Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något jag tycker är enormt uppfriskande med ridsporten är engagemanget som finns. Känslan är att alla har en åsikt om allt och att alla sitter på någon sorts egen idé om hur sporten kan förändras, utvecklas och ta nästa steg. Som jag kunnat konstatera många gånger genom åren när jag satt ridsporten i relation till andra sporter är att den sticker ut.

När det gäller att komma med åsikter och förslag till förändring vågar jag fastslå att ingen annan sport ens är i närheten av ridsportens anhängare. Det om något andas frisk luft och det skapar ett konstant drag genom hela ridsportens ventilationssystem. Om New York är staden som aldrig sover är ridsporten dess motsvarighet inom idrotten.

En av mina absoluta höjdpunkter under mina år som ridsportälskare var att följa årsstämman i maj 2023. Jag kunde inte slita mig från den digitala sändningen och trots att den (väl?) borde ha slagit någon sorts rekord i möteslängd kändes det aldrig långtråkigt. Åsikterna ven som pilar genom luften under ett världsmästerskap i dart och från distrikt och klubbar vällde 40 motioner in, en fullkomligt otrolig siffra.

Den gången – 2023 – var det en typ av frågor som dominerade stämman, som föregåtts av intensiva sociala medie-diskussioner och som ägnades mer tid än alla andra. Det kändes som att hela mötet hölls till stor del för att föra den sortens frågor ännu högre upp på dagordningen.

Trygghetsfrågorna.

Ett antal obehagliga case hade spätt på kritiken mot förbundet, folket krävde handling och den hårt kritiserade ordföranden Ulf Brömster hade aviserat att han inte ställde upp för omval. Med facit i hand och när jag hade fakta på bordet kunde jag dra slutsatsen att ridsporten alls inte varit dålig på trygghetsfrågor som debattens vågor gjort gällande.

Tvärtom, faktiskt.

Problemet, även i dag, är att Riksidrottsförbundets stadgar inte tillåter den typ av radikala förändringar på området som ridsporten vill driva igenom. Så länge RF begränsar hastigheten till 70 km/h på Idrottens väg tillåts inte Svenska Ridsportförbundet köra om i innerfilen i 120, dessvärre.

Snart är det 2025. Om ett halvår är det dags för nästa stämma och i veckan publicerades samtliga inkomna motioner. Denna gång är de 29 till antalet, fortfarande en grymt imponerande siffra. När jag går igenom motionerna ser jag att dominansen av åtgärder inom trygghetsområdet är borta. Det tolkar jag som ett tecken på att förbundet sköter dessa frågor tydligt och bra, vilket även är intrycket jag fått när jag hört generalsekreteraren Johan Fyrberg och ordföranden Sandra Ruuda uttala sig i media.

I år är det en annan fråga som dominerar.

En verklig ödesfråga.

Den viktigaste frågan av alla, eftersom den är förutsättningen för att alla andra delar i ridsporten ska fungera och utvecklas.

Ekonomin.

I en tid där det sällan hinner passera en vecka i svensk media utan nya konkurshot och nödrop från ridklubbar ser jag ingenting annat än att svensk ridsport är på väg in i ett ödesår.

Det syns i motionerna, där det framför allt är tre som sticker ut, samtliga undertecknade av 16 klubbar i Halland och Småland.

Motionerna gäller 1) Att få en större del av intäkterna från tävlingar, 2) Åtgärder för att öka antalet tävlingsstarter och 3) En mer rättvis fördelning av tävlingar.

Det är ett upprop, ett larm, ett rop på hjälp. Och det handlar knappast om bara dessa 16 klubbar utan, skulle jag tro, om nära nog samtliga klubbar i Sverige. Att ekonomin ligger bakom det minskade antalet starter kan vem som helst räkna ut. Att klubbarna därför vill ha större intäkter för de tävlingar de arrangerar är lika enkelt att förstå, liksom att de önskar att förbundet verkar för att i möjligaste mån undvika tävlingskrockar i kalendern.

Men var ska förbundet få sina pengar ifrån?

Även förbundets kassa blöder och det är troligen anledningen till att vi inte hört en knyst om några stora sportsliga satsningar, trots att svensk ridsport håller världsklass och det sportsligt sett omöjligen kan vara ett bättre läge att satsa och sälja ridsporten än nu.

Tja, om det inte går att dra in pengar får man inrikta sig på att spara pengar. Min uppfattning är att det i alla förbund går alldeles utmärkt att se över sin verksamhet, ställa frågan ”Behöver vi verkligen det här?” och sedan kanske fatta ett beslut om en besparing. Ett alldeles utmärkt tips till förbundet på en rejäl besparing kommer förresten i form av motion D17, undertecknad av Skånes Ridsportförbund.

Där föreslås tydligt och klart att papperstidningen Häst och Ryttare, som ges ut av förbundet, ingår i medlemsavgiften och utkommer fyra gånger per år snarast läggs ned. Skåningarna vill fimpa den och anför som skäl att kostnaden för att ge ut tidningen uppgår till 4,5 miljoner kronor varje år. Stämmer den siffran borde det vara en självklarhet att stoppa distributionen redan nu och kanske låta Häst och Ryttare bli en PDF-tidning som var och en kan ladda ner från förbundets hemsida. De pengarna skulle istället kunna gå till att ge klubbarna en större del av intäktskakan från sina tävlingar.

