Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 

Vi kom iväg på vad jag tror blir årets sista meeting för vår del. Två av mina ponnyelever skulle starta, jag och en förälder åkte med och två andra föräldrar anslöt på plats.

De två ponnyer som vi hade med oss är otroligt okomplicerade att åka med och gjorde allt betydligt enklare under resan. Tacksamt när man samtidigt ska hantera en del nerver.

Ponnyerna bodde på tävlingsplatsen och jag hade hyrt en stuga tio minuter därifrån för oss tvåbenta. ”Inga husdjur” stod det i beskrivningen för stugan men det är ju lugnt tänkte jag, vi har ju ingen hund med oss.

Frid och fröjd, planeringen i ordning, tills hyresvärden läser recensionerna på mig från ställen jag tidigare hyrt boende på. Veckan innan var jag på meeting i Mantorp och hyrde stuga av Anki. Hon skrev recension på mig med orden ”trevlig hästtjej”.
Nu hörde hyresvärden av sig och ville säkerställa att vi inte hade ridkläder med oss. Nejdå, svarade jag – vilket kanske var en smula skruvad sanning. Vi hade ju ombyte med till stugan.

Vi hade fått en kod till stugan men dörren gick ändå inte att öppna. Tills vi insåg att koden var till lådan som nyckeln låg förvarad i. Tanken slog oss då att man kanske inte har portkod på sommarstugor.

Nyckeln till ytterdörren var inte helt enkel. Efter en hel del jobb så lyckades vi låsa ytterdörren innan det var läggdags. Bara det att på morgonen krånglade låset ännu mer, vilket vi löste med att klättra ut genom fönstret och låsa upp dörren från utsidan. Det var enklare.

Framme på tävlingsplatsen och morgonfodrade ponnyerna, sedan dukade vi upp en frukostbuffé i ridhuset. Perfekt uppladdning. Förklassen gick bra men till andra klassen var det betydligt mer nerver att få ordning på. När vi gick banan fick jag ge ena eleven andningsövningar och den andra sa jag till att ta korta svängar.

När båda kom ut felfria från banan så var det tonåringar med känslor på utsidan; leenden, tårar och ”jag älskar dig Lollo!”.
Det är ändå något charmigt med att coacha tonåringar och väldigt fascinerande hur jag ofta behöver anpassa mitt sätt att möta mina elever. Ena ryttaren vann klassen och den andra kom trea.

Dagen efter och på väg till framhoppningen frågade jag eleven om hennes mamma var nervös.
”Ja! Jätte! Och det gör mig nervös!”
När jag lite senare berättade det för mamman såg hon förvånat på mig.
”Men jag gjorde ju ingenting!”
”Nej”, fnissade jag. ”Men vi såg det på dig från långt håll.”

Helgen innebar lärdomar och eleverna fick öva sig till att hitta system och rutiner; det gör att de kan bli mindre oroliga att missa saker och fokusera mer på själva tävlandet.

Och sedan undrar ni väl vad jag fick för recension efter vistelsen i stugan:
”Louise och hennes vänner var trevliga och lätta gäster att ha. Lämnade huset i jättefint städat skick och är välkomna tillbaka närsomhelst!”

Puh. Känns skönt att allt slutade bra! Jag har nu lärt mig att att vara hästtjej innebär samma sak som att ha med sig en hund, katt eller kanin.

Jag har landat i att min ambition när jag står och undervisar är att hitta en slags harmoni och avspändhet. Jag vill göra arbetet bekvämt för hästen i första hand; för ryttaren i andra hand. Detta oavsett nivå, ekipage på ridskolehäst och ekipage på egen häst.

Ska hästen leverera och vara mottaglig för vår kommunikation, så ger vi den de möjligheterna när vi erbjuder arbetssätt som de kan trivas i. Sedan kan vi börja tänka utveckling.

Jag är ständigt på jakt efter nya sätt att kommunicera mina instruktioner till eleverna. Kan jag göra ridningen enkel och lättförståelig för eleverna så kan de arbeta sina hästar mer bekvämt och skonsamt.

Någonstans längs vägen så går ridningen från att stanna i bekväm och mer sträcka sig till att göra förändring. 

