Ridlärarbloggen: Ridskoletipset

Samtidigt som barn börjar på ridskola så är det många föräldrar som introduceras till en helt ny värld. Jag får ibland frågan om tips på hur barnen kan öva mer mellan lektionerna och därigenom få ut mer av varje lektionstillfälle.

Så jag har sammanställt lite idéer:

– Oftast är det inte bristen på ridvana utan snarare bristen på hästvana som bromsar elevers utveckling. Första tipset är att vara i stallet utöver de dagar eleverna rider lektion och, på de sätt som verksamheten tillåter, umgås mer med hästen.

– Titta på ridlektioner. Många gånger ökar förståelsen från det perspektivet. 

– Stå på trappsteg med hälen utanför trappsteget och på så sätt öva balans som behövs i stigbyglarna. Öva att stå på ett ben, byta ben att stå på samt prova att blunda samtidigt.

– Hoppa hopprep tränar upp balans och koordination, vilket är bra för ridningen. 

– En förälder tyckte, precis som många andra, att uppsittning på lektionerna tog lång tid. Så föräldern byggde en egen trähäst att ha hemma i trädgården, med full utrustning som barnen övade uppsittning på. Skillnaden märktes på lektionerna. 

– Vissa barn har svårt med tygeltagen och hitta tekniken. Då har jag föreslagit för föräldrarna att köpa egna tyglar att träna med hemma. Har man inga så fungerar hopprep och hundkoppel också bra.

– Käpphästar är perfekta att öva hoppa banor med och springa dressyrprogram. Ungdomssektioner ordnar även tävlingar i käpphästhoppning.

– På Svenska Ridsportförbundets hemsida finns Hästkunskapssajten, där de har olika quiz och faktasidor att läsa på mer om hästar. 

– På appen Ridely finns ett kapitel filmer som går igenom alla moment (tränsning, sadling med mera) så barnen kan se och lättare komma ihåg inför nästa ridlektion.

– På vår ridskola är det populärt bland barnen att hjälpa de yngre grupperna inför lektionerna. De lär sig och blir trygga av att hjälpa andra.

Rollen som ridlärare innebär många möten. En av mina elever, Fredrika, vill dela med sig av sin berättelse och vad hästarna betytt för henne.

Fredrikas väg tillbaka

”Under pandemin år 2020 sökte jag hjälp för min bristande energi. Det var inte längre roligt att göra saker som jag egentligen tyckte om. Jag ville inte umgås med vänner, min hund eller ens tillbringa tid i stallet.

Jag fick diagnosen depression.

Under hösten samma år kom det även fram att jag hade en ätstörning. 

Under den här tiden hade jag blivit medryttare på en 21-årig dressyrponny som hette Cleo. Jag red henne två gånger i veckan; nästan alltid ute på fältet varierat med någon dressyrträning ibland. 

Läkarens krav

Hoppning var inget för henne. En gång lade jag fram travbommar när jag longerade. Hennes svar var att stanna och kolla på mig som om hon frågade vad bommarna skulle användas till. 

”Jag är dressyrponny”, sa Cleo till mig. 

Drygt sex månader senare hade mitt måeende försämrats och jag fick tid hos en ätstörningsklinik . När jag åkte från mitt första möte där så mådde jag illa och grät mer än jag någonsin gjort förut. 

Ett av kraven från kliniken var ingen fysisk träning; vilket innebar ingen ridning. 

Jag försökte förklara för läkaren att hästarna och ridsporten var min livsglädje. Mamma som också är ryttare förstod mig, men det gjorde inte läkaren. 

Hela bilresan hem grät jag och från den dagen började jag distansera mig från hästarna. Jag fortsatte vara i stallet lika mycket men var inte närvarande rent mentalt. 

Vändningen

Jag kunde inte släppa tanken på att en ätstörning kunde ta stallet ifrån mig. Stallet var min favoritplats. All oro över att förlora hästarna i mitt liv; resluterade i att jag inte kunde njuta av mina dagar i stallet. 

Sommaren gick. Cleo fortsatte ta med mig på uteritterna i skogen, för att vi sedan kunde dansa dressyr ihop på ängen. 