De goda åren är över.

2025 blir en rysare för svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Skarven november/december – finns det något positivt att plocka fram ur den? Tiden då solen knappt orkar gå upp förrän den börjar gäspa igen och det destruktiva mörkret vinner andelar i vårt psyke. Tiden med ömsom hagar fyllda med gegga, ömsom begynnande tjäle, svinkyla och vattenkärl med centimetertjock is att hantera. Tiden då man tycker synd, inte bara om sina hästar utan även om sig själv. Tiden då man förbannar sina urfäders beslut att vandra ytterligare ett hundratal mil norrut genom de vackrare och varmare delarna av Europa innan de slog ner sina bopålar.

Lyckas man dessutom springa rakt in i en dunderförkylning parallellt med insikten att gårdens nio fyrfotingar struntar fullständigt i det utan kräver samma omvårdnad och kosthållning som tidigare – ja, då är det bara att ge upp, bryta ihop och komma igen.

Någonstans där är jag nu, i slutet av en förkylningstunnel, med bortdomnade fingrar, en hosta levererad som ett brev på posten och en ny väntande dag där solen vägrar bjuda på sig själv bakom de mörka molnen.

Vi behöver ett ljus som lyser upp mörkret och plötsligt slår det mig att det finns ett. I den hopplösa skarven november/december finns det faktiskt någonting som verkligen kan lyfta alla som känner sig som jag. Jag vet inte vem som fattade besluten, om det var en kvinna eller en man, men jag vet att denne någon måste ha vetat vad hen gjorde. Vi talar om världshistoriens mest vältajmade placering av en tävling i kalendern.

Sweden International Horse Show.

Bara namnet räcker. Jag älskar det. Det är vad det låter som. En tävling med internationell storaura som i exakt rätt tid dyker upp och skänker tron och hoppet åter och är för oss vad Batman är för Gotham City. SIHS brakade igång redan i går. Det fortsätter idag, levlar upp på lördag och kulminerar på söndag med H&M Grand Prix – se där, ett annat namn som doftar gott av stortävling.

Det sämsta med SIHS är att jag hittills aldrig varit där. Det ska jag dock försöka ändra på, senast nästa år. Men det absolut bästa med SIHS är att trenden håller i sig: tv är på, tv vill sända och tv sänder. Då vet ni vad vi alla måste göra, vi som vill fortsätta se ridsport i världsklass på tv.

Om du är på plats: Njut, festa, shoppa, lattja, roa dig i den bästa av miljöer!

Om du, som jag, inte är på plats: Titta! TV4, TV4 Play och TV12 sänder under alla tävlingsdagarna och jag räknar till cirka 13 timmas sändning från och med i dag till och med på söndag. Mitt råd till dig: Se ALLT. Se ALLA 13 timmar.

Jag menar: The GOAT är där. Den bäste någonsin tävlar i Sverige för andra och sista gången i år. Han som varit världsetta så länge att vi snart inte kan hålla räkningen. Han är där – titta på honom, på allt han gör och låt dig inspireras. Peder är där, Malin är där, Roffe och Evelina är där, Scott Brash och Olivier med världens mest svårstavade efternamn är där. Se dem alla, se allt de gör.

Glöm heller inte att värma upp med tölt-WC-final, GP-dressyr och internationell fälttävlan. Och när du ändå håller på: bänka dig framför familjematinén också så missar du ingenting. Se allt och tanka in allt ljus du kan i ditt inre. Enligt mina beräkningar kan du leva på det fram till den 21 december klockan 10.19, då allt vänder, dagarna blir ljusare för varje dygn fram till sommarsolståndet i juni.

Det KAN räcka med mellan åtta och nio timmars tv-tittande, men för att vara på den säkra sidan är mitt råd till dig att se ALLT.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något som nog inte bara slagit mig genom åren är hur ödmjuka och självkritiska de bästa ryttarna i världen är. Oavsett om det gått bra eller dåligt står de där och summerar sin dag på banan med ungefär samma minspel och ton. Det skylls i princip aldrig på hästen. Ryttaren tar alltid på sig de eventuella misstag som begåtts. Det verkar heller inte spela någon som helst roll hur mördande konkurrensen är mellan de bästa ryttarna i världen. Glatt sitter de bredvid varandra och delar ut berömmande ord sinsemellan under presskonferenserna.

Gott så.

Eller är det verkligen det?

Är det bra för ridsporten att alla på toppen alltid verkar så himla nöjda med allting?

I en sport där allt annat än just den sportsliga delen av sporten de senaste åren utvecklats till en storm av känslor, åsikter, ilska och drev känns det som att gänget som frontas av ryttare som Henrik von Eckermann och Peder Fredricson befinner sig i stormens öga. Där de och alla andra världscupryttare befinner sig kan jag ofta sakna det som kryddar andra sporter.

Känslorna.

Att det kokar till ibland.

Att någon till slut får nog, får ett utbrott eller kommer med ett noga genomtänkt utspel som skapar rubriker.

Inte heller skymtar jag någonting av de psykologiska tjuvnyp och trix som i många andra sporter, även individuella, ingår i spelet. Lite nålstick här och där i syfte att få konkurrenter att tappa fokus. Lite kaxiga kommentarer till höger och vänster. En tränare som går ut och sågar en konkurrent.