När jag så länge letat efter lägen att göra det bekvämt för mig och min häst, så trivs jag i att vara där. Men ska jag kunna be om mer, hitta mer och kunna utveckla till högre svårigheter så behöver jag våga förändra.

När är det dags att göra förändringen? Upptäcker jag det själv eller behöver jag att någon annan upptäcker det åt mig?

Att göra förändring är svårt. Oftast är allt nytt och obekant svårt att sig an. Det är ju något som ryttarna och hästarna inte känner sig trygga i, men kan bli trygga genom träning. 

En del elever är inte nöjda med känslan under ridpasset, men de är vill heller inte prova att ändra så mycket. Då blir det svårt att hitta en annan känsla. 

Sedan gäller det att stegvis göra förändringar. Att inte göra ridningen så teknisk att ryttaren tappar bort att kunna rida på egen feeling. 

Om jag lyckas få ryttaren att göra små förändringar, lite i taget, så kommer ryttaren utveckla sin egen känsla och sina tekniska färdigheter. 

Ibland landar jag i att ryttaren inte söker förändring. Ryttaren själv pratar om utveckling men vill utvecklas där den är, den vill inte vidare. Som ridlärare får jag också acceptera i att en del elever vill vara i det som är bekvämt.

Jag fortsätter vidare att hitta balansen mellan bekväm vardagsridning, våga pröva förändring i träningen och låta tävlandet utvärdera var jag ligger. Vår målsättning behöver vara långsiktigt hållbar och inte bara fungera fram till slutet av veckan. 

Jag minns att jag tidigt hade en dröm.

Mitt rum organiserades till olika stallmiljöer där leksakshästar bodde. Min pappa suckade varje gång kopieringspapper och anteckningsblock försvann; allt förbrukades av att jag skrev foderstater, träningsupplägg och stamtavlor till hästar som inte fanns. Golvet nedanför min säng täcktes av alla dessa anteckningar och skisser…

Idag inser jag att de drömmar jag lekte fram för trettio år sedan är till stor del verklighet idag. 

Jag är uppväxt i en tid då inga förebilder fanns i sociala medier. Instagram och Facebook var inte uppfunnet. Jag fullkomligt slukade all annan information jag fick tag i, böcker, magasin, alla tidningsnummer av Min Häst och Wendy. 

Mina förebilder fanns i de stallmiljöer jag vistades i. Jag såg de ryttare som tävlade på den nivån som jag också ville nå. Som tolv år gammal förstod jag inga sammanhang, men försökte kopiera.

Tränarna och instruktörerna skapade magi på mer än ett sätt. De tränade hästar och fick dem att dansa bara genom att skruva ringfingret. Deras instruktioner gjorde att eleverna förändrade de hästar som de satt på, hästar som annars släpade hovarna i marken och var otympliga att rida.

Jag drömde om att en dag kunna stå med samma kunskap. Att genom små rörelser få hästar att dansa och genom viskningar få elever att följa sina hästar. 

Dessa tränare och instruktörer är anledningen till mina första och starkaste minnen med hästarna. Förtroendet att få visa att jag klarade av de känsliga hästarna. Första gången med känslan av att hästen använde sin rygg och fjädrande bar mig genom ridhusspånet. När de gav mig modet att våga när jag inte trodde på mig själv. Och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Jag är dem evigt tacksam för allt och jag har alltid velat bli som mina förebilder.

Idag står jag med en oro om att inte få fortsätta med vad jag gör. En oro att misslyckas leverera i min roll. Jag har ett ansvar att förklara ridsportens varför och hur. Med samhällets ögon på oss är det viktigare än någonsin att få hästar att dansa och ryttare att följa sina hästar.

Jag vill göra det jag gör bra, men ansvaret känns som en tung sten.

Idag står jag med ett arv. Ett arv som jag är otroligt stolt över. 
Jag minns tillbaka på några av de tillfällen då jag upplevt magi. Hur linan låg i handen när Björn visade mig longering. Hur galoppsprången för första gången gick från platta till runda på Afrodite under Carinas instruktioner. Doften av fuktigt ridhusspån, hur ljuset letade sig in genom fönstren och tystnaden som lade sig i manegen. 
Ett annat minne är hur Mira satt barbacka på sin vita arab och fick den att stegra utan träns på kommando.