I början av sommaren var jag på ridläger på Roslagswestern i en vecka. Under den veckan blev allt som vanligt igen. Jag bodde på gården större delen av sommaren eftersom den platsen gav bäst effekter på mitt måeende.

Det blev den bästa sommaren i mitt liv. 

Tidiga morgnar för fodring, hålla lektioner för yngre barn och rida hästar under dagen och därefter den sena kvällsfodringen. Det var det som gjorde att mitt liv kändes perfekt. 

Mötet med Monty

Samtidigt som min ätstörningsbehandling börjades under hösten, så fick Cleo somna in. Det blev några riktigt jobbiga månader utan hästar. 

Jag frågade min ridlärare Lollo om det fanns någon möjlighet att rida hästarna som hon har hemma i sitt stall. 

Jag fick åka dit och provrida en ponny, Monty. Jag tyckte han var svår i jämförelse med ridskolehästarna men blev kär. En vecka senare började jag i Stall Grana Ponnyteam. 

Jag började rida Monty tre dagar i veckan. Jag utvecklades mycket på kort tid, men insåg snabbt att det faktiskt inte gick att träna för att tävla utan mat i kroppen. Hela min inställning ändrades och jag bestämde mig för att bli frisk. 

Egentligen inte för min egen skull, men för att kunna ge tillbaka lika mycket som Monty gav mig varje dag. 

Panikångesten minskade

Problemen jag haft tidigare i ridningen, försvann sakta men säkert i samband med att jag började tillfriskna. Jag blev inte längre sur på hästen utan kunde acceptera att det blev fel ibland. 

Mina mentala spärrar försvann, hopprädslan fanns inte kvar och panikångesten inför tävling minskade snabbt för att sedan helt försvinna. 

Cleo och Monty hjälpte mig genom min resa i mig själv.

Jag hade aldrig klarat det utan dem. 

Cleo hjälpte mig att hålla kvar intresset för att rida även när jag inte ville. Monty hjälpte mig få tillbaka intresset för att utvecklas. De här två hästarna visade mig hur jag kunde leva ett normalt liv. De är anledningen till att jag idag kan säga att jag är frisk från ätstörningar. 

Hästarna läker alla sår

I början på sommaren 2022 förlorade jag en familjemedlem och viljan att endast ligga i sängen hela dagen började ta över. Jag bestämde mig för avboka allt jag hade planerat den sommaren och bo hos Marika på Roslagswestern hela sommaren. 

Om det är en sak jag lärt mig under tidigare år, så är det att hästarna läker alla sår. Jag spenderade ännu en sommar med tidiga morgonar, sena kvällar och lektioner däremellan. 

Förlusten var svår för mig och även om hästarna inte läkte det såret, så hjälpte de mig att få tillbaka livslusten. De gjorde att jag insåg att livets motgångar är värda att möta. 

Livet är kort

Min syster hade inte velat att jag låg hemma stirrandes i taket, dag in och dag ut. Hon hade velat att jag spenderade mitt liv med att göra det som gör mig glad. Livet är kort och du vet aldrig när det tar slut, varför ska man då lägga tid och energi på saker som bara drar ner en? 

Idag rider jag kvar i Stall Grana Ponnyteam men rider nu ett danskt varmblod som heter Vivvi. Hon är en perfekt utmaning för mig. Vi har på endast två månader hunnit starta allsvenskan i dressyr för Stockholms Fältrittklubb och nästa helg ska vi iväg på en första hoppning på bortaplan. 

Mina framtidsförhoppningar med Vivvi, är att vi ska bli ett fälttävlansekipage vilket vi har goda förutsättningar för. Jag kämpar fortfarande dagligen med min depression, men hästarna hjälper mig framåt varje dag.

Vivvi lyfter mig med sin positiva inställning till allt, Monty med hans pussar från boxen brevid och Cleo i mitt hjärta.”

Fredrika

Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.

Räddare i nöden

Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).

Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.

Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.

Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.

Pensionärer rycker ut

Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.

Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.

Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.

Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.

Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.

Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.

Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.

Lagarbete ur krisen

Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.

Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.

Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.

Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.

Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.

De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.

Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.

Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.

Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.

Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.

Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.

