Ponnypappan: Vårkänslor och föreningsdemokrati

Lugnet före stormen, brukar man säga. Lite så känns det för min del just nu. Ni som följt mig här genom åren vet att jag vid denna tid på året kastas in i den mentala torktumlare som kallas för slutspelshockey.

Match varannan dag och träning varannan dag för laget Växjö Lakers, som jag bevakar, betyder för mig att skriva o-m match varannan dag och skriva i-n-f-ö-r match varannan dag. Det betyder tajta deadlines, resor, hotellboende och långa förlängningar som aldrig vill ta slut. Det betyder intervjuer med smågriniga spelare och irriterade tränare som egentligen inte vill bjuda på någonting. Den torktumlaren har jag kastat mig rakt in i när du läser dessa rader.

Om jag bott själv i en lägenhet mitt i stan hade jag kunnat leva i den här typen av bubbla och förmodligen känna mig helt vilsen när jag tog mig ur den. Som tur är finns det både fru, barn och inte minst hästar som jämnar ut balansen och tvingar mig att dubbelfokusera och prioritera smart och effektivt och kombinera det bästa av två världar. Temperaturen pendlar lite mellan plus och minus just nu men visst är det här ändå den kanske bästa tiden på året? Vintern hänger mot repen, snart är den förbi, våren tar över och ger löften om allt som ligger framför.

Apropå löften känner jag mig hoppfull inför den framtid som de senaste månaderna tett sig ganska osäker när det gäller vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Eftersom jag räknar mig som part i målet, som pappa till två tävlande VFK-barn, har jag på egen begäran valt att inte skriva texter i Smålandsposten om utvecklingen av det hästsportcenter som nästan är färdigbyggt, men där Växjö kommun sagt nej till att låna ut de sista miljonerna. Detta efter att de drivande personerna i bygget spenderat mer pengar än vad de haft tillgång till och räknat med att kommunen skulle hjälpa till, även med det sista steget.

Oron för framtiden har därför varit stor bland oss medlemmar, en hel del hårda ord har uttalats i media från olika håll och fortfarande vet ingen hur det slutar. Det har till och med skrivits att det kan sluta med konkurs. En sak har dock den senaste veckan lärt mig och det är att engagemang är en mäktig kraft. Och engagemang är det minsta man kan säga att det finns i VFK.

Som medlem i olika föreningar och organisationer har jag genom livet besökt diverse årsmöten. Som journalist har jag, under snart 30 års tid, bevakat hundratals. Med undantag för e-t-t enda årsmöte – en hockeyklubb med två trätande falanger för 15 år sedan – har jag varje gång jag besökt ett årsmöte slagits av en dyster slutsats. Nämligen att föreningsdemokratin är på väg att dö.

Känslan är att 99 av 100 årsmöten bara besöks av de närmast sörjande, varav en stor del av dem redan sitter i styrelsen. Alla blir alltid valda/omvalda, valberedningens förslag (ofta har valberedningarna fått kämpa för att ens få fram namn till en fulltalig) klubbas alltid igenom och sällan eller aldrig förs det fram motkandidater att rösta på. Om du gått på fler än ett årsmöte i ditt liv tror jag att du känner igen dig. Närvaron på en klubbs årsmöte är ett mått på det föreningsdemokratiska engagemanget i klubben, vilket oftast befinner sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Antalet deltagande medlemmar på ett genomsnittligt årsmöte i en riktigt stor fotbolls- eller hockeyklubb skulle jag uppskatta till mellan 20 och maximalt 30.

På årsmötet i den relativt lilla klubben Växjöortens Fältrittklubb i söndags kom 140. Det var fullt till absolut sista plats i den bokade konferenslokalen på Stadshotellet.

Jag har varit med på årsmöten som varat i mindre än 15 minuter och ett långt årsmöte skulle jag säga är ett möte som pågår i över en timme.

VFK:s började klockan 19.00 och när mötesordföranden förklarade det hela avslutat tittade jag på klockan och såg siffrorna 22.04.

Tre timmar och fyra minuter.

Det fina var det som pågick under dessa tre rekordlånga timmar. Det var föreningsdemokrati i sin renaste form. Olika alternativ som fördes fram, nya förslag som utmanade valberedningens egna förslag. Slutna omröstningar – något jag trodde var utrotat ur idrottsrörelsen – begärdes både en, två och tre gånger. Alla medlemmar fick användning för just sin röst, precis som det ska vara, och det gjorde det hela lika spännande som ett riksdags- eller kommunfullmäktigeval.

Alla var inte nöjda, precis som alla partier inte är nöjda efter ett riksdagsval. Men alla fick vara med och bestämma istället för att en liten trött klick av närmast sörjande skulle göra sin plikt och ställa upp för ett år till i styrelsen.

Likaså sprutades det ut frågor om anläggningen och verksamheten och jag tror att jag räknade till fyra inkomna motioner, som också behandlades.

Alla tyckte inte lika, alla var inte överens men alla var med och bestämde. Det var ett engagemang utöver det vanliga och en bländande uppvisning i hur föreningsdemokratin i Sverige borde fungera.

Min känsla är att VFK går stärkta ur den här kommunkrisen och att en av Sveriges finaste anläggningar både kan bli helt färdigställd och blomstra som ridskole-, tränings- och tävlingsarena i många år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Skarven november/december – finns det något positivt att plocka fram ur den? Tiden då solen knappt orkar gå upp förrän den börjar gäspa igen och det destruktiva mörkret vinner andelar i vårt psyke. Tiden med ömsom hagar fyllda med gegga, ömsom begynnande tjäle, svinkyla och vattenkärl med centimetertjock is att hantera. Tiden då man tycker synd, inte bara om sina hästar utan även om sig själv. Tiden då man förbannar sina urfäders beslut att vandra ytterligare ett hundratal mil norrut genom de vackrare och varmare delarna av Europa innan de slog ner sina bopålar.

