Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.
Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!
Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.
Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.
LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.
Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.
Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!
Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.
Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.
Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!
Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.
Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel
Följ Ridsport på