Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
8 februari 13:33

Ridsportens vardagshjältar är guld värda

Ridsportens vardagshjältar är guld värda
Framridningen höll på att sluta i en smärre katastrof, men tack vara en okänd vardagshjälte gick allt bra.

Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.

Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.

19startlista
LillyBelle Enestubbes namn i en officiell startlista. Lördagen den 2 februari blev historisk.

Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!

Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.

Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.

LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.

Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.

19tävling
LillyBelle och Tindra nollar i sin första grundomgång. Sedan dök det upp en liten detalj och ställde till det.

Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!

Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.

Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.

Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!

Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.

Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
15 februari 13:05

När den goda fen kommer på besök

När den goda fen kommer på besök
Tove Modig och Brynnebo Prince, LillyBelle och Peggy och Angelo och Tindra njuter av livet.

Efter förra veckans tävlingsdebut för LillyBelle i Värnamo följde en söndag där det i rättvisans namn var dags även för Angelo att göra sitt första lokala framträdande på ridscenerna. Pigg och energisk som han är föregås debuten av ett gäng nätter med minimal sömn. Ett trist arv från mig, ska sägas. Jag har aldrig under mitt hittillsvarande 46-åriga liv haft en enda natt med god och härlig drömlös sömn de gånger jag vetat att Något Stort ska ske den dag då morgonen gryr.

Men minimal sömn är inget som stör min son. Angelo studsar upp till den tidiga frukosten, är på sitt allra bästa humör och börjar omedelbart ladda för det som väntar.

Vi har tänkt till några varv den här gången, visa av viss erfarenhet från tävlingarna i Värnamo. Vi har förberett oss minutiöst, stigit upp i extremt god tid och allt som återstår efter frukosten är egentligen att lasta Tindra. Därefter kör vi lugnt och fridfullt på snöfria vägar och redan efter drygt en halvtimme är vi framme i Lammhult. Vi tränsar, lastar ur och sadlar. Sedan vandrar vi alla förväntansfullt upp mot anläggningen.

Snart anländer Casper Jönberg, Angelos kompis som också dagen till ära ska rida sin första tävling. De skrattar, busar och pratar en stund innan det är dags för framridning. Så här långt syns det tydligt på LillyBelle att hon både är lite trumpen och avundsjuk. Att gå runt till fots på en hopptävling när det bästa man vet är att sitta på en hästrygg är förstås tungt att hantera. Det svider i henne.

Men det här är ingen vanlig dag, visar det sig.
Det här är en dag då LillyBelle – fullkomligt oväntat och som en skänk från ovan – får besök av den goda fen.
Den goda fen har dessutom ett namn: Tove Modig.

Tove var LillyBelles enda motståndare i förra veckans tävling. En debut LillyBelle lämnade i tårar och där en glad Tove elegant red sin Peggy både snabbt och felfritt. Nu kommer Tove fram och hälsar. LillyBelles ögon blir stora. Tove berättar att hon ska tävla även i Lammhult och med två hästar den här gången.
Sedan kommer frågan som förändrar allt för LillyBelle:
– Skulle du vilja hjälpa mig att rida fram Peggy?

20lillyopeggy
LillyBelle tror inte att det är sant. Hon har precis fått reda på att just hon ska få ansvara för framridningen av lilla godingen Peggy. Det är äkta kärlek vid första ögonkastet.

LillyBelle nästan hoppar till, tror först att hon hört fel. Sedan skiner hon upp, visar en tandrad med massor av gluggar och ropar:
–Jaaaa!!
Hon är så till sig av glädje att jag blir rörd. I LillyBelles ögon är Peggy ingen A-ponny utan någon sorts All In eller Indiana. Hon har knappt pratat om annat än Peggy under veckan som gått. Om hur fin hon är, hur grymt duktig hon är och hur högt hon kan hoppa.

Och nu får hon, tack vare fina snälla Tove, ansvara för framridningen av Peggy. Något LillyBelle tar på största allvar. Hon kämpar en stund med galoppen, hittar den och sedan utnyttjar hon all tid som finns. Jag ljuger inte om jag säger att LillyBelle är ett enda stort leende från den sekund Tove ställer frågan och fram till dess att vi sätter oss i bilen för hemfärd.

Men det är Angelo som är familjen Enestubbes enda tävlande för dagen. Han har valt att ställa upp i två klasser; en lätt E och en lätt D. Som ponnypappa skakar jag av nervositet när det slutligen är dags för debuten, men jag lyckas ändå hålla telefonen någorlunda stadigt för att filma hela ritten.

Angelo är väldigt förberedd. Tidigare, när han hoppat pay and jumps, har han haft svårt att fokusera hela vägen. Vid ett tillfälle red han så anmärkningsvärt långt ut till vänster att vi fick skrika på honom för att han, i sista sekunden, skulle upptäcka det nionde och sista hindret.
När vi efteråt frågade honom vad som hände svarade han att han börjat tänka på hur man fångar en lax. Angelo är inte bara hästnörd. Han älskar fiske också.

Några laxar finns inte i skallen hos honom nu. Den här gången är hans fokus totalt. Malin har gått banan otaliga gånger med Angelo och han har memorerat varje hinder. Han styr sin lilla Tindra på bästa sätt och när han klarar sista hindret känns det som om någonting exploderar inom mig. Han är felfri, överlycklig och får sin första rosett! Och LillyBelle är i det här läget så överväldigat förälskad i Peggy att hon inte ens funderar på att bli avundsjuk.

Därför är det en smal sak för Angelo att acceptera ett nedslag i lätt D. Han är världens lyckligaste pojke och har en nyförälskad lillasyster som bara har Peggy i tankarna.

LillyBelle upphör dock inte att förvåna. När vi på kvällen leker Tjugo Frågor inbillar jag mig att jag är klurig när jag väljer en viss person. LillyBelle behöver dock bara ställa tre ja- eller nej-frågor till mig innan hon levererar det korrekta svaret: Tove Modig.
En god fe är inte alls dumt att ha ibland. Jag rekommenderar faktiskt er alla att snarast skaffa en.

Tack för att ni tog er tid – jag heter ponnypappandaniel på Insta och fortsätter gärna att hänga med er där!

20felfri
Angelo och Tindra på väg mot en felfri runda i sin tävlingsdebut.

