I söndags blev vår störste fotbollsspelare genom tiderna italiensk mästare med sitt AC Milan. Den store vinnaren Zlatan Ibrahimovic fick ännu en gång göra det han är bäst på: vinna. Men mitt i det vilda firandet i Milano riktades fokuset på en helt annan sak, nämligen denna:
Hur mår Zlatan? Är det slut nu? Var firandet det sista vi såg av honom i det rampljus han gjort till sitt?
Dagen efter firandet meddelade Milan att Ibrahimovic opererats och att det krävs mellan sju och åtta månaders rehab innan han – högst eventuellt – kan spela fotboll igen.
På sitt Instagramkonto skrev Zlatan:
”Det senaste halvåret har jag spelat utan ett korsband i mitt vänstra knä. Svullen i sex månader. Jag har bara kunnat träna med laget 10 gånger de senaste sex månaderna. Tog mer än 20 injektioner på sex månader. Tömt knät en gång i veckan i sex månader. Smärtstillande varje dag i sex månader. Knappt sovit på sex månader på grund av smärtan”.
Detta får många att undra. Hur orkar han? Det är långt ifrån den första allvarliga skadan och lär heller inte bli den sista, om Zlatan väljer att än en gång kämpa sig tillbaka till de stora scenerna.
Han är ekonomiskt oberoende, han är världens mest kände svensk, han behöver inte oroa sig för någonting. Han fyller dessutom 41 år i höst. En genomsnittlig fotbollsstjärna anses ha haft en riktigt lång karriär om han eller hon lägger av vid 35. Vad får då Zlatan Ibrahimovic att plåga sig gång efter gång när han passerat 40?
Svaret: Han är rädd. Rädd för vad som ska hända när strålkastarljuset slocknar. Han är livrädd för hur livet ska te sig när han inte längre har sin naturliga stjärnstatus att luta sig mot. Rädd för vad som ska hända när han inte längre är föremål för ständiga rubriker.
Detta är ett sorgligt fenomen. Det finns nämligen många före detta stjärnor som vittnat om att de upplever det som att något i dem dör när det som gjort dem kända plötsligt är över. Vissa går in i svåra depressioner, känner sig meningslösa och det finns tyvärr många exempel på de som börjat missbruka alkohol och droger och dött, utblottade och bortglömda. För några år sedan, under researchen till en av mina böcker, intervjuade jag en av våra största idrottare genom tiderna. Trots att han en gång i tiden var en av våra mest firade var det många år sedan han kvalificerade sig för en kvällstidningsrubrik. När jag ställde standardfrågan vad han sysslar med i dag dröjde svaret. Sedan sa den före detta stjärnan lågt och skamset:
– Jag är faktiskt arbetslös.
Det sved i mig att höra de plågade orden. Det var tydligt att han nästan bara hade sina minnen kvar att leva på. Hur han sörjde sin karriär. Han hade upplevt hur det känns när en del av honom dör.
Nästan parallellt med Zlatans seger med AC Milan läser jag vad som händer nere i Saint-Troupez. Malin Baryard-Johnsson är i sitt livs form med Indiana, slår till med sitt livs drömrunda i omhoppningen och vinner GCT-tävlingen i knivskarp konkurrens. Malin är 47 år, har varit en stjärna i över 30 och jag undrar om hon inte är den största konstanten vi har i svensk idrott. Hon håller alltid stilen, har alltid en jämn nivå, är alltid att räkna med som lagspelare i de stora mästerskapen – år efter år, decennium efter decennium. Jag kan inte hitta någon svensk idrottare som varit så bra under så otroligt lång tid som Malin Baryard-Johnsson. Hon är sex år äldre än Zlatan Ibrahimovic, är i sitt livs form och om hon vill kan hon förlänga karriären under många år till, utan att tvingas genomgå korsbandsoperationer och åttamånadersrehab.
Insikten slår mig. En insikt som säger att ridsportens stjärnor befinner sig i en helt annan tillvaro än till exempel stjärnorna i fotboll och hockey. En ganska trygg tillvaro. Där hockey- och fotbollsspelare lever med en åldersångest så fort de närmar sig 30-strecket kan en ridsportkarriär pågå i princip hur länge som helst. Där en fotbollsspelare tvingas tillbringa stora delar av karriärens sista timmar i operationssalar och med smärtsam rehab är det nästan bara när oturen är framme som en ryttare drabbas av en svår skada, oavsett ålder.
I princip alla kända ryttare har dessutom tidigt skaffat sig fler ben att stå på i form av sidoprojekt. De är tränare, de håller clinics, de håller föredrag. Sådant de kan fortsätta med om de beslutar sig för att lägga ner den aktiva karriären. Det finns alltid ett sätt att stanna kvar i ridsporten eftersom ridsporten ser ut som den gör. Samma skyddsnät och möjligheter finns inte i andra pengastinna sporter. Det finns givetvis en möjlighet för en fotbolls- eller hockeyspelare att bli tränare, men det är bara en bråkdel som är ämnade för det och hård konkurrens om jobben. För de allra flesta innebär karriärslutet ett ofrivilligt steg in i någonting nytt, okänt och skrämmande. Få har valt att studera under tiden de levt sin dröm. Men där en hockeyspelare faller hårt och skoningslöst behöver en stjärnryttare inte ens känna oron över att någonting närmar sig sitt slut. Ryttarstjärnor dör bara en gång – och det måste vara en skön känsla.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet berättar Marie-Louise Rungegård bland annat om när hon orsakade ett krismöte på TV4 under sitt deltagande i Bonde söker fru. Hon berättar dessutom om sin legendariske farfar Börje och hans livsverk i Tingsryd. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på