Lyckas man dessutom springa rakt in i en dunderförkylning parallellt med insikten att gårdens nio fyrfotingar struntar fullständigt i det utan kräver samma omvårdnad och kosthållning som tidigare – ja, då är det bara att ge upp, bryta ihop och komma igen.

Någonstans där är jag nu, i slutet av en förkylningstunnel, med bortdomnade fingrar, en hosta levererad som ett brev på posten och en ny väntande dag där solen vägrar bjuda på sig själv bakom de mörka molnen.

Vi behöver ett ljus som lyser upp mörkret och plötsligt slår det mig att det finns ett. I den hopplösa skarven november/december finns det faktiskt någonting som verkligen kan lyfta alla som känner sig som jag. Jag vet inte vem som fattade besluten, om det var en kvinna eller en man, men jag vet att denne någon måste ha vetat vad hen gjorde. Vi talar om världshistoriens mest vältajmade placering av en tävling i kalendern.

Sweden International Horse Show.

Bara namnet räcker. Jag älskar det. Det är vad det låter som. En tävling med internationell storaura som i exakt rätt tid dyker upp och skänker tron och hoppet åter och är för oss vad Batman är för Gotham City. SIHS brakade igång redan i går. Det fortsätter idag, levlar upp på lördag och kulminerar på söndag med H&M Grand Prix – se där, ett annat namn som doftar gott av stortävling.

Det sämsta med SIHS är att jag hittills aldrig varit där. Det ska jag dock försöka ändra på, senast nästa år. Men det absolut bästa med SIHS är att trenden håller i sig: tv är på, tv vill sända och tv sänder. Då vet ni vad vi alla måste göra, vi som vill fortsätta se ridsport i världsklass på tv.

Om du är på plats: Njut, festa, shoppa, lattja, roa dig i den bästa av miljöer!

Om du, som jag, inte är på plats: Titta! TV4, TV4 Play och TV12 sänder under alla tävlingsdagarna och jag räknar till cirka 13 timmas sändning från och med i dag till och med på söndag. Mitt råd till dig: Se ALLT. Se ALLA 13 timmar.

Jag menar: The GOAT är där. Den bäste någonsin tävlar i Sverige för andra och sista gången i år. Han som varit världsetta så länge att vi snart inte kan hålla räkningen. Han är där – titta på honom, på allt han gör och låt dig inspireras. Peder är där, Malin är där, Roffe och Evelina är där, Scott Brash och Olivier med världens mest svårstavade efternamn är där. Se dem alla, se allt de gör.

Glöm heller inte att värma upp med tölt-WC-final, GP-dressyr och internationell fälttävlan. Och när du ändå håller på: bänka dig framför familjematinén också så missar du ingenting. Se allt och tanka in allt ljus du kan i ditt inre. Enligt mina beräkningar kan du leva på det fram till den 21 december klockan 10.19, då allt vänder, dagarna blir ljusare för varje dygn fram till sommarsolståndet i juni.

Det KAN räcka med mellan åtta och nio timmars tv-tittande, men för att vara på den säkra sidan är mitt råd till dig att se ALLT.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något som nog inte bara slagit mig genom åren är hur ödmjuka och självkritiska de bästa ryttarna i världen är. Oavsett om det gått bra eller dåligt står de där och summerar sin dag på banan med ungefär samma minspel och ton. Det skylls i princip aldrig på hästen. Ryttaren tar alltid på sig de eventuella misstag som begåtts. Det verkar heller inte spela någon som helst roll hur mördande konkurrensen är mellan de bästa ryttarna i världen. Glatt sitter de bredvid varandra och delar ut berömmande ord sinsemellan under presskonferenserna.

Gott så.

Eller är det verkligen det?

Är det bra för ridsporten att alla på toppen alltid verkar så himla nöjda med allting?

I en sport där allt annat än just den sportsliga delen av sporten de senaste åren utvecklats till en storm av känslor, åsikter, ilska och drev känns det som att gänget som frontas av ryttare som Henrik von Eckermann och Peder Fredricson befinner sig i stormens öga. Där de och alla andra världscupryttare befinner sig kan jag ofta sakna det som kryddar andra sporter.

Känslorna.

Att det kokar till ibland.

Att någon till slut får nog, får ett utbrott eller kommer med ett noga genomtänkt utspel som skapar rubriker.

Inte heller skymtar jag någonting av de psykologiska tjuvnyp och trix som i många andra sporter, även individuella, ingår i spelet. Lite nålstick här och där i syfte att få konkurrenter att tappa fokus. Lite kaxiga kommentarer till höger och vänster. En tränare som går ut och sågar en konkurrent.

Givetvis snackas det bakom kulisserna och givetvis har varje ryttare motståndare som hen tycker mer eller mindre bra om – men ingenting av detta tycker jag mig se utåt. Bilden av one big happy family dominerar det jag ser.

Kort sagt är min bild av världseliten i ridsport att ryttarna visst kan bli arga – fast bara på sig själva. Aldrig på hästen, aldrig på konkurrenterna. Det tycks vara en sport som saknar både badboys (extremt vanligt i andra sporter) och badgirls (ovanligt men förekommer i andra sporter) och är en sport där de heta känslorna utspelar sig så långt bort från tävlingsarenorna det går att komma.

Detta – den obefintliga kritiken i det sportsliga – avspeglas även i synen på journalistiken kring ridsport. Jag menar: Om Sverige förlorar med 1–6 i hockey-VM i en match man förväntats vinna vet alla vad som väntar. Det blir sotsvarta rubriker och svavelosande analyser i media där avgångar krävs – och ingen tycker att det är konstigt. I fotboll går det kanske en positiv text på tio kring vårt nuvarande landslag. Kritiken och känslorna är legio.