Ponnypappan
1 februari 15:39

En ”beckåntwäck” för tvåtusen

En ”beckåntwäck” för tvåtusen
LillyBelle med sin nya hjälm.

Den blivande inköpschefen LillyBelle Enestubbe behöver hjälp.
– Pappa, kan du räkna hur många pengar jag har?
Det är ingen fråga.
Det är en direkt order jag aldrig skulle våga drömma om att inte omedelbart lyda.
Jag går med raska steg in i hennes rum. Hon tar fram den spargris som för tillfället utgörs av ett rosa pappershus och tömmer innehållet.
På golvet ligger sedan tre presentkort från i julas, där finns sedlar och mynt i en imponerande samling.

Jag ser hur intresset stiger hos LillyBelle när jag, dramatiskt sakta, räknar ett presentkort i taget, sedan sedel för sedel och mynt för mynt samtidigt som jag adderar den stigande summan.
Vi landar på 1 170 kronor.

Det är mycket för en sjuåring. Själv var jag säkert 15 år innan jag förfogade över en så stor summa pengar. LillyBelle är en ekorre. Hon vet hur man samlar och sparar.

– Vad ska du göra av pengarna? undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt, precis som hon hela tiden gått runt och väntat på frågan:
– Beckåntwäck.
– Va sa du?
– Beckåntwäck, pappa.
– Vad är det?
– Men pappa! En hjälm såklart, säger hon som om det vore den naturligaste saken i världen.

Jag låter det sjunka in. En hjälm av obegripligt märke till ett pris av nästan 1 200 kronor.
– Kostar den så mycket verkligen? frågar jag.
– Nej, pappa. Den kostar mer. Den kostar ettusen kronor och sjuhundra.
Jag tror henne inte men finner mig i situationen.
– Men då saknas det femhundra, inflikar jag.
– Jag VET, säger LillyBelle besviket och lämnar rummet.

Själv sätter jag mig vid datorn och går in på Google. Slår in ”ridhjälm pris”. Studerar resultatet.
Classic Ridhjälm, 499 kronor. Covalliero, 399. Horze InCase, 399.
Skönt, tänker jag. Några sjuttonhundra lär det inte handla om i alla fall.
När Malin kommer hem berättar jag om vad som hänt. Om att jag på order av LillyBelle räknat hennes hopsparade pengar. Jag nämner den imponerande summan.
– Sen sa hon att hon skulle köpa en hjälm med ett jättekonstigt namn, säger jag.
– Ja, svarar Malin lugnt. Hon ska ha en back-on-track-hjälm.

Polletten trillar ner, sakta men säkert.
Beckåntwäck.
Back-on-track.
Det finns ett hjälmformat som heter back-on-track.

Ny googlesökning: ”ridhjälm back-on-track”. Studerar sökresultatet igen och givetvis har den lilla skitungen rätt. En back-on-track-hjälm ligger mycket riktigt på 1 700 spänn plus minus någon hundring beroende på leverantör och försäljningsställe. Det slår mig samtidigt att de första träffarna som kommer upp brukar visa de billigaste produkterna. Malin bekräftar att 1 700 kronor absolut inte är någon övre gräns för en back-on-track-hjälm och att den hjälm LillyBelle önskar sig dessutom kostar 2 000 kronor. Det finns tydligen hjälmar som kostar det dubbla och det tredubbla, får jag veta.

18test
Endast det bästa är gott nog när huvudet ska skyddas.

Jag grubblar igen. Tänker efter. Å ena sidan är tvåtusen för en störtkruka löjligt mycket pengar. Å andra sidan: är det någonting som ska få kosta, som ska vara av högsta kvalitet och säkerhet när man rider, är det en hjälm.

Jag lär mig hela tiden. Tänker på skämtet ”I used to have money, now I have a horse” och lär mig lite till.

Ett par dagar passerar. Snöslasket lägrar sig som en smutsig filt utanför vårt hus. Medan jag dukar av och ställer in disk efter vår familjemiddag intar barnen position i tv-rummet för att se Greta Gris. Det börjar snart bli läggdags när Malin överraskar barnen.
– Vad säger ni? Ska vi åka till Hööks? Dom har fått in lite nya grejer.
Barnen skriker. En minut senare är det tyst och tomt. Jag står ensam kvar och trycker igång diskmaskinen. När jag knappa timmen senare dammsugit och tvättat golven hör jag Volvon rulla in framför huset. Små klampande men snabba steg hörs från snöblasket. Dörren öppnas. LillyBelle vrålar:
– PAPPA! PAPPA! Kolla!

Ögonen tindrar. Glädjen är total. I famnen har hon en stor kartong. Jag hinner upptäcka en blå etikett med texten Bäst i test på ena sidan.
– Gissa vad jag har köpt! nästan skriker LillyBelle.

Nu är jag påläst och svarar direkt:
– Det vet jag. En back-on-track!
Hon tittar förvånat på mig, ler sedan med hela ansiktet och nickar upprepade gånger.

Sedan viker hon försiktigt upp kartongfliken, lyfter ut det emballerade innehållet. Inuti en snygg svart påse ligger den. Superhjälmen.
– Den var för stor först. Men sen kunde man ändra längst bak, förklarar LillyBelle pedagogiskt.
Jag har lärt mig ett nytt begrepp. LillyBelle har till mer än hälften finansierat en ny och säkrare hjälm. Ännu en bra och lärorik vecka har passerat.

Tack för att ni tog er tid – och ni är vanlig ordning hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

18erikaolilly
Erika och LillyBelle – nu säkrare än någonsin.
18sparhus
Spargrisen, eller rättare sagt sparhuset, är nu tomt.

Ponnypappan
25 januari 15:56

De äldsta tricken i boken

De äldsta tricken i boken
Uppdraget är slutfört.

Jag hann inte göra mycket mer än att skicka in min förra bloggpost till redaktionen förrän ett lömskt väsen smög fram bakom min rygg, tog stryptag på mig och sedan vägrade att släppa taget.
Förkylning.
Den sjätte på lika många månader.
Japp, nytt personligt rekord för min del.

Ju äldre man blir desto mer inser man att förkylning är ett normaltillstånd. Att vara lite sjuk är det nya friska och är man ponnypappa är virus inte skäl nog för att kvittera ut frikort mot mockning och allmän hästtillsyn. Men det här viruset har varit elakare än de tidigare. Symptomen har liksom kommit i fel ordning. Först kom hostan, sedan halsont och därefter rinnsnuva och ett huvud, dimmigare än London i sina värsta stunder.

