Louise Nyberg
Blogg
Louise Nyberg driver hästgård i Vallentuna ihop med sin familj. I bloggen delar hon med sig av sin vardag med Stall Grana Ponnyteam, livet på tävlingsplatser och jobbet som ridlärare på Hufvudsta Ridskola i Solna.
Louise Nyberg
27 maj 13:41

Ridlärarbloggen: Om att bygga förebilder

Ridlärarbloggen: Om att bygga förebilder
En solig arbetsdag på Hufvudsta ridskola. Foto: Jenny Zachén

 ”Det här är ovanligt”, sade Gabriella, en vän till mig som arbetar både med hästar och ungdomar. 

”Vadå?”, frågade jag.

Då pekade hon på ridskolans ungdomar i alla åldrar som var upptagna med hästpyssel i alla former. 

”Det är ingen slump att ungdomar engagerar sig”, sade min chef Davina och syftade på att vi i personalen möjliggjort engagemanget.

”Du vet väl om att ni ridlärare är förebilder”, sade en förälder.

Jodå, vi är mycket väl medvetna om det. Vi agerar på det vi hör, ser och det som händer. Vi kan vara närvarande; lyfta en individ, skapa ett ekipage och bygga ihop en grupp på en och samma gång. 

Vi är med i utvecklingen och utbildar inte bara vilka hästmänniskor vi vill se i framtiden; vi kan även skapa medmänniskor.

Men det är inte tack vare oss som ridskolan kryllar av engagerade ungdomar. För det är sällan vi som skapar de förutsättningar som vi arbetar i.

Att vår arbetsmiljö är slitig, det undkommer ingen. Kärleken till häst innebär inte bara dedikerat engagemang och glädje; det kommer ofta med ett pris av motgångar som bryter ned oss.

20240316_152731
Nybäddat med hjälp av teamwork. Foto: Louise Nyberg

Det är tack vare arbetsledning, styrelsearbete och gemenskap som vi kan leverera på jobbet. Det behöver finnas ett skyddsnät som hjälper oss till strandkanten när hästverksamheten känns som en tungrodd båt. 

Små och stora insatser möjliggör att vi kan lägga vår energi rätt. Insatser som kan vara tydligare vägledning, ökat hållbarhetstänk, rimliga arbetsscheman eller mer lättarbetade hagar och stall. 

Jag ser hästverksamheter som en pyramid där alla delar behöver må bra för att kunna ge mest. Det är något som alla vinner på i längden.

Vi vill göra ett bra jobb på jobbet. För oss är ridskolans hästar och elever viktiga; vi vet att vi bär med oss ett stort ansvar. Men vi kan inte ensamma bygga ett ”vi” på ridskolan.

Det finns fortfarande förbättringar kvar att göra på många ridskolor; hitta effektivare och mer energisparande sätt att arbeta. Det behöver inte vara en slitsam bransch att arbeta i; den kan blomstra personlig utveckling och ge eleverna mer i form av kvalitet och mjuka värden.

Jag ser stallgången full med ungdomar som sköter hästar och jag hör hur de erbjuder varandra hjälp. Det är tack vare ett fungerande system som vi kan göra ridskolan till ett piano som spelar musik.

/Lollo


Louise Nyberg
10 juni 13:42

Ridlärarbloggen: ”Bästa föräldrar, ni är inte ensamma”

Ridlärarbloggen: ”Bästa föräldrar, ni är inte ensamma”
Foto: Privat

Jag skulle säga att en väldigt liten andel berättar för oss ridlärare. Dels tror jag att det finns tvivel hos föräldrar att prata om det, och ibland tror jag faktiskt inte att de själva vet än.

Många gånger finns det en oro när de lyfter ämnet. Jag tror att de är rädda för missförstånd; att vi inte ska förstå.

Vi kan kalla det vad vi vill; många väljer att säga personer med diagnoser.