I ridsport? Där går det knappt att beskriva Henrik von Eckermanns OS-final som ett misslyckande, än mindre beskriva det som vad det egentligen var: ett fiasko. Trots att han själv beskrev sin insats som ”skamlig” ville ridsportpubliken knappt acceptera att insatsen varit svag. Och att media publicerar den mest talande av OS-bilder, tagna sekunderna efter att han fallit av Kingen, var helt plötsligt oförlåtligt. Det är utan tvekan topp tre av de mest surrealistiska publika reaktioner jag sett i hela mitt liv. Men mot bakgrund av det jag redogjort för ovan är det ändå förståeligt, för i ridsport visar vi inga känslor på toppen – förutom när det gått bra.

Mot den bakgrunden var det enormt befriande att se vad som hände i Tyskland i helgen. Vad hade vi – tre nollor totalt i Stuttgart?

Skulle alla bara lyfta på hatten, låtsas som att det regnar och gå vidare?

Nej.

Först gick Lotta Björe bananas i SVT, tog fram den grova klingan och sågade sönder hela banupplägget.

Det var upplyftande att någon äntligen kunde säga att kejsaren var naken.

Sedan tog Peder Fredricson vid, skruvade lite på locket till Pandoras ask och gnällde milt men ändå glasklart på banbyggaren. Turligt nog råkade von Eckermann stå bredvid och lyssna på Peders intervju. Han måste ha blivit taggad av det han hörde, för så fort han fick på sig sitt headset kom det, äntligen.

Utbrottet.

Jämfört med andra sporter kan det knappt kallas för ett utbrott, men med ridsportmått mätt var det närmast vulkaniskt:

– Fanns det gula kort för banbyggare skulle hon ha ett i dag.

Känslor. Kritik. Till och med lite kontrollerad ilska. Och denna gång var det inte känslor, kritik och ilska som riktades inåt, mot honom själv – utan utåt, mot något annat. I mina ögon är det ett väldigt gott tecken. Fler gula kort, tack! Gärna något rött också. De heta känslorna behövs, även på toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som Växjöbo sitter jag här i dag och mår alldeles utmärkt. Just nu känner jag mig både stolt och glad över att bo i det som åtminstone för närvarande måste vara Sveriges utan tvekan hetaste idrottsstad. På Stora Valla i Degerfors i lördags var vi fyra utsända från Smålandsposten som bevittnade när Östers IF, efter elva långa år av ökenvandring, äntligen tog klivet tillbaka till fotbollens allsvenska. Östers uppflyttning betyder att Växjö, med sina blott 97 000 invånare, har lag i högsta serien i hela fem sporter. Förutom Öster har vi Växjö Lakers (hockey), Växjö DFF (fotboll), Växjö Vipers (innebandy) och Åby/Tjureda (bandy).

Nu pratar jag om elitidrott. Den som syns och hörs mest, den som lockar publiken och sponsorerna och skapar rubriker och diskussioner. Elitidrotten är en underhållningsindustri, den är toppen på pyramiden och den finns där av en anledning: delarna som ligger under toppen. Den delen får inte lika många rubriker och är kanske inte lika spännande som toppen, men minst lika viktig.

Jag har genom åren sett småfinurliga dekaler och föreningsmotton av typen ”Bredden är toppen” och jag kan egentligen bara hålla med. Grunden för framgångar på toppen är pyramidens undre delar, bredden, och det är den jag funderat på i veckan, parallellt med alla elitframgångar jag fått bevittna.

Är ridsportens bredd tillräckligt bred?

Jag tycker inte att den är det och Svenska Ridsportförbundet verkar vara av samma uppfattning. På något annat sätt kan jag inte tolka förbundets föredömligt snabba utredning och kommande ändringar i TDB genom att införa nollstjärniga tävlingar. Det är ett initiativ som gör det brutalt mycket enklare och väldigt mycket billigare att komma igång som tävlingsryttare. Visst kan man tycka att det till stor del påminner om pay and jumps and rides, men här pratar vi ändå om förbundssanktionerade tävlingar med resultatlistor, prislistor och ärevarv. Det är en stor skillnad och det viktigaste av allt: det är en nyhet som breddar bredden.

Finns det mer att göra för att ytterligare öka bredden?

Det är klart att det gör. Jag hade själv äran att få intervjua tre ridande tjejer i veckan: Nova, Rebecka och Ellen. För ett par veckor sedan fick de vara med om sina livs dittills största upplevelser som ryttare. De fick då rida in i mäktiga Elmia och tävla i en helt unik klass. Smålands Ridskole Equitation heter den och den är precis vad den låter som. Efter att Smålands Ridsportförbund tillsammans med Jönköping Horse Show kläckt idén gick det snabbt från skiss till handling. Ridskole-DM i Värnamo den 22 september utgjorde även kval till Jönköping, dit de fyra bästa ekipagen i kategori B, C, D samt storhäst avancerade.

Kanske är det lätt att tro att ridskoleryttare gillar att träna men inte att tävla. Så är det verkligen inte, kan jag slå fast efter att ha pratat med de tre Växjötjejerna, som alla lyckades kvala in till JHS. Ingen av dem har tidigare tävlat speciellt mycket men alla tre betonar att de älskar att tävla.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, beskriver till exempel Nova känslan att få rida in i Elmia inför storpublik.

Ellen säger:

– Det är någonting man aldrig tror att man ska få göra om man inte har egen häst.

Och trots att hennes ridskolehäst blev lite för nervös på tävlingsarena talar Rebecka om att hon fått vara med om sin mäktigaste upplevelse.

Det här är att bredda sporten, det här är att investera i framtiden. Jag kan inte göra annat än att applådera initiativet att låta ridskoleryttare vara med i större tävlingar och jag kan ingenting annat göra än att hoppas att fler arrangörer öppnar för samma möjlighet framöver. Bredden är nämligen toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur mår Ridsportsverige?

Frågan är, det vet vi alla, berättigad. Går saker och ting åt rätt håll efter alla skandaler vi läst och hört om bara det senaste året?

Ja, när det gäller ordet vi alla lärt oss under samma tidsperiod – hästvälfärd – går det definitivt framåt, skulle jag säga. Debatten är igång, flera förändringar är redan genomförda och fler förändringar kommer. Snöbollen rullar – och att den plötsligt ska fastna tror jag inte att vi behöver oroa oss för.