Det är då du måste tvinga dig att vara smart, att tänka listigt och lägga upp en plan B för att vardagslivets hjul åtminstone hjälpligt ska snurra runt några varv till. Mitt i den värsta förkylningsfasen noterar jag nämligen att det börjar bli ont om hö i det lilla loftet ovanför ligghallen. Jag räknar till tre småbalar, gör ett överslag i huvudet och räknar ut att jag helst i förrgår skulle ha behövt hämta mer.

Jag ringer till min höleverantör Pär, en pålitlig bonde som bor fyra mil söderut. Han är som alltid flexibel och lovar att jag kan kan komma omgående. Det råkar vara lördag och därmed ingen skoldag för Angelo och Lillybelle. Malin är däremot upptagen med fotojobb och kan inte assistera mig.

Barnen älskar att följa med till Pär. Särskilt Angelo, som sedan flera år tydligt deklarerat att han tänker bli bonde när han blir stor. Med stor nyfikenhet har han pepprat Pär med tusentals frågor om allt från hur många gånger om året man ska skörda till vilket vinterfoder korna gillar bäst.

Att få med mig Angelo och Lillybelle på resan är enkelt. De jublar redan när vi sätter oss i den släpförsedda bilen. Väl framme får barnen till sin stora förtjusning stifta bekantskap med en blott två dagar gammal kalv, vars mor oväntat och tragiskt dött i samband med förlossningen. Inte ens i mitt förkylningsberusade tillstånd kan jag låta bli att titta på kalven; så söt, så liten och så social.

17kalv
LillyBelle och den två dagar unga kalven.

Medan barnen sedan springer runt och leker med busiga tollaren Cilla staplar jag, med stor möda och kronisk hosta, höbalarna så effektivt det går för att få plats med så många som möjligt. Det brukar funka ganska smidigt men den här gången tycks Pär ha smugglat in blytyngder i varenda bal.

Under ett ideligt hostande och snörvlande lyckas jag ändå, med Pärs hjälp, få in samtliga 55 balar i släpet. Vi åker tillbaka till Växjö och jag trotsar dimman inuti mitt huvud och försöker tänka smart. Det är nu det svåra börjar. Balarna ska upp på loftet och jag behöver hjälp.

Det är dags att spela fulspel. Dags att plocka fram de äldsta knepen i boken. Det är dags att muta barnen. Jag vet att både Angelo och LillyBelle har full koll på innehållet i sina spargrisar. Vet att de redan tittat ut nya hästgrejer som de vill inhandla när de får råd.

Jag erbjuder dem att få dela på en hundring om de hjälper till. De funderar. Är ännu inte helt övertygade. Jag sockrar budet och slänger in ett rör Pringles sourcream & onion. De accepterar.

17pringles
I krig, kärlek och vid obarmhärtiga förkylningar är allt tillåtet. Exempelvis mutor.

Som blivande bonde går Angelo utan vidare med på att inta platsen uppe på loftet. Hans uppgift blir att ta emot balarna jag langar upp och rulla in dem längs loftets golv. Problemet är LillyBelle. Jag vet att jag i det här läget klarar mig utan hennes hjälp men hon är både för liten och dessutom totalt ointresserad av att inta position uppe på loftet. Hon flummar hellre runt i sin egen lilla värld men är samtidigt mycket mån om att allt ska vara rättvist här i världen. Hon klargör att även hon måste ha en arbetsuppgift, för ”annars blir det orättvist”.

Då kläcker jag den briljanta idén.
– Vill du vara höchef, Lilly? undrar jag.
Hon skiner upp.
– Ja! Vad är höchef?

Jag förklarar att höchef är den kanske viktigaste uppgiften av alla. Någon måste ju bestämma i vilken ordning balarna ska skickas upp på loftet. Och vem kan klara en sådan uppgift bättre än LillyBelle?

Hon tackar ja till att bli höchef. Arbetsordningen är därmed följande: jag står nere i ligghallen dit jag under stora plågor burit in 55 höbalar. Angelo positionerar sig uppe på loftet, beredd på att ta emot. Bredvid mig står LillyBelle och bestämmer vilken bal jag ska sätta grepen i och kasta upp till Angelo. Hon tar sin uppgift på största allvar.
– Nej, inte den balen pappa. Det är den du ska ta. Den där borta!

LillyBelle chefar. Jag lyder. Angelo utgör tredjelänken. Tillsammans är vi en dynamisk trio med varsin superviktig uppgift. Jag sparar både tid och viktig energi. Angelo är stolt över sin bragdartade bondeinsats och LillyBelle glänser som chef. Dessutom smakar chipsen bra och barnens drömmar om att återigen besöka hästsportbutiken växer.

Tack för att ni tog er tid! Och som vanligt får ni gärna hänga med mig på Instagram som ponnypappandaniel


Ponnypappan
18 januari 15:34

Små grytor har också öron

Små grytor har också öron
Om Tindra med sina 99 centimeter är liten, vad ska man då kalla godingen Ikaros som dök upp på mätstationen?

Det är söndag och ännu ett spontant träningspass avverkas på vår lilla ridbana. LillyBelle rider sin Erika och kämpar med galoppen, där Erika har en tendens att bocka sekunderna efter att hon fattat galopp.

Men det är inte LillyBelle som fångar min uppmärksamhet utan Angelo. Med en koncentration som måste vara maximal skrittar han sin Tindra. Det ovanliga är att han håller sig innanför spåret. Angelo, som ofta brukar följa spåret utan en plan, rider nu innanför spåret och försöker hitta egna vägar. Han frågar också Malin hur man ”ställer en häst”.
Jag går fram till honom.
– Varför rider du så långt in? undrar jag.
Angelo tittar upp och svarar snabbt:
– Jens sa det. Att man ska rakställa hästen och ställa den i hörnorna.

Svaret gör mig lika förvånad som glad.
”Jens sa det”.

16jensa
Jens Fredricson – tydlig, enkel och lagom rolig.

Dagen före har ridklubben i den del av Växjö där vi bor arrangerat en mycket uppskattad heldag med Jens Fredricson som gäst. En dag som avslutats med en två timmar lång clinic där läktarna fyllts till sista plats.
Hela vår familj besökte anläggningen. Malin och barnen från tidig förmiddag medan jag själv dök upp lagom till clinicen. Där passade jag på att ta lite bilder och skriva en artikel i Smålandsposten om Fredricsons besök i Växjö.

