Förmågan att kallprata är, har jag läst, ett livsviktigt socialt verktyg för oss människor. Det är därför så många pratar om vädret i möten med personer de inte känner. Kallpratet gör många gånger att vi fungerar som människor även i miljöer som känns mindre bekväma än den miljö som ryms inom hemmets trygga väggar. Det är därför floskler, klyschor och uttryck används så flitigt. De är lättillgängliga, fyller en tillfällig funktion och räddar dig ofta från att mot din vilja sticka ut från mängden. För mig, som intervjuar andra till vardags, hade det till exempel varit otänkbart att inte kallprata och bryta isen under någon inledande minut innan jag kopplar på det mer förberedda professionella arbetet med att ställa frågor.
Men ingen regel är utan undantag. Kallpratet behövs faktiskt inte i alla miljöer och ni kan kanske gissa vart jag är på väg. För vem behöver egentligen prata när hästar är inblandade? Ingen, skulle jag säga. Visst sjunger vi sanningsenligt ”du säger ingenting, min kära lilla ponny”. Hästarna pratar inte, men vi själva pratar ofta, gärna och mycket om våra ädelstenar till djur. Jag har upptäckt att det inte finns någon övre gräns för hur långt ett samtal om hästar kan vara. Då tänker jag inte ens på allvarliga samtal av typen buköppning, fång eller kolik utan om helt ordinära samtal mellan två eller flera hästmänniskor mitt i vardagen. Trots att ingenting egentligen hänt har ändå allting hänt och plötsligt har en hel timme passerat. Det märkliga är att alla blir involverade. Hästmiljön genererar verbala krafter och konversationsförmågor jag inte trodde fanns och jag önskar att jag kunde tappa krafterna på flaska för att sedan ta en klunk i andra miljöer för att lätta upp stämningen.
För tro inte att jag inte konverserar. Varje häst, varje ekipage, varje träning, bana och tävling är ett inte bara potentiellt utan snarare givet samtalsämne. Med det följer inlevelsefulla samtal om provridningar, sadlar, träns och hästköp. Sedan meetingplaner, foderstater, veterinärvård, hältor och hovslageri. Det är samtal om precis allting, som kan leta sig ner på molekylnivå och ändå fortgå lika självklart som rinnande vatten nedför en fors. Fascinerande.
Från det att jag tog klivet in i hästvärlden på allvar i samband med barnens tävlingsdebuter dröjde det inte många dagar innan jag kom på mig själv med att föra långa samtal med massor av människor jag inte ens kände. I början valde jag att använda mina öron mer än min mun. Det är som bekant ett bra sätt att lära sig saker. Saker jag sedan kunde plocka fram och skapa samtalsämnen med i möten med andra hästmänniskor. All vår kärlek till hästen ger, märker jag, en automatisk önskan att prata om den. Detta – att b-a-r-a prata om det man brinner för – kan vara en otroligt usel idé i många andra sammanhang, där du troligen skulle uppfattas som olidligt jobbig. I hästvärlden kan du fortsätta att bara prata om ämnen som direkt eller indirekt berör dina hästar, eftersom du faktiskt förväntas göra det.
Om man, som jag, har ponnytävlande barn tar det heller inte lång tid innan man lagt i stort sett alla återkommande medtävlares namn på minnet och på köpet, enligt samma verbala trolleri, lärt känna åtminstone föräldrarna till hälften av dem. Detta skapar ett självspelande socialt piano, vars toner och ackord vi både skapar tillsammans och älskar att lyssna på tillsammans.
Kallprat?
Nej, något sådant hinner vi inte med i den stora ridsportfamiljen. Vi har fullt upp med att hinna med allt det varma pratet. På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på