Ibland händer det att min familj köper en häst. Alltid i samband med att vi köper hästen får vi frågan: ”vad är tanken att hästen ska tävla, vad ska den användas till?”
Självklart har vi alltid en plan med hästköpet, men facit står du aldrig med förrän i efterhand. Här kommer berättelsen om en av de hästar, där vi inte hade kunnat gissa vilken resa vi hade framför oss.
Ulmus (sv halvblod f. 2000, e. Roderik – Brustolon xx) har bott hos oss i över tio år.
Han föddes i Skåne och tanken var att han skulle bli fälttävlanshäst. De åkte över till Tyskland på träningar och tog med Ulmus, vi tror att han även gått hubertusjakt. Planerna på att göra honom till fälttävlanshäst lades ned då Ulmus ansågs för feg på vattenhinder.
Då hamnade han i Stockholm och skulle bli dressyrhäst. Men efter tid med träning och tävling ansågs han inte ha vad som krävdes för att bli en framgångsrik dressyrhäst. Då såldes han istället som hopphäst och det var då vi köpte honom. Han blev min systers första egna storhäst.
Första sommaren med Ulmus var vi på träningsläger i Avesta. Vi bodde kvar på anläggningen med våra hästar efter avslutat läger, eftersom vi skulle vara med på ett hoppmeeting i närheten veckan efter.
Dalälven låg nära anläggningen och på ett ställe fanns en strand där man kunde bada med häst.
Vi blev tillsagda att inte gå för långt ut från stranden då vattnet snabbt blev djupt. När jag frågade hur långt ut man kunde gå fick jag svaret: ”det märker ni”.
När vi kom till vattnet tog syrran på Ulmus täten. Han tvekade vid strandkanten, inte alls övertygad om att gå ned i vattnet. Men syrran skänklade bestämt på.
Då tog Ulmus ett stort språng rakt ut i vattnet med syrran på ryggen och min häst Rajjan, 177cm hög, följde efter.
Jag minns hur jag sitter ovanpå Rajjan som sjunker, nästan hela hans huvud sjunker under vattenytan. Hela hästen flyter upp till ytan igen, med mig fastklamrad vid sadeln. Jag spottar ut vatten och lyckas med tygeln vända Rajjan så hans huvud pekar mot stranden.
Då känner jag hur extremt starka strömmarna är. Hade jag inte haft Rajjan att hålla i så hade jag inte haft en chans att ta mig upp. Jag manade på Rajjan med rösten och han tog sig mot stranden. Jag höll båda mina händer i en stigbygel och så drog han upp mig ur vattnet.
Uppe på stranden hör jag hur syrran skriker rakt ut mot vattnet. Hon har också lyckats ta sig upp men Ulmus simmar vidare längs med strömmen. Och försvinner bakom vassen.
Jag drar av mig mina genomdränkta stövlar och lämnar över Rajjan till syrran. Sen springer jag; förbi stora tjusiga hus, tvärs över gräsmattor, förbi bryggor. Hela tiden längs med vattnet och med Ulmus snett framför mig simmandes i vattnet.
Det tar stopp, jag står framför ett buskage av vass och tistlar högre än mig själv. Det växer i gyttja och omöjligt att ta sig runt. Jag tar sats och springer rakt igenom buskaget.
Jag får syn på Ulmus och är ikapp honom, men det finns ingen strand där han kan ta sig upp. Han letar efter någonstans att komma upp på land.
Plötsligt slutar buskaget och jag finner mig ståendes på en gräsmatta vid ett hus. Vid vattnet har en massa vass klippts bort men det är fortfarande gyttja där vassen vuxit.
Jag hinner inte tänka igenom alternativen utan är på väg att hoppa ut i vattnet mot Ulmus tyglar.
”ULMUS!”
Han vänder på huvudet och får syn på mig innan jag hunnit hoppa ned i vattnet. Målinriktat bestämmer han sig för att ta sig upp där jag står. Jag får tag i tygeln, Ulmus är på väg att fastna med alla fyra ben i gyttjan men jag manar på honom.
”Kom igen! Ja, kom igen!”
Ulmus lyckas. Han slår sig fram genom gyttjan med frambenen för att nå fast mark. Till slut står han uppe på gräset och hämtar andan. Jag står med armarna runt hans hals och kollar hans ben. Han ser oskadd ut.
”Titta, mamma! EN HÄST!”
Jag vänder mig om och inser att uppe på en balkong står en mamma, stirrandes på oss, med två små barn. Nere på gräset vid husets ytterdörr står pappan, han ser ut som att han sett ett spöke.
Plötsligt svänger en motorbåt in till tomten med sex stycken personer i som tydligen sett allt som hänt. En cyklist samt en annan kvinna kommer springandes runt huset för att se vad som hänt; de har sett mig springa förbi dem.
Pappan frågar mig om jag behöver någon hjälp.
”Jag behöver ett par skor”, svarar jag. ”Jag kan inte leda hem min häst barfota.”
De första åren Ulmus bodde hos oss var det dressyr– och hoppträningar, uteritter samt hopptävlingar som gällde. Svårigheten var att Ulmus var extremt tittig både på hemmaplan och på tävling. Det räckte med en enda tittig planka för att Ulmus skulle bli väldigt spänd.
Tränare rekommenderade syrran att sälja Ulmus; hon stod i ett vägval. Sälja hästen och köpa en som passade hennes satsning bättre eller byta satsning som passade hennes häst bättre.
Syrran hade aldrig sett sig själv som dressyrryttare och tyckte inte dressyrtävlingar var särskilt kul. Men hon tyckte mycket om Ulmus och bestämde sig för att ge honom ett år. Trots att det inte var särskilt enkelt att tävla dressyr på Ulmus (tittig för allt, ofta spänd) så ville syrran ge det en chans. Annars skulle hon behöva sälja Ulmus och köpa en annan.
Plötsligt var det som att något började lossna, syrran kom hem med rosetter från varje tävling hon ställde upp i. Hon började hitta knappar som fungerade på Ulmus.
Hon har alltid försökt anmäla sig till två klasser varje tävling, han är mindre spänd klass två och då går det oftast bättre.
Några år av systematiskt tränande och tävlande har kvalat dem till Medelsvår B.
Förutom dressyrkarriären så har Ulmus blivit mer och mer trygg att hoppa med. Även om han inte tävlar hoppning och fortfarande är tittig, så tycker Ulmus att det är väldigt roligt att hoppa.
Tillsammans med syrran så blev Ulmus även en godkänd riddarhäst i Celeres Nordica (ett riddarsällskap i Uppsala) och fick bland annat åka till Finland på uppvisning.
Ulmus är en häst som aldrig visar något dåligt humör och som alltid älskar sitt arbete. Idag består Ulmus vardag av att uppfostra sina kompisar i hagen, uteritter och lättare dressyrpass.
Ulmus är ett dressyrlexikon som fortsätter ställa upp för sina ryttare.
Idag är Ulmus 23 år gammal och har gett oss massor av fina minnen. Han kommer aldrig få något annat hem än här på Grana.
/Lollo
Följ Ridsport på