Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ibland funderar jag på om vi i ridsporten är medvetna om vilken märklig värld vi lever i. Jag skriver ”värld” och inte ”bubbla”, eftersom bubblor lätt spricker medan en värld i regel består. Vi i ridsporten lever i en helt egen värld, en värld vi själva skapat, satt reglerna för och fortsätter att bo i. Vi vet att vår värld existerar och vi är medvetna om hur den ser ut.

Vi vet också att det finns en annan alternativ värld långt därborta – den ”riktiga” världen – som vi tvingas närvara i när vi till exempel går till våra jobb, handlar på Ica eller pratar med utomjordingar, det vill säga pratar med människor helt utan hästintresse.

Ibland uppstår någon sorts gnistbildning där den värld vi själva skapat kolliderar eller i alla fall når någon sorts kontaktyta med den andra världen, där vanliga dödliga utomjordingar utan hästintresse håller till. Det blir ibland väldigt intressanta möten, när vårt perspektiv inifrån hästvärlden plötsligt står öga mot öga med den andra världens perspektiv.

Jag har i veckan haft en sådan upplevelse. Jag har sett in i utomjordingarnas perspektiv. Noterat människor i den ”riktiga” världen, vars liv kretsar kring annat än mockning, hoppning och säckpackning. Studerat de måttstockar människor utan hästintresse använder sig av när de betraktar sin värld. Det hela tog sin början i en text i Smålandposten, där min kollega Lelle hittat ett mejl i Växjö kommuns e-post när han gick sin digitala dagliga ”kommunrunda”, som det kallas när journalister går igenom offentlig post och handlingar i jakt på nyheter.

I kommunens inkorg låg ett brev från en förälder till ett fotbollsspelande barn. Föräldern ondgjorde sig i mejlet över att en av fotbollsklubben hans barn representerar kräver av sina fotbollsspelande barn att de säljer fem förpackningar strumpor för 200 kronor styck för att bidra till klubbkassan. De barn – eller rättare sagt barnens föräldrar – som inte vill sälja strumpor kan även, som ett andra alternativ, välja att köpa sig fria till en kostnad av 300 kronor.

Texten publicerades. Den socialades. Sedan blev det ett himla liv i kommentarerna på Facebook, där många faktiskt, med emfas, höll med den mejlande föräldern och tyckte att klubben ägnade sig åt business före fotbollsverksamhet. Det fanns även en relativt stor skara som försvarade klubben och tyckte det var självklart att barnen ska sälja strumpor, eftersom det annars lär leda till att klubben istället tar ut högre träningsavgifter för att gå runt ekonomiskt.

Snacka om kollision mellan två världar, kände jag. För det första undrade jag om jag verkligen läste rätt i kommentarfälten. Folk var verkligen ilskna i sin kritik mot klubben, fick det att låta som om det handlade om ett fräckt gaturån snarare än om försäljning av strumpor.

Hur kan man ondgöra sig över det här 2024? tänkte jag. Jag menar: Finns det något nytt i det här? Har det inte sedan bingolotternas tillkomst i början av 90-talet varit närmast ett obligatorium att var och en som tillhör en idrottsförening i den värld jag numera kallar för utomjordingarnas har haft krav på sig att sälja olika produkter?

Jo, det skulle jag vilja påstå.  

Så vad bråkar folk om?

Min andra tanke var: 300 spänn för att köpa sig fri. 300 spänn. Det är ungefär kostnaden för en start i en Lätt B i den värld jag befinner mig. Kollision. Perspektivkaos. Jag beslutade mig för att ta det ett steg till. Jag tog upp mobilen, letade upp numret till ordföranden i den utskällda klubben och tryckte på uppringningsknappen.

Jag tänkte: Om upprördheten över att sälja strumpor är så stor – ja, då kanske klubben tar ockerpriser även när det gäller den del av föräldrarnas bankkonto som bekostar tränings- och medlemsavgifter för barnen.

Ordföranden svarade och efter lite rundsnack ställde jag en direkt fråga:

”Om jag skulle sätta min 14-årige son i er verksamhet – vad skulle det kosta mig för ett års träning och seriespel för honom?”

Svaret: 2 500 kronor. I det inkluderas medlemskap i klubben samt 1-5 träningar i veckan under 45 av årets 52 veckor. Utöver alla dessa tränarledda fotbollspass ingår dessutom seriespel i en lagserie med både hemma- och bortamatcher.

Allt detta hade alltså kostat mig 2 500 kronor.

Jag låter siffran ligga kvar här.

Du kan själv göra matematiken.

För vad räcker den summan till i den värld vi tillhör?

Sex starter? Fem lektioner för tränare? En uppstallning på ett meeting?

Att det kostar att köpa och ha häst är en parentes i just det här sammanhanget, liksom kostnader för foder, utrustning och allt annat vi köper till våra ryttare och hästar. Jämförelsen gäller vad ett års TRÄNING och TÄVLING kostar – och krocken är total. Det är verkligen som att jämföra jorden med en planet långt bort i en främmande galax.

Tanken svindlar när perspektiven från två världar krockar, med följden att jag ser allting dubbelt och tänker dubbla tankar.

Den ena hjärnhalvan tänker: ”Sluta gnäll över lite strumpor när ditt barn kan träna fotboll under ett helt år till en kostnad av drygt 200 kronor i månaden”.

Den andra tänker: ”Hur galna är vi i v-å-r värld när det vi betalar för en uppstallning motsvarar kostnaden för att träna och spela fotboll under ett helt år?”.

