Ponnypappan: Tack, Stadion – jag älskar dig

Jag brukar sällan titta bakåt. Jag kan visserligen tycka att vissa saker var bättre förr men att titta tillbaka har aldrig fört mig framåt. Jag är, på det stora hela, en person som alltid gillat och välkomnat förändring, som konstaterat att tidens tand till sist tar ut sin rätt och att det gamla måste ge plats för någonting nytt.

Detta gäller inte minst mitt jobb. När jag började skriva och få betalt för det för drygt 30 år sedan var jag frilans. Då var det telefaxen som regerade, om man hade turen att ha tillgång till en okrånglande fax. Annars fick man ringa och läsa in sin maskin- eller ordbehandlingsskrivna text till en inskrivare som i stressen nästan aldrig lyckades skriva rätt. För varje framsteg som skett sedan dess fram till dagens extremt bekväma sätt att jobba har jag gjort vågen inombords, medan vissa andra och numera sedan länge pensionerade kollegor inte kunnat dölja sin rädsla för förändring utan klagat högljutt inför varje ny teknisk innovation som presenterats.

Jag har resonerat på exakt samma sätt när det gäller arenor – arbetsplatserna för en sportjournalist ute på fältet. Som jag frusit i svinkalla ishallar, som jag plågats av kommunala lågbudgetanläggningar för idrott, som jag havererat av oinspiration över att tvingas se på bandy utomhus i antingen hällregn eller rysskyla.

Aldrig har jag omfamnat någonting mer än den idrottsliga byggboom som startade åren före millennieskiftet. Nya arenor växte som svampar ut jorden, vädersäkrade och utrustade med värme. Plötsligt stod de där som stolta inbjudande landmärken och gav städer identitet. Många arenor har rivits och ersatts av nya och jag har gjort en fet tumme för samtliga projekt.

Samtidigt finns det än i dag flera gamla skorvar till arenor som överlevt sig själva. Hovet i Stockholm är det tydligaste exemplet. Här finns inget liv kvar, ingen kärlek till besökaren, bara minnen från idrottens forntid. Detta sorgebarn till arena har debatterats flitigt i decennier och det har sagts så många gånger nu att Hovet ska rivas att jag slutat tro på det. Jag kan bara hoppas.

Motsvarigheten på den motsatta kusten är Sveriges största konservburk Scandinavium. Ja, jag vet. Som arena för Gothenburg Horse Show håller den, men den är samtidigt hopplöst omodern för i princip allt annat (framför allt hockey som spelas där åtta månader om året) och tydligen omöjlig att renovera på ett bra sätt om inte notan ska landa på fantasisummor. Detta har i åtminstone tio års tid gett 031-politikerna gråa hår och hur Göteborg ska möta framtiden utan en ny och modern eventarena är en knäckfråga som engagerar en hel stad.

Men alla gamla arenor är inte dåliga. Som tur är finns det undantag. Och i helgen hade jag förmånen att besöka det största och mest underbara undantaget.

Stockholms Olympiastadion.

Stockholms stadion.

Eller bara Stadion.

Välj vilket namn du vill. Upplevelsen är ändå densamma: ren magi.

Jag älskar Stockholms stadion. Älskar den nationalromantiska stilen. Älskar det mörka dekorteglet som ringar in det jag anser vara det skönaste byggnadsverket som uppförts i det här landet. Den står i underbar kontrast till alla de surrealistiska eller sovjetgråa byggnadsverk som ritas av dagens lekskoleungar till arkitekter.

Trots att Stockholms stadion är 112 år gammal blir den aldrig omodern. Trots att den är så gammal blir den bara vackrare med åren. Trots att den är den äldsta olympiska arenan i världen som ännu är i bruk vore det en dröm med ännu ett OS på stadion.

Stadion lockar.

Kallar på oss.

Vill att vi känner, upplever, erfar och njuter av vad den har att ge.

Ärligt talat: Den arena kan omöjligt finnas som passar bättre för ridsport än Stockholms stadion.

Jag har tidigare bara bevakat friidrott och fotboll där men efter den här helgen vet jag vilken himlastormande upplevelse det är att bli ett med arenan samtidigt som banhoppning i världsklass pågår på innerplan.

Alla ryttare jag pratade med, från Ellen Hammarström till Henrik von Eckermann, var lyriska över att få tävla just på Stadion – och jag märkte att de menade det. Jag har annars fått känslan av att Global Champions Tour i Stockholm inte riktigt lockar det stora intresset, vare sig på läktarna, framför teveapparaterna eller i spalterna.

Nu när jag varit där vet jag.

Ryttarna älskar Stadion.

Publiken charmas av Stadion.

