Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.
”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”
”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag.
”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.
”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”
Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.
”Hur mår du idag?”
”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”
Jag känner mig som riddaren i Monty Python”
Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.
Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.
”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”
Naprapaten funderade en stund innan han frågade:
”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”
Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.
Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.
En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp.
Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till.
Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.
Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar.
Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?
I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.
En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.
Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri.

Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer.
Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.
Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.
Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.
/Lollo
Följ Ridsport på