Vad vi däremot behöver oroa oss för är hur Ridsportsveriges hjärta slår. Det negativa med den stora rullande snöbollen ovan är att den skymmer sikten för det som jag tycker är ännu viktigare: att Ridsportsverige mår bra i sin dagliga verksamhet. Det gör inte Ridsportsverige, eftersom dess hjärta slår allt svagare.

Jag talar om våra klubbar, om våra ridskolor och om dess ekonomi. Läget just nu kan jag enkelt beskriva med ett ord: Förödande.

Bara den senaste veckan har den tidning jag arbetar för skrivit om två ridklubbar i kris. Först slog Tingsryds Rid- och Körklubb larm och vädjade om hjälp från både medlemmar (swishinsamling) och kommun (akut ekonomiskt stöd). Swishen har gett strax under 20 000 kronor och Tingsryds kommun har gått med på att förskottsutbetala nästa års verksamhetsstöd redan nu. Det är ett litet plåster på ett väldigt stort sår, en tillfällig lindring. Men: Blir det något Börjes Cup till sommaren? Det får vi se.

Finns vår egen klubb, Växjöortens Fältrittklubb, kvar länge till? Här är turerna många och det skulle krävas många tecken för att gå igenom allt, men enkelt uttryckt är läget akut. Den nya anläggningen är ännu inte färdigställd, trots att Växjö kommun övertagit ägandet, och klubben har, vad jag förstått, skulder som närmar sig miljonen. Trots att man erbjudits halverad hyra finns inga pengar att betala med och en sista utväg blir att hoppas på en ny deal med kommunen.

Är det här ett lokalt fenomen? Inte alls. Det ser precis lika illa ut vart man än tittar. Eller rättare sagt: Om man ser sig omkring och lusläser vad andra lokalmedier rapporterar om upptäcker man snabbt toppen av ett gigantiskt isberg.

I Karlstad har kommunen nyligen räddat Karlstads Ridklubb genom att köpa tomträtter för 1,7 miljoner kronor. Göteborgs stad har lika nyligen delat ut ett krisstöd på totalt elva miljoner kronor till ett antal ridklubbar i kris. Bidrag från kommunen blev räddningen även för Fridhems Ridklubb i Tranås. Nybro Ridklubb säger rätt ut att risken är stor att klubben inte finns kvar länge till.

Klubbarna i Jönköping mår lika dåligt. En riskerar att lägga ner ridskolan medan en annan tvingas ta ut 20 kronor extra i avgift varje vecka av de 350 ridande eleverna för att klara löpande kostnader.

Under sommaren stod det klart att Melleruds ridklubb hotas av nedläggning och att Båstads ridklubb i sista stund räddades från konkurs genom ett amorteringsfritt kommunalt lån. I Hallsta Ridklubb löd sommarens rubrik ”Ridklubb saknar pengar – ny nödplan behövs” och i Lidköping rapporterades det om att Lidköpings Ridklubb räddats av bidrag från kommunen och Sparbanksstiftelsen.

Det här är bara början. Fler rubriker kommer, fler klubbar går på knäna och kämpar dagligen för att över huvud taget kunna ha näsan ovanför vattenytan. Ridsportsveriges hjärta slår allt svagare och den direkta anledningen är given: Folk har inte råd, antalet elever minskar och tiden då det var kö till varenda ridskola är över.

Det här är den utan tvekan viktigaste frågan i Ridsportsverige i dag. Den är till och med viktigare än hästvälfärd eftersom klubbar och ridskolor utan en fungerande ekonomi direkt påverkar hästvälfärden negativt.

Allt hänger ihop, men det är enklare att ändra regler för nosgrimmor än att se till att en klubb har plussiffror på sista raden.

Jag förutsätter att den här frågan är överordnad alla andra på Svenska Ridsportförbundet och jag förväntar mig upprop, debattartiklar och utspel som får betydligt mer genomslagskraft än vad jag hittills sett från förbundshåll.

Det här handlar nämligen om liv eller död för vår sports ideella föreningsliv. Om basen för hela idrottsrörelsen, om sportens rötter.

Lätt för dig att sitta där och skriva, tänker ni med all rätt. Ja, det är lättare sagt än gjort att genomföra en lyckad hjärtoperation på en hel sport. Men det livet lärt mig är att om det finns ett problem bör man inte vara tyst, utan prata om problemet. Det brukar vara en bra början. Det finns såklart ingen quickfix här, givet det faktum att allt blivit dyrare för alla och att då en redan dyr sport som vår drabbas särskilt hårt.

Men svaret och den enda lösningen på problemet här och nu hittar ni i styckena ovanför i den här texten.

Kommunen.

Min uppfattning är att det är alla kommuners skyldighet att hjälpa ideella föreningar när det krisar.

Varför jag tycker så?

D-e-t är enkelt att svara på.

Förutom alla hälsofrämjande aspekter som idrottsrörelsen skänker vårt land och förutom att idrotten är vårt i särklass mest lyckade integrationsprojekt genom tiderna finns det ett annat argument som kan skrivas i siffror.

20 miljarder kronor.

Det är den summan som, enligt Riksidrottsförbundet beräkningar, idrottsrörelsens 800 000 ideella arbete skulle kosta samhället om de avlönades. 20 miljarder kronor. Ta in den, sug på den, känn smaken. Det är Kalle på parkeringen, Lotta i köket och Lisa ute på banan som varit med och gratisjobbat fram den summan.

Därför skäms jag inte ett dugg för att vara av åsikten att mina och dina skattepengar självklart ska användas till att rädda hårt arbetande klubbar som befinner sig i kris. Hörni förbundet – det är hög tid att dra igång det där enorma uppropet nu. Vi kan väl kalla det ”Rädda svensk ridsport”?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vid lunchtid i måndags nådde vi till slut vår destination. 83 mil var tillryggalagda, vårt i särklass längsta avstånd till en tävling hittills. Efter allt stresspåslag och minutiösa förberedelser, marinerade i obligatorisk irritation, var det i en enda lång och behaglig utandning vi anlände till Sundsvall. Allt hade gått bra, förvånansvärt bra till och med. Färden gick lyckligtvis till 80 procent på E4:an, Sveriges i särklass bästa väg, och nu befann vi oss i Bergsåker, den del av Sundsvall där den klassiska travbanan med samma namn är placerad.