Idag står jag i en ridlärares skor och vill bli som en av de förebilder jag alltid sett upp till. Jag känner en stolthet för det arv som tagit oss hit idag. Ändå möts jag av frågan om vi inte borde vara bättre än vad vi är?

Bättre på att läsa häst, mjukare ridning, undervisa mer hållbart och träna hästarna bättre. Jag drömmer mig tillbaka till de där minnena av ridlärarnas arv.

Jag tror inte allt av vårt arv är fel. Mycket är rätt och vi kan fortfarande bli bättre. Vi är inte klara med vår utveckling. Men vi står där vi är idag därför att förutsättningarna har tidigare sett helt annorlunda ut.

Förutsättningarna att inhämta kunskap är inte enbart bättre idag när det finns fler alternativ än tidningen Min Häst. Förebilderna i stallgången, i ridhuset och på sociala medier som visar vägen behövs fortfarande. 

/Lollo

Det finns en tanke om att det krävs hästkunskap för hästhantering. Många gånger sker hämtningen av hästkunskap från boxen bredvid.

Det råder ibland en frustration, från olika håll. Hästnäringen som möter nyblivna hästägare menar att de kan för lite häst. Vissa ridskoleelever söker sig vidare, till exempel hittar medryttarhäst eller egen, därför att de känner att de inte lär sig tillräckligt på ridskolan. Samtidigt som ridskolan vill kunna lära ut kunskapen på ett attraktivt sätt för eleverna.

Jag inser att det finns många olika förväntningar på ridskolorna. Både från elever och från oss som arbetar där. Men även från de som inte alls har med ridskola att göra.

Jag börjar fundera över vad vårt uppdrag faktiskt innebär, vad omfattar det?

Från mitt perspektiv så innebär en ridlektion så mycket mer utöver det som händer i sadeln. Vi vill ha friska hästar att rida och ansvaret att hålla dem friska kan inte landa på någon annan än oss själva.

Är det ridskolans ansvar att skapa framtidens hästmänniskor, eller någon annans? Bygger vi bara grunder för att någon annan tar vid? Erbjuder vi eleverna för lite, tillräckligt eller behöver vi kunna ändra oss?

Ridskolan är en mötesplats för barns första möte med stallet, föräldrar som aldrig trodde de skulle hänga med hästar på fritiden, återvändare, ryttare med drömmar i form av tävlingsambitioner, frihetssökare och de som varje vecka kombinerar sin ridlektion med fikastund.

Oavsett vilka så är de personer som jag har i uppgift att sprida mer kunskap till. I slutändan så är det hästarna som möter konsekvenserna av förlorad kunskap. Det är därför frågan är viktig för mig och det är därför jag försöker gräva där jag står för att hitta svar.

Vi har möjlighet att skapa den fortsatta utvecklingen.

/Lollo

Det är konstigt att mina elever blir äldre när jag själv inte blir det. För inte så länge sedan mötte jag dem i stallgången när de skulle rida livets första ridlektion.

På något sätt blev de kvar, de stannade. Trots motgångarna; trampade fötter, trasiga hjälmar efter att ha ramlat av och tårar av besvikelse vid misslyckanden.
Något gjorde att de stannade kvar. Kanske var det hästarna, vännerna eller pirret i magen när de för första gången galopperade. Vissa elever har också uttryckt att ridskolans kafeteria har väldigt goda toasts…

Deras energi har gjort att de engagerat sig. Varit funktionärer, hjälpt yngre barn i stallet och varit delaktiga i ungdomssektionen.
Någon slags nyfikenhet har gjort att de vidareutbildat sig. Gymnasium, ungdomskurser, ridledare och så vidare.

Plötsligt står jag i stallgången och inser att mina elever blivit mina kollegor. De har numera som yrke att arbeta med hästar. De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid. Engagemanget och nyfikenheten lever kvar.

De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid.

Jag vänder mig gärna till dem. Frågar om jag fattar rätt beslut, bollar idéer och vill veta deras åsikter. Jag har inget problem med att de delegerar arbetsuppgifter till mig och när det behövs så delegerar jag. På samma sätt vänder de sig till mig; rådfrågar och vill lyfta olika tankar. Det finns ingen prestige.