Givetvis snackas det bakom kulisserna och givetvis har varje ryttare motståndare som hen tycker mer eller mindre bra om – men ingenting av detta tycker jag mig se utåt. Bilden av one big happy family dominerar det jag ser.

Kort sagt är min bild av världseliten i ridsport att ryttarna visst kan bli arga – fast bara på sig själva. Aldrig på hästen, aldrig på konkurrenterna. Det tycks vara en sport som saknar både badboys (extremt vanligt i andra sporter) och badgirls (ovanligt men förekommer i andra sporter) och är en sport där de heta känslorna utspelar sig så långt bort från tävlingsarenorna det går att komma.

Detta – den obefintliga kritiken i det sportsliga – avspeglas även i synen på journalistiken kring ridsport. Jag menar: Om Sverige förlorar med 1–6 i hockey-VM i en match man förväntats vinna vet alla vad som väntar. Det blir sotsvarta rubriker och svavelosande analyser i media där avgångar krävs – och ingen tycker att det är konstigt. I fotboll går det kanske en positiv text på tio kring vårt nuvarande landslag. Kritiken och känslorna är legio.

I ridsport? Där går det knappt att beskriva Henrik von Eckermanns OS-final som ett misslyckande, än mindre beskriva det som vad det egentligen var: ett fiasko. Trots att han själv beskrev sin insats som ”skamlig” ville ridsportpubliken knappt acceptera att insatsen varit svag. Och att media publicerar den mest talande av OS-bilder, tagna sekunderna efter att han fallit av Kingen, var helt plötsligt oförlåtligt. Det är utan tvekan topp tre av de mest surrealistiska publika reaktioner jag sett i hela mitt liv. Men mot bakgrund av det jag redogjort för ovan är det ändå förståeligt, för i ridsport visar vi inga känslor på toppen – förutom när det gått bra.

Mot den bakgrunden var det enormt befriande att se vad som hände i Tyskland i helgen. Vad hade vi – tre nollor totalt i Stuttgart?

Skulle alla bara lyfta på hatten, låtsas som att det regnar och gå vidare?

Nej.

Först gick Lotta Björe bananas i SVT, tog fram den grova klingan och sågade sönder hela banupplägget.

Det var upplyftande att någon äntligen kunde säga att kejsaren var naken.

Sedan tog Peder Fredricson vid, skruvade lite på locket till Pandoras ask och gnällde milt men ändå glasklart på banbyggaren. Turligt nog råkade von Eckermann stå bredvid och lyssna på Peders intervju. Han måste ha blivit taggad av det han hörde, för så fort han fick på sig sitt headset kom det, äntligen.

Utbrottet.

Jämfört med andra sporter kan det knappt kallas för ett utbrott, men med ridsportmått mätt var det närmast vulkaniskt:

– Fanns det gula kort för banbyggare skulle hon ha ett i dag.

Känslor. Kritik. Till och med lite kontrollerad ilska. Och denna gång var det inte känslor, kritik och ilska som riktades inåt, mot honom själv – utan utåt, mot något annat. I mina ögon är det ett väldigt gott tecken. Fler gula kort, tack! Gärna något rött också. De heta känslorna behövs, även på toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som Växjöbo sitter jag här i dag och mår alldeles utmärkt. Just nu känner jag mig både stolt och glad över att bo i det som åtminstone för närvarande måste vara Sveriges utan tvekan hetaste idrottsstad. På Stora Valla i Degerfors i lördags var vi fyra utsända från Smålandsposten som bevittnade när Östers IF, efter elva långa år av ökenvandring, äntligen tog klivet tillbaka till fotbollens allsvenska. Östers uppflyttning betyder att Växjö, med sina blott 97 000 invånare, har lag i högsta serien i hela fem sporter. Förutom Öster har vi Växjö Lakers (hockey), Växjö DFF (fotboll), Växjö Vipers (innebandy) och Åby/Tjureda (bandy).

Nu pratar jag om elitidrott. Den som syns och hörs mest, den som lockar publiken och sponsorerna och skapar rubriker och diskussioner. Elitidrotten är en underhållningsindustri, den är toppen på pyramiden och den finns där av en anledning: delarna som ligger under toppen. Den delen får inte lika många rubriker och är kanske inte lika spännande som toppen, men minst lika viktig.

Jag har genom åren sett småfinurliga dekaler och föreningsmotton av typen ”Bredden är toppen” och jag kan egentligen bara hålla med. Grunden för framgångar på toppen är pyramidens undre delar, bredden, och det är den jag funderat på i veckan, parallellt med alla elitframgångar jag fått bevittna.

Är ridsportens bredd tillräckligt bred?

Jag tycker inte att den är det och Svenska Ridsportförbundet verkar vara av samma uppfattning. På något annat sätt kan jag inte tolka förbundets föredömligt snabba utredning och kommande ändringar i TDB genom att införa nollstjärniga tävlingar. Det är ett initiativ som gör det brutalt mycket enklare och väldigt mycket billigare att komma igång som tävlingsryttare. Visst kan man tycka att det till stor del påminner om pay and jumps and rides, men här pratar vi ändå om förbundssanktionerade tävlingar med resultatlistor, prislistor och ärevarv. Det är en stor skillnad och det viktigaste av allt: det är en nyhet som breddar bredden.