Och om GCT-ledningen ens skulle tänka tanken att flytta deltävlingen i Stockholm till en annan plats ska de få med mig att göra.

Tack, Stadion – jag älskar dig. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hoppning, dressyr, fälttävlan, sportkörning, distansritt, voltige, WE, reining, mounted games.

Ridsport är inte EN sport utan ett helt träd där ryttare och häst tillsammans är roten och stammen och allt det som nämndes i förra meningen är grenarna på trädet. 

Det är grenar som erbjuder olika sätt att hantera och tävla en häst.

Det finns massor att välja på för en ryttare men, har jag märkt, den som väl gjort sitt val håller ofta fast vid det.

Har du valt dressyr fortsätter du troligen med dressyr. Gillar du hoppning har du svårt att hinna med något annat än hoppning.

Mina barn är hoppryttare, som ni vet. Jag har visserligen sett dem rida både inverkan och equitation men dessa tävlingsformer är likväl bara varianter på samma tema. I grunden handlar det om hoppning och allt sker på en klassisk avgränsad ridbana.

Utöver dessa varianter av hoppning är det sällan jag, som betraktare, bjudits på någonting som känts nytt.

Därför var förra helgen en stor milstolpe, både för LillyBelle som ryttare och för mig som förälder och åskådare. När jag lyssnat med ett halvt öra den senaste månaden har jag hört begreppet ”Sugar Cup” nämnas och nu har jag förstått vad det innebär. Sugar Cup startade 2009 och har sedan dess avgjorts varje år. Det rids i sju regioner från Skåne i söder till Ångermanland i norr och det inleds med två grundomgångar, som enbart räknas som träning.

Det var den första träningsomgången som ägde rum i lördags.

Grenen: Fälttävlan, äntligen någonting helt nytt för mig. Jag har nämligen, skam till sägandes, aldrig någonsin befunnit mig på en tävling i fälttävlan. Jag har såklart sett klipp från tävlingar och tjusats över terrängmomentet, som ser farligt och härligt ut på samma gång, men aldrig varit på plats. 

Och i Sugar Cup är det enbart terrängmomentet det handlar om.

En ny upplevelse väntade för oss alla, men särskilt för LillyBelle och Rosie, som jag alltid känt är en ponny, klippt och skuren för terrängritt. Bara en sån sak som att alla starttider är fastställda på förhand innebar ett bekymmer mindre. I hoppfamiljen har vi sedan länge lärt oss att det egentligen krävs 40 högskolepoäng i Equipekunskap för att till fulla kunna förutspå när det är dags för en någorlunda ungefärlig start i banhoppning.

Här var det bara att slappna av, bestämma en tid för avfärd och sedan åka iväg utan att oroa sig för sen ankomst.

Ett par mil utanför Växjö, på Esmeralda Gyllensvärds andlöst fina anläggning och med allt i perfekt regi av Esmeralda, var det sedan bara att lägga upp taktiken. Inte taktiken för själva ritten, utan taktiken för att lyckas filma så mycket av ritten som möjligt. Här är hoppningens begränsade bana en stor fördel för den som öppnat telefonens kameraapp. En komplett terrängritt, vet jag nu, är en omöjlighet att fånga för en och samma person.

Därför delade vi upp oss. Malin fångade starten, jag tog mellanakten när LillyBelle och Rosie susade förbi bland gräs, stubbar och grenar och ut på fältet för att avverka ytterligare några fasta hinder. Inför slutsträckan växlade vi över till Sara, som snällt gått med på att filma LillyBelles väg in över mållinjen.

Sedan sammanstrålade vi tre dokumentärfilmare och delade klipp med varandra.

Det blev en mycket lyckad första träningsomgång. Intresset var stort – över 20 anmälda – och alla tog sig i mål med varsitt leende på läpparna. Jag undrar om inte LillyBelles leende var bredast och om hästar kunde säga ”Det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv” tror jag att Rosie sagt det.

Sugar Cup var en välkommen, uppfriskande och helt underbar upplevelse.

Nu laddar vi för träningsomgång två och det viskas även om att ställa upp i den kommande regionfinalen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag läser Linnea Lindahls utmärkta intervju i denna tidning med Marie Thelander Dellhag, den av regeringen utsedda särskilda utredare som i veckan överlämnade sitt betänkande i den så kallade hästutredningen.

Frågorna är relevanta liksom svaren som Thelander Dellhag ger, men jag höjer inte på ögonbrynen någon gång. Utredarens ord är en enda lång bekräftelse på det jag, du och alla som på minsta vis ingår i hästsportbranschen redan vet.

Det är krångligt, svårt och ofta olönsamt att vara företagare i hästbranschen.

Det finns på många håll ett skriande behov av ytterligare kompetens och det är svårt att navigera genom den svårgenomträngliga terrängen av lagar, regler, tillstånd och e-blanketter.