När jag ser ridgruppen framför mig (oavsett barn, tonåringar eller vuxna) så inser jag att många inte vet hur stor del av dessa som faktiskt möts i ridsporten. 

Jag vet inte om det är rätt att säga diagnoser, men det är väl ett sätt för att vi lättare ska förstå.

-Det är ju inte de med diagnos som är problemet, säger min kollega Tamika.

-Det är alla andra som är problemet. Det handlar ju om att inse att vi alla är olika, fortsätter hon.

Det finns föräldrar som bett mig skriva det här; lyfta att de inte är ensamma.

Måns Lööf berättade på sin föreläsning om ”Förutsägbart Ledarskap”, att vi ridlärare kommer möta en större del av dessa ungdomar och vuxna än andra sporter. Det finns flera svar på varför:

– Tydliga rutiner, vi gör alltid likadant. 

– Möjligheten till att känna gemenskap men ändå inte behöva vara i en lagsport.

– Tydliga instruktioner som inte lindas in; ”korta tygeln”, ”fatta galopp” eller ”gör halt”.

– Möjligheten till växande självkänsla och självförtroende; att lyckas hoppa ett hinder eller bidra till att ta hand om en häst. 

– Närheten till djur.

-Det är inte konstigt att många av de här personerna drar sig till djur. För det är komplicerat att förstå människor, trots att vi pratar samma språk så blir det ofta missförstånd, säger min vän Reed.

Bildblogg2
Foto: Privat

Ett djur säger inte något som den inte menar, låter oss prata till punkt och känner in vad vi känner. 

Vad är det som säger att jag själv inte har en diagnos? Eller en släng av varje diagnos?

När mina introverta sidor gör att jag drar mig undan. När andra delar av mig speedar upp energin så att jag inte hinner uppfatta vad som händer runtomkring. När jag reagerar emotionellt snabbare än vad jag hinner agera rationellt. Eller när jag tar in vad andra känner alldeles för mycket och glömmer bort mig själv.

Jag själv kanske också har en eller flera diagnoser, men jag har hittat och hittar fortfarande sätt att hantera det på. Vilket gör att min vardag fungerar. 

Ibland är min roll som ridlärare något mer än att instruera skänkelvikning. Ibland behöver jag stötta andra till att få deras vardag att fungera. Och jag vill så gärna räcka till men lyckas inte alltid. 

Jag försöker säga till föräldrarna att jag förstår vad de går igenom, men det känns som att de tror att jag förminskar vad de känner. När de precis delat med sig om sitt barns svåra situation i skolan eller hemma. 

De vill skydda sitt barn och tänker att jag omöjligt kan förstå.

Ja, hur kan jag förstå? Jag är ingen förälder och kommer kanske aldrig att bli; troligen så kommer jag inte befinna mig i samma svåra sits som de här föräldrarna.

Men jag tror jag förstår. För jag ser hur de brottas med vardagen. Hur föräldrar försöker räcka till och hur barn försöker hitta sig själva. Jag ser oro och att föräldrar så gärna vill att barnen ska finna trygghet, vänner och självkänsla. 

Många barn, oberoende av svårigheter, ska anpassa sig i skolan och med kompisar. De kan ofta höra att de beter sig fel. Att de inte sitter still, pratar mycket eller stör. Massor av energi går åt till att passa in och försöka vara en i gänget.

En del av dessa barn har inte förmågan oavsett hur mycket de försöker. 

I stallet duger man som man är. Oavsett diagnos, utseende och kläder. 

Stallet är rätt plats. Det är inte jag som gör jobbet till att utveckla ditt barn till en trygg vuxen.

Det gör hästarna. Jag själv råkar bara finnas där.

/Lollo


Louise Nyberg
3 juni 11:32

Ridlärarbloggen: Om kvalitet på ridpass

Ridlärarbloggen: Om kvalitet på ridpass
Jag på Bunnahabhain. Foto: Josefine Jälminger

Jag kommer på mig själv ibland när jag sitter i sadeln, med att fundera över vad kvalitet i ett ridpass är.