Speciellt mycket mer än så kände jag inte till om Medelpads residensstad. Jag är mer bekant med grannkommunen Timrå, där jag bevakat hockey några gånger under åren som sportjournalist. Nu var vi här, vid entrén till Norrland, och pustade ut. Sedan slogs vi av en insikt som blev till en farhåga:

Hur ska detta gå?

Vi noterade nämligen, när vi besökte tävlingsplatsen, att det inte fanns något meetingområde i anslutning till den. Meetingområdet låg istället tre kilometer bort, där shuttlebussar skulle transportera oss och alla andra till och från tävlingsplatsen. Vi parkerade lastbilen vid Bergsåkers IP, där ett annat klassiskt idrottslag jag förknippar med Sundsvall håller till: Selånger. Sedan ville vi genast ta oss upp till tävlingsplatsen igen och ställde oss och väntade på shuttlebussen. Den kom inte. Vi fick då reda på att bussarna inte skulle börja gå förrän under tisdagen. Jag kände tröttheten återvända efter den långa färden. Jag kände kylan tränga igenom vinterjackan. Jag kände den jobbiga känslan av att befinna mig på en ny plats med osäkra förutsättningar.

Farhågan kvarstod: Hur skulle detta gå?

Nu sitter jag här i en gulmålad byggnad som heter Milton och konstaterar att farhågan helt kom på skam. En hjälpsam funktionär lyckades till slut trolla fram en shuttlebuss till oss och därefter har allt gått som på räls. Allt har flutit på. Bussarna går var femte minut och tävlingarna har genomförts helt utan störningar eller förseningar. Maten håller högsta klass, i stallarna är det ordning och reda och hittills har jag inte hört talas om en enda incident.

Det jag slås av häruppe är glädjen hos alla i tävlingsledningen och bland alla de frivilliga hjältar som ser till att allt fungerar. Det finns en vilja att hjälpa och en inställning att ingen fråga är för dum för att ställas. Tvärtom känns det som att jag själv blir nyfiket utfrågad:

”Vad tycker du?”

”Finns det något vi kan förbättra?”

”Säg till om du märker att något inte fungerar”

Sundsvalls Ridklubb har verkligen gjort allt för att se till att alla vi gäster ska få en vecka att minnas  och det är jag väldigt tacksam för. Veckan har därför varit som en välsmakande och behaglig påse Gott & Blandat. Efter tisdagens avslappnade warmup – lugnet före SM-stormen – passade jag och en annan ponnypappa på att unna oss ett alternativt nöje. Timrå råkade ha hemmamatch mot Färjestad i SHL och vi tog plats mitt i den mest fanatiska delen av hemmalagets hejaklack. Där vrålade andra medelålders män ut sin frustration över påstådda domarmisstag och för oss var det omöjligt att hålla oss för skratt. Resultatet i matchen blev ytterligare sten på börda för de tjurilskna supportrarna: Timrå kördes över med 2–5.

Hockeymatchen har följts av två intensiva dagar. LillyBelles SM-debut skedde under onsdagen där ett oväntat stopp på ena långsidan drog ner lite på inverkansglädjen. Hon följde upp med att göra en jättefin runda under torsdagens omgång 2, där en bom föll på det allra sista hindret.

Under torsdagens kväll var det dags för den sorts höjdpunkt jag förstått att alla SM erbjuder: banketten. Även här hade arrangören tänkt till och valt lokalerna med omsorg. Vi var 120 personer som tog plats på fina Clarion Hotel i centrala Sundsvall. Där fick alla lyssna till inspelade hälsningar och kloka ord från Helena Lundbäck, Jens Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson samtidigt som vi högg in på en härlig buffé med efterföljande dessert. Efter lite limbo och disco för barnen tackade vi varandra för en mycket trevlig kväll.

I dag är det fredag och efter veckans första och enda sovmorgon avnjuter jag och de andra nu en skön mellandag i väntan på morgonens huvudnummer: SM-finalerna. Vi har nu för första gången fått känna på hur ett SM smakar och vi gillar det. Norrland har tagit oss med vänlighet, glädje och storm och betyget till Sundsvalls Ridklubb kan inte bli något annat än fem hästar av fem möjliga. Tack ska ni ha!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det högdramatiska och direkt avgörande kvalet till ponny-SM som jag berättade om förra veckan borde egentligen sitta kvar i skallen mer än vad den gör. Efter en sådan nervpärs borde man ha rätt att sitta still i minst en vecka och bara ta igen sig. Men riktigt så fungerar inte livet – och absolut inte hästlivet. Och absolut inte när det handlar om att lyckas kvala in i allra sista minuten. Då är det bara upp på hästen igen – bildligt talat för mig, bokstavligt talat för LillyBelle.

Nu har hon och jag precis återvänt från genrepet i Nybro där Oskar, den häst LillyBelle har förmånen att få rida SM på, står till vardags. Det var som ett perfekt genrep ska vara. Det gav en bra avslutande känsla inför det som ska ske nästa vecka.

Då befinner vi oss i Sundsvall och det är därifrån ni kommer att läsa raderna i denna blogg nästa gång. SM känns stort. SM är stort. Och frågan jag tänker ställa här och nu är om SM inte är lite f-ö-r stort.

Vad jag menar med frågan?

Svaret på det är en känsla som under åren förvandlats till en åsikt som sedan lett fram till en ny fråga:

Är det för svårt att kvala in till SM?