Tiderna förändras. Allt är inte längre som förr. Att en ungdom under 18 år lämnas ensam ansvarig för stall och hästar på en anläggning, är inte lika självklart idag. 

Att sticka åt en tonåring en hundralapp för en kvällsfodring (om betalning ens var aktuellt) var inget som det höjdes på ögonbrynen åt. Idag ska löner redovisas. 

Att arbeta utan lön för möjligheten att tävla är idag mycket mer ifrågasatt än tidigare. Engagemang är en sak, lön i form av ridning är en annan.

Frågor i vem som bär ansvar, vilka villkor som gäller samt vilka försäkringar som träder i kraft tar idag större plats än tidigare. 

Jag säger inte att det är så överallt eller existerar till 100 procent; men utvecklingen jobbar hela tiden i den riktningen. Viljan för mer rättvisa villkor finns. Vilket är bra och positivt, även fast det finns mycket kvar att göra. 

Samtidigt som det ställs högre krav på de som yrkesutövar hästar och ridsport, förutsättningarna skärps, så sker en förändring även bland de ideella krafterna. 

Många tävlingsarrangörer efterlyser funktionärer. Flera anläggningar består av några få personer som jobbar hårt. Men det finns också tävlingsarrangörer som säger nej till unga funktionärer. Vilket är fullt förståeligt; de kan inte hållas ansvariga på för stora uppgifter. 

Anledningen är säkerhetstänk, men konsekvensen blir exkludering av funktionärer som behöver stå på tillväxt. 

Följden blir tyvärr att vi riskerar att tappa framtidens ridsport. All vilja som finns till att lära sig mer och vara delaktig, behöver tas till vara på.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt. Välkomna dem in i att förstå hur tävlingar byggs upp och genomförs. De kanske ännu inte kan stå på en framhoppning, sköta tidtagning och datasystem; men ge dem lagom svåra uppgifter eller låt dem skugga en vuxen. 

Öka gemenskapen, se dem och bjud in dem till att bidra; vara en del av att tävlingsverksamheten blomstrar på klubben. 

Ungdomarna kan hålla koll på vilka funktionärer som behöver matleverans till sina poster, springa med protokoll, hjälpa till att flytta bommar eller hämta påfyllning till kafeterian. 

Det finns såklart tävlingsplatser med ungdomar i funktionärsskaran, men det finns också de som tackar nej till att unga funktionärer hjälper till. 

Utbildningen till framtidens ridsport börjar idag. 

Vad är det som gör att vi orkar? Fylla vatten varma sommardagar, skrapa fram hästar ur lera och överleva långa, mörka vintrar?

Vad är det som gör att jag trots att jag inte är en morgonmänniska, skuttar upp ur sängen och rör mig målmedvetet ut till stallet? Varför känner vi i slutet av en lång dag i stallet, att vi bara vill ha mer? Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Efter att ha slitits mellan oro och hopp i fem dagar, tror vi oss se ljuset i tunneln. Kommer hästen orka de här motgångarna som den utsätts för, det här kritiska tillståndet?

Veterinärerna jobbar hårt och vi försöker. Men så ser hästen på oss; söker kontakt, lyser upp en stund och tigger morötter. Han har inte gett upp. Han orkar lite till, fortfarande.

Jag kliar på bogen och han njuter. Vår krigare och jag känner hopp.

Dagen efter är vi på tävling. En elev som kämpat mot hjärnspöken och motgångar har plötsligt hittat botemedlet. Lyckan när vi ser eleven rida ärevarv till publikens jubel och mamman kan inte hindra glädjetårarna.

Besvikelsen över att ha förlorat en häst, men hoppfull inför resan med en ny häst. Ett grönt sto, ett oskrivet blad. Mycket jobb kvar men gör framsteg med elefantkliv. Hon kommer gåendes för att möta mig i hagen och hon får mig att le. Jag vågar drömma.

”Vet du, Lollo. Förra veckan kände jag det för första gången. Känslan att hästen var med mig, vi pratade samma språk och vi var faktiskt samspelta. Kanske inte perfekt men känslan var obeskrivlig!”

”Ungefär som att vara nykär?”