En clinic i all ära, tänkte jag. Kan verkligen en lång levande ridsportföreläsning intressera små barn? Är inte en clinic lika kul som att gå på högmässa om man är sju eller åtta år gammal? Jag inser nu till min glädje att jag haft fel. Små grytor har också öron och det visar sig att Angelo likt en svamp sugit i sig Jens Fredricsons visdomsord. Framför allt verkar uppmaningen om att inte fuska i ridspåret ha gett omedelbar effekt.

Som vuxen skulle jag vilja recensera Jens Fredricson genom att utdela ett mycket högt betyg. Jens är tydlig, enkel och rolig på det där lagoma sättet som aldrig övergår i käckhet eller göteborgska ordvitsar. Jag är långt ifrån någon hästexpert men efter 23 år som sportjournalist och ett tidigare liv som tennisspelare har jag skaffat mig en del kunskaper om vad som förenar all idrott. Framför allt insikten om att utveckling kommer av att göra det enkla, att inte krångla till det och att bygga upp en kärlek till att träna, nöta och upprepa. Ta vilken världsstjärna som helst i vilken sport som helst och ni kommer att upptäcka en detalj när ni ser dem tävla.
De får det svåra att se enkelt ut.
Det svåra är att göra det enkla i exakt rätt läge, och just denna förmåga skapar utveckling.

Ovanstående är kontentan, själva essensen, i de budskap Jens Fredricsons skickar ut under sin clinic. Allt han säger är lika enkelt som svårt.
• Fokusera på rätt saker.
• Fråga om du inte vet, lägg korten på bordet.
• Det är din skyldighet gentemot hästen att sträva efter förbättring.
• Var konsekvent.
• Tänk inte på vad ni inte ska göra utan på vad ni ska göra.
• Hästen förstår inte ordet ”inte”.

Dessa teser är grundstenar för en sund och bra utveckling. Det är sådana självklarheter att till och med jag förstår dem. Den som inte når stjärnorna kanske når trätopparna om dessa uppmaningar följs.
Att Jens Fredricson sedan inte kan hålla sig från att dela ut en hästspark mot lillebror Peder höjer stämningen ytterligare i det småkyliga ridhuset:
– Peder är äckligt bra men han är egoistisk, behöver bara tänka på sig själv. Får jag en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom.

Utöver clinicen har ett par viktiga pusselbitar fallit på plats under veckan. För att målet om att tävla lokalt ska infrias måste vi få svart på vitt på hur höga Tindra och Erika är. I måndags var det äntligen dags för mätning på veterinärkliniken vid Tingsryds travbana. Nyfiket stövlade våra fyrbenta damer in i mätrummet och när de kom ut stod det klart att Tindra mäter 99 centimeter i mankhöjd och Erika 126. Reggat och klart.

16mätning
Tindra får äntligen svart på vitt om sin mankhöjd. 99 centimeter.

Nästa steg: tävlingslicens.
Det fixade vi redan dagen efter genom några snabba klick i tävlingsdatabasen.
Barnen, som för närvarande nöjer sig med påhittade inomhustävlingar med leksakshästar, är nu spända av förväntan inför var deras riktiga tävlingsdebut kommer att ske. Jag återkommer i ämnet.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med mig på Instagram som ponnypappandaniel

16race
Vem vinner det här? Jag tippar på ekipaget i mitten.

Ponnypappan
11 januari 13:09

”Sorgen över att inte gråta”

”Sorgen över att inte gråta”
Bästa rosettplockaren Tindra och nöjda pay and jump-ryttaren LillyBelle.

Det är förmiddag hemma på gården när LillyBelle får mig helt ur fattningen. Hulkande och snörvlande, mitt i rännilar av tårar, säger hon:
”Pappa, kan du inte vara lika ledsen som jag, och gråta?”
Gråta?
Frågan gör mig hjälplös.
Ärligt kan jag säga att jag, utan en sekunds tvekan, är beredd att göra vad som helst för mina barn. Hjälpa, stötta, trösta, uppmuntra. Allt. Men inte det hon ber mig om nu. En av få saker jag inte k-a-n göra för LillyBelle är att fälla tårar, trots att jag är lika ledsen som hon. Tårar går inte att framkalla på samma sätt som man kan plocka fram ett leende i en given situation. Tårar är en bristvara hos mig.
Mina barn har ännu inte sett mig gråta.

Trots att jag, precis som de flesta normalt funtade människor, kan känna bottenlös sorg och vara så upprörd och ledsen att jag nästan går itu är det svårare med tårarna.
Inte ens på de begravningar jag varit på har jag fällt särskilt många tårar, trots att hela mitt inre kräver och inget hellre vill än att rensa ut hela tårkanalen.

Jag tillhör den närmast pinsamma människotypen som i stort sett bara stortjuter när slutet av en feelgoodfilm visas. Jag fontängråter under slutscenen i The Holiday, släpper loss känslorna fullt ut när Tom Hanks och Meg Ryan får varandra i You´ve got mail och frågan är om någon gråtit mer till slutscenen i En officer och gentleman än jag, eftersom jag sett den uppskattningsvis tretton gånger.
LillyBelle skulle bara veta hur mycket pappa kan gråta, tänker jag i min hjälplöshet.

Vi står hand i hand och ser en av hennes och Angelos ponnyer lämna gården för alltid. Det är så oerhört sorgligt och jag önskar verkligen att jag kunde gå LillyBelle till mötes och gråta tillsammans med henne.

Samtidigt är det vardag för väldigt många andra unga ryttare och det slår mig än en gång hur annorlunda ridsporten är jämfört med alla övriga idrotter.
Ett golfset byts ut utan minsta sentimentalitet, den som bowlar byter enkelt upp sig till ett tyngre klot och en tennisspelare blir överlycklig när han eller hon äntligen får den där nya racketen i julklapp.

Lika enkelt som det är att skiljas från döda ting för 99 procent av landets idrottsutövare, lika svårt är det för en ryttare att skiljas från en häst man vuxit ifrån eller som fungerar bättre med någon annan på ryggen. Den som väljer ett liv tillsammans med djur får belöning i form av ett överflöd av glädje och kärlek men får betala med fler sorger och skilsmässor än vad andra tvingas uppleva.
Där är vi nu.