Jag ska förklara mer utförligt vad jag menar, men egentligen räcker det att ta en titt på de siffror Svenska Ridsportförbundet gärna skryter med för att hitta svaret. Skrytsiffrorna jag tänker på är de siffror över lokalt aktivitetsstöd (den senaste statistiken från Riksidrottsförbundet, 2022) som visar att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är fakta. Efter överlägsna giganten fotboll parkerar faktiskt ridsport som tvåa i listan, före innebandy, hockey och tennis. Det är en imponerande placering och jag förstår varför förbundet gärna skryter med den. Mot den bakgrunden kommer min nästa fråga:

När vi har landets näst största ungdomsidrott att skryta med – varför lyckas då bara 20 ryttare i hela Sverige kvala in till B-ponny-SM?

Om vi för en gångs skull också ska räkna åldersklasser är B-ponny avsett för pojkar och flickor i åldrarna 10-13 år. Det är fyra årskullar, där killar och tjejer dessutom tävlar mot varandra i samma klass, och 20 unga ryttare är de enda som anses vara tillräckligt kvalificerade för att rida ett SM. Det ger ett snitt på FEM ryttare i varje åldersklass. Nu har jag inga siffror från Riksidrottsförbundet som jämför antalet deltagare i SM för olika sporter, men jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport där bara fem eller färre per åldersklass, dessutom inkluderat b-å-d-e tjejer och killar, är med på ett SM.

För mig är svaret på frågan givet. Ja, det är alldeles för svårt att kvala in till SM. Det är deltagarsiffrorna ett bevis på. I vår sport, där tävlingsdeltagandet sjunker som en sten (jag hör att det viskas om ytterligare dramatiska nedgångar under 2023 och 2024), är det dessutom mycket som talar för att det vi ser är en tydlig och fortsatt trend. Bland reaktionerna på en text om minskade starter som jag skrev här i somras bekräftades känslan av en som arbetat med ponny-SM utomhus i Henriksdal. Även där noterades betänkligt krympande startfält.

Bör vi ta tag i SM och göra det mer lättillgängligt?

Jag tycker det, och det går om man vill. Regelverket kan göras mindre strängt. Måste man fixa tre Msv-nollor och jaga Msv-klasser över halva Sverige (med allt vad det innebär i kostnader) eller kan det räcka med två eller bara en nolla? Kan det vara okej att kvala i avdelning B? Wild cards – som är vanligt i till exempel tennis – kan det delas ut till några ryttare som varit nära att kvala in, men fallit på den berömda mållinjen?

Måste ett SM avgöras på den svåraste klassnivån eller kan man sänka hindren fram till finaldagen? Jag menar: Bästa ekipage vinner ju ändå – varför då inte låta 40 eller 50 ekipage vara med och konkurrera istället för 20?

Regelverket i dag känns tyvärr lika svartvitt som när det en gång i tiden utformades (av några militärer, förmodar jag).

Jag hade inte delat de här tankarna om LillyBelle inte lyckats kvala in. Då hade jag riskerat att framstå som en gnällig dålig-förlorar-farsa och jag lovar att det är jag verkligen inte. Är du inte tillräckligt bra kan du inte skylla på regler eller kvalmekanismer. Det är en självklarhet alla måste hacka i sig och ingenting att tycka synd om sig själv för.

Regler är regler. Det som oroar mig är att reglerna är onödigt krångliga och kvalmekanismerna i många fall onödigt svåra för att göra ett ponny-SM till den stora folkfest det alltid borde vara. Med det sagt ska jag njuta av varje sekund under den kommande veckan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är söndag och klockan är exakt 10.35. Jag vet det, därför att jag i samma ögonblick tittar i min telefon. Det finns nämligen en anledning till att jag vill veta vad klockan är. Jag befinner mig på framridningen hemma i Abena Arena i Växjö.

Tio minuter kvar, tänker jag.

Tio minuter kvar till start.

Sedan händer det.

Doris, som håller i Oskar medan LillyBelle och Malin går banan, höjer plötsligt på ögonbrynen och säger:

– Tränset gick av!

Jag står först bara och stirrar på henne. Fattar inte vad som händer, om Doris skämtar eller inte.

Hon skämtar inte. Tränset h-a-r gått av. Tränset är sönder! Tränset kan inte användas och det är tio minuter kvar till start. Jag vet att träns kan gå av, jag vet att det inte är så himla viktigt att komma till start alla gånger men den här gången vet jag att det är viktigare än någonsin för LillyBelle.

Det är den sista dagen att kvala till ponny-SM och det är den absolut sista chansen för henne och Oskar.

Två nollor har de sedan tidigare, en tredje behövs och den här dagen ska allt ställas på sin spets.

Nolla eller försvinna.

SM eller inte.

Chansen finns – och så går tränset sönder med tio minuter kvar.

Panik. Stress. Förtvivlan. Vad göra? Jag börjar med att springa in till LillyBelle och Malin mitt under bangången, dra av plåstret direkt och meddela den förfärande nyheten.

Chocken är total.

LillyBelle, som varit fullt fokuserad på att lära sig banan, bryter ihop. Malin söker genast lösningar. Själv känner jag mig bara maktlös och handlingsförlamad. Ska LillyBelle inte ens få chansen? hinner jag tänka tillsammans med en massa svarta tankar.

Då kommer överdomaren Maria Rålin förbi. Med lugn och engagerad röst ber hon oss att försöka slappna av. Hennes närvaro får effekt. Mitt i känslostormen ger det ett litet hopp mitt i den plötsligt uppkomna hopplösheten. Maria lovar att hålla några minuter på starten och säger att hon ska meddela domartornet. Jag vet inte hur lång tid som passerar. Två minuter? Tre? Fyra? Jag vet bara att Malin kommer tillbaka med Karin Klevegård bredvid sig. Karin är ryttare, tränare, ordförande i Växjöortens Fältrittklubb – och en fixare av rang. Jag vet som sagt inte hur många minuter som passerat men plötsligt har Karin och Malin trollat fram ett träns ur hatten.

Passar det? Kan Oskar ha det? Det verkar så. Karin byter ut bettet till Oskars eget. Hon knäpper remmarna medan vi står tillsammans med Maria Rålin och hoppas på det bästa. Till slut sitter det. Ekipaget är klart för start och den fruktansvärt stressiga kvart som drabbat oss har suddat bort tankarna på det jag verkligen fasade för när jag vaknade på söndagsmorgonen:

Vågar jag verkligen titta när LillyBelle rider?

Och vågar jag stå och kolla nu, efter allt som hänt och med ett nytt träns?

Pallar LillyBelle ens att rida in efter känslostormen, som måste ha fått henne att helt tappa fokus?

Jag vågar.

Jag tittar.

Och jag blir aldrig riktigt klok på hur LillyBelle verkar sakna en spärr när det gäller att bli nervös när hon väl fått startsignal.

Fokuset är totalt.

Flashbacks från Scandinaviums semifinal i Sverigeponnyn – mitt livs mest nervösa minut – gör sig påminda.

Då handlade det om det största Angelo gjort.

Nu handlar det om den ritt som kan bli det överlägset största LillyBelle gjort.

Trots att det ser otroligt bra ut när det lilla ekipaget börjar avverka banan vet jag att den här sporten är så djävulskt konstruerad att ett litet fjantigt misstag på sista hindret kan sabba allt.

Plötsligt är LillyBelle och Oskar framme vid det.

Vid det sista hindret.

Sekunden senare tappar jag det totalt. Jag vrålar ut min glädje, sträcker upp armarna i luften och ser förmodligen otroligt töntig ut.

Men vet ni – i det läget skiter jag fullkomligt i om jag är en fånigt glad tönt som vrålar lika högt som en berusad fotbollssupporter vars lag precis avgjort matchen på stopptid.

De gjorde det! LillyBelles SM-dröm har gått i uppfyllelse! Hur ska man kunna reagera på annat sätt än att vråla då? Jag drabbas av ett sådant inre lyckorus att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag kramar överdomare Rålin – vilken sympatisk hjälte hon är med sitt lugn och sin hjälpsamhet. Jag får sedan syn på Karin Klevegård och kramar även henne – vilken enastående insats, vilket lugn och vilken handlingskraft hon visat mitt i vår totala panik.

Tack Maria! Tack Karin! Och ett stort fett grattis, LillyBelle! Grymma unge – nu blir det en resa till Sundsvall istället för bus eller godis på Halloween.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har begränsad erfarenhet av skolidrott i organiserad form. Jag tog visserligen alla chanser som fanns att utöva sport under mina skolår, men till drygt 99 procent handlade det om idrottslektioner och spontanfotboll under rasterna. Jag minns dock med enorm glädje det enda distriktsmästerskap jag deltog i som elev. Det var när jag gick i åttonde klass och fick vara med i vårt klasslag i handbolls-DM. Jag var inte speciellt bra på handboll och blev därför placerad som så kallad mittsexa, där jag skulle springa bakom motståndarens försvarslinje och ställa till oreda – som mittsexor gör. Vår klass 8A på Linnéskolan vann inte men det spelade ingen roll. Jag tyckte mest att det var roligt, spännande och intressant att vara med och möta andra skolklasser från andra kommuner. Jag hade så gärna varit med i skol-DM även i andra sporter, men det lilla poolspelet i handbolls-DM blev mitt första och enda framträdande i organiserad skolidrott. Ett vackert minne än i dag.

Därför kände jag en extra värme sprida sig i kroppen i förra veckan när LillyBelle sa:

– Pappa, på fredag ska jag och Pop rida Skol-DM.

Skol-DM i ridsport. Finns det ens, tänkte jag först. Men det gör det, förstod jag snart. Svenska Skolidrottsförbundet, med anor från 1916, har i över 100 år uppmuntrat skolor att bli medlemmar i förbundet och utnyttja möjligheten att arrangera tävlingar för skolelever. Att det hålls skol-DM här i Småland är dessutom långt ifrån ovanligt, vet jag nu. Det är upp till varje skola att ansluta sig till Skolidrottsförbundet för att få vara med och med historiskt facit i hand inser jag att min barndoms högstadieskola i Älmhult inte var speciellt aktiv när det gäller den saken.

Det fina med ridsport under skolans flagg är att alla som kan hantera en ponny på någorlunda nivå är välkommen att tävla. Den klubb som erbjuder sig att arrangera tävlingen ställer, om så önskas, upp med ridskolehästar som passar elevens kunskapsnivå. Har man en egen häst – som till exempel i LillyBelles fall – ja, då tävlar man givetvis med den. Det krävs heller ingen tävlingslicens för att få delta i skol-DM, vare sig för ryttare eller häst. Reglerna är dessutom lika förlåtande som i pay and jump och pay and ride. Du kan stoppa, riva eller rida fel väg i princip hur många gånger som helst och ändå få hålla på och rida tills du nått mållinjen, om du inte själv väljer att utgå. Det här upplägget, tänker jag, bör vara en inkörsport till alla de tjejer och killar som lärt sig rida men inte riktigt vågat eller velat ta det tuffa steget till att tävla. Det känns också viktigt i en tid då antalet starter i av Svenska Ridsportförbundets sanktionerade tävlingar sjunker som en sten.

Både hoppning och dressyr stod på programmet i detta skol-DM och både en individuell klass med inverkan och en lagklass fanns på menyn. Och det bästa av allt: bortåt 35 unga ryttare hade anmält sig. Jag tycker att det är en helt fantastisk siffra. På vår fina nybyggda arena på Växjöortens Fältrittklubb avgjordes alltsammans, där VFK:s ideella eldsjälsklippa Lotta Bylander höll i trådarna som tävlingsledare. Föräldrar, mor- och farföräldrar och säkert en och annan misstänkt skolkande kompis fanns också på plats för att titta på när eleverna tävlade. Det blev en härlig dag i skolidrottens och ridsportens tecken. Och den blev inte sämre av att LillyBelle och Pop både vann individuellt och med sitt lag från Pär Lagerkvistskolan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ibland funderar jag på om vi i ridsporten är medvetna om vilken märklig värld vi lever i. Jag skriver ”värld” och inte ”bubbla”, eftersom bubblor lätt spricker medan en värld i regel består. Vi i ridsporten lever i en helt egen värld, en värld vi själva skapat, satt reglerna för och fortsätter att bo i. Vi vet att vår värld existerar och vi är medvetna om hur den ser ut.