Hästsporten erbjuder en meningsfull fritid för barn och ungdomar, men deltagarantalet i såväl ridskolor som på tävlingar minskar.

Det visste vi också redan.

Nu finns det svart på vitt i betänkandet, alltså vet regeringen också – i alla fall från och med nu.

Sverige är ett land av utredningar.

Här går det sällan undan när det ska hända något.

Här utreder vi, sedan funderar vi, sedan händer det eventuellt typ kanske någonting.

Eller som pressmeddelandet från landsbygds- och infrastrukturdepartementet (finns det ingen övre gräns på antal bokstäver i ett departement, förresten?) avslutas:

Betänkandet kommer nu att beredas. Därefter tar regeringen ställning till hur förslagen ska tas vidare.

Beredas. Ta ställning. Tas vidare.

För mig, som vill att någonting stort ska hända helst i går, är det en kanslisvenska som visserligen följer kanslisvenskans mall men som ändå känns misstänkt defensiv.

Luktar det papperskorg om den här utredningen eller kommer vi faktiskt att se ett före och ett efter den?

Jag vet inte.

Jag vet bara att en enskild idrott eller en enskild bransch sällan kan ställa sitt hopp till utredningar och att utredningar som genomförs nära inpå ett riksdagsval löper större risk att glömmas bort och bli verkningslösa än utredningar som sker tidigt under en mandatperiod.

I den här utredningen vet ju alla redan vad som behövs.

Vi som lever i hästbubblan vet att det det finns en lika enkel som svår lösning på de problem hela hästsporten och hela hästnäringen brottas med.

Jag talar som vanligt om det Alexanderhugg som stavas pengar. Pengar är svaret på precis allting i den här utredningen. Vi behöver mer pengar till en sport som inte liknar någon av de andra 71 sporterna under RF-paraplyet utan bör bedömas annorlunda. Vi behöver mer pengar till en näringsverksamhet inom den djurbransch som måste vara den minst lönsamma av alla, där många drivs av ett kall, en brinnande iver, en enorm entusiasm eller av ren välgörenhet. Vi behöver mer pengar för att kunna fortsätta att erbjuda samma meningsfulla ridskoleverksamhet – en verksamhet som i dag mer ofta än sällan finansieras av klubbarnas tävlingsintäkter.

Ridsporten behöver pengar.

Hela hästutredningen skulle egentligen kunna sammanfattas enbart med dessa tre ord.

Om Farbror Staten öppnar plånboken?

Jag säger som min gamle kollega Sven alltid sa när något stort och sensationellt påstods vara på gång.

Jag tror det när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här hittar du hästutredningen

Okej, då är det dags att svära ordentligt i den idrottens heliga kyrka som heter World Anti Doping Agency, Wada förkortad.

Jag har stört mig rätt länge genom åren och min ilska har inte mildrats sedan jag drogs in med full kraft i ridsporten.

Tvärtom.

Verkligen tvärtom.

Sadismen inom Wada vet nämligen inga gränser. Organisationen är hög på att sätta dit idrottare, blir upprymd varje gång ett prov lyser det minsta rött och deras rigida längtan efter att kasta grus i ögonen på hårt kämpande idrottare gör att Wada gång på gång uppnår klimatisk njutning.

Till er som redan nu valt att missförstå: Jag vill såklart att varje simpel fuskare inom idrotten ska åka fast och få ett hårt och kännbart straff. Alla, inklusive jag själv, njöt väl när världens genom tiderna mest uppmärksammade dopningsfall avslöjades: den kanadensiske 100-meterslöparen Ben Johnson, som var fullproppad med sterioder under OS i Seoul 1988. Eller det systematiska fusk med bloddopning som hela den finska längdskidlandslaget ägnade sig åt under hemma-VM i Lahtis 2001. Då var det bye bye till sex groteska fuskare. Alla kunde vi SE att något inte var normalt när Johann Mühlegg utklassade allt och alla i längskidspåren under OS i Salt Lake City 2002. För att inte tala om det strukturella ryska fusk under OS i Sotji 2014 där urinprov byttes ut genom ett hemligt hål i väggen. Det avslöjandet ledde till att 43 ryska vinteridrottare stängdes av på livstid.

Det är inte dessa jag tänker på.

Fuskar du medvetet ska du inte få tävla.

Det är sunt förnuft och om detta tvista vi icke.

Det som gör mig förbannad är när giganten Wada ger sig på idrottare som inte fuskat eller som fuskat utan att vara medvetna om det.

Här finns det ett gäng ryttare som genom åren blivit drabbade och jag känner att det finns flera frågor kring Wadas regelverk som borde ställas men som likväl aldrig ställs.

