också. Köper du rättigheterna till rörligt material vill du ju självklart också ha ensamrätten till det.

Om man kan likna FEI vid en tidning har FEI hela vägen fram till nu varit en tidning som helt skänkt bort allt sitt material, helt fri från Plus, Premium och vad betalväggar brukar kallas. Att man först nu stramar upp reglerna – så ofattbart sent som i mars 2024 – är någonting jag knappt kan ta in. Självklart vill FEI att deras utvalda material ska få maxad spridning, liksom det sändande bolagets.

Dessutom har jag svårt att förstå upprördheten av helt andra skäl. För det första ser jag inget som förbjuder privat filmande från läktarna utan bara för ryttarna själva, deras team och vi i media. Logiskt, eftersom dessa har egna plattformar med stora antal följare (vissa följs av flera miljoner) och FEI givetvis vill att det rörliga materialet som delas bär FEI:s eget märke, alternativt det sändande bolagets. För det andra gäller riktlinjerna enbart FEI:s större tävlingar. Är det inte en FEI-klassad tävling (alltså mer än 99 procent av alla tävlingar i Sverige) lär det vara fritt fram att filma för vem som helst, var som helst och när som helst.

Så ta av foliehattarna, sluta slåss mot väderkvarnarna och chilla lite! Det vi ser här är ingen konspiration eller illasinnad agenda med syfte att dölja något. Det här är ett sätt att slå vakt om och ge mervärde, både åt både ett internationellt idrottsförbund och till innehavare av svindyra sändningsrättigheter.

FEI har varit unikt snällt ända fram till nu. 

Det är de faktiskt värda ett stort tack för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
1 mars 11:55

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen
12 000 i ett utsålt Scandinavium. Det blir inte bättre än så här. Foto: Privat

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
23 februari 08:39

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje
Det är tur att Angelo hanterar nervositet på ett annat sätt än jag i Sverigeponnyn. Foto: Kim C Lundin

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

281 Rampen
Tränaren Ann Liwing kommer med några avslutande råd innan Angelo och Rosie släpps upp över den klassiska rampen och kastas in i Scandinavium likt gladiatorer. Foto: Daniel Enestubbe

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Angelo klarar hinder efter hinder. Nervositeten att se det från sidan är fysisk. Foto: Kim C Lundin

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Målgången är klar. Hindren står kvar. Foto: Kim C Lundin

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
16 februari 15:01

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det
De mörka molnen över ridsporten är många just nu, och Ridsports bloggare Ponnypappan funderar på hur vi kan gå vidare efter den senaste tidens skandaler. Foto: IStock/Gujiang xie

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
9 februari 12:59

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare
Alexandra Nordenson och Roxanne, 2023 års vinnare av Sverigeponnyn. Foto: Roland Thunholm

Det finns många saker som är intressanta och som sticker ut med ridsporten. Det känns som att jag skrivit om det otaliga gånger i den här bloggen genom åren.

Ridsport är den farligaste sporten alla kategorier, sett till risken för allvarliga skador och till och med när det gäller risken att dö.

Ridsport är den i särklass dyraste sporten att hålla på med för den ryttare som tar sitt ridande vidare upp till tävlingsnivå.

Ridsport är rimligen också den sport som innehåller flest moment och tar mest tid i anspråk för den som ska genomföra ett träningspass.

Men inte nog med det.

Ridsport måste även vara den största sporten för förlorare. Då menar jag inte förlorare likt epitetet ”loser” som elaka människor kan klistra på vem som helst. Jag menar förlorare i rent sportslig mening. Om du och din häst håller på och tävlar lär ni er blixtrande snabbt hur det är att förlora tävlingar, oavsett om du heter Pelle, Lisa, Kalle, Tova eller Henrik von Eckermann.

Oavsett nivå finns det i ridsport ingen Mondo Duplantis, som vinner precis allt han ställer upp i.

Det finns heller ingen Novak Djokovic, som fortfarande, efter snart 20 år i toppen, är världens bäste tennisspelare och vinner de stora titlarna.

