Det ska bli revanschens dag för LillyBelle är det tänkt.
Dagen då hon ska tävla igen, dagen då vi föräldrar som vanligt inte bryr oss om vare sig prestation eller resultat men samtidigt så innerligt önskar att LillyBelle ska lämna tävlingsbanan med ett leende.
Jag minns med fasa hennes tävlingsdebut i Värnamo en månad tidigare, som jag skrivit om på den här bloggen. Hur hon bokstavligt talat reste sig från en urusel och tidspressad framridning, nollade i grundomgången men sedan rev och fick avbryta under den direkt följande omhoppningen.
Hur tårarna aldrig slutade rinna, hur otröstlig hon var och hur synd vi alla tyckte om henne.
Sedan dess har Angelo hunnit tävlingsdebutera och stolt fått med sig sin första lokala rosett medan LillyBelle fortfarande drömmer om sin.
Nu är hon i Lammhult, samma plats där Angelo och Tindra elegant tog sig över samtliga hinder i 0,40-hoppningen, och förbereder sig. LillyBelle och Tindra har en fin och följsam framhoppning bakom sig men det är nu det gäller. Hindren är 50 centimeter höga, lite högre än när Angelo red.
Jag är familjens fotograf för dagen och jag känner hur tung kameran med det stora teleobjektivet känns i mina händer samtidigt som jag darrar av nervositet.
Snälla, låt det gå bra. Det är min enda tanke när ekipaget slutligen rider in och snart ska genomföra tävlingarnas allra första start.
LillyBelle rider in, inväntar klartecken. Hon rider runt runt i samma volt och i högtalarna hör jag hennes namn ropas ut i högtalarna, dock oroväckande otydligt. LillyBelle reagerar inte. Fortsätter bara att rida i samma volt, varv efter varv.
Vad händer?
Varför hör hon inte?
Jag känner mig svettig och nervositeten ökar.
Tiden går. Det händer fortfarande ingenting. LillyBelle är i sin bubbla, ridandes på Tindra i en cirkel och tävlingarna har börjat. Jag hör Malin skrika:
– Lilly! Lilly!
Malin gestikulerar och försöker skapa ögonkontakt med LillyBelle, som fortfarande inte uppfattat startsignalen. Ska det roliga sluta innan det ens börjat? Men precis när jag är på väg att förlora hoppet tycks det äntligen gå upp för min lilla dotter att det är dags för action och hon stressar iväg mot det första hindret.
Med en smärta som känns i hela kroppen hör jag Tindra slå i en bom. Jag blundar, tittar upp och ser till min oförställda glädje att det inte orsakat ett nedslag. Bommen ligger kvar, ungefär som när en höjdhoppare klarat en höjd med extremt mycket darr på ribban. Jag klarar inte av att fotografera längre. Jag ger upp och följer det fortsatta dramat intensivt.
Snälla, inga tårar i dag! Inga tårar i dag!
Nu är Tindra med i matchen på allvar. Galoppen ser fin ut, de två följande hindren klaras av utan minsta problem och LillyBelle kämpar på, säker i sadeln. Femman, sexan, sjuan klaras av och nu återstår det väl bara ett enda hinder, eller har jag räknat fel?
Sekunder som känns som minuter plågar sig förbi och som i slowmotion ser jag hur Tindra lyfter hovarna, tar sig upp genom luften och över det sista hindret.
Hon klarar. Är det över? Ja, det verkar så.
– Och vi inleder tävlingarna med en nolla för LillyBelle Enestubbe och Tindra, bekräftar speakern.
Lycka. Eufori.
LillyBelle är felfri. Hon klarade det!
Hon klockas till och med för en bättre tid än den andra deltagaren i kategori A, som också rider felfritt. Nu vågar jag ta upp kameran igen. Jag rusar ut, plåtar det vinnande ekipaget som får gratulationer. Om LillyBelle var förkrossad i Värnamo och inte på något sätt gjorde någon hemlighet av det tar hon nu segern med ro. Inga överdrivna glädjegester eller vrål. I stället lutar hon sig framåt, lägger sig ner över Tindra och kramar henne så hårt det bara går.
Det räcker så.
Det säger allt.
Med tanke på den bottenlösa besvikelse vi fick se en månad tidigare känns det nästan som att vi föräldrar känner en om möjligt större lycka över den fina insatsen än vad LillyBelle gör.
Vi firar enkelt, med rosett, toast och Festis inne i kafeterian innan vi gör oss själva och Tindra redo för hemfärd.
Trots att startsignalen inte uppfattats, trots den nervösa och stressade inledningen och det skräckfyllda första hindret redde LillyBelle ut det. Sju år gammal har hon fått uppleva grundbultarna inom idrotten. Ibland förlorar man och det svider en stund. Ibland vinner man och rosetten finns kvar.
Tack för att ni tog er tid – jag finns kvar på Instagram som ponnypappandaniel för er som följer eller vill följa mig där!
Följ Ridsport på