Idag är de förebilder som både barn och vuxna ser upp till. De arbetar aktivt för att utveckla sig som ”hästmänniskor” och känner en lojalitet gentemot hästarna och verksamheten.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt. Jag får ibland frågan vad jag arbetar med ”egentligen”. De som vill arbeta i branschen får ofta höra att de gör det en period tills de gör något vettigare, och ibland är det inte ens accepterat att ha praktik på en ridanläggning.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt.

Ingen rök utan eld när det gäller alla dessa tankar mot ”häst-yrket”. Svarta löner, oseriösa företagare, krav på ideella timmar och omöjliga ekonomiska förutsättningar är bara några av de saker som skapat viss skepsis till att jobba med hästar.

Jag ser hur utvecklingen går mot att sortera hästnäringen till det bättre; mer seriöst, hållbart och professionellt. Vi är på rätt väg men det finns mer kvar att göra.

Samtidigt så ser jag hur framtidens yrkesverksamma finns i stallgången. Oavsett om de väljer att bli chef på ett företag, entreprenör, läkare eller min efterträdare.

/Lollo

Varje gång jag stått i beslutet att sälja en häst så har jag ifrågasatt mig själv om det är rätt. Därefter har jag hittat mig i känslan av att det kommer vara omöjligt att hitta rätt hem.

Jag har inte sålt så många hästar. Men de senaste dagarna har jag fått hälsningar från olika håll och inser att, jo, jag är snart uppe i att ha sålt ett antal hästar. Av olika anledningar och utspritt över de senaste tio åren.

Fyra (hur blev det så många?) ponnyer har jag sålt till ridskola. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av hälsningar från tre hästar jag sålt till privatpersoner.

Först ut Goldie, som jag köpte som fyraåring. Han har alltid visat sig vara en mångsidig, genomsnäll och okomplicerad häst. Hos mig tävlade han hoppning och dressyr, tränade terräng och riddarspel.

Maria berättar:
”2017 fick jag förtroendet att köpa Lollos pärla; Guldhästen, Goldie eller Goldan som vi kallar honom för. En sån klok och fantastisk häst som vi haft mycket roligt med genom åren. Förutom vanliga träningar i hoppning och dressyr har vi gjort mycket kul som allt från att simma i älven, ridit långturer, lett turridningar, gjort några filminspelningar med mera.

Nu är han 18 år och en fantastisk förebild för min unghäst, så trygg och stabil. Det har blivit en hel del bilder genom åren, bland annat en affisch som Gocountry hade på Stockholm Pride i somras där han var modell!”

En annan jag sålt är Ballycar, en D-ponny som jag tävlade fälttävlan på i storhästklasser.

Jenny berättar:
”I dagarna var det precis tre år sedan Ballycar kom till mig, och vilka år det har varit! Det känns som hela livet samtidigt som jag minns dagen han kom till mig som om det var igår.

Från min sida var det kärlek vid första ögonkastet, men Ballycar var nog lite mer svårflörtad den första tiden, han är en ponny med stor integritet. Nu är vi dock bästa vänner och för några dagar sedan satt jag för första gången bredvid honom när han låg och sov ute i hagen.

Det var varit en omvälvande resa och trots att det så klart är fantastiskt med en så känslig, lyhörd och energisk häst så är det inte alltid helt lätt. Han väntar sig kalligrafi och jag målar tidvis med kladdkritor. Ballycar är en ponny med nerverna utanpå och alltid full av energi. Men nu när jag på den senaste dressyrträningen kunde galoppera i ett lugnt tempo på lång tygel, med armarna utsträckta åt sidorna och dessutom sakta av med bara vikthjälperna så märker jag hur långt vi har kommit och vilket förtroende vi har för varandra.

Varje dag är en ren ynnest med denna fantastiska lilla häst och han lär mig så mycket. Tack Ballycar för att jag får vara din vän!”

Nu i somras flyttade min ponny Killen till nytt hem. En ponny som kom till oss outbildad och som sparkat in så många ryttare på en tävlingskarriär i ridsporten. Dressyr, hoppning men hans starkaste gren var fälttävlan.

Jag behövde hitta ett nytt hem till Killen där han fick pensioneras från tävlande på högre nivå. Jag trodde knappt det var sant när vi hittade ett drömhem.