Till och med nämnde Henrik von Eckermann, världens bäste ryttare och mest långvarige världsetta, har långt fler placeringar som är tvåa eller sämre jämfört med hur många gånger han slutat etta.

Det är, helt enkelt, väldigt tufft att vara ryttare – av flera ovan nämnda tunga skäl.

Att göra om ridsporten till en billig sport är nog omöjligt, men när det gäller hur farlig den är kan vi öka säkerhetstänket ytterligare.

Och vet ni – jag har hittat en tävling där jag vågar påstå att långt fler än den som kommer etta är vinnare. Ja, jag kan gå så långt som till att våga påstå att i princip alla är vinnare i den här tävlingen.

Jag tänker på Sverigeponnyn.

Ända sedan jag, för ungefär fem år sedan, lärde mig vad Sverigeponnyn är har jag gillat allt jag sett och hört om Sverigeponnyn.

Den vänder sig till C-ponnyekipage, alla som testat på Lätt B får delta i kvalet och för de allra lyckligaste väntar en hel veckas träning, umgänge och tävling i samband med semifinal och final i Scandinavium.

Jag vill som sagt påstå att alla är vinnare, såväl ryttare som hästar.

Varför?

Jo, för det första handlar det om inverkan. Om att sitta bra, rida bra, välja bra vägar. Allt detta främjar god ridning och god ridning är mer skonsamt för din häst och gör att du utvecklas som ryttare.

För det andra tror jag så här: I samma stund som en ung ryttare anmäler sig till ett kval till Sverigeponnyn tänker denne ryttare på h-u-r den ska rida, inte på hur s-n-a-b-b-t den ska rida. Redan tiden som passerar mellan anmälan till ett kval och själva kvalet är en seger för ryttaren, just därför att ryttaren måste tänka ”hur” istället för ”hur snabbt”.

För det tredje: Den som misslyckas i ett kval är vinnare ändå, åtminstone alla som lyckas passera mållinjen. Deras ritter har då granskats och bedömts av rutinerade och specialutbildade inverkansdomare. Med sig får ryttaren ett protokoll där domaren, i sympatisk punktform, anger vad som behöver förbättras och tränas på framöver. Att få sådan konstruktiv kritik är också att vara en vinnare för framtiden. Min egen son Angelo är ett bra exempel. När han red sitt första kval hösten 2022 och inte lyckades ta sig vidare till Göteborg fick han svart på vitt vad han behöver träna på för att bli en bättre ryttare – och har sedan dess verkligen gjort det. Han är en mycket bättre ryttare i dag därför att han har ett helt annat ”hur-tänk”.

För det fjärde: Enligt all rimlig logik borde ett genomtänkt koncept som Sverigeponnyn även få alla inblandade hästar att känna sig som vinnare. Jag tror nämligen att många polletter trillar ner hos ryttare som ägnar sig åt inverkan och bakom varje pollett borde det finnas en glad häst som känner sig som en firad vinnare.

Det är mindre än två veckor kvar nu, sedan är det dags för Sverigeponnyn 2024.

Under en magisk kväll i Karlshamn i höstas lyckades Angelo och Rosie kvala sig vidare till Göteborg. Ända sedan den dagen har Angelo gått omkring med ett ännu skarpare ”hur-tänk” och gjort allt han kan för att rida väl.

Han kommer säkerligen inte att vinna Sverigeponnyn, men det spelar faktiskt ingen roll. Angelo och alla de hundratals som kvalat är vinnare ändå. Det gör Sverigeponnyn till den perfekta tävlingen i vår dyraste och farligaste sport för förlorare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
2 februari 14:55

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?
Bilden är tagen i ett annat sammanhang och hästen på bilden har ingenting med artikeln att göra. Arkivbild: Roland Thunholm

I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.

Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.

Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.

Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.

Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.

I can never have them unseen.

Så sa han ordagrant.

Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.

Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.

Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.

Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.

Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.

Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.

Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.

När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.

I can never have them unseen.

Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?

