Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
13 mars 12:02

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”
Under torsdagskvällen var det storm över Småland, och Ridsports bloggare Ponnypappan hamnade mitt i stormens öga. Foto: Istock/Jonas Rönnbro

Jag sitter här och skriver medan jag med fasa ser tillbaka på det senaste dygnets händelser. Då menar jag inte i första hand coronaviruset även om jag strax kommer till det. Jag talar om den storm som drog in över Kronoberg under torsdagen och som hade kunnat få katastrofala följder.

Att livet är skört är ett mantra vi alla bör bära med oss, ständigt och jämt.

Stormen var nämligen inte snäll utan väldigt elak och farlig.

När det började blåsa upp framåt tidig eftermiddag hade vi redan säkrat hästarna, som i lugn och ro kunde ta plats i varsin box.

Sedan blev det snabbt värre.

Barnen slutade skolan, satte sig i bussen på väg hem. När vi sedan börjar undra varför bussen aldrig kommer ringer det i min telefon. Jag ser LillyBelles namn på displayen och svarar. Hon berättar då att alla i bussen precis blivit vittnen till när en stor mäktig ek klyvs på mitten och faller ner över vägen, bara en liten bit från bussen och precis där bussen brukar stanna och släppa av flera barn. Jag blir alldeles kall inombords.

– Jag kommer och hämtar er, säger jag, sätter mig i bilen och kör iväg. Stället där mina barn befinner sig ligger bara drygt en kilometer från vårt hus.

När jag kommer fram syns ingen buss. Jag ringer tillbaka till LillyBelle och får veta att bussen tagit en annan väg hem. Men den nedfallna eken gör att jag måste vända bilen – och alltför sent inser jag att marken där jag kört in för att vända bilen är mjuk som kvicksand efter allt oupphörligt regnande. Däcken står bara och spinner och jag kommer ingenstans.

Jag ringer hem till Malin, försäkrar mig om att barnen är hemma och mår okej och pustar sedan tillfälligt ut. Malin tar den andra bilen, hämtar upp mig och kör oss tillbaka till vårt hem.

Sedan gör jag någonting jag ångrar, men sådant man ofta gör utan att tänka sig för. Jag börjar mitt jobb om en halvtimme och beslutar mig, dum av plikttrogenhet, för att bege mig ut i ovädret. Jag kommer inte speciellt långt förrän ännu ett träd spärrar vägen för mig. Jag vänder, kör en annan väg. Samtidigt ökar vindstyrkan utanför och efter ytterligare ett par kilometer tar det stopp igen. Ett nytt större träd har fallit, jag ser att flera bilar framför mig har stannat. Någon har med sig en motorsåg och tillsammans med ett par andra arbetas det för att få skapa tillräckligt med vägutrymme för att passera förbi. Dessa vardagshjältar jobbar snabbt och effektivt och snart ser det ut att vara grönt ljus på nytt.

Vi passerar förbi den trånga passage som frigjorts, granarna längs vägen piskas otäckt fram och tillbaka och när vi passerat nästa backkrön faller ännu ett träd. Jag är rädd nu. Bannar mig själv för att jag valt att ta mig till jobbet trots livsfara. Förvånas också hur det 2020 kan vara tillåtet att ha asfalterade och flitigt använda vägar där höga träd skjuter upp bara någon meter från vägrenen. Plötsligt faller en jättelik gran, av den storlek som brukar användas till att resa julgran på stadstorgen, fem meter från mig. Den faller som tur är åt rätt håll, bort från mig, annars hade jag dött omedelbart.

Hundratalet meter bort kämpar motorsågsmännen vidare, jag fattar inte hur de vågar. Själv drabbas jag av feghet. Minst en person jag kände omkom i Gudrunstormen just därför att han vandrade ut i storminfernot och fick ett träd över sig. Minuterna går, paniken och handlingsförlamningen får mig nästan att tappa kontrollen. Men så händer äntligen någonting där framme. Hjältarna med motorsåg sätter sig i sina bilar, startar och kör. Vi är nu en liten karavan av drygt tio bilar som oroligt och ångestfyllt skyndar framåt.

När vi når nästa väg är trädbeståndet glesare. Mötande trafik indikerar hopp, snart är vi ute på en större väg där bara mindre grenar landat på vägbanan och några minuter senare upplever jag för första gången i livet vilket oerhört lyckorus det kan vara att rulla in i Växjös tätort.

Faran är över, jag har lärt mig att aldrig någonsin mer chansa och känslan när jag tar plats vid min arbetsplats på Smålandsposten är euforisk.

Stormen drar över, coronaviruset finns kvar. På kvällen får jag för första gången i mitt liv uppleva den dystopiska känslan av att bevaka ett stort evenemang helt utan publik. Bara vi i media är välkomna in i Vida Arena för att se Växjö Lakers–Färjestad i den sista SHL-omgången. Det är en spökmatch, går inte att jämföra med någonting annat jag varit med om. Här sitter och står normalt 5 000 åskådare och skriker, brölar, jublar, visslar och skapar en elektrisk stämning. Nu kan man till och med höra vad spelarna på isen säger till varandra. Ingen gillar det, motivationen är borta hos båda lagen, de ekonomiska konsekvenserna kommer – liksom i övriga samhället – att bli förödande.

Vi lever i tuffa tider.

Men oavsett om det blåser ute eller om ett elakt virus hotar: gör allt för att ta hand om dig, minimera ALLA risker – och kom ihåg att livet är skört.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
3 juli 15:27

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”
TW har gått från att inte vilja vara i en paddock till att älska hoppning. Det står mig dyrt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är så rökt.
Så tillintetgjord.
Nermald till pulvermos.
Dumstrut på, båda armarna uppe i luften, en loser i ordets rätta bemärkelse.

Av det mycket dumma jag sagt, gjort och trott genom åren finns det ett par saker som definitivt sticker ut.

Det första är en intet ont anande och förflugen kommentar som råkade formas i reptilhjärnan, ta omvägen via struphuvudet och ut genom läpparna för nästan exakt ett år sedan:
”Om TW någonsin nollar i en lokal tävling ska jag … ja, du får själv avsluta meningen”.

Dessa ord råkade jag yppa till Malin efter att ännu en gång sett den fullständigt paddockskygga Teeny Weeny sabotera ännu ett ridpass genom att antingen bocka konsekvent eller inte göra någonting alls förutom att stå som ett fån och glo.

Så fyller Malin i luckan, vilket bevisar en annan av de dumma saker jag trott, nämligen att män och kvinnor är lika smarta. Det är de inte. Kvinnans smartness är så mycket större än mannens att mannen knappt når hennes smartness till knäskålarna.

”…bjuda oss alla på en resa till Maldiverna”.

En skrämmande avslutning på ett i övrigt rätt harmlöst utspel.

Alla visste vi ju en sak med full säkerhet: TW var värdelös, ett hopplöst fall, utdömd, hånad, bara bra på två saker: att äta och på att inte hoppa.