Liliane berättar:
”Hej Lollo!
Ville bara skicka en hälsning från mig och Killen nu efter vår första månad tillsammans! Allt har gått så bra och han är så otroligt snäll och gullig, alltid glad och kommer som ett skott när han hör min röst, jag känner mig så trygg med honom, han känns verkligen ”bombproof” och är så lycklig för att han kommit in i mitt liv, ren glädje! Tror han och jag kan bli en jättebra matchning, vi kan ”rehaba” ihop!”

Det finns ett ordspråk som heter ”där konsten tar slut tar våldet vid”. Ett ordspråk som är lika aktuellt idag, oavsett om vi pratar att bemöta andra människor eller hästträning, som för flera hundra år sedan.

Många frågar sig vart vi är på väg, om vi verkligen blir klokare eller blir sämre i vad vi gör.

Jag vill tro att vi blir klokare och jag vill tipsa alla om att söka kunskap. Det finns så många bra föreläsningar runt om i landet som ger svar på de här frågorna och bemöter diskussionerna på ett nyktert sätt.

Jag frågar mig själv varje dag hur jag säkrar min egen, mina elevers och mina hästars säkerhet. Hur jag undviker olyckor och att ingen av oss har råd att skada sig. Hur okunskap och misstag kostar oss dyrt.

Ett sätt att uppnå högre säkerhet är att undvika missförstånd. Men vi vet ju alla hur många missförstånd som kan förekomma till exempel på ett kontor där bara människor jobbar. Trots att de pratar samma språk så förstår de inte alltid varandra.

Så självklart kommer det uppstå missförstånd mellan mig och min häst; innan vi lärt oss förstå varandra.

För varje ny häst som kliver in i stallet, så inser jag hur långt jag faktiskt kommit med ”de gamla” hästarna. De nya hästarna tvingar mig att bli lite bättre i vad jag gör. De ställer rätt frågor och jag får träna på att ge rätt svar.

De nya hästarna tvingar mig att bli lite bättre i vad jag gör.

Något som min tränare Nina lärt mig är att arbeta de unga hästarna få minuter med kvalitet ofta, istället för långa pass med dålig kvalitet sällan. Det ger ett bättre slutresultat.

En annan tränare, John, har lärt mig att se fler signaler och ett större sammanhang samt möta hästen där vi är idag. Behöver vi träna uppsittning från pall så är det ett moment som får bli den dagens träning.

Jag är dålig på att förlåta mig själv när det blir fel. Men jag hoppas att jag med träning kan göra lite mer rätt för varje gång.

/Lollo

Jag ser varje lektionstillfälle som en möjlighet till ett möte. Det är eleven jag undervisar och möter men det är alltid i kombination med hästen och alla faktorer runtomkring.

I mötet med eleven har jag alltid en bild om vart vi är på väg, en målbild. Jag har oftast en tanke och en plan om hur vi når dit.

Men mitt viktigaste verktyg är att kunna vara kreativ, lösningsorienterad, flexibel och beredd att ändra beslut mitt under pågående lektion. 

Förberedelse är bra, men det är ännu viktigare att möta eleven där den är.

Det kanske finns en viktig ambition men det behöver inte vara samma sak som vad som behövs för dagen. Någonstans är det viktigaste målen; att alla är trygga, att träningen är hästvänlig och att ryttaren går därifrån lite starkare i sina verktyg och kunskaper.

Jag vill att träningen ska vara uppbyggande, ge glada hästar och skapa mjukare ridning. Jag vill hitta följsamhet. 

Föräldrar frågar ibland varför jag inte undervisar deras barn på de punkter föräldern ser brister i. Jag brukar svara att just för stunden är andra delar viktigare. 

De vuxna eleverna upplever oftast att de sista tio minuterna på lektionen ger bäst ridning. Då vill de helst fortsätta 30 minuter till.

Ibland är inte ryttare eller elev redo för de minuternas ridning tidigare på passet. Kanske behövs uppvärmningen eller övningarna för att hitta varje del. Det måste inte vara hästen som är redo i slutet av passet, det kan också vara ryttaren som behövde tiden på sig.

En av många elever jag har visar nu en otrolig resa i sin ridning. Utan tävlingsambitioner men gillar träningen ihop med hästen. Idag är eleven mottaglig för instruktioner som för ett halvår sedan hade varit omöjliga.

Det är ett resultat av att ha byggt upp eleven, hittat positiva spiraler och att ryttaren suttit på läktaren och sett mycket ridning. Duktig på att härma bra ridning och har nu en ökad förståelse. 

Nina suckade och sa att nu, efter flera år, ser hon en skillnad i min ridning. 

En annan tränare kallar mig för sökare. Jag letar kunskap och försöker hitta rätt men behöver landa i ett system. Någon annan säger att jag är anpassningsbar.

Jag tror att det jag känner i min egen ridning nu, det har andra försökt förmedla till mig tidigare. Men först nu är jag mottaglig att ta in det. Jag behövde tid, upprepade försök och många olika sätt att se det på för att nå hit.

Nu fortsätter jag gå till stallet och jag hoppas jag utvecklas ännu mer kommande 30 år!

/Lollo

Midsommarhelgen innebar ett äventyr till Skåne. Tillsammans med min häst Queen Elisabet åkte jag till Munka Ljungby för att tävla fälttävlan.

Att starta en H90-klass är inget särskilt speciellt. Men resan till att rida den tävlingen har inneburit mycket förberedelser som pågått i ett halvår. Det är aldrig någon som ser vad som ligger bakom.

Förberedelserna har pågått i ett halvår. Det är aldrig någon som ser vad som ligger bakom.

Våren har inte varit kantad av tävlingar, vilket var den ursprungliga planen. Den har istället inneburit rehabilitering och anpassad träning. In i det sista så visste jag inte om Skåne-resan skulle bli av. Men snart kunde jag boka varje del och kände att vi var på väg.

Fälttävlan i Skåne med Lizzie innebar många ”första gången”. Första långa resan ihop, första resan själva ihop. Första terrängen på en bana hon aldrig varit på tidigare och ingen uppsutten banvisning innan.

Vi åkte hem från Skåne nöjda med resultatet och en känsla av att vara starkare än vad vi var på vägen ned. Precis som det ska vara. Men framförallt, så var jag imponerad efter den helgen:

• Ryttare som ensamma eller med ett team omkring sig gjort långa resor med sina hästar för den tävlingen. Så många som visade trevlig ridning och lyckades hantera det stundom väldigt blöta vädret.
• Jag är imponerad över ryttare som vissa tävlingar startar fyra hästar eller fler och samtidigt kommer ihåg alla banor eftersom hästarna går olika klasser. Att göra det bra kan bara vara ett resultat av rutin.
• Ett ekipage föll på ett hinder och kunde lämna banan utan skador på häst eller ryttare. Hindret däremot behövde ordnas till och lagas. Funktionärer var snabbt på plats med verktyg och löste uppgiften innan nästa ryttare var framme bara minuter senare. De arbetade så snabbt att ingen paus behövde göras.
• Det är väldigt sällan stökigt bland alla hästar på en fälttävlan. Vi är många som rider fram, pysslar med hästarna på parkeringen och besiktar hos veterinären. Jag frågar mig själv om fälttävlanshästar naturligt får mer hantering än inom andra sporter. Men jag tror också, att hästar med en viss typ av temperament inte heller lämpar sig för fälttävlan.
• En hovslagare som snabbt hjälpte mig med en tappsko.
• Arrangörer som inte lämnat detaljer åt slumpen utan som minutiöst arbetat med att få till vackra banor att rida på. Några av terrängbanorna gick genom hjorthägn, där funktionärer ”passade” grindöppningarna där de tävlande ekipagen galopperade förbi för att ta sig genom hjorthägnet.
• Jag är imponerad av min häst. Hur hon som 6-åring rest bra den här helgen. Hon visar en stor nerv men är samtidigt stencool i situationer. Hon gör det enkelt för mig att göra en sådan här resa ensam.
• Men framförallt är jag imponerad av de tävlingsarrangörer som gör det möjligt för oss att göra det vi älskar mest. Tack Össjö och Munka Ljungby för att ni tog emot fälttävlansfamiljen denna midsommarhelg. Vi ser fram emot att kalla det tradition!