Är det antalet minuter som skapar kvaliteten i ett ridpass? Kommer vi inte upp i kvalitet om det är för få minuter som vi rider? Hur lång är egentligen uppvärmningen innan vi når den där kvaliteten?

Är det våra egna färdigheter som avgör hur snabbt och hur mycket kvalitet vi når under ridpasset? Ju fler timmar i sadeln, desto mer utvecklar vi våra tekniker. Men det förutsätter att vi inte har tränat på fel saker…

Jag blir för varje år mer varse om att kvaliteten i det jag gör höjs när jag utvecklar mig själv. Ökad kroppskontroll, balans och koordination gör att jag kan rida ännu mer följsamt; vara still i rätt lägen och ge signalerna i bättre timing. 
Det behöver inte vara svårt att utveckla detta; små verktyg och metoder kan ge mer resultat. 

Går kvaliteten att mäta i hur stor del av passet som hästen arbetar i korrekt form? Tja, korrekt form kan ju vara mer än en sak. Jag tänker snarare att varierad form i balans; viktigast är att ryttaren jobbar mitt över hästen och hästen mitt under ryttaren. 

Kanske ligger kvaliteten i framåtbjudning, vilket vissa missförstår till att jaga hästen framåt. Det finns fler, och bättre, metoder att hitta bjudningen på.

Är det svårighetsgraden på vad vi gör som är svaret på vad kvaliteten är? Jo, om vi gör det bra. Annars är det låg kvalitet. 
Men för att dit behöver vi lägga träningen stegvis, i etapper, och skapa möjligheter för ekipaget att lyckas 

Kvalitet kan mätas i att hästen är avspänd. Mjuka muskler minskar skaderisken. En häst som jobbar avspänt mentalt och fysiskt innebär större hållbarhet på lång sikt. För att nå detta, krävs utbildning. Jag försöker varje vecka, på olika sätt, öka mina elevers kunskap i det området. 

Jag själv mäter kvaliteten i ridpasset på antalet minuter som jag och min häst kommunicerat med varandra. Jag arbetar varje dag för att vi ska förstå varandra mer. Känna tillit. Vill jag att hästen lyssnar på mig så behöver jag lyssna tillbaka. Vara ett så bra jag som jag bara kan vara.

/Lollo


Louise Nyberg
13 maj 16:52

Ridlärarbloggen: Tips för tryggare häst på tävling

Ridlärarbloggen: Tips för tryggare häst på tävling
Vår bloggande ridlärare har i veckans blogg hört sig för bland kollegor och tränare kring hur man bäst förbereder sin häst inför tävlingsstart. Foto: Annika Nyberg

Våra hästar ställs inför flera svårigheter när de kommer ut på tävling. De ska hantera en ny miljö, rida fram tillsammans med många andra hästar, möta publik, klara av ljud och mycket annat. 

Det finns mer än ett sätt att lösa spända situationer ihop med våra hästar; allt behöver inte handla om extra utrustning och röda rosetter. 

Jag frågade några av mina tränare om hur jag kan förbereda min häst så bra som möjligt och fick kloka råd som jag vill dela med er:

Helena Johnsson, tränare fälttävlan, utbildar unghästar

Jag ser många hästar som är spända istället för avspända. En spänd häst har mycket närmare till flykt; till exempel vänder vid möten, sparkar eller far iväg när någon kommer bakifrån.

Spänning förväxlas ibland med att hästen är pigg/het eller trög/saknar bjudning.

Vi rider på hästar som är avlade för att vara känsliga och uppmärksamma, vilka dessutom har lättare bli spända. Vi behöver fråga oss; varför är hästen spänd? Det kan finnas flera orsaker:

  • Hästen förstår inte ryttaren; behöver hitta ett samarbete istället för motarbete.
  • Nr 2 på utbildningsskalan glöms bort: lösgjordhet. Många av hästarna jag ser på träning är inte lösgjorda. En lösgjord kropp ger en avspänd knopp.
  • Smärta i kroppen, besvär av till exempel sadel.
  • Hästen rids med för mycket hand och får då för kort hals; den tappar sin naturliga balans. Jag har hört en siffra att 70% av hästens balans ”sitter i halsen”. Ett skarpt bett gör oftast saken värre i de lägena.