För det första undrar jag varför samma dopningsregler ska gälla för alla idrottare.

Frågan jag ställer mig är: KAN du dopa dig som ryttare? Jag menar: Det är klart att man kan dopa sig i egentlig mening, men finns det något sätt att höja sin fysiska prestation som ryttare genom att peta i sig ett preparat som finns på Wadas evighetslånga lista över förbjudna substanser?

Jag är inte ryttare själv, men jag har ändå svårt att se hur det skulle göra någon skillnad i världstoppen om någon plötsligt kom på idén att testa något kosttillskott som råkar innehålla någonting förbjudet.

Jag tror inte det.

Är du tyngdlyftare, kutar maraton eller cyklar Tour de France är det självklart att du får fördelar om du medvetet fuskar och dopar dig. Men även om vi låtsades att det fanns en värld där allt var tillåtet kan jag omöjligt se att en ryttare skulle kunna skaffa sig prestationsfördelar genom att knapra sterioder. Jag ställde faktiskt frågan till en av Sveriges största antidopningsexperter för ett par veckor sedan. Den enda grupp av ryttare han kunde tänka sig som kunde dra nytta av förbjudna preparat är jockeyer, som likt boxare måste ha en viss kroppsvikt när de tävlar sina galopphästar. I övrigt kunde denne välrenommerade expert inte nämna ett enda scenario där andra typer av ryttare skulle kunna höja sin prestation genom dopning.

Nej, i vår sport borde dopningsfokus till 99 procent vara på hästarna. Jag vet också att hästar testas betydligt oftare än ryttare, men det innebär inte att ryttare testas sällan. Tvärtom. Ryttare testas ofta. Den italienska fälttävlansryttaren Vittoria Panizzon hade testats över 60 gånger under en 15-årsperiod. I samtliga fall handlade det om oanmälda tester och i samtliga fall var provsvaren negativa. Så kom hösten 2023, där Panizzon tog ut en efterlängtad semester och reste till en avlägsen plats för att koppla av. Stället var så avlägset att hon saknade mobiltäckning, vilket fick till följd att hon inte kunde uppdatera sin vistelseort enligt Wadas krav. Denna ofrivilliga brist på kommunikation ledde till att hon heller inte kunde genomföra det oanmälda dopningstest som var planerat.

Den italienska antidopningsorganisationen, som lyder under Wada, gnuggade sina händer. Nu hade de fångat en fisk i näten och de höll inte direkt någon låg profil när de avkunnade domen i juli 2024.

• Avstängning fyra år.

• Panizzon förbjöds att träna på förbundsanslutna anläggningar.

• Hon förbjöds till och med att coacha andra idrottare.

Avstängningen erkändes även av FEI:s tribunal, som även den är underställd Wada och lyder minsta vink från den mäktiga antidopningsbyrån.

Ett annat närtida exempel är den spanske dressyrryttaren Agusti Juan Elias Lara, som testades positivt för det förbjudna ämnet klenbuterol under tävlingar 2022. Elias Laras förklaring var att han oavsiktligt fått i sig de mikroskopiskt små mängderna då han hanterat en medicin för att behandla en häst för bronkit.

”En helt absurd förklaring” tänkte FEI och dömde även spanjoren till hela fyra års avstängning. FEI var alltså av uppfattningen att koncentrationen 0,04 nanogram per milliliter i Elias Laras kropp hamnat där för att ryttaren själv skulle prestera bättre.

Det är just detta jag vänder mig emot i fall där ryttare hängs ut som fuskare. De blir aldrig trodda av den första dömande instansen. Deras ord väger lika lätt som om de vore friidrottare, cyklister eller längdskidåkare.

Som tur är för ryttarna finns det en högsta domstol som i den här typen av fall kan sätta ner foten, rentvå dem och rädda deras karriärer från total katastrof.

Både Vittoria Panizzon och Agusti Juan Elias Lara överklagade nämligen till CAS, idrottens internationella högsta domstol. I fallet med italienskan strimlade CAS förra månaden sönder den tidigare domen fullständigt. Avstängningen och böterna på 3000 euro upphävdes omedelbart och redan den här månaden har hon återvänt till tävlingsbanan. Däremot kostade det henne både heder, ära och 70 000 pund i rättegångskostnader och hon har riktat hård kritik mot både FEI och NADO, den italienska dopningsbyrån, för bristen på stöd.

I fallet med Agusti Juan Elias Lara ansåg CAS i motsats till FEI att hans förklaring var ytterst trovärdig. Avstängningen reducerades till två år och straffet ansågs avtjänat eftersom ryttaren redan förbjudits från att tävla i mer än två år i väntan på CAS beslut.

