I onsdags var jag kallad till ett digitalt krismöte på Smålandpostens sportredaktion. Jag satt samtidigt i en digital ekonomiutbildning för journalister som vill lära sig mer om hur man gräver fram nyheter. Jag fick smita ifrån de avslutande minuterna av ekonomimötet för att kasta mig rakt in i krismötet.
Det fanns en direkt anledning till att chefen kallade oss alla till krismöte, nämligen denna:
Det går antingen alldeles för bra, eller alldeles för dåligt, för alldeles för många av de idrottslag vi bevakar. Vi ska snart kastas rakt in i en tornado av slutspel och nedflyttningsångest och satt i det nerviga lugnet före den perfekta stormen. Krismötet gällde den fullkomliga orgie i sportdramatik som inträffar några timmar efter att den här texten publiceras:
• Växjö Lakers spelar SM-kvartsfinal hemma mot Luleå.
• Tingsryd spelar ödeskval borta mot Västervik.
• Alvesta spelar en direkt avgörande match för att ta sig upp i Hockeyettan uppe i Mjölby.
• Mitt ute i de mörkaste Smålandsskogarna ska vårt handbollslag Amo HK säkra en plats i Handbollsligan.
• Växjö Vipers spelar SM-kvartsfinal mot Helsingborg i innebandyns slutspel.
• Utöver det kan ännu ett hockeylag, Åseda IF, ta klivet upp i en högre division medan ett annat innebandylag, Hovshaga, kan göra samma sak.
Vi är egentligen två reportrar i tjänst och två som är schemalediga men i kristider är hela styrkan inkallad till tjänstgöring, plus chefen själv som får rycka in. Dessutom är statusen oklar hos två kollegor som aviserar vissa förkylningssymptom. Egentligen bör vi vara på plats på alla dessa avgörande matcher men fem pers på sju matcher är en omöjlighet. Krismötet utvecklas dock till ett kreativt möte. Vi är inte ovana vid tokspäckade sportkvällar utan skarpt lösningsorienterade och efter några små trolleritrick har vi gjort en skiss som ska fungera, åtminstone på papperet. På min lott: bevaka Växjö Lakers, ha en krönika klar när slutsignalen går, kuta iväg på presskonferens, sedan intervjua ett gäng spelare och knattra ner ytterligare tre fyra texter.
Det är så här mitt liv ser ut just nu. Kvällstid kliver jag in i den här enorma slutspelsbubblan där bara dramatiken i heta och avgörande matcher får plats. Allt annat är bortkopplat, fokuset totalt och arbetstempot på en nivå som är direkt ohälsosamt. Jag vet, jag borde ta det lugnt men så här har jag levt varje vår sedan mitten av 90-talet och försök lära den här gamla hunden att sitta, den som kan.
Motmedlet? Rätt gissat. Hästar. Dagpassen är visserligen lika fullspäckade som kvällspassen och ibland undrar jag om jag ens har tid att andas, men det är samtidigt på en helt annan nivå. För att hantera livet i kvällsbubblan finns det få saker som känns bättre än att, efter frukost strax före 07.00, gå ut och ta sikte på stallet. Där finns alltid fyra omockade boxar som hästarna sponsrat under natten. Där finns även två mockade uteboxar med samma typ av generösa bajs-sponsorer som gör att jag kan starta mitt eget meditationspass.
Jag fungerar nämligen så här: När slutspelsbubblan tid pågår – mellan början av mars och slutet av april varje år – skulle det vara till noll hjälp om jag gick omkring sysslolös dagtid. I sådana lägen kan jag inte slappna av utan går runt och visualiserar det som ska ske om x antal timmar. Jag går bort mig i tankar på vilka vinklar jag ska ha i mitt skrivande senare under dagen och vilka jag ska intervjua.
Att då hitta ett schema som är späckat även dagtid får mig, hur underligt det kan låta, i djup koncentration. Faktiskt är det få saker som under denna tidsperiod kan mäta sig med ett omockat stall, sex vattenkärl inomhus som behöver påfyllning, lika många kärl utomhus som behöver påfyllning och 13 hökassar som kräver att bli pånyttpackade.
Att krydda anrättningen med att hämta ett gäng spånbalar och omsorgsfullt fördela innehållet i behövande boxutrymmen får mig att känna att livet leker. Att tömma proppfyllda skottkärror på gödselstacken ger en inre frid som ingenting annat kan skänka mig just där och då. Att genomföra detta arbete med en snäcka i varje öra, lyssnande på en ljudbok eller podcast, utgör det kitt som håller ihop hela den här smått galna tiden.
När det här blogginlägget publiceras (jag tippar på strax efter lunch på fredag) är det några timmar kvar till nedsläpp. Men tro inte att jag går runt och gör ingenting. Just denna fredag är jag så lyckligt lottad att mina barn är anmälda till en tävling i Ljungby. Där tänker jag tillbringa tiden utanför slutspelsbubblan och invänta Superfredagen på Smålandsposten.
Vilken tur att det finns hästjobb när man som bäst behöver det.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på