Finns det mer att göra för att ytterligare öka bredden?

Det är klart att det gör. Jag hade själv äran att få intervjua tre ridande tjejer i veckan: Nova, Rebecka och Ellen. För ett par veckor sedan fick de vara med om sina livs dittills största upplevelser som ryttare. De fick då rida in i mäktiga Elmia och tävla i en helt unik klass. Smålands Ridskole Equitation heter den och den är precis vad den låter som. Efter att Smålands Ridsportförbund tillsammans med Jönköping Horse Show kläckt idén gick det snabbt från skiss till handling. Ridskole-DM i Värnamo den 22 september utgjorde även kval till Jönköping, dit de fyra bästa ekipagen i kategori B, C, D samt storhäst avancerade.

Kanske är det lätt att tro att ridskoleryttare gillar att träna men inte att tävla. Så är det verkligen inte, kan jag slå fast efter att ha pratat med de tre Växjötjejerna, som alla lyckades kvala in till JHS. Ingen av dem har tidigare tävlat speciellt mycket men alla tre betonar att de älskar att tävla.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, beskriver till exempel Nova känslan att få rida in i Elmia inför storpublik.

Ellen säger:

– Det är någonting man aldrig tror att man ska få göra om man inte har egen häst.

Och trots att hennes ridskolehäst blev lite för nervös på tävlingsarena talar Rebecka om att hon fått vara med om sin mäktigaste upplevelse.

Det här är att bredda sporten, det här är att investera i framtiden. Jag kan inte göra annat än att applådera initiativet att låta ridskoleryttare vara med i större tävlingar och jag kan ingenting annat göra än att hoppas att fler arrangörer öppnar för samma möjlighet framöver. Bredden är nämligen toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur mår Ridsportsverige?

Frågan är, det vet vi alla, berättigad. Går saker och ting åt rätt håll efter alla skandaler vi läst och hört om bara det senaste året?

Ja, när det gäller ordet vi alla lärt oss under samma tidsperiod – hästvälfärd – går det definitivt framåt, skulle jag säga. Debatten är igång, flera förändringar är redan genomförda och fler förändringar kommer. Snöbollen rullar – och att den plötsligt ska fastna tror jag inte att vi behöver oroa oss för.

Vad vi däremot behöver oroa oss för är hur Ridsportsveriges hjärta slår. Det negativa med den stora rullande snöbollen ovan är att den skymmer sikten för det som jag tycker är ännu viktigare: att Ridsportsverige mår bra i sin dagliga verksamhet. Det gör inte Ridsportsverige, eftersom dess hjärta slår allt svagare.

Jag talar om våra klubbar, om våra ridskolor och om dess ekonomi. Läget just nu kan jag enkelt beskriva med ett ord: Förödande.

Bara den senaste veckan har den tidning jag arbetar för skrivit om två ridklubbar i kris. Först slog Tingsryds Rid- och Körklubb larm och vädjade om hjälp från både medlemmar (swishinsamling) och kommun (akut ekonomiskt stöd). Swishen har gett strax under 20 000 kronor och Tingsryds kommun har gått med på att förskottsutbetala nästa års verksamhetsstöd redan nu. Det är ett litet plåster på ett väldigt stort sår, en tillfällig lindring. Men: Blir det något Börjes Cup till sommaren? Det får vi se.

Finns vår egen klubb, Växjöortens Fältrittklubb, kvar länge till? Här är turerna många och det skulle krävas många tecken för att gå igenom allt, men enkelt uttryckt är läget akut. Den nya anläggningen är ännu inte färdigställd, trots att Växjö kommun övertagit ägandet, och klubben har, vad jag förstått, skulder som närmar sig miljonen. Trots att man erbjudits halverad hyra finns inga pengar att betala med och en sista utväg blir att hoppas på en ny deal med kommunen.

Är det här ett lokalt fenomen? Inte alls. Det ser precis lika illa ut vart man än tittar. Eller rättare sagt: Om man ser sig omkring och lusläser vad andra lokalmedier rapporterar om upptäcker man snabbt toppen av ett gigantiskt isberg.

I Karlstad har kommunen nyligen räddat Karlstads Ridklubb genom att köpa tomträtter för 1,7 miljoner kronor. Göteborgs stad har lika nyligen delat ut ett krisstöd på totalt elva miljoner kronor till ett antal ridklubbar i kris. Bidrag från kommunen blev räddningen även för Fridhems Ridklubb i Tranås. Nybro Ridklubb säger rätt ut att risken är stor att klubben inte finns kvar länge till.

Klubbarna i Jönköping mår lika dåligt. En riskerar att lägga ner ridskolan medan en annan tvingas ta ut 20 kronor extra i avgift varje vecka av de 350 ridande eleverna för att klara löpande kostnader.

Under sommaren stod det klart att Melleruds ridklubb hotas av nedläggning och att Båstads ridklubb i sista stund räddades från konkurs genom ett amorteringsfritt kommunalt lån. I Hallsta Ridklubb löd sommarens rubrik ”Ridklubb saknar pengar – ny nödplan behövs” och i Lidköping rapporterades det om att Lidköpings Ridklubb räddats av bidrag från kommunen och Sparbanksstiftelsen.