Vi vet också att det finns en annan alternativ värld långt därborta – den ”riktiga” världen – som vi tvingas närvara i när vi till exempel går till våra jobb, handlar på Ica eller pratar med utomjordingar, det vill säga pratar med människor helt utan hästintresse.

Ibland uppstår någon sorts gnistbildning där den värld vi själva skapat kolliderar eller i alla fall når någon sorts kontaktyta med den andra världen, där vanliga dödliga utomjordingar utan hästintresse håller till. Det blir ibland väldigt intressanta möten, när vårt perspektiv inifrån hästvärlden plötsligt står öga mot öga med den andra världens perspektiv.

Jag har i veckan haft en sådan upplevelse. Jag har sett in i utomjordingarnas perspektiv. Noterat människor i den ”riktiga” världen, vars liv kretsar kring annat än mockning, hoppning och säckpackning. Studerat de måttstockar människor utan hästintresse använder sig av när de betraktar sin värld. Det hela tog sin början i en text i Smålandposten, där min kollega Lelle hittat ett mejl i Växjö kommuns e-post när han gick sin digitala dagliga ”kommunrunda”, som det kallas när journalister går igenom offentlig post och handlingar i jakt på nyheter.

I kommunens inkorg låg ett brev från en förälder till ett fotbollsspelande barn. Föräldern ondgjorde sig i mejlet över att en av fotbollsklubben hans barn representerar kräver av sina fotbollsspelande barn att de säljer fem förpackningar strumpor för 200 kronor styck för att bidra till klubbkassan. De barn – eller rättare sagt barnens föräldrar – som inte vill sälja strumpor kan även, som ett andra alternativ, välja att köpa sig fria till en kostnad av 300 kronor.

Texten publicerades. Den socialades. Sedan blev det ett himla liv i kommentarerna på Facebook, där många faktiskt, med emfas, höll med den mejlande föräldern och tyckte att klubben ägnade sig åt business före fotbollsverksamhet. Det fanns även en relativt stor skara som försvarade klubben och tyckte det var självklart att barnen ska sälja strumpor, eftersom det annars lär leda till att klubben istället tar ut högre träningsavgifter för att gå runt ekonomiskt.

Snacka om kollision mellan två världar, kände jag. För det första undrade jag om jag verkligen läste rätt i kommentarfälten. Folk var verkligen ilskna i sin kritik mot klubben, fick det att låta som om det handlade om ett fräckt gaturån snarare än om försäljning av strumpor.

Hur kan man ondgöra sig över det här 2024? tänkte jag. Jag menar: Finns det något nytt i det här? Har det inte sedan bingolotternas tillkomst i början av 90-talet varit närmast ett obligatorium att var och en som tillhör en idrottsförening i den värld jag numera kallar för utomjordingarnas har haft krav på sig att sälja olika produkter?

Jo, det skulle jag vilja påstå.  

Så vad bråkar folk om?

Min andra tanke var: 300 spänn för att köpa sig fri. 300 spänn. Det är ungefär kostnaden för en start i en Lätt B i den värld jag befinner mig. Kollision. Perspektivkaos. Jag beslutade mig för att ta det ett steg till. Jag tog upp mobilen, letade upp numret till ordföranden i den utskällda klubben och tryckte på uppringningsknappen.

Jag tänkte: Om upprördheten över att sälja strumpor är så stor – ja, då kanske klubben tar ockerpriser även när det gäller den del av föräldrarnas bankkonto som bekostar tränings- och medlemsavgifter för barnen.

Ordföranden svarade och efter lite rundsnack ställde jag en direkt fråga:

”Om jag skulle sätta min 14-årige son i er verksamhet – vad skulle det kosta mig för ett års träning och seriespel för honom?”

Svaret: 2 500 kronor. I det inkluderas medlemskap i klubben samt 1-5 träningar i veckan under 45 av årets 52 veckor. Utöver alla dessa tränarledda fotbollspass ingår dessutom seriespel i en lagserie med både hemma- och bortamatcher.

Allt detta hade alltså kostat mig 2 500 kronor.

Jag låter siffran ligga kvar här.

Du kan själv göra matematiken.

För vad räcker den summan till i den värld vi tillhör?

Sex starter? Fem lektioner för tränare? En uppstallning på ett meeting?

Att det kostar att köpa och ha häst är en parentes i just det här sammanhanget, liksom kostnader för foder, utrustning och allt annat vi köper till våra ryttare och hästar. Jämförelsen gäller vad ett års TRÄNING och TÄVLING kostar – och krocken är total. Det är verkligen som att jämföra jorden med en planet långt bort i en främmande galax.

Tanken svindlar när perspektiven från två världar krockar, med följden att jag ser allting dubbelt och tänker dubbla tankar.

Den ena hjärnhalvan tänker: ”Sluta gnäll över lite strumpor när ditt barn kan träna fotboll under ett helt år till en kostnad av drygt 200 kronor i månaden”.

Den andra tänker: ”Hur galna är vi i v-å-r värld när det vi betalar för en uppstallning motsvarar kostnaden för att träna och spela fotboll under ett helt år?”.

Jag hade med glädje sålt lite strumpor om det var Angelo eller LillyBelle som tränat och spelat i den där klubben. Å andra sidan har jag, trots att jag vet att ridsporten lever i en egen galax, svårt att förstå hur mycket pengar föräldrar till ridande barn tvingas punga ut med bara för att barnen ska KUNNA tävla. Jag kanske skulle mejla kommunen och klaga men är osäker på om de ens skulle förstå vad jag menar. De lever ju i en annan värld än jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.