”Ja!”

Just det, ja. Det är därför vi orkar. Det är därför vi fortsätter. Det är därifrån vi hittar kraft.

Louise och Åsa tittade in när gruppen innan red i väntan på att deras egen lektion skulle börja. De konstaterade att även om de rider i samma grupp, så brukar inte ridläraren (det vill säga jag) tilldela dem samma typ av hästar. 

De resonerade en stund kring vilka hästar jag brukade tilldela dem, tills de kom fram till en slutsats. 
”Jag brukar få kaffekopparna och Åsa får alltid berg-och-dalbanorna”, skrattade Louise. 

En annan elev har uttryckt ”ni ridlärare är som rena rama matchmakers!” 
Det finns nog en viss sanning i det. I tilldelningen av hästar kollar jag på ryttarnas styrkor och svagheter. Jag har med i beräkningen elevens tidigare upplevelser (eventuell avramling eller få revansch efter ett pass med dålig dagsform ). 

Ryttarens personlighet spelar in på valet av häst. Louise skulle aldrig uppskatta ”en berg-och-dalbana” lika mycket som Åsa, samtidigt som Åsa tycker kaffekopparna på Gröna Lund blir långtråkigt i längden. 

Louise har en styrka att hon skulle aldrig bli frustrerad på en häst när hon rider eller låta misslyckanden påverka hästen. Åsa har en styrka i att göra hästarnas ridpass till ”roliga timmen” (där jag är den tråkiga läraren som begränsar utrymmet till ”roliga timmen”). 

Jag har ryttare i Ponnyteamet som jag matchat ihop med hästarna innan de ens provridit, ibland till och med innan jag själv ens sett hästen. Oftast stämmer min magkänsla; jag ser vad jag vill slutresultatet ska bli och så jobbar vi dit. 

Jag ser det som att varje häst ger mig verktyg att lägga i min verktygslåda. Jag försöker hämta något hos varje häst och jag själv vill växa med uppgiften. 

På senare tid har flera nämnt att jag sitter bättre nu när jag rider. När jag själv kollar filmer så ser jag nu skillnad, att envist tränande gett resultat. 
Inte bara timmarna med tränare, utan också alla timmar däremellan samt en medvetenhet i det jag gör avsuttet från hästryggen. 
Jag tror kombinationen i att jag har både Cajsa och Lizzie, har hjälpt mig mycket snabbare än om jag bara haft en av dem. Det som är svårt på den ena är enkelt på den andra, och tvärtom. 

Så, nu ställer jag klockan på 06.30, för att vara redo att börja min dressyrträning för Nina klockan 08.00 imorgon!

I en svensk undersökning 2008 av 14.000 hästrelaterade olyckor som ledde till akutvård hade nästan två tredjedelar av skadorna uppstått genom att ryttaren ramlat av hästen eller genom att både häst och ryttare ramlat. En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.

Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.

Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

Siffran 14.000 tror jag går att sänka avsevärt.

Vi pratar om säkerhet och hästens bästa i första hand. På ridskolor kallas vi i personalen för tjatiga; men verkligheten är den att när eleverna försvinner från ridskolan på andra hästäventyr så finns det ingen som tjatar på dem. Helt plötsligt måste de lära sig hästsäkerhet genom att göra fel och misstag istället för bli lärda rätt från början. Få har den möjligheten utanför ridskolans väggar: de som har den möjligheten trots allt, de har också tur.

”Min häst skulle aldrig göra något dumt”. Trots den meningen sker olyckor. Även om du litar på din häst så har du ett ansvar gentemot den att aldrig utsätta den för onödiga risker.

Vi har sett farliga situationer på tävling då ryttare eller de som hanterar häst för stunden har mer fokus på sin telefon istället. Jag har sagt till ryttare som skulle skritta sin häst barbacka (som vid tillfället var på väg att tillfriskna från en skada) att det var olämpligt att hen lade mer fokus på sin mobiltelefon istället för sin häst. Jag själv satt på en häst som var nyss inriden.
Trots att ryttarens förälder såg situationen, så var det jag som sa till (vilket inte passade ryttaren).