Det här är bara början. Fler rubriker kommer, fler klubbar går på knäna och kämpar dagligen för att över huvud taget kunna ha näsan ovanför vattenytan. Ridsportsveriges hjärta slår allt svagare och den direkta anledningen är given: Folk har inte råd, antalet elever minskar och tiden då det var kö till varenda ridskola är över.

Det här är den utan tvekan viktigaste frågan i Ridsportsverige i dag. Den är till och med viktigare än hästvälfärd eftersom klubbar och ridskolor utan en fungerande ekonomi direkt påverkar hästvälfärden negativt.

Allt hänger ihop, men det är enklare att ändra regler för nosgrimmor än att se till att en klubb har plussiffror på sista raden.

Jag förutsätter att den här frågan är överordnad alla andra på Svenska Ridsportförbundet och jag förväntar mig upprop, debattartiklar och utspel som får betydligt mer genomslagskraft än vad jag hittills sett från förbundshåll.

Det här handlar nämligen om liv eller död för vår sports ideella föreningsliv. Om basen för hela idrottsrörelsen, om sportens rötter.

Lätt för dig att sitta där och skriva, tänker ni med all rätt. Ja, det är lättare sagt än gjort att genomföra en lyckad hjärtoperation på en hel sport. Men det livet lärt mig är att om det finns ett problem bör man inte vara tyst, utan prata om problemet. Det brukar vara en bra början. Det finns såklart ingen quickfix här, givet det faktum att allt blivit dyrare för alla och att då en redan dyr sport som vår drabbas särskilt hårt.

Men svaret och den enda lösningen på problemet här och nu hittar ni i styckena ovanför i den här texten.

Kommunen.

Min uppfattning är att det är alla kommuners skyldighet att hjälpa ideella föreningar när det krisar.

Varför jag tycker så?

D-e-t är enkelt att svara på.

Förutom alla hälsofrämjande aspekter som idrottsrörelsen skänker vårt land och förutom att idrotten är vårt i särklass mest lyckade integrationsprojekt genom tiderna finns det ett annat argument som kan skrivas i siffror.

20 miljarder kronor.

Det är den summan som, enligt Riksidrottsförbundet beräkningar, idrottsrörelsens 800 000 ideella arbete skulle kosta samhället om de avlönades. 20 miljarder kronor. Ta in den, sug på den, känn smaken. Det är Kalle på parkeringen, Lotta i köket och Lisa ute på banan som varit med och gratisjobbat fram den summan.

Därför skäms jag inte ett dugg för att vara av åsikten att mina och dina skattepengar självklart ska användas till att rädda hårt arbetande klubbar som befinner sig i kris. Hörni förbundet – det är hög tid att dra igång det där enorma uppropet nu. Vi kan väl kalla det ”Rädda svensk ridsport”?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vid lunchtid i måndags nådde vi till slut vår destination. 83 mil var tillryggalagda, vårt i särklass längsta avstånd till en tävling hittills. Efter allt stresspåslag och minutiösa förberedelser, marinerade i obligatorisk irritation, var det i en enda lång och behaglig utandning vi anlände till Sundsvall. Allt hade gått bra, förvånansvärt bra till och med. Färden gick lyckligtvis till 80 procent på E4:an, Sveriges i särklass bästa väg, och nu befann vi oss i Bergsåker, den del av Sundsvall där den klassiska travbanan med samma namn är placerad.

Speciellt mycket mer än så kände jag inte till om Medelpads residensstad. Jag är mer bekant med grannkommunen Timrå, där jag bevakat hockey några gånger under åren som sportjournalist. Nu var vi här, vid entrén till Norrland, och pustade ut. Sedan slogs vi av en insikt som blev till en farhåga:

Hur ska detta gå?

Vi noterade nämligen, när vi besökte tävlingsplatsen, att det inte fanns något meetingområde i anslutning till den. Meetingområdet låg istället tre kilometer bort, där shuttlebussar skulle transportera oss och alla andra till och från tävlingsplatsen. Vi parkerade lastbilen vid Bergsåkers IP, där ett annat klassiskt idrottslag jag förknippar med Sundsvall håller till: Selånger. Sedan ville vi genast ta oss upp till tävlingsplatsen igen och ställde oss och väntade på shuttlebussen. Den kom inte. Vi fick då reda på att bussarna inte skulle börja gå förrän under tisdagen. Jag kände tröttheten återvända efter den långa färden. Jag kände kylan tränga igenom vinterjackan. Jag kände den jobbiga känslan av att befinna mig på en ny plats med osäkra förutsättningar.

Farhågan kvarstod: Hur skulle detta gå?

Nu sitter jag här i en gulmålad byggnad som heter Milton och konstaterar att farhågan helt kom på skam. En hjälpsam funktionär lyckades till slut trolla fram en shuttlebuss till oss och därefter har allt gått som på räls. Allt har flutit på. Bussarna går var femte minut och tävlingarna har genomförts helt utan störningar eller förseningar. Maten håller högsta klass, i stallarna är det ordning och reda och hittills har jag inte hört talas om en enda incident.