Jag hade med glädje sålt lite strumpor om det var Angelo eller LillyBelle som tränat och spelat i den där klubben. Å andra sidan har jag, trots att jag vet att ridsporten lever i en egen galax, svårt att förstå hur mycket pengar föräldrar till ridande barn tvingas punga ut med bara för att barnen ska KUNNA tävla. Jag kanske skulle mejla kommunen och klaga men är osäker på om de ens skulle förstå vad jag menar. De lever ju i en annan värld än jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När jag skriver det här har jag precis loggat ut från en digital snabbutbildning tillsammans med ett tiotal andra sportjournalister. Utbildningen handlade om vår nästa stora satsning: avancerad dataanalys inom fotbollen. Kursledaren, som är grundare av det företag som tillhandahåller tjänsten,  höll på i en halvtimme. För mig och de andra var det som att se någon öppna dörren in till en skattkammare.

Plötsligt kan vi se inte bara det uppenbara; antal mål, antal målgivande passningar, antal frisparkar och procentuellt bollinnehav. Plötsligt får vi tillgång till alla de cirka 3000 händelsepunkter som en genomsnittlig fotbollsmatch innehåller. Vi kan bryta ner datan och skräddarsy den enligt egna önskemål. Vi kan jämföra spelares prestationer med varandra, gå igenom hur en viss spelare rör sig under matcherna och sedan trycka på en knapp för att få dataanalysen nedladdad i form av ett snyggt spindeldiagram, stapeldiagram eller något annat visuellt alternativ. Snacka om mervärde, både för oss och för våra läsare.

Det här är ingenting nytt. Klubbarna i de stora fotbollsligorna har sedan länge suttit på den här typen av information och haft ensamrätt på den. Nu får även vi, och därmed även de som läser våra texter, tillgång till den.

Hockeyn, som var först ut med AI-data, har varit mer generös med att dela med sig. Där har vi sedan länge kunnat ta del av den avancerade statistiken, som i Sverige funnits i snart tio år. Att studera underliggande hockeysiffror, framtagna med AI, är vardag för mig. Det är ett enormt hjälpmedel, som ofta ger en helt annan bild av ett lag eller en spelare jämfört med hur man upplever det med blotta ögat. Den statistiska revolutionen inom idrotten har pågått under en ganska lång tid och utvecklas hela tiden.

Den digitala utvecklingen har fött en del funderingar hos hästmänniskan i mig under de senaste åren. Funderingar som kan kokas ner till en och samma fråga:

Varför har den statistiska revolutionen inte nått ridsporten?

För den som vill veta mer, få ett händelseförlopp förklarat för sig eller ta del av vilka exakta linjer Henrik von Eckermann tog när han vann VM-finalen finns mig veterligen inga data alls. Även på den högsta nivån, bland toppryttarna själva, är det i princip bara kameran i den egna telefonen eller paddan som är deras enda analysverktyg. Jag tycker att det är häpnadsväckande.

För ju mer jag lär mig om ridsport, desto mer inser jag hur svårt och absurt avancerat det är. Jag känner också att det finns massor av saker man i-n-t-e ser som man verkligen skulle vilja veta.

Vilken ryttare rider till exempel kortast väg i snitt, utslaget på ett års tävlande?

Det skulle jag vilja veta.

Vilken häst är skickligast på att ta sig över en bom med minsta möjliga marginal?

Det skulle jag också vilja veta, liksom vilken topphäst som ligger högst upp i luften över ett hinder.

I vilket skede under ritten avgjordes en viss omhoppning – och vilket ekipage var snabbast efter de två första hindren?

Ovanstående statistik är inte ens speciellt avancerad och borde med lätthet redan i dag kunna finnas till allmän beskådan. Men ju mer jag letar, desto mer inser jag hur fattig ridsporten är på statistik som inte handlar om tidtagning i tv-rutan och andra basicgrejer som funnits i alla år.

Medan lagsporter som fotboll och hockey, men även individuella sporter som golf och tennis, tävlar om att samla information med hjälp av modern teknik är känslan att ridsporten inte har mycket mer än filmklipp och den den gamla hederliga magkänslan till sin hjälp som analysverktyg.

Det är märkligt. Toppidrott i dag handlar nämligen mycket om den i många fall sanningsenliga reklamsloganen ”den som vet mest vinner mest”. Med tanke på hur många parametrar till exempel en femstjärnig 1,60 består av kan jag tänka mig att världens toppryttare skulle dregla över ett datamaterial som liknar det andra sporter tagit fram. Men konstigt nog finns det egentligen ingenting.

Glöm heller inte den allt viktigare ”fun fact”-aspekten. Mervärdet. Publiken som betalar dyra pengar för att besöka stora tävlingar får egentligen inte mycket information om de ridande ekipagen, förutom namnet på ryttare och häst. Här borde de stora liveskärmarna och mediakuberna pyntas med spännande statistiska fakta om ekipaget. Att bjuda publiken på merinfo skapar sedan länge ett extra stort buzz i andra sporter och jag är övertygad om att det skulle bli en given succé även i ridsporten om det bjöds på lite snackisfakta som plusmeny på biljetten.

Jag har inte ens hört talas om något företag som försökt, som sett behovet av avancerad statistik i ridsporten och testat marknaden. Det närmaste och mest intressanta jag känner till inom området statistik i ridsport är Equiratings. Med hjälp av ett system, byggt på det system som används inom schackanalys, levererar Equiratings förutsägelser om vem som har störst chans att vinna en viss tävling. Under Gothenburg Horse Show i vintras prickade Equiratings exempelvis in tre av fyra vinnare. Hade inte Lars Kersten slagit till med sitt unga livs bästa runda hade de satt den fjärde också: Henrik och Kingen.