Det undrar jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
26 januari 13:54

Ponnypappan: Alla borde dela ut ett ledarpris

Ponnypappan: Alla borde dela ut ett ledarpris
Ann Liwing – Årets ledare. Foto: Privat

Bortskämda med framgångar och utmärkelser som vi blivit satt vi ännu en gång med visst hopp i tv-sofforna framför Idrottsgalan. Att ridsporten är nominerad i alla stora sammanhang är någonting vi numera, otroligt nog, tar för givet.

I år: von Eckermann och Ankarcrona i varsin kategori; Årets manlige idrottare och Årets ledare.

Henrik och eller Henrik eller ingen alls?

Så löd frågan.

Jag var ganska säker på att svaret skulle bli noll och intet. Sverige må vara ett lilleputtland på jorden med en relativt begränsad befolkning när det kommer till eliturval men oj, vilken stor nation vi är på idrottshimlen när en jury ska utse vinnare.

Mondo Duplantis tycker jag, trots stenhård konkurrens av bland andra von Eckermann, var en värdig vinnare. Det han gör borde vara omöjligt. Han spränger gräns efter gräns och vinner bokstavligt talat varje tävling han ställer upp i med en överlägsenhet som känns övermänsklig.

När det kommer till kategorin Årets ledare är jag mer tveksam.

Hade Henrik Ankarcrona varit mer förtjänt av priset än skidskyttets Johannes Lukas?

Jag har ärligt talat ingen aning.

Årets ledare är en knepig, ja faktiskt till och med märklig, priskategori. För hur ska en ledares prestation bedömas i förhållande till andra ledares? Ytterst få av oss, nästan ingen alls, har ju minsta insyn i hur dessa ledare utövar sitt ledarskap, vilka knappar de trycker på för att skapa trivsel och framgång eller hur de löser konflikter?

Vi har ingen aning.

Ändå är alla dessa tränare, som de i någon form är, värda all form av uppskattning. Att vara tränare är nämligen beundransvärt svårt eftersom du måste vara bra på det för att överleva. Är du inte en bra tränare inom elitidrotten försvinner du, antingen genom att du får sparken (som i de stora lagidrotterna) eller på grund av att ingen vill ha dig.

Efter att ha dagligen ha skrivit om idrott under nästan 30 år finns det ingen yrkeskategori som imponerar mer på mig än tränarna. De ska alltid kunna säga något begåvat och kunna dra en analys två sekunder efter att en match är slut. De måste samtidigt hålla huvudet kallt och åtminstone inte öppet visa att de blir förbannade på exempelvis dumma frågor.

Inom ridsporten är det lika tufft, trots att en tränare i ridsport sällan eller aldrig tvingas bli konfronterad i media. Istället ska tränaren ha koll på olika ekipage, bestående av en människa och ett djur, och kunna se, granska och analysera alla hundratals, kanske tusentals, olika detaljer som ligger bakom ekipagets prestationer.

Tygellängd, sits, skänkel hit och skänkel dit, distanser, språng och ”titta vart du ska” ska tillsammans med alla andra moment kokas ner till sekundsnabba råd och tips som förväntas leda till omedelbar förbättring hos ryttaren. Detta sker dessutom i svinkalla ridhus och kan pågå i fem-sex timmar beroende på hur många träningsgrupper som finns på schemat. Sedan ska videor studeras i mobilen, feedback ges och uppföljningar göras. För att inte tala om alla frågor som, i alla övriga sammanhang, regnar över den som är tränare.

Jag säger så här: Vi behöver inte utse EN person till Årets ledare. Vi borde alla utse vår egen eller – som i mitt fall – mina barns tränare till Årets ledare. Därför utser jag här och nu Ann Liwing till Årets ledare. Grattis Ann – du är verkligen värd priset för allt du gjort och gör för Angelo och LillyBelle! Det du gör betyder allt för dem och för oss, ska du veta. Mitt råd till alla er som läser den här texten: Gör samma sak som jag. Gå till er tränare och tala om att ni utsett hen till Årets ledare. Det kommer att vara en välförtjänt utmärkelse.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
19 januari 11:18

Ponnypappan om när topplocket går

Ponnypappan om när topplocket går
Ibland går topplocket på mig. När går ditt?