Att jag sedan råkade använda den här plattformen till att avslöja detaljer kring Projekt TW tillhör heller inte det smartaste jag gjort. Vart vi än kommit, var vi än tränat under det senaste halvåret har jag fått kommentarer av typen: ”Nu blir det nog snart en Maldivernaresa”.

Att Malin tog hela handen när jag sträckte ut en lillfingernagel tände hoppet hos barnen. Men den som är mest skyldig till det som nu hänt är barnens kompis Tove. Knappt hade jag yttrat de där orden förrän planerna sattes i verket och TW i ilfart transporterades hem till Toves militäriska träningsläger.

Tove är grymt skicklig, det visste jag, och hon backar inte för någon utmaning, hur svår den än är. Men skulle ens Tove kunna rå på TW? Det trodde varken jag eller Malin. Så sent som för ett par dagar sedan erkände Malin att hon trodde att det var omöjligt att få TW till en fungerande hopphäst, att vadet om Maldiverna skulle bli en trygg och enkel match för mig.

Det blev det inte, trots att den första bilddokumentationen som Tove delade med sig av gjorde min nattsömn fortsatt trygg och lugn.

Så här såg det ut (notera särskilt TW:s specialare, där hon lyckas stanna mitt i en oxer, vilket hon lär vara ensam om i hela världen).

92 Twiträning
Tove la grunden till det lyckade slutresultatet i Projekt TW, men även Tove hade det tufft med sin adept i början. Foto: Daniel Enestubbe

Tove gav sig förstås inte, den stenhårda träningen fortsatte över en sommar och en höst som avslutades med att TW fixade pay and jump men lyckligtvis ingen lokal tävling. Men när Tove sedan lämnade tillbaka TW hade TW gått från hopplös till hoppingivande, vilket kändes rent skrämmande.

Sedan ville Angelo och LillyBelle utan vidare förhandlingar vara med och ta hand om steg 2 i Projekt TW och sällan har jag skådat en större iver inför en uppgift. Under vinter och vår har de tränat henne med en målmedvetenhet som skulle gjort Björn Borg, Ingemar Stenmark och Peter Forsberg avundsjuka.

Sakta men säkert har jag insett att dagarna är räknade, att det inte är om utan när det ska ske att TW nollar i en lokal tävling. Ur den aspekten kom coronapausen som en lättnad, eftersom inga tävlingar fanns att ställa upp i. Men sedan tävlingsförbudet hävdes har jag för egen del tvingats inse att det ändå aldrig är för sent att ge upp.

Den slutliga bekräftelsen kom när jag hämtade barnen efter en dag med dubbla pass hon sin tränare Katta, där Tango och TW varit med.
”Nu är det nog kört” kommenterade Katta torrt och retfullt efter att TW imponerat på henne.

När jag sedan ser att Malin anmält barnen till en tävling i Ringsjön och noterar vilka två hästar som ska med gör jag några tafatta teatraliska försök att byta ut TW mot Tindra, men LillyBelle bara skrattar åt mig och skakar på huvudet.

Väl framme i Skåne stundar sanningens ögonblick. LillyBelle och TW är först ut i Lätt E (jag försökte förresten också förhandla om vadet till att gälla minst Lätt B men blev nedröstad med siffrorna 3–1) och så här går det:

Inte ett fel, vare sig i grunden eller omhoppningen, och insatsen räcker till en sensationell andraplats bland nio startande. Första rosetten i första tävlingen – för TW! LillyBelle är stolt och lycklig och det redan klassiska flinet letar sig fram under hjälmen.

LillyBelle är vinnaren, jag är förloraren men en väldigt stolt förlorare. Om alla projekt var lika lyckade som Projekt TW skulle världen vara en bättre plats. Tove, LillyBelle och Angelo har verkligen gjort ett otroligt jobb.

92 Lillyflin
Klart man drar till med ett välförtjänt segerflin efter en sådan uppvisning. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyhopp
TW och LillyBelle – hur säkra som helst.
92 Lillyrider
Ingenting lämnas åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyrosett
Första rosetten i första utomhustävlingen. TW gillade läget i Skåne. Foto: Daniel Enestubbe

Redan resan hem från Skåne i lastbilen artar sig till en triumffärd för barnen som redan där börjar fråga när planet till Maldiverna lyfter. De har noll koll på hur mycket en sådan resa kostar och har heller ingen aning om att jag inte direkt öppnat ett sparkonto dit samtliga kronor oavkortat går till att bekosta ett förlorat vad.

Här sitter jag nu och vill tro att det osäkra världsläget åtminstone kan köpa mig lite tid till att fundera på hur jag ska lösa eller ta mig ur det här. Men först väntar en hel månads semester.

Tack för att ni tog er tid – tips på hur jag kan ta mig ur knipan mottages vänligt men bestämt! Det går också fint att hänga med mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.


Ponnypappan
26 juni 11:43

Sommarlov för både vuxna och barn

Sommarlov för både vuxna och barn
Teeny Weeny, ett snällt och tryggt dragdjur. Foto: Daniel Enestubbe

När jag skriver detta slås jag av den spanska värmesmockan som för många letat sig hit som en välkommen gäst. Visst finns det även de som gnäller över att det är FÖR varmt, men med tanke på hur sällan det är riktigt varmt i Sverige och med tanke på hur många dagar vi tvingas klä oss i lager på lager för att uthärda finner jag ingen sympati för det gnället.

Sommaren är här och med rådande väderlek öppnas alla möjligheter för att skapa nya minnen för de unga och för oss äldre att uppleva känslan från förr, när solen aldrig ville sluta skina och mörkret aldrig ville infinna sig. Det här är tiden då alla med portabel AC är vinnare, de med vanliga fläktar tröstprisvinnare medan övriga snabbt ser till att lagren av bordsfläktar säljer slut i varuhusen. Det här är tiden då Resorb är en lika vass hårdvaluta som handspriten var i mars och april, tiden då ett glas iskallt vatten är jordens utan tvekan godaste dryck.

91 Angelofiske
Angelo kastar ut. Foto: Daniel Enestubbe

Just en sådan vecka har vi bakom oss, men om jag tolkar väderkartan rätt kommer den regerande värmeböljan snart störtas från sin tron. Veckan som gått har varit fri från tävlingar och har också varit ganska sparsam på träningspass.
LillyBelle är lite ledsen, ska sägas. Hennes älskade låneponny Peggy är hemma hos Tove igen, bara under några veckor men tillräckligt länge för att saknaden ska vara svår. För att få LillyBelle på andra tankar och ge henne och Angelo en liten present hörde vi oss för med Katta, barnens tränare, om det var okej att ordna ett litet endagarsläger. Katta gillade idén och i måndags lastade vi Tango och TW i transporten och tog sikte på Kattas gård. Där fick barnen en heldag, innehållande två träningspass och arbete på gården.