Kanske blir det Sam Watson, irländsk mästerskapsmedaljör i fälttävlan och grundare till Equisport, som tar ridsporten in i den statistiska revolutionen.

Jag hoppas.

Frågan är inte om utan när även ridsporten tar det digitala språnget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns att jag sitter ner, i full förtvivlan, samtidigt som jag slår numret till en av mina chefer. Klockan kan inte vara mer än fem, halv sex på söndagsmorgonen och när chefen till slut svarar är det tydligt att jag väckt honom. 

– Han dör! Jag kan inte åka till Göteborg! skriker jag i mobilen efter att jag i panik förklarat vad som hänt.

Min sömndruckne chef har efter att jag avfyrat ett gäng dramatiskt grötiga ångestglosor gått från att tro att han fortfarande drömmer till att inse allvaret. 

– Glöm Göteborg. Vi löser det, säger han så lugnt och tydligt han förmår.

Jag lägger på. Ett problem är avklarat. Jag behöver i alla fall inte jobba. Jag behöver i alla fall inte resa till Göteborg och bevaka Östers bortamatch mot BK Häcken i Fotbollsallsvenskan.

Men paniken är total efter de senaste halvdygnets händelser. Jag befinner mig i ett tillstånd där tiden står still, där handlingsförlamning varvas med rationellt tänkande.

Dramat inleds när jag, kvällen före, åker ut till stallet där vi har våra två inhyrda hästar, en av dem dräktig. Vi har turats om att åka ut under de senaste veckorna och jag har fått instruktioner av Malin. Hon har bland annat lärt mig att jag ska se efter om det bildats vaxproppar på juvren. Då är det nära, lär jag mig. Men hittills har allt varit lugnt. Stoet, som heter Karisma, har bara sett tjock ut, som dräktiga hästar gör. Inga vaxproppar. Inte heller den här gången ser jag några vaxproppar men jag, som knappt vet någonting om hästar, ser ändå att den här hästen beter sig underligt. Hon kissar och kissar och kissar. Det tar aldrig slut. Så har hon aldrig gjort förut. Jag ringer Malin, hon kastar sig i bilen och tio minuter senare rusar hon in.

Kort därefter ser han dagens ljus. Det lilla hingstfölet. Vi får dra ut honom, han ligger kvar i fosterhinnan som vi också får göra hål i.

Han har kommit till världen. Äntligen. Som vi har väntat, kämpat och väntat igen. Så långt allt väl. Vi ställer oss utanför boxen och väntar på att mor och son ska börja interagera. Det gör de inte. Fölet letar efter spenen men hittar inte, hur han än försöker. Mamman gör heller ingenting för att underlätta. Tiden rusar iväg och vi vet att ett föl måste börja dia, att systemet ska komma igång. 

Ingenting händer.

Vi försöker mjölka ur spenarna men det kommer ingen mjölk. Ingen mjölk. Ingen livsviktig råmjölk.

Till slut inser vi att något drastiskt krävs. Jag får i uppdrag att ringa till en klinik Malin känner till och som brukar sälja råmjölk. Kliniken ligger fem mil bort, mitt ute i skogen. Klockan är kanske två på natten. Det är inte bara min chef som blir väckt av mig den här natten. Först väcker jag en i personalen på kliniken, betydligt mer van vid att bli väckt vid obekväma tidpunkter än vad min chef senare visar sig vara.

– Ja, det finns mjölk.

– Ja, du kan komma direkt.

Jag hör det jag vill höra, sätter mig i bilen och – jag erkänner – överträder ett antal hastighetsbegränsningar.

Mitt ute i skogen köper jag med mig ett antal små påsar med mjölk till ett literpris av 700 kronor. Väl hemma igen sätter vi igång. Vi matar den nyförlöste med nappflaska.

Han är svag. Mycket svag. Men vi matar.

Någonstans här inser jag att det är morgon, att jag inte sovit alls, att det inte är säkert att fölet överlever och att jag inte tänker åka till Göteborg. Hur dagen sedan förlöper minns jag inte i detalj mer än att tid och rum inte existerar. Bara en enda gnagande oro.

Dagen rullar vidare, fölet lyckas inte dia från spenen trots att vi försöker hjälpa honom på traven så mycket vi kan och till slut är den köpta mjölken slut. Jag får på nytt uppdraget att åka ut till kliniken i jakt efter påfyllning.

Jag hinner inte fram till kliniken förrän det plingar till i min mobil. Det är ett MMS från den tidens begränsade mobilkameror, men jag ser tydligt vad filmen föreställer.

Ett föl. Fölet diar.

Senare i livet ska jag få uppleva två BB-barnafödslar men det här MMS:et framkallar det jag där och då känner är mitt livs lyckligaste stund.

Lille Nelson diar. Älskade Nelson, dig som jag fick ge namn åt. Du som är den ende häst som sparkat mig (som ettåring, träffade min knäskål framifrån, fruktansvärd smärta). Du som gnäggar som ingen annan. Du som med din nyfikenhet alltid är först med att upptäcka och reagera på saker. Du som var, är och förblir den sötaste häst jag någonsin sett. Du som fick ut och tävla dressyr på duktiga ryttare, du som bott både i Skåne, Halland och Norrland innan du tröttnade på tävlandet och blev världens bästa sällskaps- och motionshäst.

Nu står du här igen, hemma på den gård vi byggde året efter att du fötts, gården där du tillbringade dina första år i livet. Det är en cirkel som sluts. 

