Ibland går det för långt, även för en ponnypappa. Ibland får det bara vara nog.
Det är en sak att som oinvigd i ridsportens miljontals mysterier och kodspråk inse sin roll i näringskedjan, ta gliringar och se glad ut. Men det finns gränser, även för mig. En sådan gräns passerades i veckan.
Jag hade som brukligt är varit ute i stallet och släppt in hästarna för kvällen.
Malin och barnen hade redan måttat foder, vägt hö och halm och omsorgsfullt placerat det ätbara på strategiska platser i boxarna. Som ni kanske minns har jag en förmåga att dosera fel och en uppenbar förmåga att förväxla Lucern med Groov. Jag brukar också föredra att göra kvalificerade gissningar och räkna i skivor snarare än att väga hömängden innan jag placerar det i boxen. En metod som mött hård kritik.
Kvällens uppgift gällde att byta täcken på Erika och Tindra. Det vimlar av täcken i stallet och jag har svårt att se skillnad på vilka som ska användas ute och vilka som ska tjäna som pyjamas. Jag letade upp Tindras vinröda täcke som jag blivit instruerad och justerade spännen och fästen tills det hela såg ut att sitta bekvämt.
Följande morgon uppstod palaver i stallet när det uppdagades att jag tydligen valt fel vinrött täcke. Tindra skulle visst ha ett annat.
Angelo, som tydligen är petnoga när det kommer till täcken, blir mycket upprörd och Malin berättar i efterhand för mig hur han kommenterar min insats.
– Den mannen kan inte göra någonting rätt!
Hallå!
”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Den MANNEN.
Vem tror Angelo att han är?
Och hur lillgammal går det ens att bli vid åtta års ålder?
Jag skakar på huvudet och när jag frågar Angelo om han verkligen sagt det Malin påstår att han sagt flinar han bara och nickar.
Inte heller Lillybelle har något som helst till övers för det illdåd jag tydligen utsatt Tindra för och tittar på mig med kritisk blick. Jag minns värre saker hon sagt om mig. Under en hotellweekend i Göteborg för två år sedan, när Pokemon peakade, krävde hon att jag skulle ta med henne ut i Trädgårdsföreningen för att spela Pokemon. Där fanns det tydligen massor av pokemons att samla. Men klockan var sen, det var bara någon timme till läggdags och jag sa tvärnej.
Lillybelle blev vansinnig, skällde ut mig efter noter och när hon sedan trodde att jag var utom hörhåll satte hon sig i Malins knä och sa, allvarligt:
– Mamma. Kan vi sälja pappa?
Säljas?
Hallå!
Och nu är jag huvudperson i meningen ”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Hallå igen! Jag har varit hemma alldeles för länge, tänker jag. Det finns bara en sak kvar att göra: Fly landet. Det gör jag också.
När dessa rader skrivs sitter jag i en lägenhet i Vancouver i Kanada. Hit har Smålandsposten skickat mig och en kollega, Alexander, för att under fem dagar punktmarkera NHL-stjärnan Elias Pettersson.
Här är jag inte ponnypappan Daniel. Här är jag hockeyexperten Daniel, som vare sig är känd för att misslyckas med särskilt mycket eller är till salu för pengar.
Jag andas hockey i hockeyns eget hemland samtidigt som jag – med nio timmars tidsskillnad – håller kontakten med Malin hemma i Sverige så gott det går.
Vi Facetajmar varje dag och plötsligt är det glada miner från barnen när de får syn på mitt ansikte. Lillgamla eller ej, nosiga eller ej – det är en plågsam saknad att se sina barn men inte kunna krama, busa och gosa med dem.
Jag känner genast en hemlängtan mitt i det drömuppdrag jag är ute på.
Fast precis som råttorna dansar på bordet när katten är borta smids det likväl ondskefulla planer hemma i Sverige när ponnypappan inte är hemma och kan göra sin röst hörd. För precis när allting verkar lugnt och stilla, precis när allt känns bra och jag inser hur skönt det är att längta och till och med börjar känna en saknad efter att greppa grepar, mocka boxar och bolla med balar slår blixten ner från klar himmel.
Det kanske är läge att söka permanent uppehållstillstånd i Kanada, trots allt.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står alltid öppet för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på