Sommaren när jag var arton år så åkte jag till England för att jobba i ett tävlingsstall. Det blev veckor som på flera sätt betytt mycket för mig; för att sammanfatta det så skulle det behövas fler blogginlägg.
Så här i oktober minns jag tillbaka på Rye, en häst jag mötte i England.
En mager, bortglömd häst i en hage. Vad fastnade jag ens för? Jag vet inte. Men jag minns telefonsamtalet till mamma, där vi pratade om möjligheten att jag skulle ta med hästen hem till Sverige.
Några minuter efter avslutat samtal ringde mamma upp igen. Hon hade hittat en transportör som kunde köra hästen från England.
Varför var jag redo att köpa hästen? Det skulle i så fall bli min första egna storhäst. Hästen ägdes av Susan (som egentligen heter något annat) och hon hade varken tid eller ekonomi till att ha en häst. Hon behövde bli av med utgifterna för sin häst.
Rye hette egentligen Ri-Tachie v/h Kastanjehof. Han var ett belgiskt halvblod efter Landetto – Pachat, tretton år gammal och 177 cm hög.
Susan hade fått Rye i födelsedagspresent av sin pappa när hon fyllde fjorton år. Han hade köpt en ung, lovande hopphäst från Belgien och för Susan gick en dröm i uppfyllelse.
Hon ägnade all sin tid till hästarna och Rye var en möjlighet till hennes satsning. När Susan slutade skolan så började hon arbeta i stall som hästskötare vilket hon trivdes med.
Men det var tajt ekonomiskt att bekosta både hennes egna utgifter och kostnaderna för hästen. Inte blev det enklare av att Susan blev en ung mamma till sina två döttrar.
Hon kämpade för att räcka till och varje dag cyklade hon emellan stall, förskola och hem.
Susan kände förtvivlan inför att sälja Rye. Det skulle innebära att säga farväl till så mycket. Hon ville inte säga ja till att sälja. Samtidigt som det var svårt att betala alla räkningar.
Min chef på stallet i England pratade med Susan.
”Det bästa beslut du kan fatta är att sälja Rye till Lollo. Titta på din häst, han är bara skinn och ben. Vad är det för liv du ger honom? Ingen annan kommer vilja köpa honom och han kommer aldrig kunna få ett bättre hem än hos Lollo.”
Min chef gjorde sig nästan osams med Susan som inte kunde få stopp på sina tårar. Idag inser jag hur ont det måste ha gjort för Susan att inse vad som var rätt beslut.
Jag skrev på papper och blev ägare till Rye. Våra sista dagar i England red vi ut ensamma i nationalparken som omgav stallet och mötte vilda New Forestponnyer.
Rye kom hem till Sverige någon månad efter mig. Mamma hade oroat sig i veckor om vi skulle behöva såga upp en större öppning i stalldörren, eftersom Rye var större än de ponnyer vi då hade.
Vi åkte till Örebro för att hämta Rye som kom med en stor lastbil. Mannen som kört Rye berättade att den unga kvinnan som lämnat över grimskaftet i England, hade varit helt otröstlig när hon sade farväl till sin häst.
Rye klev snällt på vår hästtransport och stannade när huvudet nådde hönätet; då stod halva kroppen fortfarande kvar utanför transporten.
Det oroade mamma att han var så tunn när han kom hem till oss; jag berättade att han var nu mindre tunn än när jag först mötte honom i England.
Vad hade vi tagit hem egentligen? Rye luftsnappade (en form av krubbitning) och hade shivering (svårt att lyfta bakben eftersom bakbenet börjar skaka väldigt mycket). Men han var lika snäll som han var stor och det var något med honom som jag tyckte om.
Jag lade ned mycket jobb på att fodra upp Rye och träna igång honom. Han var alltid vänligt inställd och följde med oss allt möjligt.
Vi åkte på meeting i Dalarna, träningsläger, fälttävlanskurser och han var med mig på utbildning till ridlärare i Linköping. Han ställde upp när jag tävlade hoppning, han gav mig vingar och visade hur vändbar han var trots sin stora kropp.
Vi var redo att ta nästa steg och utveckla vår hoppning vidare, när han visade något annorlunda hemma under ridpasset. Det visade sig att det inte bara var ett obotligt fel på bägge framhovar, utan tre fel på bägge framhovar.
Oklart hur länge han haft det, men tre dagar tidigare hade han med stort hjärta hoppat till sig en andraplats med mig i sadeln.
Rye fick en sista sommar hemma med smärtlindring. Men han föll ur; blicken var fortfarande levnadsglad men kroppen orkade inte längre.
En sista morot, en sista klapp och det gjorde ont att se honom skritta iväg med spetsade öron en sista gång tillsammans med en vän till familjen. För ingen av oss orkade vara med vid slutet. Rye betydde mycket för mig och min familj.
Älskade Rye. Tack för alla fina minnen och glädje du gett mig in i hästlivet. Idag hade jag säkert gjort många saker annorlunda men jag ångrar inte tiden med dig.
Följ Ridsport på