Mitt i sorgen och saknaden har vi begett oss ut på ponnyjakt.
Vi letar efter en läromästare till våra barn. En som varit med förr, som tävlat i lite högre klasser och är lugn och trygg. Det är inte det lättaste att hitta, har jag snabbt insett, och vi kommer inte att genomföra något köp innan vi känner att det känns helt rätt. Stort tack till dig Therese Brandt som bjuder oss på goda råd i vårt letande.

Även LillyBelle letar. Hon går i ettan och kämpar på med att läsa och skriva. Hon har kommit tillräckligt långt för att veta hur hon surfar in på Google, skriver in sökfrasen ”B ponny till salu” och trycker på enter. Sedan studerar hon spänt resultatet.
Vi får se hur det slutar.

Tindra1
Tindra och LillyBelle – två som verkligen älskar att tävla.

Fram tills dess att vi hittar läromästaren är det Tindra som gäller. Vår lilla superturbo som aldrig gör någon besviken och vars enda brist är att hon inte är en B-ponny utan cirka 95 centimeter i mankhöjd. Oj, vad pålitlig hon är. Dagarna efter det trista avskedet är det dags för en ny pay and jump och jag märker på Tindra att hon gillar det här med tävling. Från att ha gnäggat och uppträtt allmänt skeptiskt de första gångerna känns det numera nästan som att hon vill kasta sig in i transporten när vi kör fram den.

Tindra är alltid överlägset minst i startfältet, hon är överlägset sötast (enligt min mening) och har hela tiden en skock beundrare som kommer fram och vill gosa. Förmodligen är Tindra medveten om allt detta och förmodligen är det anledningen till att hon trippar fram alltmer världsvant och nästan divigt på diverse tävlingsbanor. Under den här pay and jumpen ställer både LillyBelle och Angelo upp med Tindra. Två klasser var, 30 respektive 40 centimeter, och det går så klockrent att jag knappt tror att det är sant. Tindra susar fram, fjäderlätt och piggt, och flyger med lätthet över samtliga hinder. Fyra härligt röda rosetter kvitteras ut och vi beger oss nöjda hemåt.
Tindra är bäst.
Ingen protest.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
4 januari 12:05

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle
Idolen Alicia gosar med Erika. LillyBelle och Angelo tittar imponerat på. Foto: Privat

Jag har precis satt punkt för ett år som formligen marinerats, kantats och in i minsta detalj formats efter en djurart med fyra ben, mule och intressant personlighet. Jag inser lika snabbt att 2018 bara var en stilla andning, en vilopuls och en svag bris i solnedgången jämfört med vad som nu väntar.

Det är 2019 livet som ponnypappa börjar på allvar.

Jag minns en kommentar jag fick när jag för cirka 15 år sedan hetsade Pelle, en numera pensionerad fotograf på Smålandsposten. Pelle har två döttrar som vid tillfället var fullkomligt galna i allt vad ridsport heter.
– Det är väl härligt med två döttrar som rider. Billigt och bra, misstänker jag, sa jag med betoning på ordet ”billigt”.
Pelle, spjuveraktig och lite butter på samma gång, svarade.
– Du skulle bara veta.
– Det är väl kul att komma ut och se dina barn rida, sa jag.
Pelle svarade:
– Vänta tills du stigit upp klockan fyra på morgonen, lastat hästarna, kört på dåliga vägar till Tranås, sett dina barn rida, tröstat dem i flera timmar när det inte gått som de hoppats på och därefter lastat hästarna igen och kommit hem strax före midnatt.

Nu är Pelle en glad pensionär som nog med stor glädje ser tillbaka på sitt liv som ponnypappa.
Själv har jag b-l-i-v-i-t Pelle och det är nu det börjar på riktigt.

Som ni säkert förstått om ni följt den här bloggen är mina barns intresse för ridsport allt annat är måttligt. De är ett med sina hästar, skulle lätt kunna rida fyra fem träningspass om dagen om de bara kunde.

Som förälder gäller det att både gasa och ibland bromsa för att skapa något slags balans i hästlivet.

Angelo är åtta och LillyBelle sju. De har kommit så pass långt att de klarat av en handfull pay and jumps på höjder som inleddes med bom på mark och nu ligger någonstans kring halvmetern. Båda har sagt att det här med tävling är det bästa i hela världen och därför har vi satt upp ett mål för 2019 – Karl Oskar Cup.

Sveriges kanske största ponnytävling utomhus, dessutom på hemmaplan här i Växjö.
I den cupen, i dess minsta klass – Lilla Anna Cup – ska mina barn finnas med i startfältet i augusti. Där har vi lagt ribban.

Malin är ett under av försiktighet jämfört med mig. Hon har skyndat imponerande långsamt med barnen, låtit dem nöta grunder, grunder och åter grunder innan galopptankar ens funnits på radarn. Under hösten har fantastiska Emma Örtendahl varje vecka kommit ut till vår lilla ridbana och tipsat, tränat och peppat barnen med spännande banor, highfives och nyttiga tips.
Veckan som passerat har, förutom en uppskattad Emmaträning, innehållit såväl ridläger på hemmaklubben som ett heldagsläger i Lammhult tre mil utanför Växjö.

I Lammhult bedriver Åsa Svensson en mycket uppskattad träningsverksamhet hemma på sin fina hästgård. Där fick jag i onsdags uppleva någonting som gav mig en bild av det Pelle talade om en gång för längesedan.

Uppstigning klockan sex (efter tre timmars sömn i kroppen), lastning, packning, uppstallning och omfattande förberedelser.

14träning
Träningen är i full gång hemma hos Åsa Svensson i Lammhult. Foto: Privat

Jag klarar kyla ganska bra. Klär mig därefter, med dunjacka, underställ och termobrallor. Minus tio tolv grader är inga problem. Det är vinden jag aldrig klarat av, som alltid fått mig att känna mig som en urvriden disktrasa inslängd i en frysbox. Därför träffar resterna av den skoningslösa stormen Alfrida mig som en mental lavin.