Är hästen lösgjord och mellan hjälperna, framme för skänklarna samt rids med en stilla, mjuk hand så blir den avspänd och därmed sänks flyktbenägenheten. Därefter kan jag börja träna hästen i en miljö som liknar framhoppning. Är den spänd och jag tränar i den miljön så kan jag göra saken värre.

Fråga din tränare, våga be om att få hjälp med att få hästen lösgjord och att kunna ridas för skänklarna. 

Vi tränare behöver fundera hur vi kan lägga upp träningarna för att få in mer grundarbete, den så kallade utbildningsskalan.

Till exempel tävlar jag nu en häst som var väldigt explosiv när andra hästar var i närheten, den var tittig och extremt uppmärksam på omgivningen. Inför hennes första tävling som 5-åring var jag med på en terrängträning med cirka tio ekipage som hoppade i typ ström, det var fart runt omkring hela passet. Började med att stå still i mitten, minskade efterhand avståndet till övriga hästar och kollade hela tiden av att hon litade på mig. I slutet kunde det komma hästar galopperande bakifrån och framifrån. Innan denna träning visste jag att hon litade på mig och var mellan hjälperna, ridbarheten var god. Det blev en bra erfarenhet för henne och har efter det inte haft några problem på uppvärmningar med andra hästar.

Nina Känsälä, ridlärare level III, B-tränare i dressyr, arbetat som beridare samt har tränat och tävlat dressyrhästar, kandidatexamen i hippologi och en masterexamen i animal science.

Nina Känsälä 9 230920 Rt
Nina Känsälä är hippolog, ridlärare level III, B-tränare i dressyr och forskar kring hästvälfärd ur ett ridsportperspektiv. Har en master i Animal Science. Var chef d’equipe vid unghäst-VM i dressyr för tredje året i rad. Har jobbat på Tullstorp och Lövsta, ska börja på Djursholms Ridskola. Foto: Roland Thunholm
  • Se till att träna en klass högre hemma än vad du ska tävla. Många gånger tävlar hästarna för tidigt en uppgift som de inte är redo för.
  • Ge din häst mer aktivering om den kräver det, i form av mer rörelse, hagvistelse eller lösdrift. 
  • Öva mer innan tävling genom att åka till andra anläggningar och träna att rida ihop med andra hästar. Ge unghästen tid att vänja sig vid möte, att andra galopperar och ridning i olika varv.

Per Dahlgren, B-tränare hoppning

Mina tankar runt framridning är att det är svårt att rida fram på ett bra sätt, men med tid blir det bättre. 

Det finns två viktiga saker ett tänka på. Det ena är att framridningen måste inte vara perfekt och framförallt måste man inte hoppa många språng. Hoppar man på lätt klass nivå (upp till 120 cm) så räcker det med några språng och de behöver inte vara upp till maxhöjd. Helt enkelt att ryttaren mentalt accepterar att det inte behöver vara perfekt. 

Tänk istället att det har gått bra på de sista träningarna eller liknande, lita på den känslan och låt dig inte störas. 

Sedan tror jag att det är bra att försöka krypa in i sin egen bubbla så man inte låter sig störas av omgivning, vilket kräver träning. 

Idag har vi många hästar som är känsliga, både mötes- och bakskygga. Planera noga och försök hålla koll på omgivningen, där är det bra att vi oftast hoppar fram i ett varv. 

Att träna en känslig häst är viktigt och under lugna former från början. När jag har unghästar med i grupp de första gångerna brukar jag säga till övriga att visa extra hänsyn så de får bra upplevelser från början.