Jag åkte aldrig till Rambergsvallen efter den där dramatiska natten i april 2006. Jag gjorde någonting mycket större och viktigare. Jag fick vara med och spela en aktiv roll i kämpandet för att rädda en nyförlöst liten häst.

Det är både ett av mina värsta och skönaste minnen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag roade mig i veckan med att skriva en krönika i Smålandsposten med rubriken ”Sluta fokusera på ålder – lär av ridsporten”. Krönikan skrev jag med anledning av de senaste årens högljudda debatt och diskussion i Idrottssverige kring nivåanpassning, individanpassning och att det i det flesta sporter spelar roll vilken månad på året du är född för att inte gallras bort. Bland annat konstaterar Aftonbladetjournalisten Patrik Brenning i sin nyutkomna bok ”Så vinner vi igen” att sju av tio TV-puckspelare 2022 var födda under årets sex första månader.

Min poäng med krönikan var att visa att det finns sporter – åtminstone en sport – där begreppet selektering över huvud taget inte existerar. I ridsporten är ditt födelseår helt ointressant. ”Är hon 14 år?” eller ”Är han född 2011?” är frågor jag väldigt sällan hör i ridsporten medan det är en närmast sjuk ålders- och mognadsfixering i de stora sporterna.

En av de fantastiska sakerna med ridsporten är att du ena veckan kan vinna mot en tre år äldre ryttare och andra veckan hamna efter en yngre ryttare i resultatlistan. Mitt budskap i krönikan är att andra idrotter kan och bör ta efter genom att skrota sitt slaviska följande av kalenderår.

Ridsportens utsuddande av ålder ger dess utövare en helt unik möjlighet att själva nivåanpassa. Om du tävlar i ridsport väljer du själv din egen nivå. Vill du skynda fort upp i klasserna är du fri att göra det. Vill du ta det försiktigt och smyga upp i klasserna gör du det. Du bestämmer. Den här friheten, att inte vara styrd av målsättningar, tävlingsscheman eller kalenderår, tycker jag är bland det finaste vi har i ridsporten.

Det har gett mina två barn möjlighet att i lugn och ro ta sig in i och bekanta sig med tävlingssporten hoppning. Varken vi föräldrar, tränare eller klubbledare har bestämt vilka klasser de ska ställa upp i eller vilken cup som väntar härnäst. Barnen har fått känna efter, fått lära sig vilken nivå som känns lämplig och sedan har vi tagit det därifrån. Det har lett till en stadig utveckling, en ständig glädje (med avbrott för tillfälliga besvikelser, såklart) och en längtan efter mer. Barnen har själva fått välja sina satsningar. Ibland har de inte uppnått sina egna mål. Ibland har de lyckats – och belönats med att få känna på några av de största arenorna.

Det här året har LillyBelle haft två egna huvudsakliga mål och drömmar. Det första var att ta sig till Falsterbos pony equitation. Det lyckades hon med och känslan att få tävla där tror jag har gett henne en enorm boost. Nu står hon inför sitt unga livs största självvalda satsning. Hon drömmer om att kvala till inomhus-SM i Sundsvall i november. Hon är medveten om att tiden är knapp, att mycket måste falla på plats och att marginalerna måste vara på rätt sida för att hon ska klara det. Men hon vill ta chansen, hon gillar utmaningen och brinner för uppgiften.

Tre Msv B-nollor krävs som bekant och hon har två B-ponnyer hon försöker kvala in med. Förutom hennes egen Hasse har LillyBelle förmånen att få låna nioåriga hingsten Oskar av goda vännen Felicia och hennes familj.

Förra helgen var det dags. Tävling i Hermanstorp utanför Falkenberg och båda hästarna anmälda. Hasse gjorde sin bästa insats hittills och var snubblande nära att ta sin första nolla, men en bom föll. Däremot var det inga bommar som föll när LillyBelle och Oskar tog sig an banan. En nolla av tre kan därmed bockas av.

Den här helgen gäller dubbla chanser för Hasse i Norrköping.

Jag gillar det.

Gillar att ta del av mina barns drömmar och vara en del av resan mot deras mål – oavsett nivå.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förra veckan träffade jag, för Smålandspostens räkning, Svenska Ridsportförbundets ordförande Sandra Ruuda för en lång intervju kring de tre stora nutids- och framtidsfrågorna trygghet, hästvälfärd och sport. Det blev en lång text med många intressanta svar och tankar från Sandra. Texten blev så lång att jag tvingades stryka ett par ämnen, men jag tänkte ta upp ett av dem här istället.

Det faktum att 93 procent av våra nästan 24 000 licensierade ryttare är kvinnor/tjejer.

SJU procent är män/killar.

Det är, skulle jag våga påstå, en unikt sned könsfördelning i en sport som sägs engagera en halv miljon människor i vårt land.

Min fråga till Sandra var:

Vad gör förbundet för att uppmuntra killar att börja rida?

Hennes svar:

– Jag vet inte vad vi gör, förutom att ridskolan har särskilda satsningar. För mig är det viktigt att man inte möts av hinder om man vill rida och jag tror inte att det är ridsporten som får killarna att sluta. Jag tror att det är det omgivande samhällets syn på killar som rider. Sveriges profil sticker ut om man jämför med andra länder, där fördelningen är jämnare. Varför det blivit så är svårt att säga, men jag tror att det har med omgivningen att göra.

Hon plockade också fram ett exempel från när hon själv drev en ridskola för många år sedan:

– Då ville killarna vara med, men de slutade för att andra runtomkring talade om för dem att det var en ”tjejsport”. Trots att ridsporten öppnade famnen var det någonting annat som hindrade killarna från att komma tillbaka.

Jag tycker att det är kloka svar från en person som vet vad hon talar om. Jag anser att Sandra Ruuda gör en plågsamt korrekt analys av läget. Hon sätter fingret på ett problem. Ett allvarligt problem.

Problem bör lösas och jag kan bara gå till min andra profilsport för att se ett likadant problem och vad som gjorts och görs där. Hockeyn i Sverige hade länge samma extremt sneda könsfördelning som ridsportens, fast tvärtom. Här utgjorde tjejer och kvinnor en försvinnande liten del av antalet utövare.

Problemet identifierades och jag vet inte hur många satsningar på tjejer som Svenska Ishockeyförbundet genomfört de senaste tio åren, men resultatet talar för sig självt.

Inför säsongen 2013/2014 fanns det 3 549 licensierade dam/tjej-spelare, fördelat på knattar, ungdom och seniorer.

Tio år senare är den siffran uppe i – håll i er nu – 10 074. Nästan en tredubbling, 10 000-vallen är sprängd och tjejhockeyn bara fortsätter att växa lavinartat genom riktade satsningar, både från förbundet och i samarbete med dess samarbetspartners.

Okej, bara att kopiera hockeyns framgångsrecept, applicera på ridsporten och killarna kommer att vallfärda till stallen och ridbanorna?

Nej, det är inte så enkelt.

För precis som Sandra Ruuda upplever känner även jag att det framför allt är det seglivade och löjliga ordet ”tjejsport” som måste suddas ut och raderas en gång för alla. Killar som rider blir, nästan utan undantag, retade av sin omgivning för att de rider och många av dem slutar av den anledningen. En av mina första texter i den här bloggen hösten 2018 handlade om just det, om att Angelo blev retad i skolan.

I ridsportens fall handlar det, till skillnad mot hockeyn, inte om att killar ska känna sig välkomna in i sporten. De är redan lika välkomna som tjejer och har alltid varit. Inom ridsporten, som till sin natur är föredömligt jämställd, behövs hjälp utifrån för att sudda bort direkt felaktiga uppfattningar om vad ridsport handlar om. Jag tror inte att Sandra Ruuda och de andra på förbundet ensamma kan ro en lyckad satsning på att öka antalet ridande killar i land. Däremot tror jag att ett samarbete med en andra part skulle kunna vara till stor hjälp.

För vad handlar det egentligen om?

Jo, om att killar som rider blir retade, företrädesvis i skolan.

I klartext betyder det att mobbning står i vägen för många killar som lockas av ridsporten men av det skälet inte vågar ta steget.

Min känsla är att vi talar för lite om mobbning rent generellt. Det finns alltid några nyare och modernare problem som dominerar samhällsdebatten och tar fokus från den fruktansvärda mobbning som sker överallt, varje dag, i varje skola och på många arbetsplatser.

Det jag skulle älska att se är ett samarbete mellan förbundet och en antimobbningsorganisation. Det skulle uppfylla flera syften. Inte bara öppna en dörr till ridsporten för killar utan framför allt sätta fingret på ett samhällsproblem vi ogärna talar om.

Svenska Ridsportförbundet hand i hand med Friends.

Det låter något.

Det vore en bra början.

Ni behöver inte inleda samarbetet i dag.

Det räcker med att ni gör det i går.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vrider tillbaka klockan sisådär 35-40 år och minns den här tiden. Skarven mellan augusti och september. En lång och härlig sommar hade passerat, med ögonblick och upplevelser som redan katalogiserats i minnet. Ett nytt läsår i skolan hade tuffat igång och det låg någonting speciellt i luften.

För mig handlade detta speciella i luften om tennis.

Jag tränade tennis, spelade tennis och tävlade i tennis. För mig var tennis den utan tvekan roligaste aktivitet och idrott man kunde ägna sig åt. Och det bästa jag visste med tennisen var den här tiden på året. Det var tiden när någonting var på väg att försvinna och dö medan någonting nytt var på väg att födas, få liv. Det var tiden då de gula löven började ansamlas på grusbanan, tiden då blåst och kyla alltmer smög sig på och dränerade mig och andra på inspiration.

Trots att inspirationen tröt deppade vi inte.

Vi visste ju att det bara var dagar kvar till det var dags.

Dags att flytta in under tak.

Dags att tacka utomhussäsongen för den här gången.

Dags att, likt kalvar på grönbete, äntligen – som det kändes där och då – få kliva in i tennishallen, vänja sig vid den snabba ovana bollstudsen och dra igång inomhussäsongen med träningar, seriespel och tävlingar väntande runt hörnet.

Tennisens USP (dess unika säljande egenskap) och som gör sporten så rolig är att den kan utövas både inomhus och utomhus. Den kan spelas på grus, gräs, betong, asfalt, plastgolv, glas – ja, på i princip vilket underlag som helst. Och till skillnad mot en hel del andra sporter: Tennis kan utövas året runt, 365 dagar om året.

Som ponnypappa har jag märkt att jag går omkring med nästan samma känslor i dag som jag gjorde i mina tonår under 80-talet. Det är vackert, tycker jag, att ha förmånen att få uppleva att livet går i repris. För trots att jag inte rider själv, rider jag ändå genom mina barns ridning. Trots att jag inte ens idrottar själv idrottar jag mentalt när jag är ute på hopptävlingar. Och när vi nu går in i september med de krispiga höstmorgnarna kanske bara någon vecka bort känner jag den igen. Jag känner exakt samma känsla för banhoppning 2024 som jag gjorde för tennis 1984. Jag känner att någonting underbart är på väg att ta slut och är tacksam över alla de minnen denna sommar på olika anläggningar skänkt oss. Jag känner att inspirationen för att åka på utomhustävlingar sakta men säkert börjat sjunka och att de skiftande årstiderna snart kommer att ta ut sin rätt. Men precis som när de gulnande löven började missfärga de röda grusbanorna i tennis vet jag nu att vi snart kommer att få uppleva en ny årstid som hästfamilj.

Årstiden inomhus. Vädersäkrade tävlingar, såvida taket inte läcker. Tävlingar på mindre men lika spännande banor, tävlingar som kan genomföras även när det ligger ett halvmetertjockt snötäcke utanför ridhuset.

Jag känner att hoppningens USP är densamma som tennisens.

Den kan utövas både ute och inne.

Den kan utövas året runt.

Den kan avgöras på grus, sand, fiber, gräs och säkert en massa andra underlag.

Hockeyn har långa sommarlov, skidåkarna kan bara hålla på så länge det finns snö och jag undrar hur inspirerande fotbollsspelarna tycker att barmarksträningen utomhus i december och januari är. Och ärligt talat: Alla de inbitna svenska golfare som inte äger en egen karibisk ö – hur mår de under årets sista och första kvartal?

Tennis och hoppning finns där året runt, både för motionären och världsettan. I kalla länder som vårt går man bara utifrån och in eller – när vårens återkomst ger samma inspirerande längtan – från inomhussäsong till utomhussäsong. Idrott är en kick, ett snällt gift, ett inspirerande rus.

Jag återupplever just nu tennisens årstider från min ungdom genom ridsportens årstider i dag.

Att få uppleva både utesäsongens kulmen och innesäsongens charm adderar både mening och glädje till våra liv.

Att känslan i dag är densamma som för nästan 40 år sedan är en vacker upptäckt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hela huset är tomt. Malin har tagit barnen med sig, satt sig i en välpackad lastbil och tagit sikte på norra Öland. Till och med hunden tog de med sig. Jack russelln Doris brukar jag annars alltid få behålla under tiden som meeting-gräsänkling. Hon, som alltid viftar på svansen när jag kommer hem, som alltid vill vara nära och som alltid smyger upp och lägger sig bredvid mig i sängen när det är läggdags.

Som jag läste någonstans: ”Var den person din hund tror att du är”.

Här sitter jag nu i min ensamhet, nöjd över att ha tagit in och kvällsfodrat de hästar som inte befinner sig i Böda, trygg med att de får en god natts vila och sömn.

Jag har i min ensamhet börjat titta på första delen av ”Över alla hinder” och märker redan i inledningen att Henrik Ankarcrona är en profet. Det märker jag när han – pudelklok som han är redan 400 dagar före OS – konstaterar att det svenska hopp-under vi fått bevittna under många år nästan aldrig händer i ett litet land som Sverige. När Ankarcrona lyfter sin hand, kupar den och gör en gest som ska efterlikna toppen/början på slutet av en peak inser jag att han var helt rätt ute, redan där. Peaken, som så ytterligt få nationer tillåtits uppleva, han varit. Vi befinner oss post-peak och väntar nyfiket på att någonting nytt ska komma. Jag känner mig till lika delar hoppfull som orolig. Hoppfull, därför att det finns gott om tillväxt även på toppen. Orolig, eftersom den storhetstid vi upplevt varit f-ö-r bra, på samma sätt som det svenska tennisundret som varade mellan 1975 och några år in på 1990-talet. Därefter har vi med ett par utspridda undantag inte ens varit nära att få uppleva en stor svensk tennisframgång.

Det finns jobb att göra, både sportsligt och inom nyordet hästvälfärd. Det finns också, stod det klart för mig efter förra veckans text, en väldans massa jobb att göra på utövarnivå på alla nivåer. Min iakttagelse, som jag de senaste åren delat med många, bekräftades genom alla kloka, intressanta och oroväckande kommentarer på Ridsports Facebook.

Antalet starter minskar.

Alla tycks känna av det.

Det är ett hot, både mot en ny storhetstid och mot hästvälfärden.

”Ridsporten var under min dotters barndomstid en sport som gick att bemästra med god kunskap och hästhållning för att kunna tävla på mästerskapsnivå. Idag har vi fått lägga ner tävlandet, inte på grund av förlorat intresse eller för lite kunskap utan av den anledningen att vi inte längre har ekonomiska medel” skriver en läsare.

”Det är för dyrt med licenser, för dyrt att ta grönt kort och 350-400 för en start i lätt klass i dressyr är för mycket pengar. Väldigt många väljer att åka på pay and ride eller pay and jump eftersom man slipper allt ovan utom startavgiften” skriver en annan.

”Ett bidragande problem tror jag är den negativa attityden bland ryttare som skapar otrygghet framförallt hos nybörjare. Man kritiserar gärna varandra och i värsta fall läggs man ut offentligt med ögonblicksbilder där fel basuneras ut. Vi behöver nog ta krafttag och bygga en mer peppande, trygg och rolig ridsport” föreslår en tredje.

”Ridsportens förbund och distrikt kan göra en hel del för att fler ska kunna tävla. Sänk avgifterna som klubbarna betalar för varje start, speciellt distrikten tar ut betydligt mer än vad som är befogat. Minska all byråkrati. Förenkla att vara arrangör, vilket gör det billigare för ryttarna” anser en fjärde och skickar en passning i riktning mot förbundet.

En annan läsare, som jobbat med det nyligen avslutade ponny-SM, noterar ett minskande startfält också där. Det är rejält oroande, att även bredden på eliten verkar tunnas ut.

Med några få undantag är det ridsportens elefant i rummet som är det centrala i kommentarerna.

Pengar.

Det har, är även jag övertygad om, blivit för dyrt att tävla för många, mycket beroende på de omvärldsfaktorer som gjort livet dyrare att leva, utöver alla de sjuka summor många av oss redan lägger på den livsstil vi valt.

Har vi råd att låta våra barn tävla i sporten de älskar mer än någonting annat?

Den frågan är jag långt ifrån ensam om att fundera kring.

Är ridsporten i Sverige rentav på väg mot en tipping point?

Jag hoppas inte det, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte oroar mig för det.

För att citera ännu en kommentar:

”Alla vill ha betalt, och vi hästägare är de som ska betala. Många av oss har tröttnat på det. Hästbranschen är förmodligen nästa bransch som krisar rejält”.

Om detta måste vi prata och om detta kommer vi att prata – i en sport som på många sätt befinner sig i stor förändring.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något av det finaste vi har i Sverige är idrottsrörelsen. Den svenska modellen är unik till sin natur, där ideella eldsjälar ser till att idrottsrörelsens hjul rullar. Det gäller inte minst i vår komplexa sport, som kräver betydligt fler frivilliga funktionärer än andra sporter. Jag har hyllat dessa fantastiska funktionärer i bloggen ett flertal gånger och jag kommer att göra det igen.

Mina barn har tävlat med enorm glädje sedan 2019 och varje tävlingstillfälle känns minst som en fest, ibland som en festival och i vissa fall som en karneval.

Det är, kort sagt, en förmån att befinna sig på en tävling.

Än i dag är det med pirrig förväntan jag åker till en tävlingsplats med mina barn. Däremot har en känsla smugit sig på under de senaste åren. En liten känsla av oro mitt i magpirrets förväntan. En känsla av att någonting går åt fel håll. Jag skulle inte ens säga att det är en känsla utan kan gå så pass långt som att påstå att det är ett faktum.

Vad?

Antalet starter.

De minskar. Klasserna är lika många som tidigare, men ryttarna är färre. På vissa tävlingar där det för några år sedan kunde finnas 20 ekipage per klass når arrangören i dag knappt upp till tvåsiffrigt. Jag har till och med läst om tävlingar som tvingats lägga ner helt på grund av för klent intresse.

Att någonting hänt är ett faktum och det syns i statistiken. På ridsportförbundets hemsida hittar jag bara statistik från 2022 och åren dessförinnan, men redan den är talande.

2019 är det mest rättvisande året att jämföra med, på grund av pandemirestriktionerna 2020 och 2021. Då, 2019, hade vi i Ridsportsverige 344782 starter totalt, i alla discipliner.

2022 var motsvarande siffra 315583.

Ett tapp på nästan 30000 starter.

Hur siffrorna ser ut för 2023 och hur de kommer att se ut för 2024 vet jag inte, men känslan är att trendpilen fortsätter att peka nedåt. Det vi ser är med största sannolikhet effekterna av pandemi, krig, lågkonjunktur och höjda räntor snarare än ett minskat intresse. Färre och färre har råd med Sveriges dyraste sport. Så enkelt och så svårt är det och jag hoppas att frågan blir föremål för diskussion i Ridsportsverige och att förbundet har den högt upp på sin priolista. Det är nämligen inte svårt att lista ut att ekvationen påverkar även klubbarnas ekonomi. Lägre antal starter är lika med mer ansträngda klubbkassor, vilket går ut över verksamheten.

Med det sagt och med den ganska dystra spaningen levererad är det ändå med en känsla av lycka jag ser tillbaka på de senaste veckan. Det finns nämligen även undantag från tävlingar med ett skralt antal starter. Det finns tävlingar som fortsätter att leva sina liv som förut. Jag har varit på Karl Oskar Cup, på den drömmarnas teater där allt en gång började för Angelo och LillyBelle. När de, som två små gryn i knät på mig och Malin, storögt såg de enorma ponnyerna och de skickliga ryttarna swisha förbi och imponerat började drömma. Just den tävlingen har etsat sig fast i hela vår familjs gemensamma medvetande – och nu var det alltså dags igen.

Proppfulla klasser.

750 starter på tre dagar.

Liv, rörelse, ös och action.

Ett myller av funktionärer, ryttare, föräldrar och mor- och farföräldrar.

Lastbilar, transporter och husvagnar, dramatiska hundradelar som skiljde ekipagen åt i resultatlistorna.

Samkväm, käpphästar, småprat och hejarop.

Puls, glädje och lycka.

Min önskan, förhoppning och bön är att det inte var sista gången vi var på en riktig ryttarkarneval.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

David Åhman och Jonatan Hellvig åkte till OS som ett av de största blågula guldhoppen.

Först förlorade de en match.
Sedan en till.

Efter poolspelet stod de där med bara en seger av tre möjliga på beachvolleysanden vid Eiffeltornet.

Avklädda.
Avslöjade.

Tack och adjö för den här gången och bättre lycka nästa gång?
Inte alls.

Paret tog sig vidare in i slutspelsträdet ändå som en av de bästa GRUPPTREORNA.

Efter att ha fått, som det känns, både en andra och tredje chans har det sedan dess taktat igång rejält för svenskarna.

Nervositeten är borta och när detta skrivs är världsettorna Åhman/Hellvig framme i semifinal, där de ställs mot Qatar.

Varför skriver jag det här i en ridsportblogg?

Jo, för att beachvolley måste vara den sport i hela OS-programmet som är allra mest förlåtande, sporten där du kan göra misstag efter misstag, till och med förlora två av tre matcher och ÄNDÅ ta dig vidare.

Banhoppning är beachvolleyns absoluta motsats. Den är så grym och så oförlåtande att jag sitter här och är förbannad. Här har varenda toppryttare tränat som en dåre i tre års tid med Versailles som det glittrande ofrånkomliga slutmålet för ögonen. Väl framme vid målet vet ryttarna vad som gäller: Ett LITET misstag och det är troligen kört. Ett STORT misstag och det är helt kört. ETT.

EM är okej, VM är stort men tillsammans är de blott en mild bris i jämförelse med ett olympiskt spel.

OS är störst, OS är det alla vill vinna och för ridsporten är det extra viktigt, eftersom den lockar breda tv-publikmassor och inte bara en nischad expertpublik. Se bara vad som hänt efter succén i Tokyo. Stormedia har vaknat, sett intresset och köpt in tv-rättigheter. Nya krönikörsnamn har dykt upp. Folk även utanför ridsportens väggar har lärt sig namnen på både våra toppryttare och topphästar. Mycket tack vare händelserna i Tokyo.

Så kommer Versailles 2024.

Så kommer misstaget, det STORA, det vi aldrig kommer att lyckas glömma.

Så kommer kommentaren vi aldrig ville höra:
”Va i helsike!?”

Max otroligt duktiga expertkommentator Petronella Andersson tappar för första gången sitt engagerade lugn och låter reptilhjärnan pressa fram de tre orden. Inte ens Petronella kan fatta det, trots att hon själv är världsryttare.

”Vad är det som händer?” får huvudkommentatorn Henrik Johnsson fram när Henrik von Eckermann kommit upp på fötter.

En världsetta utan sin häst. På en sekund blir det svart. Tomt. Tyst. Hopplöst.

Allt är över. Historia skrivs, men absolut inte den historia vi ville ha. Under en kort sekvens i direktsänd tv ramas allt det grymma i banhoppningens DNA in.

Här kan du inte förlora två gånger och på något extremt generöst sätt ändå få rida om medaljer. Här saknas begrepp som ”bästa grupptrea” och ”återkval” (som kampsporterna tillämpar för utslagna kämpar som ges möjlighet att ändå fajtas om medalj).

Banhoppningen är oresonlig med den som önskar en enda centimeter av extra marginal. Marginalerna i den här sporten är så små att de inte syns (fråga Rolf-Göran) och i ingen annan sport i OS än ridsport måste du göra precis ALLT rätt.

Jag tycker det är fel.
Jag tycker det är för grymt.

Samtidigt gör hoppningens väsen mig ambivalent.

Jag tycker å ena sidan att vi borde göra grenen mer förlåtande, lägga in en andra kvalomgång, uppfinna någon ny regel, vad som helst. Å andra sidan älskar jag det som det är, den knottriga känslan i tv-soffan av att det är skarpt läge hela tiden och att det inte finns chillande mellandagar som i ett poolspel i beachvolley.

Nu har ridsporten valt den utan tvekan tuffaste och mest pardonlösa tävlingsformen av alla sporter och då får vi ta det för vad det är.

Vi kan med den skoningslösa måttstocken ”du måste göra allt rätt” snabbt konstatera att de svenska ryttarna misslyckades med just det.

De gjorde misstag och då vinner man inga guld, inte ens av lägre valör.

Om jag ska våga mig på en snabbanalys låter den så här:

Hästarna var i form.
Ryttarna var det inte.
Varför det blev så kommer att analyseras.

Trots hoppningens sportsliga grymhet och trots dess oförlåtande regelverk får vi ändå konstatera faktum.

Sett till de enorma förhoppningar både vi som på olika sätt tillhör svensk ridsport och landslagsryttarna själva hade blev OS i Paris ett enda stort nederlag.

Det blev ett misslyckande, ett platt fall jämfört med de tre föregående internationella mästerskapen.

Det måste sägas.
Det måste tas upp.

Frågor måste ställas, kritik måste delas ut.

Så fungerar elitidrotten. Du kan inte bara skriva att det gått bra när det gått bra. Du måste också skriva att det gått dåligt när det gått dåligt. Och som idrottare måste du, trots att det är ditt idrottslivs värsta mardrömsstund, stå där och plåga dig igenom intervjuerna på samma sätt som när du gett dina segerintervjuer.

Det gjorde Henrik von Eckermann på ett föredömligt sätt. Jag tyckte visserligen att han tog i när han kallade sin egen insats ”skamlig”, men han skyllde inte på någonting förutom på sig själv. Han kallade sitt misstag ”oförlåtligt” och det är också att ta i – speciellt i en gren som är oförlåtlig.

Små marginaler eller inte: Sett till hans egen måttstock gjorde Henrik von Eckermann ett svagt OS, därtill hans sista med King Edward.

Det är sanningen.

Inte heller förbundskapten Henrik Ankarcrona stod där med några bortförklaringar i rockärmen. Utan minsta omsvep konstaterade han att Sverige inte presterade på tillräckligt hög nivå och inte var ”bra nog” tror jag också att han sa ordagrant i någon tv-intervju.

Ankarcrona höll sig till sanningen. Trots att det inte handlar om beachvolley utan om oförlåtande hoppning är det bäst att kalla en spade för en spade.