Det jag slås av häruppe är glädjen hos alla i tävlingsledningen och bland alla de frivilliga hjältar som ser till att allt fungerar. Det finns en vilja att hjälpa och en inställning att ingen fråga är för dum för att ställas. Tvärtom känns det som att jag själv blir nyfiket utfrågad:

”Vad tycker du?”

”Finns det något vi kan förbättra?”

”Säg till om du märker att något inte fungerar”

Sundsvalls Ridklubb har verkligen gjort allt för att se till att alla vi gäster ska få en vecka att minnas  och det är jag väldigt tacksam för. Veckan har därför varit som en välsmakande och behaglig påse Gott & Blandat. Efter tisdagens avslappnade warmup – lugnet före SM-stormen – passade jag och en annan ponnypappa på att unna oss ett alternativt nöje. Timrå råkade ha hemmamatch mot Färjestad i SHL och vi tog plats mitt i den mest fanatiska delen av hemmalagets hejaklack. Där vrålade andra medelålders män ut sin frustration över påstådda domarmisstag och för oss var det omöjligt att hålla oss för skratt. Resultatet i matchen blev ytterligare sten på börda för de tjurilskna supportrarna: Timrå kördes över med 2–5.

Hockeymatchen har följts av två intensiva dagar. LillyBelles SM-debut skedde under onsdagen där ett oväntat stopp på ena långsidan drog ner lite på inverkansglädjen. Hon följde upp med att göra en jättefin runda under torsdagens omgång 2, där en bom föll på det allra sista hindret.

Under torsdagens kväll var det dags för den sorts höjdpunkt jag förstått att alla SM erbjuder: banketten. Även här hade arrangören tänkt till och valt lokalerna med omsorg. Vi var 120 personer som tog plats på fina Clarion Hotel i centrala Sundsvall. Där fick alla lyssna till inspelade hälsningar och kloka ord från Helena Lundbäck, Jens Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson samtidigt som vi högg in på en härlig buffé med efterföljande dessert. Efter lite limbo och disco för barnen tackade vi varandra för en mycket trevlig kväll.

I dag är det fredag och efter veckans första och enda sovmorgon avnjuter jag och de andra nu en skön mellandag i väntan på morgonens huvudnummer: SM-finalerna. Vi har nu för första gången fått känna på hur ett SM smakar och vi gillar det. Norrland har tagit oss med vänlighet, glädje och storm och betyget till Sundsvalls Ridklubb kan inte bli något annat än fem hästar av fem möjliga. Tack ska ni ha!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det högdramatiska och direkt avgörande kvalet till ponny-SM som jag berättade om förra veckan borde egentligen sitta kvar i skallen mer än vad den gör. Efter en sådan nervpärs borde man ha rätt att sitta still i minst en vecka och bara ta igen sig. Men riktigt så fungerar inte livet – och absolut inte hästlivet. Och absolut inte när det handlar om att lyckas kvala in i allra sista minuten. Då är det bara upp på hästen igen – bildligt talat för mig, bokstavligt talat för LillyBelle.

Nu har hon och jag precis återvänt från genrepet i Nybro där Oskar, den häst LillyBelle har förmånen att få rida SM på, står till vardags. Det var som ett perfekt genrep ska vara. Det gav en bra avslutande känsla inför det som ska ske nästa vecka.

Då befinner vi oss i Sundsvall och det är därifrån ni kommer att läsa raderna i denna blogg nästa gång. SM känns stort. SM är stort. Och frågan jag tänker ställa här och nu är om SM inte är lite f-ö-r stort.

Vad jag menar med frågan?

Svaret på det är en känsla som under åren förvandlats till en åsikt som sedan lett fram till en ny fråga:

Är det för svårt att kvala in till SM?

Jag ska förklara mer utförligt vad jag menar, men egentligen räcker det att ta en titt på de siffror Svenska Ridsportförbundet gärna skryter med för att hitta svaret. Skrytsiffrorna jag tänker på är de siffror över lokalt aktivitetsstöd (den senaste statistiken från Riksidrottsförbundet, 2022) som visar att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är fakta. Efter överlägsna giganten fotboll parkerar faktiskt ridsport som tvåa i listan, före innebandy, hockey och tennis. Det är en imponerande placering och jag förstår varför förbundet gärna skryter med den. Mot den bakgrunden kommer min nästa fråga:

När vi har landets näst största ungdomsidrott att skryta med – varför lyckas då bara 20 ryttare i hela Sverige kvala in till B-ponny-SM?

Om vi för en gångs skull också ska räkna åldersklasser är B-ponny avsett för pojkar och flickor i åldrarna 10-13 år. Det är fyra årskullar, där killar och tjejer dessutom tävlar mot varandra i samma klass, och 20 unga ryttare är de enda som anses vara tillräckligt kvalificerade för att rida ett SM. Det ger ett snitt på FEM ryttare i varje åldersklass. Nu har jag inga siffror från Riksidrottsförbundet som jämför antalet deltagare i SM för olika sporter, men jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport där bara fem eller färre per åldersklass, dessutom inkluderat b-å-d-e tjejer och killar, är med på ett SM.