Jag hade kunnat slippa få min tumnagel utryckt som 12-åring, om jag låtit bli att linda grimskaftet ett varv runt tummen.

En kvinna jag träffade för ett år sedan, hade kunnat slippa sex månaders rehab från en skada om hon hållit i tygeln när hon satt på hästen. Hon släppte tygeln när hon tog av sig jackan och hästen kastade sig iväg när den blev skrämd.

En annan kvinna fick ge upp hela sin framtid med hästar efter att hon lett en häst ut till hagen i bara grimma och inget grimskaft. Hästen ryckte till så hon skadade sin axel. När jag träffade henne femton år senare var axeln fortfarande i så dåligt skick att hon inte klarade av enkel hästhantering, såsom att rykta eller sadla.

Exemplen är många och de sker när vi är som minst beredda. Vi hästfolk tvingas att vid tidig ålder börja tänka före och hantera alla möjliga och omöjliga situationer. Vi lär oss läsa situationer och vi måste läsa av hästarna.

En olycka är när vi tilltagit alla säkerhetsåtgärder som finns men trots det skador oss. I annat fall är det slarv; försöker vi tänka säkerhet i allt så tror jag att siffran 14.000 (och dess mörkertal) kommer att minska.

/Lollo

”Jag såg att du tävlat dressyr. Var det en sträng domare?” 

Frågan kommer ofta efter dressyrtävlingar utan placering. Frågan kan komma i olika former; var det en hård bedömning, var hästen spänd, tyckte inte domaren om din häst, var det fel dressyrstaket?

Frågan är vänlig och menar väl, trots det så skapas en del funderingar hos mig i hur vi ser på bedömningssport. 

Mitt svar brukar bli:
”Nej, jag levererade inte tillräckligt bra. Jag behöver rida jämnare, få hästen stadigare och missarna kostar mycket.” 

Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr.

Louise ”Lollo” Nyberg

Dressyrdomare är människor (jo, faktiskt är det så). De gör bedömning grundat på erfarenhet, utbildning och vad de ser för dagen. Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr. Jag själv försöker rida mjukare, stadigare, mer samspelt med min häst och samtidigt sitta bättre. 

Vi har tackat ja till en bedömningssport. På gott och ont. I hoppning är det enkelt att räkna bommar som faller, men vi får på vägen hem från tävlingen gissa oss till våra brister. Konstruktiva kommentarer i dressyrprotokollen hjälper mig vad jag ska fokusera på inför nästa tävling. Till exempel har jag flera tävlingar fått kommentaren att jag ”missar” medellinjen, vilket hjälpt mig att hitta bättre in på medellinjen. 

Dressyrdomare är människor (jo, faktiskt är det så). De gör bedömning grundat på erfarenhet, utbildning och vad de ser för dagen. Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr. Jag själv försöker rida mjukare, stadigare, mer samspelt med min häst och samtidigt sitta bättre. 

Vissa ryttare blir avskräckta att tävla dressyr just för att det är en bedömningssport, men jag väljer att se möjligheter och utvecklingspotential. 
Extra intressant att en och samma ritt kan skilja i poäng mellan olika domare; vi vill alla åt samma håll men ser med olika ögon. Vi vill nå samspel och harmoni, samtidigt som vi försöker hitta hur. 

När jag bjöd domaren på en chokladbit så blev stämningen bättre. 

Louise ”Lollo” Nyberg

Jag är ofta på de dressyrtävlingar som är lägst i nivå för ponnyryttare. Jag tror att just den nivån står inför fler utmaningar än andra nivåer av dressyrtävling. 

Ryttare som tillsammans med sina ponnyer gör sitt bästa, men ibland har fel lösningar på problemen. Det har hänt att domare och överdomare försökt förmedla detta till ryttarna, vilket ibland lett till konflikter. Det finns domare som känt sig hotade av ryttarnas föräldrar. 

Var ligger bristen? I ekipagens förberedelse till tävling, förmågan att kunna ta emot vad som sägs eller förmågan hos oss vuxna att leverera budskapet till ungdomarna? Jag tror att det finns förbättringar att göra på samtliga punkter. Jag har också en stark tro att alla gör sitt bästa. 

Jag har varit skrivare på dressyrdelen i fälttävlan; klassen för de yngsta och mest orutinerade ekipagen. Ritterna var minst sagt vingliga, fel gångart på fel ställe och bortglömda ridvägar.
Domaren som jag skrev åt blev frustrerad över att ryttarna inte var bättre förberedda. Jag sade att de här barnen har nog tillräckligt att vara nervösa över på deras första fälttävlan; komma ihåg dressyrprogram, hoppbanor, utrustning, brodda och nummerlappar. 

När jag bjöd domaren på en chokladbit så blev stämningen bättre. 

Det blir lätt lite fel när de yngsta ryttarna ska starta dressyr. En annan gång blev en domare irriterad på ryttaren som inte förstått att den fått startsignal. Ryttaren var tio år gammal. 

Men sedan har vi också mött situationer som värmer. Ett annat barn hade fått startsignal för flera minuter sedan men fortsatte bara att rida runt, runt på fyrkantspåret. Domaren insåg att barnet i all nervositet missat startsignalen och sade lugnt att nu kan du börja ditt program. 

Jag är tacksam för möjligheterna att både jag och mina elever kan tävla dressyr. Vi kan hjälpa varandra att skapa bättre förutsättningar.
Vi ekipage försöker göra vårt bästa att komma väl förberedda, vi kan hjälpa andra ekipage att hitta rätt in på banan och vi kan se till att skrivarna har godis att bjuda domarna på.

/Lollo

I stallet hos mig står en ny häst, ett sto som heter Lykkebos Virginia Wolf. Född 2014, efter Blue Hors First Choice – Blue Hors Rush Hour och ägs av Ann-Kristin Karlsson. Vivvi, som vi kallar hästen, har varit hos oss på prov en tid för att se om hon skulle trivas som en Stall Grana Ponnyteam-häst. 

En häst som är ny i stallet behöver tiden att acklimatisera sig. Det är spännande att se hur en ny häst faller in i våra rutiner och hur vi inte kan ta något för givet. Små saker som för oss alltid är naturligt att göra är inte alltid naturligt för vår nya häst. 

Kan den sittas upp från pall? Följer den med mig in i spolspiltan? Kan jag rida ut ensam på den? Vad försöker den visa mig när den vinklar öronen? 

Med en ny häst försöker jag göra mycket jobb från marken och visa den hur jag gör saker. Får jag framåt, stanna, backa och vända åt bägge håll att fungera när jag står på marken, så brukar det vara lösningen på många frågetecken som uppstår när vi fortsätter lära känna varandra. 

Vi lägger mycket tid på att det ska vara enkelt att leda våra hästar; till och från stall, ridhus, hage. Där sätter vi mycket av vår kommunikation och skapar trygghet med våra hästar. 

En häst som köps in till verksamhet ska också introduceras in i den. Det är flera delar som väger in när vi hittar häst att köpa till ridskola; exteriör, utbildning, erfarenhet, ålder, temperament. Oftast är det svårt att hitta en individ som har alla delar rätt i vad vi söker. Vi behöver ofta kompromissa och väga upp det som saknas i antalet arbetstimmar. 

Det är upp till hästen hur lång tid den behöver i sitt nya hem. En vanlig sanning brukar vara att det tar ett helt år för en häst att landa i ett nytt hem; jag säger att det oftast tar två år. 

Vissa hästar känns som att de bara kliver rakt in på lektion och verkar som att de hör hemma där direkt. Andra lär sig snabbare ihop med hästkompisar på lektion än ensamma i ridhuset med en person som ska utbilda hästen. 
Det varierar vad hästarna behöver för att göra ett bra jobb; det kan vara ett ökat antal motionstimmar, arbete från marken, bättre ridning eller ett veckoschema anpassat efter hästen. 

Hästarna kostar pengar i drift från samma sekund de sätter sin hov på stallplanen. Vi vet aldrig i förväg vilka individer som kommer ha lättast resa att hitta in i verksamheten, men vi försöker ge alla så bra förutsättningar som möjligt. Det svåra är att vi alltid står med facit i efterhand. 