Lollo
Jag och Classic Touch vid en seger. Foto: Josefine Jälminger

John Ricketts, utbildar ryttare och hästfolk i säkrare hästhantering samt ökad hästförståelse

Om min häst reagerar med rädsla och flykt på tävling så har jag slarvat med det grundläggande arbetet hemma.

En faktor till att det blir fel är ofta att vi lagt för lite tid på hästarna och att vi vill ha snabba resultat. Vi tittar oftast på symptomen (hur hästen reagerar) och löser det med utrustning men glömmer bort att se orsaken. 

Varför hästen reagerar med rädsla är för att jag inte befäst ett system. För att kunna befästa det så behöver jag veta;

  • Vad vill jag uppnå, hur vill jag ha min häst. 
  • Varför vill jag uppnå det. 
  • Hur ska jag uppnå det, vad är min plan.
  • Tränar jag min häst med positiv eller negativ förstärkning?

Kan jag flytta min häst från marken så kan jag lättare få den att svara för mina hjälper i ridningen. Jag får en trygg häst av att använda ett system som min häst känner igen och förstår. Ju fler frågor jag ger min häst svar på, desto tryggare blir min häst. 

En bra sak vore att det skulle finnas möjlighet att vänja sin häst vid tävlingsmiljö. Kunna åka till en tävling utan att tävla, och bara vistas där. Därefter kunna åka dit och bara skritta, gången efter det trava sin häst. 

Tanken är att bygga på svårighetsgraden och göra sin häst trygg i situationen. Ju mer avspänd jag får min häst desto mer minskar risken för flykt.

Att tänka om och tänka rätt

En vän till mig var anmäld till ett meeting med sin ena häst, som dagen innan konstaterades ha en skada som krävde sex månaders rehabilitering. 

– Så jag åker med den andra hästen istället, som precis är igång igen, sa hon till mig.

– Vänta. Den har väl inte börjat hoppa ännu?, svarade jag.

– Nej.

– Men ni ska på tävling?

– Ja, arrangören vet ju inte att jag kommer stryka mig på framhoppningen. Så länge vi är anmälda till en klass så kan vi vara på meeting. Det passar perfekt, då kan vi ju öva att han vänjer sig vid tävlingsmiljö och det ger oss möjlighet att träna massor av hantering i den situationen!

/Lollo


Louise Nyberg
15 april 16:30

Ridlärarbloggen: Konsten att prissätta sin tid som hästföretagare

Ridlärarbloggen: Konsten att prissätta sin tid som hästföretagare
Jag och Jonna Alveheim på ponnyn Jonna. Foto: Reed Alveheim

Hur gör man som hästföretagare, för att hitta kontorstid?

Mornar så ska det fodras och släppas ut hästar. Därefter rida hästar och sköta stalltjänst. Däremellan äta något själv, ta hand om konvalescenter, köra till veterinären och servera hästar till hovslagaren. 

Sedan börjar lektionerna,  alla elever vill rida klockan 19. Men det går inte att alla rider just den tiden, så det slutar med en kompromiss med elever från kl 16 fram till klockan 21. Sedan ska stallet avslutas för dagen.

Det är en evig ekvation. Var ska kontorstiden ligga? Jag vet att jag som hästföretagare inte är ensam om att leta lösningar.

Många av oss sköter den på natten, eller medan vi äter frukost, lunch eller middag. Om vi ens hinner med alla måltider på en dag. Jag ser alltid till att ha ätbara saker i bilen; för att kunna fylla på medan jag åker till jobb, träning, tävling eller veterinär. 

Lollosblogg_1001
Jag och Queen Elisabet, på promenad en regnig söndagsmorgon. Foto: Louise Nyberg

Vi förväntas att inte använda telefoner när vi hanterar hästar och ändå förväntas vi att svara i telefon när det ringer.
En kund till mig ringde och jag svarade. Hon frågade vad jag gjorde och sade sedan; ”Ja, du jobbar ju jämt”.
Jovisst, tänkte jag för mig själv. Men mina samtal med dig som kund är också arbetstid.

