Det som hänt sedan jag senast skrev på den här bloggen har fått mig att förstå mycket. Till exempel varför jag under alla år aldrig hört eller läst ett ont ord om Malin Baryard Johnsson.
Strax före lunch förra fredagen noterade jag att Tidningen Ridsport lagt ut mitt inlägg om Angelo i sitt Facebookflöde. Jag hajade till, inte på grund av att inlägget lagts ut. Jag hajade till eftersom det lagts ut bara tio minuter tidigare och redan var uppe i 200 gillamarkeringar och 20-talet kommentarer.
”Vilken respons!” tänkte jag.
Men det var bara början.
Sedan fortsatte allt att accelerera och till sist, när 1000-gillavallen sprängdes, kändes allt bara snurrigt.
En flodvåg av kärlek vällde in över min älskade Angelo som stolt och trots glåpord fortsätter att bära sin Killar som rider-jacka. Som jag misstänkte var han långt ifrån ensam som ridande kille att uppleva problem i vardagen på grund av sitt största intresse. Igenkänningsfaktorn var hög ute i Ridsportsverige och fyllde mig med tröst men gjorde mig även ledsen. Av kommentarerna framkom dessutom att problemet verkar vara tämligen unikt för just Sverige. Jag förstod att det längre ner i Europa finns en helt annan syn på killar som rider.
När detta skrivs har inlägget delats 583 gånger, bara på Tidningen Ridsports Facebooksida. Smålandsposten och Barnradion har besökt oss och gjort reportage om Angelo. I tisdags satt jag en halvtimme i P4 Kronoberg fick berätta om Killar som rider på bästa sändningstid.
Flodvågen av kärlek på nätet stannade inte vid gillamarkeringar och fina ord. Många gick även från ord till handling och personliga meddelanden började trilla in i mina inkorgar på Instagram och Facebook. En snäll hovslagare från Uppsala hörde av sig och erbjöd sig att låta Angelo följa med honom under en spännande arbetsdag. Många andra hörde av sig och ville personligen framföra sina ord till Angelo. Nätverket Killar som rider, som tagit fram kläderna, lät meddela på sin Facebook att de fått in närmare 70 förfrågningar bara under det första dygnet från killar som mer än gärna ville ha en jacka.
Även telefonen började ge ifrån sig ljud. En av dem som ringde var Jenny Simic. Hon berättade att hennes son och ett antal andra unga killar som rider gått samman i en egen grupp, Ponnykillarna, som några gånger om året träffas, trivs och rider under ledning av någon mer eller mindre känd tränare.
Döm om vår förvåning och oförställda glädje när Jenny berättar att gruppen under onsdagen ska ha en sammankomst och tränas av Malin Baryard Johnsson hemma på hennes anläggning utanför Norrköping.
– Angelo är hjärtligt välkommen, säger Jenny och vi tror knappt att det är sant.
När vi berättar nyheten för Angelo skriker han rakt ut av glädje:
– Vaaa!! Malin Baryaaaaard!
Efter att vi bokat hotellrum och ordnat med övrig hästtillsyn och logistik lastar vi sedan vår lilla A-ponny Tindra i en läcker hästlastbil som vi hyrt. Ska vi åka till Norrköping får den vanliga transporten stanna hemma, resonerar vi.
Angelo har svårt att sova nätterna före avresan. Han pratar oavbrutet om det kommande besöket hos Baryard Johnsson och träffen med killarna som rider.
Det är sedan en milt uttryckt förväntansfull och lite nervös kille som kliver ut framför ridhuset utanför Norrköping. Vi ser att Malin är i full gång med ett träningspass på en av sina hästar. Hon avslutar passet, kommer ut och hälsar oss välkomna. När hon får syn på Angelos jacka säger hon:
– Vilken fin jacka du har! En sån vill min man också ha.
Genast tar Malin hand om Angelo och får honom att slappna av. De småpratar en stund innan Malin visar oss runt i stallet och berättar för Angelo och oss andra om hästarna som står där. Bland annat får vi gosa en stund med VM-hästen H&M Indiana. Det slår mig hur otroligt vänlig och snäll Malin är mot Angelo. Hon besvarar tålmodigt hans tusen frågor och ställer själv en massa frågor tillbaka.
Transport efter transport anländer till anläggningen och strax före klockan 16 står nio ridsugna killar redo. De delas in i två grupper; en som rider första timmen och en som tar vid efter 17. Angelo, som är klart yngst av alla och vars Tindra ser ur som ett gosedjur i jämförelse med de övriga hästarna, placeras i grupp två, gruppen med de mindre erfarna ryttarna. De andra killarna hälsar på Angelo och får honom direkt att känna sig som en i gänget. Det är rörande att se.
När det är dags för Angelo är koncentrationen hög. Han säger att han inte är nervös men jag ser på honom att han är det. Även här är Malin Baryard Johnsson helt fantastisk. Hon pratar med Angelo, säger hela tiden uppmuntrande ord och får honom att slappna av. Hon ger enkla instruktioner och berömmer honom gång på gång. Även detta är rörande att se.
När allt är över samlas hela gänget för ett gruppfoto. En fin blomma överlämnas till Malin som ett litet tack för en stor uppoffring. När hon får frågan om hur mycket hon vill ha betalt för att ha avsatt en halv dag för att träna nio ridnördiga killar skakar hon bara på huvudet.
– Ingenting. ABSOLUT ingenting, betonar Malin Baryard Johnsson med emfas.
Och vad beträffar hennes man, Henrik Johnsson, får vi sedan veta att han varit i kontakt med nätverket Killar som rider och frågat efter en tröja. En tröja som han kommer att ha på sig som speaker under nästa helgs tävlingar på Friends Arena. Fantastiskt.
Jag tycker ibland att för mycket fokus läggs på det negativa som sker på sociala medier. När sociala medier fungerar på det sätt som skett i fallet Angelo – ja, då är sociala medier helt oslagbara. Visst, det förekommer både hat, hot och elakheter på nätet. Men vi får aldrig glömma orden som högläses under nästan varje kyrkobröllop: Störst av allt är kärleken.
Och kärlek, det har min älskade pojke fått i stora doser den senaste veckan.
Angelos första ord när han, efter träningen med Malin, satte sig i lastbilen var så talande att jag direkt antecknade dem i min telefon:
– Jag ska satsa hårt på ridningen efter det här!
Tio minuter senare sov han.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig på Instagram som ponnypappandaniel
Följ Ridsport på