För mig är svaret på frågan givet. Ja, det är alldeles för svårt att kvala in till SM. Det är deltagarsiffrorna ett bevis på. I vår sport, där tävlingsdeltagandet sjunker som en sten (jag hör att det viskas om ytterligare dramatiska nedgångar under 2023 och 2024), är det dessutom mycket som talar för att det vi ser är en tydlig och fortsatt trend. Bland reaktionerna på en text om minskade starter som jag skrev här i somras bekräftades känslan av en som arbetat med ponny-SM utomhus i Henriksdal. Även där noterades betänkligt krympande startfält.

Bör vi ta tag i SM och göra det mer lättillgängligt?

Jag tycker det, och det går om man vill. Regelverket kan göras mindre strängt. Måste man fixa tre Msv-nollor och jaga Msv-klasser över halva Sverige (med allt vad det innebär i kostnader) eller kan det räcka med två eller bara en nolla? Kan det vara okej att kvala i avdelning B? Wild cards – som är vanligt i till exempel tennis – kan det delas ut till några ryttare som varit nära att kvala in, men fallit på den berömda mållinjen?

Måste ett SM avgöras på den svåraste klassnivån eller kan man sänka hindren fram till finaldagen? Jag menar: Bästa ekipage vinner ju ändå – varför då inte låta 40 eller 50 ekipage vara med och konkurrera istället för 20?

Regelverket i dag känns tyvärr lika svartvitt som när det en gång i tiden utformades (av några militärer, förmodar jag).

Jag hade inte delat de här tankarna om LillyBelle inte lyckats kvala in. Då hade jag riskerat att framstå som en gnällig dålig-förlorar-farsa och jag lovar att det är jag verkligen inte. Är du inte tillräckligt bra kan du inte skylla på regler eller kvalmekanismer. Det är en självklarhet alla måste hacka i sig och ingenting att tycka synd om sig själv för.

Regler är regler. Det som oroar mig är att reglerna är onödigt krångliga och kvalmekanismerna i många fall onödigt svåra för att göra ett ponny-SM till den stora folkfest det alltid borde vara. Med det sagt ska jag njuta av varje sekund under den kommande veckan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är söndag och klockan är exakt 10.35. Jag vet det, därför att jag i samma ögonblick tittar i min telefon. Det finns nämligen en anledning till att jag vill veta vad klockan är. Jag befinner mig på framridningen hemma i Abena Arena i Växjö.

Tio minuter kvar, tänker jag.

Tio minuter kvar till start.

Sedan händer det.

Doris, som håller i Oskar medan LillyBelle och Malin går banan, höjer plötsligt på ögonbrynen och säger:

– Tränset gick av!

Jag står först bara och stirrar på henne. Fattar inte vad som händer, om Doris skämtar eller inte.

Hon skämtar inte. Tränset h-a-r gått av. Tränset är sönder! Tränset kan inte användas och det är tio minuter kvar till start. Jag vet att träns kan gå av, jag vet att det inte är så himla viktigt att komma till start alla gånger men den här gången vet jag att det är viktigare än någonsin för LillyBelle.

Det är den sista dagen att kvala till ponny-SM och det är den absolut sista chansen för henne och Oskar.

Två nollor har de sedan tidigare, en tredje behövs och den här dagen ska allt ställas på sin spets.

Nolla eller försvinna.

SM eller inte.

Chansen finns – och så går tränset sönder med tio minuter kvar.

Panik. Stress. Förtvivlan. Vad göra? Jag börjar med att springa in till LillyBelle och Malin mitt under bangången, dra av plåstret direkt och meddela den förfärande nyheten.

Chocken är total.

LillyBelle, som varit fullt fokuserad på att lära sig banan, bryter ihop. Malin söker genast lösningar. Själv känner jag mig bara maktlös och handlingsförlamad. Ska LillyBelle inte ens få chansen? hinner jag tänka tillsammans med en massa svarta tankar.

Då kommer överdomaren Maria Rålin förbi. Med lugn och engagerad röst ber hon oss att försöka slappna av. Hennes närvaro får effekt. Mitt i känslostormen ger det ett litet hopp mitt i den plötsligt uppkomna hopplösheten. Maria lovar att hålla några minuter på starten och säger att hon ska meddela domartornet. Jag vet inte hur lång tid som passerar. Två minuter? Tre? Fyra? Jag vet bara att Malin kommer tillbaka med Karin Klevegård bredvid sig. Karin är ryttare, tränare, ordförande i Växjöortens Fältrittklubb – och en fixare av rang. Jag vet som sagt inte hur många minuter som passerat men plötsligt har Karin och Malin trollat fram ett träns ur hatten.

Passar det? Kan Oskar ha det? Det verkar så. Karin byter ut bettet till Oskars eget. Hon knäpper remmarna medan vi står tillsammans med Maria Rålin och hoppas på det bästa. Till slut sitter det. Ekipaget är klart för start och den fruktansvärt stressiga kvart som drabbat oss har suddat bort tankarna på det jag verkligen fasade för när jag vaknade på söndagsmorgonen:

Vågar jag verkligen titta när LillyBelle rider?

Och vågar jag stå och kolla nu, efter allt som hänt och med ett nytt träns?

Pallar LillyBelle ens att rida in efter känslostormen, som måste ha fått henne att helt tappa fokus?

Jag vågar.

Jag tittar.

Och jag blir aldrig riktigt klok på hur LillyBelle verkar sakna en spärr när det gäller att bli nervös när hon väl fått startsignal.