Jag kan knappt tänka, står som en ordlös istapp och bara skakar. Men när jag ser mig omkring upptäcker jag att vi är cirka 20 personer som befinner oss hemma på Åsas gård. Vissa av dem utan mössa. Andra utan vantar. Ingen av dem visar några tecken på att frysa. Bara jag. Jag biter ihop, uthärdar, intalar mig att långt ifrån alla dagar erbjuder detta fasansfulla väder.

Jag finner frid i ett pannrum, där värme regerar. Jag söker skydd, hämtar kraft och tinar långsamt upp. Sedan går jag in i ridhuset där träningen snart ska börja. Jag är tillbaka, kan åtminstone tänka igen.

Till barnens gapande glädje är deras idol Alicia Jönberg en av deltagarna på lägret. Alicia är alltid cool och obrydd och det perfekta föredömet för Angelo och LillyBelle. När det också står klart att Alicia under ett av passen ska rida LillyBelles egen Erika vet stoltheten och beundran inga gränser.

När Åsa frågar Alicia hur det är att rida på Erika blir svaret:
– Hon drar lite åt alla håll.
LillyBelle lyssnar, tar in viktig information.

Barnen rider på. Åsa visar sig vara en drömtränare; har lika lätt för att ge beröm som att upptäcka och korrigera fel. Hon bygger banor som ser lätta ut men som ställer krav på fullständigt fokus och en blick som hela tiden finns på nästa, nästa och nästa uppgift.
– Blicken, blicken, blicken, upprepar Åsa och till slut trillar polletten ner hos mina barn och jag ser att de lärt sig någonting viktigt.

14läger
Ett läger ger både barnen lärdomar och en möjlighet att busa och lära känna varandra. Foto: Privat

Träningsläger är också en sammankomst där kontakter knyts och vänskap föds. De åtta deltagarna lär snabbt känna varandra, de pratar och busar sinsemellan och kommer med all sannolikhet att träffas och trivas tillsammans under diverse tävlingar under detta utmaningarnas 2019.

Och när jag själv, med hjälp av bilens värmereglage som vridits upp på max, börjar tina upp inser jag att jag, trots att Alfrida hotade mitt mentala jag till livet, för alltid kommer att minnas den här dagen som någonting vackert.

Nu kör vi vidare.
Redan i morgon väntar nästa pay and jump.
Dock inte i Tranås, tack och lov.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fin inledning på 2019 och vill ni följa mig på Instagram finns jag som vanligt där som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
28 december 2018 12:24

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken
LillyBelle har gått från att använda sina ponnyer som enhörningar till att rida på dem.

Ju äldre du blir, desto fortare går dagarna.

Ju fler rutiner du skaffar dig och ju färre nya sinnesintryck du tar in varje dag, desto snabbare blir den upplevda tiden och desto snabbare läggs ett år till ett annat. Däri ligger åldrandets förbannelse.

Trots att jag nog aldrig haft det bättre och trots att jag skaffat mig rutiner som jag trivs med tvingas jag konstatera att det snart är nyårsafton igen. Alla sinnen reagerar mot detta faktum och invänder: Det var ju bara ett par tre månader sedan 2017 blev 2018.

Det är den upplevda känslan. Sanningen, den smärtsamma, är att ett dussin månader passerat.

I ett sådant läge är det intressant att byta perspektiv och ta en titt på små människor som har en helt motsatt uppfattning om hur fort tiden går. Jag tänkte på det i går när Malin visade mig ett filmklipp på Facebook som var exakt två år gammalt. Där, på ridskolan, sitter en sexårig Angelo och en nybliven femårig LillyBelle för första gången på varsin häst utan ledsagare. I försiktig skritt håller de hårt i tyglarna och kämpar under stor koncentration med balansen. Att just d-e-t minnet känns som en evighet sedan gör mig på bättre humör och blir ett lyckopiller i kampen mot min egen tidsångest. Det är faktiskt bara två år sedan – och oj, så mycket som hänt sedan dess.

13stallhäng
Intresset för hästar har det aldrig varit något fel på.

Nu bor barnen praktiskt taget i stallet. Så fort tillfälle ges vårdar de sina ponnyer och tar varje chans att charma till sig ett extra ridpass med Malin ute på vår lilla ridbana. De lever, pratar, äter och sover häst. Till och med när de vaknar mitt i natten och förlänger en dröm är det förvirrade hästkommentarer av typen ”hopp, smack, Erika” som flyger ur deras små munnar.

De har för länge sedan kommit fram till slutsatsen att tävling är någonting kul. Alla gillar inte att tävla men mina barn älskar det och därmed vet jag att 2019 kommer att bli ett år då mycket nytt kommer att hända. Och när mycket nytt händer, även i en vuxens liv, innebär det att tiden upplevs som långsammare. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

13angelo
Mycket händer på ett par år. Angelo har exempelvis kommit på att han älskar att tävla.
13teenyweeny
Lycka är att ha en snäll häst.

Apropå rutiner är jag är stor vän av dem.

Jag kan av somliga upplevas som slarvig och ostrukturerad men nästan allt jag gör handlar om rutiner. Jag vill ha ett flyt i vardagen, veta vad som sker och när det ska ske. Därför har jag ibland svårt för julen, speciellt när julafton är på en måndag, som i år, eller ännu värre på en tisdag som fallet är nästa år. Tre på varandra följande storhelger som trasar samman allt vad rutiner heter – jag må vara i minoritet men jag gillar det inte. För mig vore det bästa om julafton alltid inföll på en fredag.

En stor fördel med barnens gränslösa hästintresse är att julklappsköpen mer liknar investeringar än bortkastade pengar på meningslösa leksaker som är roliga under de fem första minuterna. När önskelistorna nästan är kliniskt rena från icke-hästgrejer är det extra kul att ge. Sedan Tomten, för övrigt väldigt misstänkt lik min förträfflige kollega Kricken, var förbi på julafton och delade ut sina paket till Angelo och LillyBelle har de i stort sett utan uppehåll använt klapparna; schabrak, stigbyglar, täcken, grimmor och förstås de notoriska Schleichprodukterna. Ingen hejd finns på hästnörderiet i detta hus, den saken är klar.

Jag ser själv tillbaka på 2018 med stor tacksamhet.

Jag vill tacka Tidningen Ridsport för att ni gav mig chansen att blogga som ponnypappa.

Jag vill tacka er läsare för helt enastående respons på mina inlägg.