Två karriärer som på väg mot avgrunden genom ett absurt system, där ryttare jämställs med 100-meterslöpare, räddades av en instans som inte drivs av att hänga ut utan av att värdera vad som är troligt och mest sant.

Det är dags att fokusera ännu mer på vilka ämnen och substanserna hästarna får i sig. Öka testerna på hästar och lämna ryttarna ifred. Jag står fast vid min uppfattning: En ryttare kan inte fuska genom det hen äter.

Det borde till och med Wada fatta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Minns ni någon medaljör från senaste kortbane-VM i simning – det som hölls i Budapest i december?

Inte?

Kan ni nämna någon medaljör från det näst senaste världsmästerskapet på kortbana då – det som hölls i Melbourne 2022?

Inte?

Då tillhör ni samma lag som jag. Jag har ingen aning om vem som vann någon medalj i någon enda gren i ett mästerskap jag bara vet existerar men inte mycket mer.

I simning är det långbana som räknas. Knappt någon, förutom simentusiasterna själva, bryr sig om vem som vinner i en 25 meter lång bassäng. Ingen svensk skulle kunna vinna ett bragdguld eller vara i närheten av ett Jerringpris med meriter från kortbanemästerskap.

Det är precis samma sak med inomhus-VM i friidrott. Många av de bästa struntar i att ens delta utan använder vintern som träningsförberedelse för det som verkligen räknas i friidrott: VM utomhus och OS. Övriga mästerskap är… om inte oviktiga så klart mindre viktiga än de två stora. Det finns även andra sporter där det går inflation i antal mästerskap. Jag tänker inte minst min paradsport hockey där det avgörs VM vartenda år (VM 2025 inleds förresten i Globen i dag) – dessutom med B-lag eftersom de stora stjärnorna samtidigt spelar NHL-slutspel. Jag kan själv knappt hålla reda på hur det gått för Sverige i VM de senaste åren.

Jag är säker på att fler än jag vill se att antalet mästerskap minskas för att höja statusen, men jag vet samtidigt varför de inte reformeras. Mästerskapen ger fortfarande värdlandets respektive förbund ett rejält klirr i kassan. Det är fortfarande lukrativt att arrangera mästerskap och det är sällan någon som vågar testa någonting nytt. Och testas det nytt innebär det ofta att antalet mästerskap och grenar ÖKAR snarare än minskar.

Mot den bakgrunden var det med en stor applåd jag mottog Svenska Ridsportförbundets nyhet om att upplägget av SM görs om till 2026. Nuvarande SM-upplägg har nämligen stora likheter med simningens inflationsupplägg med ett mästerskap på kortbana och ett annat på långbana. I hoppning har vi först ett SM utomhus i augusti, då en svensk mästare koras. Detta för att tolv veckor senare åter utse en guldmedaljör – som svensk mästare inomhus. Det känns spontant som ett SM för mycket och framför allt känns det helt felplacerat med mindre än tre månader mellan de svenska mästerskapen.

Det slipper vi nu, har Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté bestämt. Från och med 2026 koras bara en svensk seniormästare och redan det kommer att höja statusen på SM. Dessutom flyttas mästerskapet från sensommar till senvår och kommer att ha betydelse för uttagningar till diverse landslag. Också det lär höja statusen eftersom det högst sannolikt ger ett betydligt vassare startfält. Med andra ord kan SM mer likna ett ”riktigt” SM, där åtminstone någon eller några av de absolut bästa är med. Vi får kanske aldrig återuppleva något Falsterbo 2020 igen, då nästan alla var med och Rolf-Göran vann SM-guldet, Peder silvret och Malin bronset. Men även en lightversion av pandemiupplagan skulle höja SM väsentligt.

En annan ändring jag också tycker är väldigt bra är att unga SM blir så gott komplett med ponny, children och juniorer på samma ställe medan YRSM går tillsammans med seniorernas mästerskap. Inte som tidigare, att junior-SM ingår i klump med senior-SM. Det är dessutom en klar fördel – både vad gäller logistik och att slippa begära ledigt från skolan – att utomhus-SM för unga äger rum under sommarlovet och därmed mitt i semestern.

Att dessutom införa SM-klasser även i Lätt A och Lätt B ser jag flera fördelar med. Det ger unga ryttare som ännu inte nått högsta nivån möjlighet att få känna på vad en riktig stortävling som SM innebär. Det i sig borde vara extremt viktigt, inte minst för den mentala utvecklingen hos en ung idrottare. Med det här upplägget blir SM en mjukare övergång till större tävlingar. En solklar uppsida med de nya klasserna bör även vara att antalet deltagare ökar och med den känslan av en riktig folkfest.

Jag vet att Niklas Jonsson, ordföranden i hoppkommittén, varken är född i går eller är tappad bakom en vagn och det förvånar mig inte att han varit drivande i det jag tror blir en utmärkt reformation av SM – det som brukar kallas det finaste vi har. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vi lever i historiska ridsporttider. I onsdags kom beskedet att allas vår Rolf-Göran Bengtsson tvingas gå skilda vägar med Zuccero. Jag skriver ”allas vår” för att jag uppfattar det just så, att han är en del av alla oss i Sverige som älskar den här sporten. Det finns kanske folk som är mer insatta än jag som hört något ont ord sägas om Rolf-Göran men jag har åtminstone aldrig gjort det.

Trots att jag själv inte rider ser jag upp till Rolf-Göran Bengtsson enormt. Jag gillar hur ödmjuk han är, hur vackert och ekonomiskt han rider och fascineras av hela hans långa resa genom och förbi EM-guld, positionen som historisk svensk världsetta och som lika historisk Jerringprisvinnare. Om du inte läst Annelie Franks otroligt fina krönika om Rolf-Göran – gör det. Det är en måste-text. Anledningen till krönikan är det som just i dag svider lite i själen: Den 62-årige evige gentlemannen har troligen ridit sitt sista stora mästerskap.

Det känns.

Det kommer att bli tomt.

Vi kommer att sakna Rolf-Göran Bengtsson på de stora scenerna.

Tack för allt, Rolf-Göran!

Samtidigt: Han ä-r 62 och hur många i en världsidrott har förmågan och ynnesten att få hålla på så länge i den absoluta toppen? Jag kan inte hitta någon, hur jag än letar. Det närmaste jag kommer är en årskamrat till mig: Den tjeckiske hockeyikonen Jaromir Jagr, 53, som ännu en gång lovat att den här säsongen är hans sista, men kanske spelar han vidare hemma i Kladno, i klubben han för övrigt äger.

Att epoken Rolf-Göran Bengtsson är över var onsdagens stora nyhet. En nyhet som, förmodar jag, offentliggörs i dag är att en annan epok är över.

Henrik von Eckermanns regeringstid som etta i världen.

Nu får Henrik lämna över den vackra vita bindeln till Kent Farrington och gå från att vara jagad till att jaga bland de andra i klungan bakom den formtoppade amerikanen.

Epoken Henrik von Eckermann är det största och mäktigaste ridsportvärlden någonsin skådat. Jag vet inte med er men jag har känt en extra stolthet över att vara svensk och komma från det lilla landet längst upp i norr.

Känslan är bekant och jag slår vad om att du känner igen den.

Den där känslan av nationell stolthet som bara idrotten kan ge. Hur stolta har vi inte varit över Björn Borg, Ingemar Stenmark och Annika Sörenstam? Hur stolta är vi inte över Armand Duplantis, Sarah Sjöström – och Henrik von Eckermann?

Jag gillar siffror. Speciellt siffror som i sin enkelhet säger mycket.

2857. Wayne Gretzkys oslagbara rekord i antal NHL-poäng.

9,58. Det lika oslagbara rekordet på 100 meter, satt av Usain Bolt.

59. Annika Sörenstams livs runda då hon som första golfdam lyckades gå en rond på detta antal slag.

Till dessa vill jag addera en ny siffra.

33.

Det antal månader Henrik von Eckermann var världsetta – i rad.

Mer än två och ett halvt år, i mördande konkurrens från motståndare från flera kontinenter.

Det ska inte gå – och jag tror att 33 blir ett lika oslagbart rekord som Waynes Gretzkys i hockey och Usain Bolts i friidrott.

33 är så bra att Henrik von Eckermann borde göra som nämnda Annika Sörenstam. Den magiska bedriften i Phoenix en vacker vårdag 2001 ledde till att Sörenstams superrunda blev ett signum. 59 blev ett varumärke som följt med henne fram till denna dag.

Om jag får komma med ett tips till Henrik är det detta: Gör 33 till d-i-t-t varumärke, det är en chans du inte kan missa och en chans du verkligen förtjänat. Varför inte i samarbete med Svenska Ridsportförbundet? Kanske instifta en 33-fond, ett stipendium eller annat som exempelvis kan hjälpa unga ryttare framåt mot sina drömmar? Lansera en klädkollektion eller merchandise som kan säljas hos svenska ridklubbar som win-win? Möjligheterna är oändliga och som jag ser det är det öppet mål.

Tack för allt, Mr 33!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är äntligen grönt. Inte längre bara brunt, gult, grått eller någon annan tråkig nyans av jord eller grus. Ett skäggskugga av gräs tar just nu över hagarna jag ser från mitt fönster, som en invasiv art fast i enbart positiv bemärkelse. Det gröna är tecknet på att den enkla årstiden är här. Den utan vantar men med mjuka, nästan ljudlösa, sommardäck. Den med regn då och då men aldrig snö och alltid med lovande plusgrader på utetermometern.