91 Fiskelycka
Den här lille rackaren fick snabbt komma tillbaka ner i vattnet igen. Foto: Daniel Enestubbe

Medan barnen njöt av livet hos Katta passade jag och Malin på att stöka och fixa med ett annat projekt. Malin har nämligen i dagarna öppnat en shop över sommaren inne i sin fotostudio. Jag ska inte göra reklam för något här, men jag kan väl hinta om att det handlar om funktionskläder för ryttare. Vi slet hårt under några timmar men när vi väl var klara gillade vi slutresultatet.

91 Shop
Äntligen! Sommarshopen är klar. Foto: Daniel Enestubbe

I övrigt: ren sommarnjutning. Små projekt som ska fixas. Ett hål i båten som ska lagas. Blommor som ska planteras och vattnas. Vätskepauser, fisketurer, fikastunder.
Hela familjen passade i tisdags på att rida ut tillsammans. Eller rida ut och rida ut. För första gången i livet fick jag vara med om att köra häst, visserligen bara som medpassagerare i vagnen när Malin vant styrde TW med tömmarna, men ändå. Med Angelo ridande framför på Tindra och LillyBelle bakom på Erika var vi en liten kolonn som tog en härlig tur på de småländska grusvägarna. Vibbarna från filmen Utvandrarna var påtaglig och jag kände en klar och tydlig Karl Oskar-känsla.

91 Malin Och Jag
På min första körtur någonsin, som trygg passagerare med utvandrarvibbar. Foto: Daniel Enestubbe

Tisdagen råkade även vara Malins födelsedag och när hon och jag firade med att slappna av med kall dryck utomhus var det oroväckande tyst inifrån, vilket är extremt ovanligt för föräldrar som har popcorn till ungar.
Sedan öppnas dörren och barnen hälsar oss välkomna in. I all tysthet har de på egen hand lyckats åstadkomma det här. Då smälter man.

91 Tårta
Rabarberna var kanske lite sura, men erkänn att barnen skapat ett mästerverk i hemlighet. Foto: Daniel Enestubbe
91 Grattiskort
Lever man med djur blir gratulanterna plötsligt väldigt många. Foto: Daniel Enestubbe

När poolen sedan visar 33 grader kan inte ens jag hålla mig. Då tycker till och med jag det är riktigt skönt att hoppa i. I ärlighetens namn är det nästan någon grad för mycket, men likväl handlar det om maximal sommarnjutning.
Ibland får till och med hästlivet stå tillbaka.
Jag tror dessutom att det kan vara nyttigt.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den fantastiska värmen så länge den varar! Följ mig gärna på ponnypappandaniel, som är mitt Instakonto.

91 Poolhäng
33 grader i poolen. Då kan inte ens jag hålla mig. Foto: Daniel Enestubbe
91 Tobbelarsson
Titta på repriser av Ponnyakuten med Tobbe Larsson. Ett givet frukostinslag. Foto: Daniel Enestubbe

Ponnypappan
19 juni 11:51

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”
LillyBelle och Peggy slutade fyra bland 18 ekipage i den hopslagna kategori A- och B-klassen.

Att jag råkar sitta två timmar i fullt solljus och därmed blir kräftröd i ansikte, på ben och på armar struntar jag fullständigt i. Att jag glömt smörja in mig är mitt minsta problem, faktiskt ett icke-problem. Det viktiga, det som fyller min själ med en innerlig glädje, är känslan av att jag kan utföra mitt jobb igen, på det sätt det är tänkt.

Jag sitter nämligen, som ende åskådare, på Åbo idrottsplats och ser Växjö Norra besegra gästande Nybro med 1–0 i fotbollens division 3.

Jag bevakar sport igen. Riktig livesport. Inget personporträtt, ingen nostalgilista eller tidernas bästa-rankning. Det här är riktig svensk idrott på serienivå och jag njuter av det på ett sätt jag inte kan minnas att jag gjort tidigare.

Svensk idrott lever igen. Svensk idrott har puls igen, eftersom tävling är det som gör idrott intressant, både för utomstående och för utövarna själva.

Sverige är uppe i knästående. Den första skoveln av stödpengar har skyfflats ut till tusentals föreningar på breddnivå. Den andra vågen – elitstödet – dröjer ytterligare någon vecka och därefter hoppas vi alla på att politikerna inser idrottens värde och låter ytterligare en halv miljard kronor regna ner över idrottsrörelsen.

Tävlingsglädjen är veckans stora händelse. Jag upplever samma eufori under både lördag och söndag när ridsporten äntligen öppnat sina portar för tävlingar. Corona-protokollen följs till punkt och pricka, rörelsefriheten är klart begränsad men det finns inga begränsningar för glädjen. Alla är nöjda, bara att få finnas på en tävlingsarena oavsett roll, men gladast – att döma av mina egna observationer – är de unga ryttarna själva.

För mina barn begås säsongsdebuten i Blekinge på lördagen, på skönt och mjukt gräs i Sölvesborg. Angelo och Tango får äntligen testa på att tävla tillsammans igen och trots ett stopp är det en mycket nöjd liten kille som summerar dagen. LillyBelle och Tindra noterar också ett stopp men det räcker likväl till en rosett och en plakett i kategori A-klassen.

Söndagen innebar tävlingar på hemmaplan, på Växjöortens Fältrittklubb, och här dubblerar jag i mina roller som dels ponnypappa, dels utsänd journalist och fotograf från Smålandsposten. Jag stannar kvar länge, följer flera klasser från start till mål och lyckas få en intervju av den som måste vara dagens gladaste, trots stenhård konkurrens: Alva Magnusson från Tingsryds Rid- och Körklubb, som får till den perfekta omhoppningen och vinner lätt B-klassen med hela sex sekunder med sin C-ponny Ac’cimo. Att få stå där igen och spela in en intervju med en överlycklig ung idrottare – återigen påminns jag om att det är just sådant som gör mitt jobb så obeskrivligt roligt och givande.

90 Alvaglad
Alva Magnusson, gladast av alla under Junihoppet i Växjö.

Jag lyckas dessutom fånga Alva på en bild som också blir huvudbilden i Smålandsposten. Den säger allt, eller hur?

Inte heller mina barn åker hem med mungiporna neråt. De har all anledning att vara både glada och nöjda med sina insatser. LillyBelle inleder med att tävla mot sig själv, först på Peggy och därefter på Tindra, i kategori A, lätt D. Efter ett felfritt sekunddrama lyckas Tindra avgå med segern, knappt före Peggy. Sedan, i lätt C, fortsätter LillyBelle och Peggy som enda A-ekipage i en klass med 18 starter. Peggy är en smidig liten pärla och LillyBelle en målmedveten liten ryttare och tillsammans hittar de smarta ridvägar under omhoppningen och kommer i mål på en riktigt fin tid. När klassen summeras konstateras att tiden räcker till en imponerande fjärdeplats, vilket innebär nya priser och nya leenden.

Titta så härligt:

Angelo rider Erika för första gången i tävlingssammanhang. Både han och vi vet att hon har en tendens att vilja gå mot utgången om hon får chansen. Det kostar ett stopp i LD men fyra fel är helt okej. I LC klarar de sig igenom grundomgången men under omhoppningen tar Erika åter sikte på utgången. Det blir plats 12 av 18 och det är absolut en väl godkänd insats.