Jag hälsade på ett tävlingsstall i Holland. Ryttaren red drygt tio hästar om dagen. 
Samtidigt som han red häst nummer tre så undervisade han en elev. 
När han skrittade fram häst nummer fyra så ringde en hästköpare från Danmark med frågor.

När hästskötare förberedde häst nummer fem så skickade han över veterinärutlåtanden på hästköparens häst till en veterinär i Tyskland. 
Och när han skrittade av häst nummer sex så ringde han upp köparen i Danmark igen.

Jag får ibland önskemål om utvecklingssamtal med elever. Jovisst, svarar jag, följ med på träning eller tävling så tar vi det i bilen. Alternativt om vi ska ta det på avtalad tid så får du betala för en privatlektion. 

Jag vet att många med mig funderar över hur vi ska prissätta våra tjänster. Och jag vet att jag liksom andra har arbetsuppgifter som äter upp min tid; är ingen direkt inkomst men viktiga på lång sikt.

”Hon som alltid pratar i telefon”, log Ann när hon beskrev mig.
För när jag mockar och sopar stall så passar jag på att ringa kunder, veterinärer och vänner. Ann blev inte alls förvånad när jag i torsdags släppte av en elev på hoppträning, åkte vidare för att ha en lektion och kom tillbaka för att se elevens träning.

Men ibland slår jag mig till ro, oftast åker jag till ett fik och sitter där för mig själv. I sällskap av en kaffe kan jag planera tävlingar, viloperioder och arbetstimmar. 

/Lollo


Louise Nyberg
8 april 17:08

”Hjälp, jag utvecklas inte”

”Hjälp, jag utvecklas inte”
Alma Hägglund med Killimor Boy och Sara Jälminger på Auburn Monty. Foto: Josefine Jälminger 

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på. Vi bad honom filma under träningen. 

På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.

Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ”i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15 år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.

Föräldrar ställer frågor till oss ridlärare: Barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?

Svaret är:

– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.

– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.

Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar. 

”De hoppar ju fortfarande bara 50 cm”.

Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.

Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion. 

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen, har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst. 

Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning. 

Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

Bild 2 Ridlärarblogg

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.

– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga. 

– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp. 

– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant. 

– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.

– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.

– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.


Louise Nyberg
1 april 15:08

Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista

Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista
Jonna Alveheim när hon tränar tränar för mig. Foto: Reed Alveheim

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

20220916_161930

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 


Louise Nyberg
25 mars 17:36

Ridlärarbloggen: ”Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende”

Ridlärarbloggen: ”Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende”
Clinic på Djursholms ridskola med tema fälttävlan. På bilden berättar jag och Andrius Rimsa om sporten och hästhållningen. Foto Reed Alveheim

På senare tid har jag funderat mycket kring hästar och våra förväntningar på dem.

Oavsett om vi är ryttare, tränare, hovslagare, ponnyförälder eller vad som helst; så är vår uppgift att underlätta för hästen att kunna göra ett bra jobb.

Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende. Vi behöver se var vårt eget ansvar ligger; var vi brister i att läsa av och förstå våra hästar. 

Problemet är inte okunskap bland oss som omger hästen; problemet är att vi inte ser vår egen okunskap. 

204-03-23 Uteträning-26
Jag undervisar Jonna Alveheim på sin ponny Jonna. Foto Reed Alveheim

Jag har hela tiden ett ansvar gentemot mina hästar;

  • Att söka kunskap. (Inte bara att söka någon form av kunskap utan rätt kunskap).
  • Bli mitt bästa jag. Komma till stallet utvilad, stoppa i mig energi och se till att jag är i fas för att umgås med hästen.
  • Lägga tid på min häst. Den förtjänar de minuter som jag lägger på den.
  • Arbeta på min härvaro, inte bara närvaro. Bara för att jag är hos hästen så är inte det samma sak som att jag är närvarande. 