Det börjar närma sig sommar och det känns.

Ett av de första och säkraste sommartecknen, inte vårtecknen, är när våra älskade hästar och ryttare får bege sig ut i en paddock istället för en manege för att mäta sig med andra.

Det finns en charm i att gå in i ridhusen om hösten när det börjar bli ruggigt men ingenting slår känslan av att gå inifrån och ut till de ofta härligt väl tilltagna ridbanorna. Sommarlov och semestrar närmar sig och man kan planera, drömma, förbereda och rita in både endagstävlingar och underbara meetings i kalendern.

Nu är premiären avklarad och det i form av ett smidigt meeting på hemmaplan. Alltså inget riktigt meeting, eftersom vi bor fem minuter från arenan, men ett bra avstamp och en perfekt möjlighet att bara få uppleva utomhuskänslan igen.

Påskhoppet.

Fyra dagar med tävlingar.

Hela högtiden fixad och klar, liksom.

Själv körde jag slalom mellan å ena sidan jobb långfredag och annandag och å andra sidan ledigt påskafton och påskdagen. Man vill ju se så mycket som möjligt när ens barn tävlar och särskilt när det äntligen är utepremiär. Jag kombinerade därför jobbutflykter till fotbollsmatcher med Påskhoppet så gott jag kunde och lyckades se en hel del live. Speciellt ville jag se LillyBelle och Poppis tävla i fredagens ackumulatorhoppning, som min dotter ringat in som sin favoritklass under tävlingen. När jag skrivit min sista bokstav fotboll och publicerat på Smålandspostens sajt tittade jag på klockan.

Nog skulle jag hinna?

Jag skyndade mig iväg, kastade ett öga i Equipe och såg att klassen skulle starta alldeles strax. När jag med en Ronny & Ragge-sladd parkerade bilen på Abena Arenas kortsida hade LillyBelle och Poppis redan börjat. Jag hann se deras sex sista språng och det var en mäktig syn. Det såg både kontrollerat, flowigt och snabbt ut utan att vara slarvigt, de nådde mållinjen felfria med maximala 65 poäng och vann klassen med hela åtta sekunder. Det gladde mig särskilt att se LillyBelle som en glad vinnare igen med tanke på det sorgliga hon går igenom och bearbetar.

Hon lyckades även ro hem en andraplats under lördagens Lätt A och därefter testa sin och Poppis nästa utmaning, medelsvår, där de har en bit kvar.

Angelo red lugnt och fint på storhästen som vi kallar No Name och som han fått låna under de senaste veckorna. Tre fina rundor blev det och två med C-ponnyn Fairy, som han också tränar och tävlar med.

Jag ser tillbaka på en glad, grön och välbehövlig påsk med löften om mycket mer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag skulle vara en patologisk lögnare om jag påstod att veckan som gått inte varit någonting annat än förfärlig. Att förlora en häst alldeles för tidigt drabbar plötsligt och utan urskillning alla närvarande. Att gå förbi och blicka ner i den tomma box ingen av oss ännu orkat mocka ur framkallar en explosion av minnen. Det kommer att ta tid, det kommer att kosta i kraft men på något sätt kommer det att gå att gå vidare eftersom andra alternativ än att kämpa en dag i taget helt enkelt är sämre. 

Det känns futtigt att bara säga tack till alla er – ni är ofantligt många – som stöttat, skrivit fina ord, delat med er av liknande sorger eller på annat sätt visat ert deltagande i kommentarsfält. Jag har läst allt, tagit in det och gett det en fast plats i mitt hjärta. Det ni gjort och gör betyder mycket för vår just nu sköra och sörjande hästfamilj. När man ser den kollektiva kraften i sociala medier manifesteras på det här sättet… det är stort, det är starkt och – jag lovar – det ger tröst och ork att veta att man inte är så ensam som man känner sig i sorgehanteringens stund.

Än en gång: Jag vet att det låter futtigt, men T-A-C-K ska ni ha!

Som sagt: Veckan har varit förfärande i sin sorg, sina panikkänslor och oräkneliga tårar, men mellan de mörka inslagen har vi försökt leva vidare på samma sätt som tidigare. Det finns andra underbara hästar som – och det här hade aldrig någon kunnat slå i mig för tio år sedan – faktiskt fungerar som terapeuter i svåra stunder. Hästar lyssnar, de står kvar när man pratar med dem, de deltar i konversationer utan att säga något. De bara finns där, och det är helande för en sargad själ.