90 Angeloglad
Angelo har inte direkt något pokerfejs när han är nöjd.
90 Angeloläger
Angelo fick till sin stora glädje under lägret prova att rida på Our Carmel.
90 Lillyglad
LillyBelle och Peggy, en grym kombination.
90 Lillypeggy 2
En välpyntad Peggy trivs som fisken i vattnet under ridlägrets avslutning.
90 Lillypeggy
Busig avslutning på lägret.
90 Lillytindra
LillyBelle och Tindra med pris efter säsongsdebuten i Sölvesborg.

Efter två dagars tävlan ser vi sedan inte röken av våra barn mellan måndag morgon och onsdag eftermiddag. Det hett efterlängtade ridlägret hemma hos Louise Wemlerth några mil utanför Växjö slår upp portarna. Vi får ideliga rapporter och foton, både i chattgrupper och på telefon, att glädjen står högt i tak ute på lägerlandet. Och när vi sedan, dag tre, åker ut och bänkar oss får vi se tre grupper framföra sina härliga avslutningsprogram. Angelo, som slitit så hårt så länge, har hittat tillbaka till självförtroendet och får prova en ny häst, Our Carmel, som han kommer fantastiskt bra överens med.

LillyBelle har kört vidare på Peggy, som alltid är lika pålitlig och sugen på att hoppa, och deras fina form håller i sig.

Vilken rivstart vi har fått på sommaren!

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en underbar midsommar och för en gångs skull ser den ut att innehålla massor av sol! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel om ni vill!

 


Ponnypappan
12 juni 18:31

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”
Peggy släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe

Det är alltid den största av tryggheter att ha någon vid sin sida. Någon du kan luta dig emot när du känner dig osäker, någon som alltid vet hur ett problem ska lösas. Någon som förklarar det svåra på ett enkelt sätt.

Under min tid som ponnypappa har jag alltid haft den tryggheten, som gjort att jag själv kunnat växa med mina små obetydliga uppgifter: Malin.

Eftersom det är Malin, inte jag, som levt ett helt liv med hästar är det också hon som är den självklara ledaren när det kommer till att fatta beslut som rör hästarna. Jag tänker visserligen själv och kan räkna ut både ett och annat, men det är Malin som sitter på de stora kunskaperna, det är hon som tänker stort och långsiktigt när det gäller allt vad hästar beträffar.

Tänk dig då att din trygghet plötsligt åker iväg i en lastbil och lämnar dig själv kvar vid vägkanten. Det är vad som händer den här söndagen. Malin och Angelo lastar TW och tar sikte mot skånska Jonstorp där en träff för gruppen ”Killar som rider i Syd” väntar. Där ska ett tiotal unga ridande killar från södra Sverige få inspiration, tips och skratt av talangen och youtubern Philip Svitzer.

Kvar i Växjö står jag, LillyBelle och fyra hästar som ska tas om hand. Och inte hur som helst. LillyBelle har, med Malins medgivande, slagit fast att hon ska rida samtliga fyra hästar under dagen. Det ska också utfodras och mockas och fixas och donas, men det är jag som ska chefa över en hästtokig åttaåring som ska rida fyra hästar. Det hela ska avslutas med att jag och LillyBelle helt själva lastar Peggy och drar iväg på träning. Det här blir ett eldprov för mig, men jag ser uppsidan med det. Klarar jag det här så …

89morgonrunda
En perfekt start på dagen för Peggy, LillyBelle och mig. Foto: Privat

Bara några minuter efter klockan 08.00, så fort lastbilen försvunnit ur sikte, bestämmer LillyBelle att det är dags för en kort morgontur i skogen med Peggy. Redan här känner jag hur själen renas från slaggprodukter. Det är fullkomligt ljuvligt ute i naturen, vädret är så perfekt det bara kan bli och vi håller inte tyst en enda sekund. Det här är livet. Trots att Malin är iväg känner jag att tryggheten återvänder. Man leker visserligen inte med LillyBelle. Hon har ett humör jag helst inte vill gå närmare in på, men så fort hon landar på en hästrygg uppstår full harmoni. Vi njuter oss igenom hela morgonrundan.

När jag sedan ännu en gång kör min medvetna felsägning och undrar hur man lossar SADELkappan suckar min dotter.
– Men pappa! Det heter ju SVANSKAPPA, fattar du väl!

Peggy borstas av, jag börjar fylla hösäckarna och upptäcker att LillyBelle är borta. Hur hon hunnit förstår jag inte, men när jag tittar ut ser jag henne hämta Tango i hagen. Det är dags för morgonrunda nummer två, den längre varianten. Även här kommer en svårförklarlig stolthet över mig, över att det är jag som är den beskyddande vuxne under promenaden. Han som har all tid i världen. Han som på kommando filmar när dottern rider en viss sträcka.

När Tango sadlats och borstats undrar jag om LillyBelle redan vill ta hand om sin tredje häst för dagen. Till min förvåning säger hon att vi ska göra något helt annat. Vi ska mocka ur hagarna. Mocka ur hagarna? Kan något bli tråkigare? Har jag hört fel? Nej, det har jag inte. Jag skulle inte vilja beskriva LillyBelle som speciellt lillgammal, men följande kommentar är så förnumstig att jag inte kan hålla mig för skratt:
– Lika bra att göra det nu, så har vi det gjort sen, pappa!

89mockahage
Plötsligt ska vi mocka hagarna, bestämmer LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo och TW samtidigt rider gymkhana med Philip Svitzer i Skåne står jag och LillyBelle alltså med grep och skyffel i händerna. Men högarna är ändå redan ihopräfsade, det har inte regnat på länge och det är en barnlek för oss att tömma några skottkärror.
En McDonaldslunch senare drar Lill-Malin upp riktlinjerna igen. Nu är det dags för häst nummer tre: terrängrunda med lilla Tindra. Barnen har med stor fantasi byggt upp en bana i skogen och att galoppera i den är något av det absolut bästa Tindra vet.

Kolla här:

Klockan tickar på. Tindra har återgått till sina matglada aktiviteter i hagen när LillyBelle hämtar sin hjärtevän Erika. Nu är det dags för lite hoppning i paddocken innan vi förbereder oss för dagens stora eldprov. För första gången tar jag ensam LillyBelle till träningen. Men dagen har porlat fram lite enkelt och vackert som vattnet i en bäck och min osäkerhet är helt borta.

Jag kommer på mig själv med att känna känslan av att jag faktiskt kan alla de olika momenten som föregår en träning. Vi samarbetar som det bästa av team och snart har vi åkt den korta biten ner till Växjöortens Fältrittklubb, där LillyBelles tränare Katta väntar.

LillyBelle och Peggy har uträttat stora saker tillsammans, men den senaste tiden har det gått lite sisådär samtidigt som tävlingssäsongen strax är här. Hur ska det gå?

Känslan är att ingenting kan gå fel och det gör det inte heller. Peggy är på sitt allra bästa hopphumör, LillyBelle sitter stolt i sadeln och är ett enda stort leende när ekipaget fixar samtliga hinder exemplariskt. När tränaren Katta sedan med fina ord berömmer de båda är allt fullbordat.

89lillyerika
Erika har en stor plats i LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly2
Plötsligt stämmer allt. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly3
LillyBelle har svårt för det här med pokerfejs när hon är nöjd. Foto: Daniel Enestubbe

Det kan inte bli bättre.
Inte för LillyBelle, som fått sin drömdag.
Inte för mig, som klarat eldprovet.
Vi åker hemåt efter en supersöndag med varsitt leende på läpparna.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den hästsommar som äntligen är här! Instakontot ponnypappandaniel står öppet för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
5 juni 12:03

Ponnypappan om en barndom i repris

Ponnypappan om en barndom i repris
Mysiga turer i ett grönskande sommarlandskap. Få saker slår ett läger.

”Pappa, i dag är det elva dagar kvar”.

LillyBelle, normalt så trumpet morgontrött att hon inte säger flaska vid frukostbordet, kvittrar plötsligt som en fågel.

Redan det är ett gott tecken.

Plötsligt är vi mitt uppe i den, sommaren som alltid känns avlägsen och främmande ända till den knackar på dörren och kliver in med ett stort varmt leende på läpparna.

88 Läger 3
På språng mot sommarlovet!

Livet med hästar har fått mig att förflytta mig åtskilliga decennier bakåt i tiden. Till en tid då sommarlovet kändes oändligt, en tid från vilken jag bara minns de soliga och roliga dagarna, lekarna och buset.

Om jag bara ser till mig själv är jag numera mer en höst- och vårmänniska än en sommarmänniska. September är favoritmånaden framför andra, mars och april månaderna då mitt jobb är som allra mest givande medan sommaren inte sällan känns som en transportsträcka av värme och måsten.

Nu får jag ta del av privilegiet att älska sommaren på nytt, som ett barn, genom att leva ett sommarlovsliv g-e-n-o-m mina barn. Och när det handlar om hästnördiga barn råder det inget som helst tvivel om att sommaren är fullkomligt oslagbar, helt i en klass för sig. Bara det att slippa slå hål på isiga vattenkärl flera gånger om dagen i tolv minusgrader gör att jag upplever en själslig sommar-revival. Mockning har gått från att vara ett dagligt omfattande göromål till att bli en sporadisk fritidssyssla och grönskan i hagarna gör att tidsavstånden mellan höhämtningarna blir allt glesare.

Men det är ändå när jag tittar på sommaren genom barnens ögon som det börjar spritta till av glädje i själen. Jag vet ju vad ge går och längtar efter, förutom det klassiska med bad, sol, resor och glass i stora lass. Tävlingarna väntar (ja, vi har fattat beslutet att vi tänker tävla nu när förbudet är hävt). Att resa till arrangörsklubbar som för en dag eller två antar formen av en campingplats – det finns något somrigt och härligt redan där. Att slippa oroas över snöoväder och riskfyllda hemresor på hala vägar och veta att en regnskur är ungefär det värsta som kan hända förstärker ytterligare tjusningen med utomhussäsongen.

Och så är det, som jag skrev inledningsvis, bara elva dagar kvar nu.

Elva dagar kvar till LillyBelles och Angelos stora höjdpunkt: ridlägret. Att åka på läger för att träffa och skaffa nya kompisar och tillsammans utöva det intresse som upptar merparten av ens vakna tid – det kan ärligt talat vara det roligaste som finns.

88 Läger 2
Käpphästhoppning lär vara ett givet lägerinslag.
88 Packlista1
LillyBelles packlista, sidan 1 och 2.
88 Packlista 2
LillyBelles packlista, sidan 3 och 4.
88 Läger 4
Ett bad är ett ljuvligt måste, eller hur?

Jag minns med darrande välbehag mina egna läger i tonåren. Hur vi tipsades om hur vi kunde vässa serve och grundslag under de härligt svettiga tennispassen dagtid. Hur vi efter middagen gick runt i Gislaved sent på kvällarna, spenderade medhavda fickpengar och busringde från telefonkiosker. Eller lägret i Vetlanda sommaren 1986 när vi var bittra fiender under prestigematcherna på gruset för att sedan sitta klistrade framför teven och, precis som alla svenskar den sommaren, hålla på Danmark under pågående fotbolls-VM. Vi tävlade i att dra de roligaste vitsarna, försökte överträffa varandra i att presentera det roligaste partytricket med kortlek – och vi skrattade. Vi skrattade nästan konstant.

Än i dag ligger idrottslägren kvar på mitt livs tio i topp-lista – och jag är helt övertygad om att det som snart väntar mina barn kommer att rankas väldigt högt för dem i en framtid där jag löser sudoku, tittar på krönikan från OS 2028 och skämmer bort mina barnbarn.

Att Angelo och LillyBelle räknar ner dagarna med nästan överdriven intensitet och är helt ockuperade av lägertankar har också sina förklaringar. Förra veckan åkte Malin och barnen och besökte platsen för lägret, tre mil från Växjö. De förälskade sig direkt i vad de såg och gick ytterst motvilligt med på att återvända hem. Dessutom anlitade Malin dem som fotomodeller i veckans plåtningsprojekt, som passande nog handlar om just ridläger. Tillsammans med Ellie, Felicia och Lovis poserade de stolt och glatt för att signalera att den bästa av tider åter är här.

Tack för att ni tog er tid – hälsa sommaren välkommen, njut av den så mycket ni orkar och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel!


Ponnypappan
29 maj 12:19

Ponnypappan: ”Det är bra när det går dåligt”

Ponnypappan: ”Det är bra när det går dåligt”
Klart man blir glad när man får sin pappa att häpna av förvåning.

Så kom det då. Det väntade beskedet att även elitidrottare tillåts återgå till jobbet. Det var ett skönt besked mitt i allt elände vi genomlidit sedan i våras. Även i övriga delar av Europa och världen ser vi att idrotten sakta men säkert öppnas upp. Det innebär såklart sport inför tomma läktare under lång tid framöver, men att välja mellan bröd och vatten och att inte äta någonting är ett enkelt val.

Beskedet betyder inte att faran är över på något sätt, betyder inte att vi ska göra avkall på en enda av alla restriktioner om att hålla avstånd, tvätta händer eller undvika längre resor, betyder inte att vi har rätt att återgå till en tidigare livsstil.

Vad beskedet däremot betyder är något inga pengar i världen kan köpa. Det betyder hopp. I alla tider har kombinationen bröd och skådespel haft den effekten på oss människor. Bröd och skådespel har fått samhällen att leva, utvecklas och blomstra.