För saker uppstår längs vägen. Ihopsläpp i hage, foderbyte och nya rutiner innebär risker. Ibland upptäcker vi behov av tandvård, specialskoning eller rehabilitering som inte gick att upptäcka vid en besiktning. Vid de behoven då tar introduktionen längre tid. 

När du provrider en häst, så nej, det kommer inte vara samma häst som kliver in i ditt stall när den väl kommer hem. Du ansvarar för att göra så mycket research som du bara kan på hästen, men det garanterar inte att du vet allt om din nya häst. Du behöver ge din häst bästa förutsättningar att landa rätt hemma hos dig, men du kommer inte veta förrän i efterhand vad som var rätt förutsättningar. 

Du tror att du köper dig en rosettplockare, en förstaponny, en rida-ut-ensam-häst eller något annat; men hästen kommer läsa av dig snabbare än vad du läser av den. 
Det svåra med att köpa och sälja hästar, är att det är levande djur och inga produkter. Vi kan inte på förhand bestämma hur det ska bli, men vi kan försöka skapa hur vi vill ha det tillsammans med vår häst.

/Lollo

En hopptävling för ponny jag varit på; ett litet barn åker av sin ponny inne på banan. Startar nästa klass också och samma sak händer igen. Hästskötaren tar ponnyn och leder den av banan åt ett håll, barnet lämnar banan utan sin ponny gråtandes men oskadd ihop med sin mamma och går åt motsatt håll. Föräldern uttrycker sitt missnöje med att högt säga: ”nu är det verkligen dags att köpa ny ponny.”

Jag blir inte ledsen över hur ryttaren och dess team väljer att agera, jag är övertygad om att de gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag blir ledsen över att fenomenet existerar. Där och då är jag otroligt besviken på min sport, ridsporten.

Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.

Louise ”Lollo” Nyberg

Det är inte cykla mountainbike vi håller på med, vi kör inte på så länge cykeln håller och sedan köper en ny. Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.

Hästens bästa kommer alltid före min bekvämlighet. Jag kan aldrig skylla mina resultat på min häst, jag kan bara klandra min förberedelse för uppgiften och att jag inte lyckats läsa situationen tillräckligt bra.

Antingen så vinner jag eller så lär jag mig. Misslyckanden, misstag och motgångar behöver jag ta med mig för att nå mina mål framåt, de ska inte användas för att sänka mig själv i stunden.

Veckorna efter den händelsen. En tränare som jobbat med hoppryttare på hög nivå både i och utanför Sverige, berättade om vikten av att vi behöver kunna läsa av och förstå våra hästar. Ridning handlar om kommunikation och samarbete.

Jag frågade hur många av de ryttare som tränaren träffat, som har varit intresserade och nyfikna på att lära sig mer om kommunikation för häst och förståelse för den i träning. Svaret gjorde mig besviken, tränaren kunde komma på tre ryttare som haft det intresset.

En annan tränare konstaterade att den haft träning i två dagar för ryttare och medföljande publik där ingen var intresserade av hästar, bara ridsport. De liksom missade att hästar är en ganska stor del av hästsport. Igen blev jag besviken.

Ponnyhopptävling i helgen. En liten ryttare kommer in på banan med sin ponny, ett likadant ekipage som för några veckor sedan. I rosaglittrig kavaj så har hon matchat hela sin och ponnyns outfit. Första klassen vinner hon trots att ponnyn galopperar långsammare än de andra men tack vare att de tog mindre svängar.

Nästa klass stannar ponnyn på ett hinder och ryttaren slår sig hårt på bommarna. När hon reser sig upp ser man att hon själv inte är mycket större än själva hindret. Tårarna rinner, mamman står kvar utanför banan, ryttaren borstar av sig gruset och går fram till sin ponny. Det första hon gör är att krama sin ponny runt halsen och torka bort tårarna i pälsen.

Samma scenario som för några veckor sedan. Två situationer väldigt lika men ändå helt olika. I min värld så kan man inte hålla på med ridsport utan att gilla hästar och vilja vad som är bäst för dem och deras behov.

Det kommer jag aldrig kompromissa på och jag brinner för att förmedla det vidare.

/Louise ”Lollo” Nyberg