Mest glad i bedrövelsen är jag över att LillyBelle snabbt kommit upp i sadeln igen. Tänk om hon inte orkat, inte velat se en ponny mer – tänkt om hon lagt ner det som bokstavligt talat varit hennes liv i många år.

Det har hon lyckligtvis inte.

Hon rider sina C-ponnyer Poppis och Rosie med en kärlek som bara växer och i söndags deltog hon under en sedan länge planerad hingstvisning i Tingsryd. Det blev ett mycket uppskattat initiativ där lovorden haglade över ASRP (Avelsföreningen Svensk Ridponny). LillyBelle fick visa upp Amcede Danny Boy, den B-ponny hon förra året fick låna, tävla och kvala in till ponny-SM med. Nu såg det precis lika fint ut för LillyBelle och ”Oscar”, som den hoppglade och orädde lille hingsten kallas, och de var faktiskt på förstabilden i Kim C Lundins fina reportage om hingstvisningen här i Tidningen Ridsport.

Vi gör också påsken till en tävlingshögtid i år. På vår arrangörsflitiga hemmaklubb Växjöortens FK handlar det om Påskhoppet under dagarna fyra. Utomhuspremiär minsann, med temperaturer på upp till 20 grader. Det känns skönt, och det hjälper och lindrar stukade och tacklade själar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sedan jag började skriva på den här plattformen har jag vid flera tillfällen konstaterat en sak.

”Den som väljer ett liv tillsammans med djur får uppleva betydligt fler glädjeämnen än de som väljer bort det, men den som väljer ett liv med djur tvingas också uppleva fler sorger”.

Ett mynt har alltid två sidor.

En uppsida och en nersida.

Detsamma gäller livet tillsammans med djur, där vi under så många år njutit av allt djuren berikat våra liv med här ute på gården.

Sedan finns den andra sidan. Den sida man inte vill tänka på, inte vill kännas vid men som ibland visar sig.

Där är vi nu – för plötsligt står han inte där i sin box 2 i stallet.

Han är borta, för gott.

Woodie.

Hasse.

Eller det vackra namn som står i hans pass: Hazelwood Bramble.

Han finns inte längre.

Han blev bara tio år.

I fredags kväll var han lika pigg, go och välmående som alla de andra dagar vi hade förmånen att ta hand om och älska honom.

På lördagsmorgonen hade något hänt.

Någon form av kolik.

Veterinär kommer ut, undersöker, bekräftar koliken men antyder också att det inte rör sig om en ”vanlig” kolik.

Vi agerar direkt, åker ner till djursjukhuset i Helsingborg.

Från de första försiktigt positiva beskeden följer sedan fler och fler frågetecken och till sist – på den tredje dagen – återstår bara en sak: buköppning, med osäker prognos.

Vi hoppas, tror, ber in i det sista.

Sedan får vi beskedet att Woodie drabbats av någonting extremt ovanligt, till och med unikt för Helsingborg. Om jag förstår det rätt hade tarmen vuxit ihop med magsäcken eller något liknande och ingenting fanns att göra.

Allt blir så kolsvart och tyst och definitivt – ett tillstånd bara döden kan uppbringa. När hoppet är ute tar den omedelbara chocksorgen vid. Den som både förmår och inte förmår acceptera det som hänt. Den sorg som sedan träffar en som ett fysiskt slag i solar plexus och som öppnar alla fördämningar i tårkanalen.

Han är borta.

LillyBelles hjärtevän är borta och mitt i min egen sorg kan jag knappt ens förstå hur djup och tung hennes sorg måste vara. Hon som upplevt allt tillsammans med sin älskade Woodie. Han kom som en vind en sommardag i juni 2023. Tanken var först att LillyBelle skulle rida till honom inför försäljning, men det sa klick mellan dem direkt och för oss var det absolut ingenting att tveka på. I sin första tävling, Midsommarhoppet på Grevagården, kvalade det söta ekipaget in till Agria Pony Trophy på Elmia och sedan fortsatte de. LillyBelle och den väne, lene, positive, känslige och alltid glade och positive Woodie. Det var de två, de hade alltid roligt tillsammans och ingenting kunde skilja dem åt så länge LillyBelle var B-ponnyryttare.

Den här sommaren skulle han snart hjälpa en annan ung ryttare till nya större höjder och skänka kärlek i ännu ett hästälskande hem. Vi skulle med spänning följa hans fortsatta äventyr.

Så blev det inte.

Det tog slut här och han fick inte ens fylla elva.

Box 2 står tom – och jag trodde aldrig att någonting kunde göra så ont.

Farväl Hazelwood Bramble och tack för allt, du älskade lilla underbara söta ponny som aldrig någonsin kom på idén att lägga öronen bakåt.

Du kommer för alltid att vara saknad men aldrig någonsin glömd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.