Fokuset är totalt.

Flashbacks från Scandinaviums semifinal i Sverigeponnyn – mitt livs mest nervösa minut – gör sig påminda.

Då handlade det om det största Angelo gjort.

Nu handlar det om den ritt som kan bli det överlägset största LillyBelle gjort.

Trots att det ser otroligt bra ut när det lilla ekipaget börjar avverka banan vet jag att den här sporten är så djävulskt konstruerad att ett litet fjantigt misstag på sista hindret kan sabba allt.

Plötsligt är LillyBelle och Oskar framme vid det.

Vid det sista hindret.

Sekunden senare tappar jag det totalt. Jag vrålar ut min glädje, sträcker upp armarna i luften och ser förmodligen otroligt töntig ut.

Men vet ni – i det läget skiter jag fullkomligt i om jag är en fånigt glad tönt som vrålar lika högt som en berusad fotbollssupporter vars lag precis avgjort matchen på stopptid.

De gjorde det! LillyBelles SM-dröm har gått i uppfyllelse! Hur ska man kunna reagera på annat sätt än att vråla då? Jag drabbas av ett sådant inre lyckorus att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag kramar överdomare Rålin – vilken sympatisk hjälte hon är med sitt lugn och sin hjälpsamhet. Jag får sedan syn på Karin Klevegård och kramar även henne – vilken enastående insats, vilket lugn och vilken handlingskraft hon visat mitt i vår totala panik.

Tack Maria! Tack Karin! Och ett stort fett grattis, LillyBelle! Grymma unge – nu blir det en resa till Sundsvall istället för bus eller godis på Halloween.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har begränsad erfarenhet av skolidrott i organiserad form. Jag tog visserligen alla chanser som fanns att utöva sport under mina skolår, men till drygt 99 procent handlade det om idrottslektioner och spontanfotboll under rasterna. Jag minns dock med enorm glädje det enda distriktsmästerskap jag deltog i som elev. Det var när jag gick i åttonde klass och fick vara med i vårt klasslag i handbolls-DM. Jag var inte speciellt bra på handboll och blev därför placerad som så kallad mittsexa, där jag skulle springa bakom motståndarens försvarslinje och ställa till oreda – som mittsexor gör. Vår klass 8A på Linnéskolan vann inte men det spelade ingen roll. Jag tyckte mest att det var roligt, spännande och intressant att vara med och möta andra skolklasser från andra kommuner. Jag hade så gärna varit med i skol-DM även i andra sporter, men det lilla poolspelet i handbolls-DM blev mitt första och enda framträdande i organiserad skolidrott. Ett vackert minne än i dag.

Därför kände jag en extra värme sprida sig i kroppen i förra veckan när LillyBelle sa:

– Pappa, på fredag ska jag och Pop rida Skol-DM.

Skol-DM i ridsport. Finns det ens, tänkte jag först. Men det gör det, förstod jag snart. Svenska Skolidrottsförbundet, med anor från 1916, har i över 100 år uppmuntrat skolor att bli medlemmar i förbundet och utnyttja möjligheten att arrangera tävlingar för skolelever. Att det hålls skol-DM här i Småland är dessutom långt ifrån ovanligt, vet jag nu. Det är upp till varje skola att ansluta sig till Skolidrottsförbundet för att få vara med och med historiskt facit i hand inser jag att min barndoms högstadieskola i Älmhult inte var speciellt aktiv när det gäller den saken.

Det fina med ridsport under skolans flagg är att alla som kan hantera en ponny på någorlunda nivå är välkommen att tävla. Den klubb som erbjuder sig att arrangera tävlingen ställer, om så önskas, upp med ridskolehästar som passar elevens kunskapsnivå. Har man en egen häst – som till exempel i LillyBelles fall – ja, då tävlar man givetvis med den. Det krävs heller ingen tävlingslicens för att få delta i skol-DM, vare sig för ryttare eller häst. Reglerna är dessutom lika förlåtande som i pay and jump och pay and ride. Du kan stoppa, riva eller rida fel väg i princip hur många gånger som helst och ändå få hålla på och rida tills du nått mållinjen, om du inte själv väljer att utgå. Det här upplägget, tänker jag, bör vara en inkörsport till alla de tjejer och killar som lärt sig rida men inte riktigt vågat eller velat ta det tuffa steget till att tävla. Det känns också viktigt i en tid då antalet starter i av Svenska Ridsportförbundets sanktionerade tävlingar sjunker som en sten.

Både hoppning och dressyr stod på programmet i detta skol-DM och både en individuell klass med inverkan och en lagklass fanns på menyn. Och det bästa av allt: bortåt 35 unga ryttare hade anmält sig. Jag tycker att det är en helt fantastisk siffra. På vår fina nybyggda arena på Växjöortens Fältrittklubb avgjordes alltsammans, där VFK:s ideella eldsjälsklippa Lotta Bylander höll i trådarna som tävlingsledare. Föräldrar, mor- och farföräldrar och säkert en och annan misstänkt skolkande kompis fanns också på plats för att titta på när eleverna tävlade. Det blev en härlig dag i skolidrottens och ridsportens tecken. Och den blev inte sämre av att LillyBelle och Pop både vann individuellt och med sitt lag från Pär Lagerkvistskolan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.