Hufvudsta Ridskola ligger fyra minuters promenad från närmaste tunnelbanestation. En anläggning som hyser 43 hästar och arbetar med de förutsättningar som ges.
Ridskolan som tillflyktsort är omringad av höghus. ”Skogen” som vi rider i består av en dunge på tio träd. Varför ska det finnas en ridskola som inte är belägen ute på landsbygden? Varför ska vi få finnas?
Vi lever i känslan att omvärlden blir mörkare. Mer krig, mer våldsamheter, mer oroligheter. Samtidigt ökar antalet barn och ungdomar som väljer att lägga sin tid på ridskolan.
Andra aktiva i ridsporten pratar om minskat engagemang och minskad vilja att hänga i stallet. Samtidigt upplever vi motsatsen.

Varje dag har vi många barn och ungdomar på anläggningen. De vill sköta hästar, hjälpa till, hjälpa elever, hänga i teorisalen, umgås i kafeterian och sitta på läktaren.
Det ger oss nya problem och nya punkter att ta upp på personalmöten. Hur mobiliserar vi de här barnen? Hur välkomnar vi att de är här, utan att de ska behöva vara i vägen? Hur bibehåller vi säkerheten?
Vi vill ju att de är hos oss. Vi vill att de engagerar sig. Men hur ska vi i personalen känna oss tillräckligt tillgängliga?
Föräldrarna vill att barnen rider fler gånger i veckan. Föräldrarna vill gärna att deras barn är hos oss. Många av dessa ungdomar är i stallet på helgerna – från det att vi öppnar till att vi stänger.
Några av dem är medlemmar i klubben utan att rida lektioner överhuvudtaget, så det är inte ridningen som gör att de vill vara hos oss. Det är något annat som lockar dem till att vara hos oss.
Såklart att barnen och ungdomarna ska vara hos oss. För vad är deras alternativ? Vi kan skapa en meningsfull och viktig fritid för dem.
Idag har vi inte alla svar på exakt hur vår verksamhet ska se ut i framtiden, men som ridskola erbjuder vi något viktigare än bara ridlektioner. Och vi vet säkert att vi behöver hjälpas åt: personal, ridklubben, ungdomssektion, föräldrar och elever.
Annars kommer vi inte räcka till.

Följ Ridsport på