Jag vill framför allt tacka hela ridsportsverige för ert enorma stöd till Angelo i samband med texten jag skrev om att han retats i skolan för sin Killar som rider-jacka.

Tack Malin Baryard Johnsson för den tid och uppmärksamhet du gav Angelo; han pratar fortfarande om besöket hos dig.

Mycket annat positivt har hänt sedan dess. Hööks tryckte omgående upp en uppsättning jackor, jag har läst flera reportage som satt fingret på frågan och i skolan har många killar kommit fram till Angelo och sagt att de också tycker att ridning verkar coolt.

Allt detta gläder mig ända in i själen och jag hoppas att 2019 får bli året då alla förstår att ridning är en sport för alla.

Tack för att ni tog er tid, ha ett härlig gott nytt år och som vanligt kan ni följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
21 december 2018 12:36

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”
När det kommer till ett lära ur ansvar och till ”de mjuka värdena” är ridsporten bäst i klassen. Nu vill Ridsports bloggare "ponnypappan" lyfta idrotten som samhällsfråga och efterlyser ett idrottsuppror. Foto: Daniel Enestubbe

Ett politiskt inlägg på en ponnypappablogg?

Nja, oroa er inte.

Det här handlar visserligen om politik men bara om en enda fråga. Frågan som är lika osynlig som viktig. Frågan som alltid glöms bort, i alla debatter och i alla valrörelser. Jag talar förstås om idrotten som den fantastiska samhällskraft den är.

Säg mig: när hörde du senast en politiker av rang göra ett rejält utspel om idrotten? Utlova en extra miljard till våra tusentals föreningar under Riksidrottsförbundets stora paraply?

Nej, just det.

Idrotten står utanför i kylan medan makthavarna, från vänster till höger, avverkar och debatterar alla upptänkliga ämnen – utan att vid ett enda tillfälle föra idrotten på tal.

För mig är det obegripligt.

Det talas om sviktande folkhälsa.
Min fråga: vilken aktör i samhället bidrar mest till folkhälsan om inte idrotten?

Det talas om dålig integration.
Min fråga: har politiker ens någon aning om att idrottsrörelsen i vårt land är det i särklass största, bästa och viktigaste integrationsprojektet vi har?

Om jag får ta min stad Växjö som ett lysande exempel har vi här en fotbollsklubb som heter Östers IF. För Öster handlar det inte bara om att vinna matcher och att avancera uppåt i seriehierarkin. Det handlar även om att vara en aktör i samhället. Varje fredag arrangerar Öster nattfotboll, dit ett snitt på 150 flickor och pojkar från ett 30-tal nationaliteter söker sig. Nattfotbollen är en framgångssaga. Polisen hyllar den reservationslöst och ser en koppling mellan nattfotbollen och att stökigheter på stan minskat till ett minimun under just fredagsnätter.

Ponnypappannyval1
Idrott i alla dess former är hälsofrämjande och en vinstaffär för staten. Det är hög tid att staten bjuder till. Det skriver Daniel Enestubbe. Foto: Daniel Enestubbe

Även ridsporten är ett föredöme. Massor av ideella eldsjälar lär våra barn att ta ansvar, inse betydelsen av ordet respekt och hur man arbetar tillsammans. I det vi kallar ”de mjuka värdena” vågar jag påstå att ridsporten är bäst i klassen. Och jag kan tänka mig hur viktig den sociala verksamhet som bedrivs på ridklubbarna, med spontant ”fritidsgårdshäng”, är för många unga ridsportare. På vår klubb erbjuds till och med läxhjälp helt utan kostnad. Det alarmerande är att denna viktiga och fysiskt och psykiskt hälsofrämjande verksamhet sker samtidigt som många klubbar går på knäna ekonomiskt. Det är inte säkert att den finns kvar i framtiden. Flera idrottsförbund går enligt initierade bedömare en säker död till mötes.

För mig är det obegripligt att ingen enda politiker spelar ut idrottskortet.

Jag menar: vi som tillhör idrottsrörelsen utgör drygt tre miljoner av det här landets invånare. Det är en helt ofattbart stor väljarbas. Till skillnad mot kultursektorn, där det regnar subventioner och bidrag med astronomiska belopp, vilar vår unika svenska idrott fortfarande på en grund, bestående av ideellt arbetande kämpar som både skapar en meningsfull fritid för oss och avsevärt stärker vår hälsa. Kan någon politiker ens föreställa sig vilka positiva skatteeffekter ett sådant projekt har för folkhälsan? Hur många miljarder kronor varje år som sparas in genom att idrottande människor är friskare människor än de som inte idrottar?

Uppenbart inte.

Om så varit fallet hade satsningarna på idrotten antagit helt andra konturer än vad vi ser i dag.

Det lilla stöd som betalas ut till idrotten, LOK-stödet, är ett litet plåster på såren i verksamheter som i bästa fall balanserar på gränsen mellan plus och minus i boksluten.

Men var är ni? Var är vi? Var är alla som vill värna om idrotten och vill att staten ser idrotten som den garanterade vinstaffär den är?

Jag vill inte att svensk idrott fortsätter att stå med mössan i hand.

Jag önskar att svensk idrott skapar opinion, väcker debatt och kräver bättre ekonomiska villkor gentemot en stat som tjänar på idrotten.

På måndag är det julafton.

På min önskelista finns, med anledning av ovanstående, två saker:

1) Ett idrottsuppror. Vi borde samla oss, göra vår röst hörd, förklara att ju mer pengar som satsas på idrotten desto mer pengar kickbackas tillbaka i form av bättre integration och folkhälsa. Och vilket förbund passar bättre att ta täten i opinionen än ridsporten, som är en föregångare när det gäller att stå enade i viktiga frågor?

2) Gärna ett nyval, där idrotten får en lika given plats i debatten som alla de andra samhällsfrågorna.

Det är dags nu.

Sverige har inte råd att inte satsa på idrotten.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er alla en riktigt härlig jul – och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
14 december 2018 11:58

”Det blir sällan som man tänkt sig”

”Det blir sällan som man tänkt sig”
Peach. Lika nyfiken på kameran som på allt annat i livet.

Det finns inget bättre sätt att beskriva min sinnesstämning just nu än att dra till med en klyscha. Jag sitter med hjärtat i den klassiska halsgropen.
Jag vill inte tänka på hur många gånger hjärtat pumpar per minut när jag knattrar ner dessa bokstäver. Det är ett smärre mirakel att jag ens kan skriva.
Det här skulle bli en ganska odramatisk bloggpost.
Tänkte jag.
Men det blir sällan som man tänkt sig.

Om jag förstått det hela rätt är vi just nu inne i den tid på året då mycket inom svensk ridsport tar en välbehövlig paus.
Världsryttarna sätter sig i sina mentala batteriladdare. Deras hästar får vila ut efter en höst med stentuffa tävlingar och transporter både i luft och längs asfalt och grus. Även de nationella tävlingsryttarna tar paus för att andas och på ett enklare sätt vinna brottningsmatchen mot vardagen. På klubbarna kan styrelserna börja sammanfatta året och göra ekonomiska prognoser inför det nya som lurpassar runt knuten.

Även en ponnypappa som jag kan pusta ut. Just nu handlar det om dagliga ting och göromål som går på repeat: mocka, tvätta vattenkärl, fylla på, hämta hö, utfodra, köpa stallpellets. En ganska behaglig dygnsrytm.
För barnen står också annorlunda aktiviteter på schemat. Både Angelo och LillyBelle anmälde sig direkt till Luciashowen på Theleborgs Ryttarsällskap. LillyBelle var den i särklass minsta tärnan medan Angelo i sina tomtekläder var sällskapets enda kille. Det var för övrigt ingenting som besvärade honom det minsta.
– Får jag vara med i Luciatåget nästa år? var hans första och enda fråga efter att den välbesökta succéföreställningen var över.
– Yes! sa han när vi talade om för honom att det får han gärna.

När inga pay and jumps eller andra småtävlingar syns på radarn märker jag att barnen använder sin kreativitet till att få utlopp för sin gränslösa kärlek till ridsporten. Trots att de bara är sju och åtta år gamla är de redan fullblodiga ridnördar.
När jag går uppför trappan hör jag Angelo kommentera intensivt:
– Här kommer Daniel Zetterman. Han river! Oj! Han river igen! Nu är han uppe i åtta fel! Oj, oj, oj!

Barnen kör sin dagliga ”tävling” med schleichhästar som de flyttar för hand på banor, gjorda av klossar och leksakshinder. Sedan kommenterar de dramatiskt varje ryttare och summerar ställningen. De är inte alltid överens om utgången.

11 Schleich
Sleichhoppningen pågår även under lågsäsong.

LillyBelle följer familjen Hammarström slaviskt på SVT Play och har i ett svagt ögonblick erkänt att hon tycker att Ingemar är snygg. Det var inte precis höga odds på att hennes första förälskelse skulle vara direkt kopplad till ridsport.

Lugnt och skönt, alltså.
En skön och rofylld mellanperiod i väntan på tomte, gröt och klappar.
Det var så jag tänkte mig den här bloggposten från början.
Men fortfarande sitter jag här med en puls som i alla fall inte understiger hundra.

I dag hände nämligen någonting förfärligt. Något som kunde ha stjälpt hela julstämningen och kastat all glädje överbord.
Det började med att jag upptäckte att Peach betedde sig märkligt där hon stod i sin hage. Peach är snäll som Moder Teresa men nyfiken som en skjutjärnsreporter. Nu ser jag att hon lutar sig mot samtliga eltrådar och är på väg att forcera hela stängslet. Jag har glömt att slå på elen. Därför kutar jag ohyggligt snabbt in i stallet, trycker in sladden i uttaget och tittar ut.
Ingen reaktion.
Peach står där hon står.

Jag inser att något är fel. Snabbt genomsöker jag hagen, ser att en tråd gått av och skyndar mig att åtgärda felet. Sedan slår jag på elen igen. Peach hoppar till, drar sig snabbt tillbaka och faran är över.
Tror jag.
Det är när jag går in i stallet på nytt jag inser den verkliga faran.
Gräddbollen är borta!

Gräddbollen är LillyBelles älskade kanin. Varje dag ger hon Gräddbollen massor av kärlek och omsorg. Hon mockar hans bur, fyller på vatten och tar honom med sig ut på promenader. För att vara kanin är Gräddbollen otroligt social. Därtill charmig och nästan löjligt söt.
Några timmar varje dag låter vi också Gräddbollen och Zlatan, Angelos kanin, vandra fritt i vårt lilla stall. Något de uppskattar mycket.
I stressen över Peach har jag totalt glömt bort att kaninerna är lösa inne i stallet – och nu syns inte ett spår av Gräddbollen.

Jag rusar in och skriker:
– Gräddbollen har rymt!
Ut rusar en orolig Malin och bakom henne en förkrossad LillyBelle som gråter Lille Skutt-tårar.
Skuldkänslorna som kommer över mig är så intensiva att jag knappt kan tänka, inte har en aning om vad jag ska göra.
Jag står som paralyserad medan Malin och LillyBelle springer iväg för att leta.
Jag tänker på Stampe, som på grymmaste sätt dödades av en mård tidigare i höst.
På hur tungt det var för barnen.
Tänker på när Angelos förra kanin Vitnos försvann och aldrig återvände.
Då hade Angelo glömt låsa buren.
Nu är allt mitt fel.
Bara mitt.
Jag kan inte ens ta in det.

Plötsligt hör jag skrik.
Det är Malin.
– Stäng av elen! skriker hon.
Jag förstår först inte varför jag ska stänga av men sedan, på långt håll, ser jag något vitgrått som hoppar runt i en annan hage.
Gräddbollen!
De har lokaliserat honom.
Jag stänger av elen.
Ser Malin gå in i hagen och närma sig Gräddbollen med försiktiga steg med LillyBelle tätt efter. LillyBelle håller i Zlatan, som försetts med en sele. Åsynen av Zlatan får Gräddbollen på andra tankar. Han närmar sig sin kamrat, sakta men säkert.
Jag ser allt på avstånd, som i slowmotion.
Malin som sakta sakta sträcker ut sina armar och sedan, snabbt och distinkt, får grepp om Gräddbollen och lyfter upp honom i famnen.

LillyBelles tårar byts mot glädje.
Malin pustar ut.
Jag är räddad.
Istället för att uppsöka psykakuten ska jag nu, som terapi, lära mig att alltid hålla stalldörren stängd.

11gräddbollen (1)
LillyBelle och Gräddbollen, lyckligt återförenade.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 116 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-