En sak har jag lärt mig efter ett gäng intensiva år på gård. Livet på landet är inget för mesar, gnällspikar eller för folk som inte tål att få lite skit under naglarna. Livet på landet är hårt, slitsamt och består av dagliga rutiner som tar massor av tid i anspråk. För de som accepterar dessa livsvillkor är det som vilken annan sak som helst i livet. Du lär dig, du blir bättre på det och till slut går det på autopilot, direkt från förlängda märgen.

Den återkommande mockningen, den evighetslånga vattenpåfyllningen, bärandet och kånkandet blir vardag ganska snabbt. Till slut reagerar du inte ens på antalet timmar du lägger i stallet varje vecka. Allt bara finns där. Du accepterar det, och det gör dig lugn och stresstålig.

Sedan finns, i likhet med mycket annat, undantagen. De små mentala tuvorna som från ingenstans stjälper ett helt lass uppe i hjärnan. Det hör sannerligen inte till vanligheterna men det händer ändå med viss regelbundenhet i stallmiljö att irritation och ilska erupterar och hela topplocket går.

Upplever du samma sak?

Brinner det av hos dig i stallet ibland också – och i så fall varför?

Här är min lista över stallhändelser som får mitt topplock att gå:

• Det frusna boxlåset
När plusgrader och regn raskt ersätts av torr luft och ett gäng minusgrader står man ibland där som ett fån och vill bara skrika. Hästen ska ut, boxlåset rör sig inte ur fläcken och jag bannar mig själv för att jag inte smörjt det och förebyggt den uppkomna situationen. Jag hämtar istället en hammare. Bara genom extrem självbehärskning lyckas använda den till att försiktigt banka loss sprinten – inte till att slå sönder hela låset, som jag innerst inne vill.
Topplocksfaktor: 1.

• Kisstäcket
Jag känner våra hästar innan och utan nu. Vet hur de för sig när de står på box, hur mycket de dricker och om de är pedanter eller slarvrar när det de förtärt ska leta sig ur genom tarmar och urinrör. Att då se att en normalt sett skötsam häst lyckats täcka varje kvadratcentimeter spån med kiss får mig att sjuda av ilska. Jag fattar aldrig hur det gått till. Det jag fattar är att ALLT måste bort och ersättas av nytt spån.
Topplocksfaktor: 2.

• Den glömda skottkärran
Att råka glömma att ta in skottkärran när det är plusgrader är inte hela världen. Att göra det så här års är däremot en dödssynd som alltid gör mig tokig, trots att jag ibland (oftast) är den skyldige. Bara att ta i de kalla isbelagda handtagen får mig att rysa. Om kärran dessutom glömts kvar utan att ha blivit tömd stannar en tredjedel av mocket kvar och man får hugga bort eländet med grepen. Fasansfullt irriterande.
Topplocksfaktor: 3

• Bajsvattenchocken
Det fina med hästbajs är att det bara luktar i någon minut. Sedan är det i princip luktfritt. En bajshög ser heller inte speciellt äcklig ut och är närmast behändig att mocka bort. Att däremot mötas av mardrömssynen när en hel hög landat i vattenkärlet får det att vända sig i magen på mig. Att tömma ett helt kärl med bajsvatten – DET är äckligt. Dessutom måste kärlet självklart diskas noggrant samtidigt som man oroar sig för att hästen inte fått i sig tillräckligt med vätska.
Topplocksfaktor: 4

• Det stora grepfiaskot
Värstingen på listan dyker alltid upp från ingenstans. Du står och mockar i godan ro, med skottkärran bredvid dig och grepen vant i hand. Du fyller grepen med spån och bajs, lyfter upp den och ska tömma den i kärran – men håller den FÖR LÅGT! Trots att du är en fullt fungerande person kan du plötsligt inte tajma höjdskillnaden mellan grepen och kärran. Grepen krockar med kärran, innehållet kastas åt alla håll och du är i det läget övertygad om att du är den sämsta människan i hela världen på precis allting. Ilskan och självföraktet är totalt.
Topplocksfaktor: 5.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 83 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden