Boovallen är en idrottsplats i Nacka. Den byggdes på 1940-talet och har sedan dess varit ett centrum för aktiva idrottsutövande barn och ungdomar. Anläggningen har sedan dess följt med i utvecklingen fram till i dag och i takt med att vår befolkning stadigt ökat och samhällena vuxit tränar nu ungdomar fotboll på Boovallens konstgräsplaner med intilliggande bostäder som närmaste grannar.
Sura grannar.
Tvära grannar som trots att de valt att bo i tättbebyggt område vill ha samma tystnad och ro som om de befann sig i retreatcentret i Rättvik.
Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.
Grannar, så sura och tvära att de ansett att ljudnivån från Boovallen är så störande att de klagat, anmält och dessutom fått rätt i mark- och miljödomstolen. Enligt domen likställs fotbollsspelande barn med industribuller, vilket får den katastrofala följden att samtliga drygt 6 000 centralt belägna idrottsplatser i Sverige riskerar att dels bygga bullerplank för miljardbelopp och dessutom tvingas ha strikta öppettider och gå miste om massor av viktiga träningstimmar.
Ärendet har av Nacka kommun överklagats till högsta instans, till mark- och miljööverdomstolen vid Svea Hovrätt som under hösten kommer med en prejudicerande dom i ärendet. Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.
Händelserna i Nacka är ett exempel på hur idrotten utsätts för allvarliga hot.
Ett annat exempel stavas SOU 2020:10.
Där har vi tre bokstäver, sex siffror och ett kolon som i sig själva ser ut som ett harmlöst chiffer men som i praktiken kan bli ödesdigert för alla oss som gillar ljudet av trampande hovar. SOU 2020:10 är nämligen id-numret på den statliga utredning som kan sticka en kniv rakt in i den svenska hästnäringen.
Jag har skummat igenom hela det nästan 324 sidor långa betänkandet som blev klart i vintras. Utredningen heter ”Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning” och är en i stora stycken gedigen papperslunta som, precis som namnet antyder, syftar till att minska övergödningen i vår natur med hjälp av lokala åtgärder.
Att bekämpa övergödning är viktigt. Miljö är viktigt. Viktigare än att grannar som valt att köpa hus intill en idrottsplats tvingas stå ut med ljudet från entusiastiska barn som sparkar boll. Men är kriget mot övergödning så viktigt att ändamålen, hur rigida de än ser ut, alltid helgar medlen?
Det är där Sveriges 105 300 hästanläggningar kommer in i bilden. Hästnäringen pekas ut som en särskild miljöbov i sammanhanget och gång på gång i utredningen betonas att åtgärder behövs. Hur ska hästgödsel förvaras och spridas? Kan ett landsomfattande register över samtliga 355 000 hästar upprättas för att miljöinspektörerna redan från skrivbordet ska ges möjlighet till översyn?
Det låter så där lagom byråkratiskt och oskyldigt att gemene man kan skriva under på det mesta.
Det är när vi skrollar ner till sidan 311 i utredningen där frånvaron av konsekvensanalys och närvaron av ren aktivism mot och rent förakt för hästnäringen står skriven svart på vitt. Där utredarna mellan raderna stör sig på att inte bara personer som bor på landet rider på häst.
Det är här, mot slutet av utredningen, de konkreta och farliga åtgärderna skymtar fram.
Jag citerar:
”Mark bör inte användas som hästhage i mer än 10 år eftersom ackumulationen av näringsämnen då blir för stor.”
”För att minimera näringsläckage från hagar rekommenderas att hästtätheten i hagar inte bör överstiga 2–3 hästar per hektar.”
Tio år? Två till tre hästar per hektar? Låt dessa två förslag marinera en stund.
Här har Ridsportsverige fått sitt eget Boovallen. Skulle ovanstående bli verklighet kan vi från en dag till en annan ta farväl av vår världsunika form att bedriva ridskolor, som bygger på att alla – oavsett status eller inkomst – kan ges möjlighet att få lära sig en sport som i övrigt är oerhört dyr att utöva.
Med en begränsning om två till tre hästar per hektar skulle det bli helt svårt, nästan omöjligt, för ridklubbarna att få ekonomi i sin verksamhet. Och efter tio år, när en hästhage är utdömd: hur ska nya ytor hittas?
Vår stolta historia av att få fram trav- och galopphästar och hela trav- och galoppsporten i övrigt – ska den bara kastas överbord?
Miljön är viktig och övergödningen helt klart ett problem men att i princip offra en av våra största och, lovar jag, mest ansvarstagande och kärleksfulla sporter för att minska andelen fosfor med några mikroprocent – hur tänkte man här?
Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt.
Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt. Tonläget har den senaste tiden skärps från hästnäringens företrädare, åtskilliga debattörer har totalsågat förslagen och Facebookgrupper har samlat tiotusentals i protest mot betänkandet.
Jag hoppas att det slutar precis som i den komiska scenen i Lorry från Patent- och registreringsverket. Scenen där uppfinnaren, spelad av Peter Dalle, kommer med en idé han tycker är briljant men efter ett antal tuffa motfrågor glatt utbrister ”Tänkte inte på det” och idén hamnar i papperskorgen.
Det är i papperskorgen SOU 2020:10 bör kastas. Om inte kastas ridsporten in i ett krig den redan har förlorat.
Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagramkontot ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på