Något ni som läser den här bloggen säkert har märkt är att den ganska ofta innehåller referenser till ishockeyn. Det beror inte nödvändigtvis på att ridning och hockey är särskilt närbesläktade utan mer på att hockeyn är den sport jag skriver mest om, som mer insatt journalist. Ridsporten är min nyvunna passion i livet, där jag känner att jag lär mig nya saker för varje vecka som går.
Att dessa mina intressevärldar då och då går in i varandra eller rentav kolliderar är oundvikligt och här kommer ännu en referens till det frusna vattnets folksport.
Den är från en intervju jag gjorde med Växjö Lakers tränare Sam Hallam för ett par veckor sedan. Hallam, som för övrigt också är ponnypappa, har bland annat fört Växjö till två SM-guld; det första 2015 och det andra 2018. När jag frågade honom om skillnaden i upplevelse mellan de båda gulden svarade han:
– När du vinner ditt första guld är du som barnet på julafton. När du vinner det andra är du mer som föräldern som blir glad av att se sina barns glädje och lycka.
När citatet dyker upp i mitt huvud sitter jag vid ratten. Bredvid mig på en barnstol sitter LillyBelle. Transporten är påkopplad och vi tar kurs mot Braås några mil utanför Växjö. LillyBelle är förväntansfull, hon pratar exalterat om vad som väntar. Jag är också fylld av glädje men mer en glädje över att se hur saligt uppspelt LillyBelle är.
Ända sedan hennes förebild och tävlingsmotståndare Tove Modig intervjuades efter sin seger i Karl Oskar Cup för snart tre veckor sedan har LillyBelle längtat efter den här stunden. Eftersom det var Toves avskedsföreställning med Peggy fick hon frågan vad som händer med den lilla A-ponnyn nu.
– Hon ska lånas ut, svarade Tove.
Redan när LillyBelle hörde orden sken hon upp. Hoppades. Önskade. Och det var mycket riktigt LillyBelle som Tove bestämt att låna ut sin fina Peggy till.
Så: nu sitter vi här i bilen. LillyBelle är barnet på julafton och jag föräldern som smälter av lycka över att se en liten människas lycka. Om det är så här det känns att vinna sitt andra SM-guld förstår jag precis hur Sam Hallam kände det när Skellefteå manglats med 4–0 i matcher förra våren.
När vi kommer fram rullar fortfarande Volvons hjul på uppfarten när LillyBelle öppnar dörren, kastar sig ut och springer bort mot det lilla stallet. Där står hon: Peggy, det lilla vita mumintrollet, och väntar tillsammans med Tove. Peggy får kramar, pussar, klappar och en palett av gosiga ord. Jag pratar en stund med Tove och hennes mamma Veronica. Frågar Tove om hon verkligen är säker, om hon verkligen kan tänka sig att låna ut Peggy, ponnyn hon haft i sex år och som hon skapat ett prisregn av rosetter, plaketter och täcken tillsammans med.
Tove försäkrar att det är okej även när jag frågar en andra gång. Schabrak, täcken, benskydd och annat som tillhör Peggy packas ner och snart står den godmodiga lånehästen och gnager på hönätet inne i transporten. Vi tackar, säger hej då och åker hemåt.
Peggy har inga problem med att acklimatisera sig till sin nya omgivning. Hennes ankomst skapar ingen stress hos övriga hästar förutom Tango som gnäggar lite. Han känner säkert igen Peggy från deras tid tillsammans med Tove.
När man längtat efter sin drömhäst och sedan plötsligt får den, om än till låns, finns det bara en sak att göra om man heter LillyBelle: upp i sadeln och premiärrida. Peggy görs i ordning, sadlas och tränsas. Sedan skrittar det lilla ekipaget ut i paddocken. Går senare upp i trav, galopperar över några hinder. Sedan blir allt tyst. Peggy står så still att inte ens hovarnas möte med grusunderlaget hörs. Jag ser på LillyBelle. Hon bara njuter av stunden, av nuet, känner julaftonsvibbarna, har öppnat paketet med det finaste av innehåll. Synen när hon lägger armarna om Peggy och sedan vägrar släppa greppet får mig att tänka på SM-guldglädjen ännu en gång.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto heter ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!
Följ Ridsport på