Idrotten är mångas tillflykt från en tuffare vardag. Speciellt av den anledningen – när undersökningar tydligt visat att coronan påverkar vår psykiska hälsa negativt – hälsar jag idrottens öppna port välkommen tillbaka in i mitt liv. Jag kan dessutom erkänna att jag, genom mitt eget yrke, är part i målet. Att jobba som sportjournalist när det inte funnits en enda match att skriva om under snart tre månader har varit…hmm, speciellt, kan man lugnt säga.

Lilly1
Här har vi LillyBelle på TW, som just nu är vår osannolika etta i stallet.

Speciell på flera sätt var även den pay and jump vi besökte i Braås förra helgen, för övrigt exemplariskt anordnad både ur arrangörs- och smittskyddssynpunkt. Där står jag med kameran i hand och fokuserar intensivt när LillyBelle seglar över 60 centimeter. När hon klarar det sista hindret felfritt och klappar om sin häst hör jag speakern greppa micken inne i domarrummet:

”Det var riktigt fint ridet, LillyBelle! Och du ska se att ni kommer till Maldiverna framöver. Du har en riktigt fin häst”.

Jag rodnar, ser mig omkring och inser tacksamt att reglerna om social distansering räddar mig från att bli utskrattad.

Det är nämligen Teeny Weeny, TW, som haft LillyBelle på ryggen. Och är man, som jag, dum nog att på denna blogg avslöja lite mer information än vad som borde göras – ja, då blir det så här:

Envisa ungar som vägrar inse att TW är värdelös.

En stor skara digitala fans som står vid sidan och hejar på.

Detta medan jag själv snart står med helöppen mun och känner mig två drag från schackmatt, hur jag än gör.

Hur osannolikt det än låter är det aktuella läget hos oss följande: TW är vår etta, den häst som för närvarade visar bäst och pålitligast form.

Jag tar det igen om du inte förstod: TW är bäst i klassen, regenten i stallet.

Du kan fråga mig hur det gått till men jag kommer inte att kunna svara. Tydligen går det att få även den mest ointresserade häst att ta sig över åtta nio hinder i följd.

Angelo
Angelo kämpar hårt just nu, men tuffa perioder är de viktigaste. Snart kommer belöningen.

Om det är uppåt för LillyBelle är läget det rakt motsatta hos Angelo. Han är inne i en period där få saker funkar i hans ridning och det här får ni inte säga till honom, men jag tycker att det är bra.

När det handlar om läroprocesser fascineras jag av perioder då allt går fel. All min samlade erfarenhet, både som egen idrottare och som bevakare av idrott, har lärt mig en sak: Det är när allt går som på räls du riskerar att drabbas av den bedrägliga hybrisen.

Jag har sett det, jag har varit med om det och det gäller lika för alla, på alla nivåer. Dagen du bara får beröm under ditt träningspass är också dagen då du inte lär dig något, men en dålig dag är alltid en bra dag för den som vill någonting med sitt största intresse.

Mina barn har flera duktiga tränare som direkt ser vad de kan ändra för att förbättra sin ridning. Här kan jag inte bidra med någonting, bara imponeras över tränarnas outtröttliga driv och deras fina öga för hästsporten.

De enda tillfällen där jag kliver in och aktivt coachar mina barn är när det gått riktigt dåligt för dem. Då försöker jag pränta in i dem att det faktiskt bara är bra att det går åt skogen då och då. Att belöningen blir desto större när de klarat sig upp för backen. Att nästa topp är högre än den förra. Att det viktigaste är att ha roligt, även när det går dåligt. För plötsligt sitter det, plötsligt trillar polletten ner för den som verkligen kämpar. Det är den skönaste av belöningar – och jag tror att Angelo snart kommer att få ta del av den. Sedan kan jag alltid hoppas att LillyBelles hybris får TW att säga ”tack, men jag tänker inte hoppa i dag” under tävlingar med en resa i potten.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram (ponnypappandaniel) och glöm inte att njuta av att sommaren äntligen är här!


Ponnypappan
22 maj 13:05

Idrotten har surnat till – tack för det!

Idrotten har surnat till – tack för det!
Maria Gretzer säger ifrån. Foto: Anna Nyberg

Så hände det då – äntligen. Idrotten blev en politisk coronafråga. Idrotten, annars politikernas evigt blinda fläck, diskuteras plötsligt på högsta nivå bland maktens män och kvinnor.
Visserligen är det fotbollen och dess förhoppningar om en snar ligastart i Allsvenskan, Superettan och Damallsvenskan som är det som politiker från olikfärgade partiläger använder som någonting som kan liknas vid ett slagträ.

Men – bakom fotbollen står en minst lika irriterad och frustrerad ridsport som surnat till på allvar. Maria Gretzer påpekar att seniorerna, inte juniorerna, borde stå först i kön till tävlingarna och Sylve Söderstrand stämmer in och bildar duett.
Friidrotten har också ställt sig i gänget som börjat ställa krav, på förbund, myndigheter och politiker. Efter dem kommer de andra, vars säsonger drar igång efter sommaren: hockeyn, innebandyn, basketen, handbollen. Idrotten har börjat ställa krav och jag tycker att det är helt rätt att idrotten gör det.

Dressyr
Sylve Söderstrand. Foto: Roland Thunholm

Först och främst, ett klargörande: Jag tillhör dem som har den största respekt för Anders Tegnell. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att jag beundrar karln för hans till synes oändliga källa av tålamod.
Han tycks inte ens ha förmågan att brusa upp.
Hans dygn verkar ha 36 timmar jämfört med oss andra, som bara kan nyttja 24.
Dag efter dag står han där, mitt i frontlinjer och skottlinjer, och parerar varje attack med en vardagligt enkel logik.
Att han sedan lite för ofta möts av snälla standardfrågor från journalister som kanske inte alltid gör det jobb läsarna förväntar sig låter jag stå som en parentes.

Anders_tegnell_foto--lena-katarina-johansson
Statsepidemiologen Anders Tegnell. Foto: Lena-Katarina Johansson

Men nu finns det idrotter – bland dem ridsporten – som precis som Janne ”Loffe” Carlsson i Göta Kanal tycker att Tegnell skitit i det blå skåpet, att nu får det vara nog.
Det är nämligen när idrotten kommer på tal Tegnell blir flummig och går vilse i sin egen logik. Betänk bara detta: Tegnell och Folkhälsomyndigheten har tillåtit alla yrkesgrupper att fortsätta arbeta under samtliga dagar coronaviruset har hållit oss i ett järngrepp. Alla yrkesgrupper utom en: de professionella idrottsutövarna. De får inte gå till jobbet, de har sedan i mars tjänat noll kronor på sitt tävlande. Reflektionerna kring detta har varit få, men efter den passivitet som inledningsvis kännetecknat idrotten har en djup frustration vuxit sig allt starkare. En frustration som nu uppnått stridsberedskap. Idrotten tycks vara redo att kämpa för sin rätt, men framför allt för sin fortsatta existens.

Det här är någonting helt annat än frågan jag idisslade här för ett par veckor sedan; om barn och ungdomar ska tillåtas att tävla eller inte. Det här handlar om yrkesmän och yrkeskvinnor som utövar idrott, tjänar pengar på det, lever på det. Då har jag väldigt svårt att se Tegnell-logiken där han förbjuder seniorfotboll enbart med argumentet att sportbarer riskerar att bli fullsatta. Är det fotbollens problem? Det är väl sportbarägarnas huvudvärk att se till att det inte bildas folksamlingar? Det finns dessutom kontrollanter som utdelar varningar och rent av stänger restauranger där det varit för folktätt och där avståndsrekommendationer inte följts.

Med det argumentet som grund undrar jag också hur många Ica-, Willys- och Coop-butiker som hade fått hålla öppet om sådan kontroll funnits inom dagligvaruhandeln? Ge-Kås i Ullared tillåts för sjutton att hålla öppet utan invändningar från Tegnell, samtidigt som elitidrottarna befinner sig i lockdownläge.

Ridsport är inte fotboll och det är detta som är min poäng: Tegnell drar alla 72 sporter över en kam när han utdelar yrkesförbud, trots att sporterna skiljer sig åt väldigt mycket. Ridsport tillhör de sporter som är i särklass vad gäller smittsäkert utövande på seniornivå, det finns det svart på vitt på. Till skillnad från barn- och ungdomsridtävlingar klarar sig en senior på egen hand, kan ta hand om sig själv. Och med i sammanhanget enorma avstånd mellan varje ryttare kan jag tänka mig att det ur smittsynpunkt vore en nollrisk att låta seniorerna dra igång. Med vilken logik kan Tegnell och de som styr vårt land tillåta öppna shoppingcenter men samtidigt säga ”sorry, men du får inte jobba” till Peder Fredricson, Malin Baryard-Johnsson och de andra?

Malin-baryard-johnsson-indiana-2-190822-rt
Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Tack vare att idrotten surnat till och börjat ställa krav har det kommit löften om att det redan i början av nästa vecka lämnas nya besked kring idrotten från både Tegnell och regeringen. Jag tror att det beskedet blir positivt för idrotten, eftersom idrotten – när den väl surnar till – är en väldigt stor och mäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet om ni vill följa mig där! Kontot är ponnypappandaniel.


Ponnypappan
15 maj 12:37

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?
Teeny Weeny flyger över hindren efter barnens envisa träning. Tävlingsförbudet bör kanske förlängas till sisådär 2024 trots allt?

Å ena sidan: Studien från Italien visar precis det många av oss varit tämligen övertygade om, nämligen att det är en väldigt låg risk att smittas av corona i samband med ridtävlingar. Siffran noll på en fyragradig skala betyder lägsta tänkbara risk. Då kan jag känna ett ”Varför inte? Kör!” och längta till nästa tävling.

Å andra sidan 1: När jag står och mockar i en av boxarna och hör ett vrålande ”Pappa, pappa!” utifrån ridbanan skyndar jag ut och undrar vad som står på. Det visar sig vara sämsta tänkbara nyheter för mig. På ridbanan möts jag av en glädjestrålande LillyBelle som stolt berättar att hon precis hoppat över ett 80-hinder med TW. Barnen har inte glömt mitt dumma löfte om att bekosta en Maldivernaresa om denna, som jag trodde, omöjliga och obildbara B-ponny lyckas nolla i en lokal tävling. Jag tänker därför om och kommer fram till att det bästa vore om tävlingsförbudet förlängdes till sisådär 2024.

Å andra sidan 2: Även om barnen, vilket känns högst troligt, skulle ta första bästa chans att tävla med TW när bestämmelserna ändras och lyckas nolla – vad händer då? Att ta sig med flyg till ett igenbommat Maldiverna lär inte vara tillåtet på länge och jag är knappast någon jorden runt-seglare. Det känns som att reseförbudet kommer att bestå under lång tid framöver. Det ger mig möjligheten att spela ut force majeure-kortet och kanske rentav få vadslagningen ogiltigförklarad med hänvisning till rådande exceptionella omständigheter.

Ja, jag vet.

Det jag skriver ovan är skrivet med glimten i ögat, det är enkelt, skämtsamt och billigt. Ett försök till en smula humor mitt i det bokstavliga gravallvar som fyller hela vårt system sedan ett par månader tillbaka. När jag dessutom i detta nu tittar ut från min hemmagjorda arbetsplats och noterar ett snöblandat hagelregn inser jag två saker:

1) Det kan väl ändå inte bli värre än så här?

2) Jodå, det kan det.

Dessa motstridiga insikter mynnar snabbt ut i en tredje:

3) Humor är viktigt, inte minst nu.

Redan de gamla grekerna skämtade vitt och brett i oroliga tider och det sägs att det bakom Martin Luthers allvarliga fasad bodde en humorist av rang. Det finns historiska belägg för att människorna under Digerdödens härjningar under 1300-talet höll hopp och humör uppe genom att skämta om farsoten. Faktum är att människan alltid, när sjukdomar och katastrofer hållit världen i ett järngrepp, tycks ha hittat en komisk källa att ösa ur för att hålla humöret uppe.

Tidigare i vår intervjuades Ola Sigurdson i Göteborgs-Posten. Han är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och har efter tio års arbete utkommit med en 1 500 sidor tjockt trebandsverk om humorns utveckling genom historien. På frågan om det är okej att skämta om coronaviruset säger han:

– Det finns skämt som kan vara kränkande för andra människor. Men coronaviruset kommer inte att ta illa upp. På mitt jobb har vi en väldigt drastisk humor kring det här.

Med professor Sigurdsons ord som sköld skrattade jag gott när jag läste en intervju med vår nye landsfader Anders Tegnell i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Intervjun gjordes av sportreportern Robert Laul och ämnet var fotboll. Den allsvenska säsongen är i fara och en stor del av elitklubbarna riskerar konkurs om det inte blir något spel. Läget är minst sagt kritiskt. När Laul pressat Tegnell om fotbollens seriestarter och Tegnell som vanligt likt en snäll men skicklig matador svarat faktabaserat korrekt avslutar Laul med frågan:

Till sist, vill du se Zlatan i Hammarby och i så fall varför?

Tegnell brister ut i dubbla skratt medan han beklagar att han är dåligt insatt i fotbollen och därför inte kan ge något bra svar.

Även jag skrattar, varmt och länge. Frågan känns både befriande och briljant och är, som Sigmund Freud påstod redan 1905, ett sätt att hantera en jobbig situation genom att lätta på trycket. Lauls fråga är heller inte kränkande, ingen käftsmäll mot någon som lider fysiskt. Frågan är rolig på ett sätt som gör att vi kan skratta tillsammans med vår kollektiva ångest och oro som insats.

Likaså kan jag uppskatta Usain Bolts skämt som blivit viralt (bara ordet viralt känns förresten komiskt just nu). Det där han, illustrerat med ett foto från OS i Peking 2008 där Bolt drar ifrån alla andra i 100-metersfinalen, förklarar att han tar social distansering på allvar.