När hästen inte fungerar till det jag vill göra så behöver jag ställa mig själv frågan;

  • Är hästen frisk?
  • Mår den bra?
  • Anpassar jag kraven efter hästen?
  • När jag ber den arbeta, formulerar jag mig på rätt sätt till min häst?
  • Arbetar jag med allt runtomkring för att möjliggöra att hästen presterar?
  • Är den i rätt miljö?
  • Trivs den med uppgifterna som jag ger den?

När vi tycker att hästarna presterar fel, så behöver vi istället fråga oss själva om våra förväntningar är rätt. 

Vi behöver se vad som är vad oavsett om det är en fas i inlärning, bristande system eller om vi helt enkelt börjat i fel ände.

På ridskolan har vi varje månad hästmöten och ibland har det diskuterats om vilka hästar som fungerar i verksamheten eller inte. Min ena chef brukar då ställa den fullt rimliga frågeställningen; har vi gjort allt vi kan för att skapa förutsättningar där hästen kan prestera i verksamheten?

Med mina egna hästar kanske jag funderar alldeles för mycket på de här sakerna. 

Jag gillar att se mina hästars utveckling och vara en del av den. 

Jag vill att de ska trivas med jobbet. Jag vill att de ska frusta nöjt under ridpassen och känna sig trygga med att leverera. 

Är det inte så, då är något fel. 

/Lollo

ridlärarbloggen_1002
Lite brainstorming från teorilektion med elever i åldern 11-14år, om vad de vill bli bättre på. Foto: Privat

Louise Nyberg
4 mars 15:56

Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året

Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året
Jag och Lizzie på hoppträning – före olyckan var framme. Foto: Privat

Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.

”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”

”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag. 

”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.

”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”

Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.

”Hur mår du idag?”

”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”

Jag känner mig som riddaren i Monty Python”

Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.

Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.

”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”

Naprapaten funderade en stund innan han frågade:

”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”

Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.

Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.

En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp. 

Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till. 

Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.

Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar. 

Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?

I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.

En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.

Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri. 

Img_20240224_121721_631
Jag och katten Luna tar det här med återhämtning på allvar. Foto: Privat

Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer. 

Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.

Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.

Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.

/Lollo


Louise Nyberg
26 februari 15:24

Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst

Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst
Louise "Lollo" Nyberg agerar efterlysare i veckans blogg. Foto: Privat

Hej!

Jag testar här i bloggen om någon kan hjälpa en lagom tjock man i sina bästa år, min vän Christian Björklund, att finna sin nya riktiga ”gubbhäst”.

Sökes:                                                                                      

Trevligt SWB-sto till en låg prisklass med en mankhöjd mellan 164-168 centimeter.

Önskvärt är bra stam för avel. Lätt att hantera och alltid rolig att rida. 

Vid uteritt ska man både kunna kolla mail, prata i telefon,  kommentera Facebook, kolla Instagram samt vid få tillfällen även vara lätt bakis utan problem. 

Gärna en dressyrhäst som gillar att hoppa. Men även ett fint hoppstammad sto med fina gångarter går finfint. Kan den byta är det ett extra plus.

Gillar hästen att tävla och och är en rosettplockare är det bingo. 

Planen är att eventuellt tävla när solen skiner, fåglarna kvittrar, det är tunna stackmoln (för lite moln gör att det blir för varmt), är torr barmark och temperatur över 12 grader. Samt att starten är tidigast 13.00 och senast 17.00. (Är det lördag så helst senast 15.30).

Man ska kunna lasta problemfritt och den ska vara lätt att köra. Inte rädd för mindre röntgenfynd men hästen ska gärna hålla mer än sex dagar från köp. 

Bra hem erbjudes av en av de bästa läktarryttarna i landet. För visst sitter de bästa ryttarna på läktarna?

Jag tror ni fattar. Om ni kan hjälpa mig med förslag och tips så kontakta Winnroc House på Facebook. 

Hälsningar Christian och Lollo

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 102 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden