Vaccineringen i Sverige går med en snigels hastighet. Pandemilagen, en låda full av diktaturverktyg, gick igenom utan anmärkning i vår 349 personer stora folkvalda församling och utan synliga protester.
I Stockholm låter de styrande illvilligt isen på Zinkensdamm, en av få kvarvarande oaser för friluftsälskande barn och ungdomar, smälta för att ingen olovligen ska komma på otyget att åka skridskor där. Trots att exakt ingenting pekar på att någon som helst smittspridning sker under den typen av aktiviteter har Stockholm, trots omfattande kritik, försett all utomhusaktivitet bakom ett osynligt taggtrådsstängsel. Andra regioner har fegt följt efter.
I Växjö, där jag bor, finns det en enda isyta utomhus som är öppen. Gissa tre gånger om den är välbesökt. Region Kronoberg har tack och lov inte följt Stockholms exempel utan samarbetar med Öjaby IS, som driver anläggningen, för att göra den till en smittsäker och attraktiv plats för motions- och leksugna barn och ungdomar. Inte utan motstånd, naturligtvis. Det finns krafter som verkar för en nedstängning även av denna utomhusisbana.
Att hantera en pandemi under så pass lång tid som varit kräver finess. Det kräver åtminstone ett uns av psykologi och uppmuntran. Det borde kräva att varje beslut om inskränkningar i medborgerliga rättigheter ska förklaras och motiveras. Vad vi fått är bara piskor: vi är för dåliga på allt, vi måste skärpa oss, måste bli bättre på precis allt.
Oavsett om uppmaningarna kommer från politiker eller myndighetspersoner är det gemensamma för dem att deras ord saknar morötter. Den som bara får smaka piska och aldrig blir bjuden på morötter blir först besviken, sedan arg och slutligen troligen upprorisk och olydig. Att medvetet smälta en is är en piska, så grym att den omöjligt kan få positiva effekter för den som håller i den.
Lika självklart och viktigt som det är att minimera sociala kontakter, tvätta och sprita händer och jobba hemifrån, lika självklart är det att vi hittar smittsäkra alternativ till att umgås och genom motion bidra till en stärkt fysisk och psykisk folkhälsa. Vi är 10,3 miljoner människor (förmodligen långt fler) som bor i det här landet och den viktigaste framtidsfrågan för oss alla är att vi rör på oss och undviker stillasittande för att i förlängningen ha kroppar och knoppar som håller för ett långt liv.
För oss i vuxen ålder är det enkelt. Vi kan ta en daglig promenad på en halvtimme och undvika att trycka i oss alltför mycket onyttigheter. Det räcker långt, det finns det forskning som visar. Betydligt värre är att få ett stillasittande barn eller en uttråkad snapchattande tonåring att ta spontana promenader. Jag skulle till och med våga påstå att det är omöjligt.
Därför är angreppet på barn- och ungdomsidrotten så kontraproduktivt. Att komma ombytt till en utomhusaktivitet, genomföra ett pass och sedan omedelbart sätta sig i en bil för hemfärd – nej, det finns inga tecken som tyder på att det bidrar till ökad smittspridning. För att citera Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk från veckan som gått: ”Det var skrämmande hur lätt det var att stänga ner en folkrörelse och en sorglig påminnelse om hur svag sportens status är högt upp i svenska samhället. Nu måste galenskapen ta slut och idrottsanläggningarna öppna.”
Men trots att unga ryttare som älskar att tävla förmodligen klättrar på alla upptänkliga väggar just nu utgör ridsporten ett undantag. Snålskjutsens turliga undantag. Ridsporten är försänkt i en sorts aktiv dvala och skiljer sig från alla andra idrotter tack vare det enkla faktum att djur är inblandade. Djur, vars liv inte ens restriktioner biter på. Djur som måste skötas, matas och hållas igång varje dag. Och där i princip all annan barn- och ungdomsidrott är förbjuden att utöva tillåts åtminstone ridskolorna att hålla öppet och träningar att genomföras. Hit har inte den smälta isens diktatur nått – ännu, ska tilläggas.
Vi som tillhör ridsporten ska vara glada. Väldigt glada. Vi tillhör det fåtal som haft turen på vår sida. Trots att jag egentligen borde sucka och stöna över att ha sex boxar att mocka varje morgon ser jag det numera som en ynnest, en viktig aktivitet, ett sätt att hålla igång.
Jag har heller aldrig tidigare fyllts av en sådan glädje som när jag nu, varje dag, ser Angelo och LillyBelle komma hem från skolan, kasta i sig ett mellanmål och sedan – direkt! – springa ut i hagen och sätta på grimma på varsin ponny. Det som tidigare känts som en självklarhet ser jag nu i ett nytt ljus: pyssla, borsta, tränsa, rida ut.
Mina barn, och alla andra barn och ungdomar som rider, kan fortsätta med sitt hjärtas största intresse och varje dag få den livsviktiga motion som barn som spelar innebandy, hockey och handboll förvägras. Det lilla ljus som strilar in genom barn- och ungdomsidrottens kompakta mörker träffar ridsporten. Det ska vi vara mycket tacksamma för.
Tack för att ni tog er tid – mig följer ni smittsäkert såväl inomhus som utomhus på Instagram! Ni är, oavsett ålder och kön, även hjärtligt välkomna att gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige.
Följ Ridsport på