Jag sitter här och skriver medan jag med fasa ser tillbaka på det senaste dygnets händelser. Då menar jag inte i första hand coronaviruset även om jag strax kommer till det. Jag talar om den storm som drog in över Kronoberg under torsdagen och som hade kunnat få katastrofala följder.
Att livet är skört är ett mantra vi alla bör bära med oss, ständigt och jämt.
Stormen var nämligen inte snäll utan väldigt elak och farlig.
När det började blåsa upp framåt tidig eftermiddag hade vi redan säkrat hästarna, som i lugn och ro kunde ta plats i varsin box.
Sedan blev det snabbt värre.
Barnen slutade skolan, satte sig i bussen på väg hem. När vi sedan börjar undra varför bussen aldrig kommer ringer det i min telefon. Jag ser LillyBelles namn på displayen och svarar. Hon berättar då att alla i bussen precis blivit vittnen till när en stor mäktig ek klyvs på mitten och faller ner över vägen, bara en liten bit från bussen och precis där bussen brukar stanna och släppa av flera barn. Jag blir alldeles kall inombords.
– Jag kommer och hämtar er, säger jag, sätter mig i bilen och kör iväg. Stället där mina barn befinner sig ligger bara drygt en kilometer från vårt hus.
När jag kommer fram syns ingen buss. Jag ringer tillbaka till LillyBelle och får veta att bussen tagit en annan väg hem. Men den nedfallna eken gör att jag måste vända bilen – och alltför sent inser jag att marken där jag kört in för att vända bilen är mjuk som kvicksand efter allt oupphörligt regnande. Däcken står bara och spinner och jag kommer ingenstans.
Jag ringer hem till Malin, försäkrar mig om att barnen är hemma och mår okej och pustar sedan tillfälligt ut. Malin tar den andra bilen, hämtar upp mig och kör oss tillbaka till vårt hem.
Sedan gör jag någonting jag ångrar, men sådant man ofta gör utan att tänka sig för. Jag börjar mitt jobb om en halvtimme och beslutar mig, dum av plikttrogenhet, för att bege mig ut i ovädret. Jag kommer inte speciellt långt förrän ännu ett träd spärrar vägen för mig. Jag vänder, kör en annan väg. Samtidigt ökar vindstyrkan utanför och efter ytterligare ett par kilometer tar det stopp igen. Ett nytt större träd har fallit, jag ser att flera bilar framför mig har stannat. Någon har med sig en motorsåg och tillsammans med ett par andra arbetas det för att få skapa tillräckligt med vägutrymme för att passera förbi. Dessa vardagshjältar jobbar snabbt och effektivt och snart ser det ut att vara grönt ljus på nytt.
Vi passerar förbi den trånga passage som frigjorts, granarna längs vägen piskas otäckt fram och tillbaka och när vi passerat nästa backkrön faller ännu ett träd. Jag är rädd nu. Bannar mig själv för att jag valt att ta mig till jobbet trots livsfara. Förvånas också hur det 2020 kan vara tillåtet att ha asfalterade och flitigt använda vägar där höga träd skjuter upp bara någon meter från vägrenen. Plötsligt faller en jättelik gran, av den storlek som brukar användas till att resa julgran på stadstorgen, fem meter från mig. Den faller som tur är åt rätt håll, bort från mig, annars hade jag dött omedelbart.
Hundratalet meter bort kämpar motorsågsmännen vidare, jag fattar inte hur de vågar. Själv drabbas jag av feghet. Minst en person jag kände omkom i Gudrunstormen just därför att han vandrade ut i storminfernot och fick ett träd över sig. Minuterna går, paniken och handlingsförlamningen får mig nästan att tappa kontrollen. Men så händer äntligen någonting där framme. Hjältarna med motorsåg sätter sig i sina bilar, startar och kör. Vi är nu en liten karavan av drygt tio bilar som oroligt och ångestfyllt skyndar framåt.
När vi når nästa väg är trädbeståndet glesare. Mötande trafik indikerar hopp, snart är vi ute på en större väg där bara mindre grenar landat på vägbanan och några minuter senare upplever jag för första gången i livet vilket oerhört lyckorus det kan vara att rulla in i Växjös tätort.
Faran är över, jag har lärt mig att aldrig någonsin mer chansa och känslan när jag tar plats vid min arbetsplats på Smålandsposten är euforisk.
Stormen drar över, coronaviruset finns kvar. På kvällen får jag för första gången i mitt liv uppleva den dystopiska känslan av att bevaka ett stort evenemang helt utan publik. Bara vi i media är välkomna in i Vida Arena för att se Växjö Lakers–Färjestad i den sista SHL-omgången. Det är en spökmatch, går inte att jämföra med någonting annat jag varit med om. Här sitter och står normalt 5 000 åskådare och skriker, brölar, jublar, visslar och skapar en elektrisk stämning. Nu kan man till och med höra vad spelarna på isen säger till varandra. Ingen gillar det, motivationen är borta hos båda lagen, de ekonomiska konsekvenserna kommer – liksom i övriga samhället – att bli förödande.
Vi lever i tuffa tider.
Men oavsett om det blåser ute eller om ett elakt virus hotar: gör allt för att ta hand om dig, minimera ALLA risker – och kom ihåg att livet är skört.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på