Jag skrattade också åt skylten som hängts upp på en balkong av en kvinna i Italien när coronan plågade landet som värst och karantänen tärde på befolkningen. På skylten stod med stora handskrivna bokstäver: HUSBAND FOR SALE.

Humor är ett vapen. Rätt använd fyller den sin uppgift, men om den används fel blir människor sårade.

Eller som psykologen Elizabeth Punzi säger i en intervju med sajten Forskning & Framsteg, också i ämnet coronaskämt:

– Humor kan handla om att tappa fattningen ett tag. Vi måste få vara lediga från våra krav och släppa på hämningar ibland. Det finns något läkande i det.

Om den här texten är läkande tvivlar jag på. Den är vad den är, ett försök till skratt mitt i en svår tid. Det är upp till dig att avgöra om tycker att den är bra eller helt covidkommande.

Tack för att ni tog er tid – jag blir fortsatt glad om ni följer mig på Instagram där mitt konto heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
8 maj 15:01

Ponnypappan: Är du för eller emot tävling?

Ponnypappan: Är du för eller emot tävling?
Tro, tjim och tävling – är det förenligt med coronan? Åsikterna kring förbundets beslut att häva tävlingsförbudet går minst sagt isär.

I onsdags hördes ett pling. Ett pushnotispling. En ny coronaflash? Ännu en tillspetsad katastrofrubrik?

Nej, tvärtom.

Det var Equipe-appen som för första gången sedan den 26 mars gav ifrån sig ett livstecken. På displayen upplystes jag om att en startlista var publicerad, med en av alla de lokala ryttare jag följer.

Det var en skön, nästan euforisk känsla. En känsla av att mardrömmen är över och att allt är som förut. Riktigt så bra är det nu inte, som vi alla vet.

84equipe
Ser man på. Equipe har vaknat. Bara att titta på appen en stund ger hopp.

Det var visserligen mycket riktigt en startlista som publicerats, men när jag klickade mig vidare till propositionen framgick det tydligt att det handlade om en pay and cross. Men ändå – Equipe lever. Bara en sån sak kan få vem som helst att känna lite hopp mitt i de dystra bulletiner vi serverats dagligen i mer än två månader.

Trots att pushnotisen bara gällde en pay and cross påminde den mig om två saker:

1) Om tre veckor öppnas tävlingssäsongen 2020, efter beslut från Svenska Ridsportförbundet. Då tillåts tävlingar under ytterst kontrollerade former, med exakta starttider och med geografiska krav på en radie om maximalt tio mil mellan hemmet och tävlingsplatsen.

2) Att tonen inom svensk ridsport blir alltmer frustrerad och tråkig ju längre coronaviruset lamslår det här landet.

Det finns dessutom ett klart samband mellan punkt 1 och punkt 2. Tävlingar har blivit en vattendelare i en sport jag alltid känt håller ihop utåt sett när det verkligen gäller. Det vi ser nu, främst på sociala medier, är någonting som mer hör hemma i en överförfriskad hejaklack på Gamla Ullevi än på ridsportens egen arena. Men sådana är tiderna vi lever i och att vissa använder starka åsikter som pysventil är nog någonting vi får leva med ett bra tag.

Inom ridsporten ser vi en match mellan två lag: Lag Pro Tävling och Lag Anti Tävling. Förbundet självt har genom sitt styrelsebeslut att tillåta tävlingar för barn födda 2002 och senare skapat Lag Pro Tävling. Skapar man ett sådant lag kommer det snabbt en motståndare – ett lag, bestående av alla de som djupt motsätter sig all form av tävlande, givet det skarpa virusläge som råder.

Det är här tonen blir tråkig, ibland på gränsen till ovärdig. Det är en sak att ha olika åsikter. Det är en helt annan sak hur man framför sina åsikter, och efter att ha skannat sociala medier den senaste tiden kan jag fastslå att det är långt ifrån ovanligt med rena personangrepp. Folk är plötsligt ”dumma i huvudet” om de ens andas lite tävlingsoptimism. Även den som tycker att beslutet är åt skogen fel får räkna med diverse mothugg från Protävlarna som heller inte är speciellt trevliga.

Det är lätt att bli kategorisk, aktivt ta ställning för ett av lagen och driva sin egen åsikt ända in i kaklet. Det gäller inte bara ridsporten utan har blivit ett globalt fenomen. Sociala medier har förvandlats till angiverikontor där misstänkt smittade filmas och hängs ut, liksom folk som inte håller tillräckligt avstånd. I Italien, berättar journalisten Jennifer Wegerup i sin senaste Expressen-krönika, har det skapats ett ”häxjaktsklimat” där folk som går ut utan ansiktsmask blir misshandlade. Att göra tävlingsmomentet till en digital ”ansiktsmask” i svensk ridsport vore hemskt. Min enkla åsikt i frågan är att alla åsikter bör respekteras – om de inte strider lagar och direktiv.

När det gäller tävlandet respekterar jag båda åsikterna men har personligen svårt att välja, ta ställning för eller emot någon linje.

84koja
Ibland, när rädsla och skräck styr mig, vill jag bara bygga en koja och leva som en eremit till coronan förklaras utrotad.

Å ena sidan har jag, sedan dag 1, gjort det till första budordet i min bok att alltid uppdatera mig, alltid följa alla direktiv och riktlinjer som de riktiga experterna kommer med. Jag har försökt hålla två tankar i huvudet samtidigt. Funderat på hur Sverige kan få en flackare kurva och mindre belastning på vården utan att ekonomin kraschar totalt och generationer riskerar att leva i fattigdom, misär och självmordstankar under decennier framöver. Att i enlighet med både Folkhälsomyndighetens, Riksidrottsförbundets och Svenska Ridsportförbundets rekommendationer låta våra barn tävla – skulle vi inte klara det om vi ansträngde oss, höll oss i vårt socialt distanserade hörn och följde alla anvisningar till punkt och pricka? Det tror jag, ärligt talat, att vi skulle.

Å andra sidan brottas jag med rena skräcktankar, rädslor och ångest. Hur ska det gå med allt? Hur svarar jag själv på viruset som typ 2-diabetiker? Vad skulle hända om Malin, med sin vidrigt svårinställda typ 1-diabetes, blir svårt exponerad av covid-19? Vad händer med mina föräldrar och min svärmor, samtliga i riskgrupp genom sin 70+-ålder? Den här delen av mig vill fly ännu längre ut på landet än jag redan bor, snickra en koja och leva där som en eremit ända fram till den dag (om ett, två, tre år?) då coronaviruset förklaras utrotat. Att i ett tillstånd av rädsla ens fundera på att dra iväg på en tävling känns absurt.

Men lagom är nog ändå bäst i Landet Lagom.

Lite tävling kan nog inte skada, men visst kan vi också leva utan det ett tag till.

Jag har inte bestämt vilket lag jag ska tillhöra än, men oavsett vilket jag väljer – se mig inte som en motståndare utan som en medtävlare i en betydligt viktigare kamp än den på ridbanan.

Tack för att ni tog er tid – och jag kan försäkra er om att det är helt riskfritt att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden