Ridlärarbloggen: Vad behöver mina elever?

Vad behöver mina elever – det är frågan jag ställer mig själv varje gång jag undervisar. 

Jag tror att mitt eget tränande och tävlande gör mig bättre i min roll att undervisa. Det gör att jag kan dra paralleller, hitta exempel och samla nya intryck.

Ofta när jag åker till mina tränare så vet jag vart jag vill men inte riktigt hur jag ska komma dit. Det är deras uppgift att hjälpa mig fokusera på rätt saker. 

Precis som det är min uppgift att hjälpa mina elever att fokusera på rätt saker; det som leder till målet, det som gör skillnad och det som utvecklar. 

Vad behöver mina elever, frågar jag mig själv oavsett om eleven är nybörjare, precis lärt sig rida i alla gångarter, börjar träna lösgjordhet eller tävlar.

För oavsett vilket mål eleven hamnar vid (tävlingsryttare, egen häst, hästar som yrke, duktig ridskoleelev eller bara njuta av tid i sadeln) så är mitt uppdrag detsamma.

Mitt uppdrag är att lära ut god hästhållning och ridning. Mina ryttare ska bli mer lyhörda för hästen, följsammare ridning, ge mindre signaler och ha ett gott horsemanship.

Det ger oss mer hållbara hästar, ridpass där både ryttare och hästar trivs samt ryttare som är bättre förberedda för uppgifter som de möter.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

Förebilderna behövs i vardagen, inte bara med de blågula rosetterna.

De behövs till och från hagen, samt i stallgången. 

De behövs på uteritten och på läktaren. 

De behövs även när de kommer sist på tävling och även när det tar fem timmar att lasta hästen.

Hur ska vi veta hur vi når dit vi vill om vi aldrig ser bra exempel på nära håll?

Vi kan skapa ringar på vattnet. Vi kan göra att fler hästar mår bra och att fler hästmänniskor blir både tryggare och gladare. 

”Jag kommer snart, jag ska bara göra klart i stallet”, sade jag när vi var hemma från tävlingen.

En stund senare satt den lyckliga känslan av att ha vunnit kvar. Känslan som hästen Afrodite gett mig var euforisk och segern i champagnehoppningen som var år avgjordes på nyårsafton kändes stor. Lyckan satt i och fick mig att skutta uppför trappan och in till huset där jag och min familj bodde.

Jag var då tretton år och den fjäderlätta känslan byttes snabbt ut när jag hittade mamma gråtandes i vardagsrummet. ”Mira är död”, sade hon. ”Mira finns inte mer.”
Mamma hade av omtanke valt att inte berätta för oss tidigare; hon ville att vi skulle kunna njuta av hopptävlingen. ”Mira hade velat det”, sade mamma och jag vet att hon hade rätt i vad hon sa.

Den bubblande glädjen inom mig blev på en gång ut mot ett bottenlöst hål i magen. Det kändes som att få ett hårt slag och falla bakåt.

Insikten om att aldrig mer få träffa Mira, anföll mig. Vi skulle aldrig mer få höra henne skratta. Vi skulle aldrig mer få höra henne kasta upp vår ytterdörr och ropa ”nu är jag här!” som hon alltid gjorde; sekunden innan hennes hund rivstartade från hallmattan och kastade sig upp i vår soffa som en hälsningsritual. Mira som jag alltid kunnat anförtro mig till, som hjälpte mig att se saker på nya sätt, som alltid var en vän att lita på, som alltid varit den storasyster jag aldrig haft.

Det här var första gången jag på riktigt insåg att unga människor kan dö. Att liv kan ta slut.

Jag drabbades av sorg. Jag sörjde att Mira och hennes Patrik aldrig hann flytta in på vår hästgård, att vi aldrig fick träffa deras ofödda son, att början på fortsättningen av livet aldrig hann starta. Jag har i alla år drabbats av saknad. En längtan efter att dela mina äventyr med hästarna tillsammans med Mira, att kunna visa henne hur jag idag är en hästföretagare, att hon skulle se allt jag lärt mig och att hon skulle vara min kompass på min fortsatta väg.

Jag var tretton år när Mira försvann och jag insåg att jag fick fortsätta gå genom livet utan henne. Alla ridturer och arbetstimmar med häst har jag fått göra ensam.
Fast kanske inte. För sent om kvällarna, när jag leder min häst hem från ridhuset, har jag känt hur Mira står bakom mig, i skuggorna av skogen vid hörnet på ridhuset; hon iakttar mig och min häst. Hon står där. Hon finns med oss.

Hon skrattar när jag ibland gör saker fel eller fattar tokiga beslut. Hon uppmuntrar mig att våga och hjälper mig att se nya perspektiv. Hon tröstar mig när jag är ledsen och kramar mig när jag är ensam.

Nyårsafton kommer aldrig för mig enbart innebära nya förväntningar; det kommer som en påminnelse om sorgen. Framförallt saknaden av det som jag och Mira aldrig fick dela. Det som kunde ha varit.

Mira är en stor anledning till att jag fullkomligt förälskade mig i hästarna och hästlivet; också en anledning till att jag är kvar. För jag har nog inte ens själv förstått hur mycket Mira påverkat mig; jag tror jag missat att se hur mycket jag blivit som henne.

Bilder

Huvudbild privat,

En ridskola vill köpa en ny lektionshäst. En hoppryttare letar ny tävlingshäst. Och en familj letar ponnyn som ska introducera barnet på tävling.

Det som efterfrågas är en häst som passar användningsområdet. Inget projekt, problem, komplicerad hälsa eller fel ålder.

När vi hejar fram världscupryttarna i dressyr, ser vi sagolika hästar. Vi hör ryttarna berätta att det tar minst åtta år att utbilda hästen dit, men vi glömmer bort det redan innan meningen avslutats. Vi har redan hunnit drömma oss bort till att vi själva rider dressyr, tar en tur i skogen eller klarar nya hinder.

Jag brukar reflektera över vad som är skillnaden mellan en utbildad och en outbildad häst. Jag kommer alltid till slutsatsen att den utbildade hästen är den som gjort upprepningarna och fått erfarenheter till skillnad från den outbildade.

Vi vet att hästar inte är skapta för att rida på. Vi vet också att det krävs träning att bygga upp en häst. Det som däremot lätt glöms bort är att arbetet i uppbyggandet inte kommer av sig själv.

”Vi vill ju bara ha en häst att rida på.”
Det var det som var syftet med att köpa hästen. Det var därför veterinärbesiktning, provridning och andra undersökningar gjordes. Den nya ägaren skrev inte upp sig på att lägga tid på promenader, otaliga veterinärbesök, specialister och rehabiliteringsperioder.
Det var något som bara följde med på köpet.

Vad vi många gånger inte ser, är det arbete som krävs för att den där hästen vi oaktat ska kunna prestera. Hur mycket tanke och hjärta som dedikerats för att nå dit.

Jag funderar ofta över hur vi ska skapa förutsättningar för våra ridskolehästar att leverera på sitt jobb. De är värdefulla för oss, ska hålla länge, trivas med arbetet och välkomna nya hästmänniskor till det vi gör.

Oavsett vad hästen har för användningsområde, så funderar jag över vem som förväntas lägga arbetet på att förbereda hästen dit samt vad som krävs. Jag ställer mig själv frågan; vem ska bygga legoslottet som andra vill leka med? Och vem betalar för arbetet?

Mitt jobb innebär att dagarna fylls av en härlig blandning människor varje dag.
En viss del i den här blandningen ger mig extra mycket skratt, gråa hår och grubblande på kvällarna, men framförallt fyller mig med stolthet; ungdomarna.

Jag är tacksam att de delar med sig till mig. Att vi ofta hittar sätt att ena stunden garva som kompisar och nästa ber de mig om hjälp. Vi gläds när det går bra och försöker hjälpa varandra genom motgångar.
Ibland hänger jag inte med i svängarna, när ungdomarna växlar mellan tårar, glädjerus eller rentav ilska. Någonstans i allt det där hittar vi balans och skapar många minnen ihop.

Några stunder, stora som små, känns extra bra.

När min grupp som nästa termin ska börja galoppera, flitigt hjälps åt att göra i ordning sina hästar till lektion. Den som är längst i gruppen suckar lite stolt när de alla ber henne om hjälp att nå upp med sadlar.

Det är en fin känsla att komma till stallet och inse att några av ungdomarna är mer morgonpigga än mig. De tar stort ansvar för hästarna och är kvar till stängning.

En av mina elever skadade sig i samband med hästhantering och jag hörde senare med föräldern hur det nu var med eleven. Föräldern berättade att eleven förklarat hemma att det inte var hästens fel att det hänt;
”Den var bara osäker när jag var otydlig.”

Sedan tackade föräldern för att vi på ridskolan gör ett så bra arbete i att utbilda våra elever och förebygga olyckor.
”Det känns tryggt att mitt barn vill vara så mycket hos er.”

Många av ridskolans elever är förebilder för både andra barn och vuxna. Hästrädda föräldrar blir modigare när en nioåring hjälper till och Sixten kommer aldrig hem från stallet på kvällarna eftersom han hjälper flera vuxna med att sadla och tränsa.

Att arbeta med unga kräver att vi vägleder och gör vårt bästa för att vara närvarande vuxna. Jag blir glad när jag ser ungdomarna inkludera och bjuda in varandra; ibland stöttar och hjälper jag dem på traven.

Det finns små saker som kan göra skillnad. Det finns olika sätt att stötta på och flera sätt att individuellt anpassa behov.

Två stycken blyga kände sig utan vänner i stallet, jag hjälpte dem hitta varandra och idag är de oskiljaktiga.
En annan tappar ibland slarvigt bort sina saker men har istället en unik styrka i att inkludera andra som inte vågar ta ett första steg till kontakt.

Vid en tävling i år så fick jag stor anledning till att vara stolt. En ryttare från en annan klubb låg i ledning inför terrängen. Hennes stora besvikelse när hon inte gick i mål felfritt fanns det ingen bot på. Hon stod i tårar vid sin transport när min elev gick dit, gav henne en kram och sade att hon vet hur det känns.

Vad som verkligen värmer, det är när jag hör mina elever lära nya elever hur de ska göra. Med hästen, i hantering eller vara noga med utrustning.

Jag är lyckligt lottad som får hänga med dessa ungdomar och djupt tacksam för att de vill hänga med mig.

Jag fick frågan om jag skulle vilja prova frihetsdressyr. Medan jag svarade så infann sig tanken att det är väl det jag redan gör.

Undervisning i grupp kommer med många fördelar. Hästarna kan följa varandra och känna sig trygga i flocken på ett naturligt sätt. Vissa ryttare (och hästar) behöver hjälp med broms och andra med gas, beroende på vilket så kan jag placera dem där de passar bäst.

Nya hästar kommer snabbare in i verksamheten när de hittar tryggheten i den nya flocken; de iakttar varandra och lär sig av det. Särskilt tydligt på Hufvudsta Ridskola, när en cykel på väg till badplatsen passerar med uppblåsbar enhörning på pakethållaren. Inte ens de nya ponnyerna reagerar, eftersom de ser att de äldre inte lägger någon uppmärksamhet på enhörningen…

Flocken av hästar har ryttare i sadlarna som håller på att lära sig. Signalerna blir ibland luddiga och otydliga. En häst känner trygghet i att någon fattar beslut, antingen i en grupp eller i ett ekipage. När en häst på lektion inte får några tydliga direktiv från sin ryttare, så kan den hitta trygghet i mig som instruktör istället. 

På lektion finns också de där hästarna med humor, som gärna freestylar eller lättar upp stämningen tills de inser att ridläraren kommit på dem.

Jag hade en elev som red lektion på min ponny Monty. Eleven satt mer utanför sadeln än i, gav konstant dubbla signaler och var mer upptagen med att prata än att höra instruktioner. 

Monty vände huvudet mot mig och tittade, som om han frågade mig; ”är det trav hon menar?”. Jag nickade och försökte peka ”på volten”. ”Jajamen”, sa Monty och gjorde ryttaren glad genom att följa voltspåret i trav.

En annan gång hade jag en grupp drop-in för vuxna nybörjare. Du som ridlärare hade aldrig någon aning om vad som väntade. Jag hjälpte en tjej att hitta hjälm och hon räckte över hjälmen till sin pojkvän medan hon översatte vad jag sa.

”Är det du eller han som ska rida?” frågade jag. 
”Han.”
”Kan han svenska?”
”Nej.”
”Kan han engelska?”
”Nej.”
”Så hur ska jag då kunna undervisa honom?”
”Du kan väl bara visa hur han ska göra?”

Jag tilldelade honom den mest radiostyrda häst jag hade. Hästen klev in i ridhuset, kollade in mina koner och visste sedan vilken övning jag ville ha. Någon uppmärksamhet från eleven fick jag inte på hela lektionen, han pratade mest med sin flickvän på läktaren. 

Det där med frihetsdressyr funkar rätt bra på lektion, så länge ingen ponny försvinner. För några år sedan kunde jag nöjt konstatera att det var bra flyt på lektionen jag hade, till och med ponnyn som brukar stå still på mitten travade på fint. Eller förresten, var någonstans i ridhuset var den ponnyn?

Ridhuset var dekorerat med en julgran på medellinjen. Ponnyn hade nöjt parkerat bakom den, utom mitt synhåll och eleven försökte förtvivlat skänkla ponnyn därifrån. 

Vi kom iväg på vad jag tror blir årets sista meeting för vår del. Två av mina ponnyelever skulle starta, jag och en förälder åkte med och två andra föräldrar anslöt på plats.

De två ponnyer som vi hade med oss är otroligt okomplicerade att åka med och gjorde allt betydligt enklare under resan. Tacksamt när man samtidigt ska hantera en del nerver.

Ponnyerna bodde på tävlingsplatsen och jag hade hyrt en stuga tio minuter därifrån för oss tvåbenta. ”Inga husdjur” stod det i beskrivningen för stugan men det är ju lugnt tänkte jag, vi har ju ingen hund med oss.

Frid och fröjd, planeringen i ordning, tills hyresvärden läser recensionerna på mig från ställen jag tidigare hyrt boende på. Veckan innan var jag på meeting i Mantorp och hyrde stuga av Anki. Hon skrev recension på mig med orden ”trevlig hästtjej”.
Nu hörde hyresvärden av sig och ville säkerställa att vi inte hade ridkläder med oss. Nejdå, svarade jag – vilket kanske var en smula skruvad sanning. Vi hade ju ombyte med till stugan.

Vi hade fått en kod till stugan men dörren gick ändå inte att öppna. Tills vi insåg att koden var till lådan som nyckeln låg förvarad i. Tanken slog oss då att man kanske inte har portkod på sommarstugor.

Nyckeln till ytterdörren var inte helt enkel. Efter en hel del jobb så lyckades vi låsa ytterdörren innan det var läggdags. Bara det att på morgonen krånglade låset ännu mer, vilket vi löste med att klättra ut genom fönstret och låsa upp dörren från utsidan. Det var enklare.

Framme på tävlingsplatsen och morgonfodrade ponnyerna, sedan dukade vi upp en frukostbuffé i ridhuset. Perfekt uppladdning. Förklassen gick bra men till andra klassen var det betydligt mer nerver att få ordning på. När vi gick banan fick jag ge ena eleven andningsövningar och den andra sa jag till att ta korta svängar.

När båda kom ut felfria från banan så var det tonåringar med känslor på utsidan; leenden, tårar och ”jag älskar dig Lollo!”.
Det är ändå något charmigt med att coacha tonåringar och väldigt fascinerande hur jag ofta behöver anpassa mitt sätt att möta mina elever. Ena ryttaren vann klassen och den andra kom trea.

Dagen efter och på väg till framhoppningen frågade jag eleven om hennes mamma var nervös.
”Ja! Jätte! Och det gör mig nervös!”
När jag lite senare berättade det för mamman såg hon förvånat på mig.
”Men jag gjorde ju ingenting!”
”Nej”, fnissade jag. ”Men vi såg det på dig från långt håll.”

Helgen innebar lärdomar och eleverna fick öva sig till att hitta system och rutiner; det gör att de kan bli mindre oroliga att missa saker och fokusera mer på själva tävlandet.

Och sedan undrar ni väl vad jag fick för recension efter vistelsen i stugan:
”Louise och hennes vänner var trevliga och lätta gäster att ha. Lämnade huset i jättefint städat skick och är välkomna tillbaka närsomhelst!”

Puh. Känns skönt att allt slutade bra! Jag har nu lärt mig att att vara hästtjej innebär samma sak som att ha med sig en hund, katt eller kanin.

Jag har landat i att min ambition när jag står och undervisar är att hitta en slags harmoni och avspändhet. Jag vill göra arbetet bekvämt för hästen i första hand; för ryttaren i andra hand. Detta oavsett nivå, ekipage på ridskolehäst och ekipage på egen häst.

Ska hästen leverera och vara mottaglig för vår kommunikation, så ger vi den de möjligheterna när vi erbjuder arbetssätt som de kan trivas i. Sedan kan vi börja tänka utveckling.

Jag är ständigt på jakt efter nya sätt att kommunicera mina instruktioner till eleverna. Kan jag göra ridningen enkel och lättförståelig för eleverna så kan de arbeta sina hästar mer bekvämt och skonsamt.

Någonstans längs vägen så går ridningen från att stanna i bekväm och mer sträcka sig till att göra förändring. 

När jag så länge letat efter lägen att göra det bekvämt för mig och min häst, så trivs jag i att vara där. Men ska jag kunna be om mer, hitta mer och kunna utveckla till högre svårigheter så behöver jag våga förändra.

När är det dags att göra förändringen? Upptäcker jag det själv eller behöver jag att någon annan upptäcker det åt mig?

Att göra förändring är svårt. Oftast är allt nytt och obekant svårt att sig an. Det är ju något som ryttarna och hästarna inte känner sig trygga i, men kan bli trygga genom träning. 

En del elever är inte nöjda med känslan under ridpasset, men de är vill heller inte prova att ändra så mycket. Då blir det svårt att hitta en annan känsla. 

Sedan gäller det att stegvis göra förändringar. Att inte göra ridningen så teknisk att ryttaren tappar bort att kunna rida på egen feeling. 

Om jag lyckas få ryttaren att göra små förändringar, lite i taget, så kommer ryttaren utveckla sin egen känsla och sina tekniska färdigheter. 

Ibland landar jag i att ryttaren inte söker förändring. Ryttaren själv pratar om utveckling men vill utvecklas där den är, den vill inte vidare. Som ridlärare får jag också acceptera i att en del elever vill vara i det som är bekvämt.

Jag fortsätter vidare att hitta balansen mellan bekväm vardagsridning, våga pröva förändring i träningen och låta tävlandet utvärdera var jag ligger. Vår målsättning behöver vara långsiktigt hållbar och inte bara fungera fram till slutet av veckan. 

Jag minns att jag tidigt hade en dröm.

Mitt rum organiserades till olika stallmiljöer där leksakshästar bodde. Min pappa suckade varje gång kopieringspapper och anteckningsblock försvann; allt förbrukades av att jag skrev foderstater, träningsupplägg och stamtavlor till hästar som inte fanns. Golvet nedanför min säng täcktes av alla dessa anteckningar och skisser…

Idag inser jag att de drömmar jag lekte fram för trettio år sedan är till stor del verklighet idag. 

Jag är uppväxt i en tid då inga förebilder fanns i sociala medier. Instagram och Facebook var inte uppfunnet. Jag fullkomligt slukade all annan information jag fick tag i, böcker, magasin, alla tidningsnummer av Min Häst och Wendy. 

Mina förebilder fanns i de stallmiljöer jag vistades i. Jag såg de ryttare som tävlade på den nivån som jag också ville nå. Som tolv år gammal förstod jag inga sammanhang, men försökte kopiera.

Tränarna och instruktörerna skapade magi på mer än ett sätt. De tränade hästar och fick dem att dansa bara genom att skruva ringfingret. Deras instruktioner gjorde att eleverna förändrade de hästar som de satt på, hästar som annars släpade hovarna i marken och var otympliga att rida.

Jag drömde om att en dag kunna stå med samma kunskap. Att genom små rörelser få hästar att dansa och genom viskningar få elever att följa sina hästar. 

Dessa tränare och instruktörer är anledningen till mina första och starkaste minnen med hästarna. Förtroendet att få visa att jag klarade av de känsliga hästarna. Första gången med känslan av att hästen använde sin rygg och fjädrande bar mig genom ridhusspånet. När de gav mig modet att våga när jag inte trodde på mig själv. Och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Jag är dem evigt tacksam för allt och jag har alltid velat bli som mina förebilder.

Idag står jag med en oro om att inte få fortsätta med vad jag gör. En oro att misslyckas leverera i min roll. Jag har ett ansvar att förklara ridsportens varför och hur. Med samhällets ögon på oss är det viktigare än någonsin att få hästar att dansa och ryttare att följa sina hästar.

Jag vill göra det jag gör bra, men ansvaret känns som en tung sten.

Idag står jag med ett arv. Ett arv som jag är otroligt stolt över. 
Jag minns tillbaka på några av de tillfällen då jag upplevt magi. Hur linan låg i handen när Björn visade mig longering. Hur galoppsprången för första gången gick från platta till runda på Afrodite under Carinas instruktioner. Doften av fuktigt ridhusspån, hur ljuset letade sig in genom fönstren och tystnaden som lade sig i manegen. 
Ett annat minne är hur Mira satt barbacka på sin vita arab och fick den att stegra utan träns på kommando.

Idag står jag i en ridlärares skor och vill bli som en av de förebilder jag alltid sett upp till. Jag känner en stolthet för det arv som tagit oss hit idag. Ändå möts jag av frågan om vi inte borde vara bättre än vad vi är?

Bättre på att läsa häst, mjukare ridning, undervisa mer hållbart och träna hästarna bättre. Jag drömmer mig tillbaka till de där minnena av ridlärarnas arv.

Jag tror inte allt av vårt arv är fel. Mycket är rätt och vi kan fortfarande bli bättre. Vi är inte klara med vår utveckling. Men vi står där vi är idag därför att förutsättningarna har tidigare sett helt annorlunda ut.

Förutsättningarna att inhämta kunskap är inte enbart bättre idag när det finns fler alternativ än tidningen Min Häst. Förebilderna i stallgången, i ridhuset och på sociala medier som visar vägen behövs fortfarande. 

/Lollo

Det finns en tanke om att det krävs hästkunskap för hästhantering. Många gånger sker hämtningen av hästkunskap från boxen bredvid.

Det råder ibland en frustration, från olika håll. Hästnäringen som möter nyblivna hästägare menar att de kan för lite häst. Vissa ridskoleelever söker sig vidare, till exempel hittar medryttarhäst eller egen, därför att de känner att de inte lär sig tillräckligt på ridskolan. Samtidigt som ridskolan vill kunna lära ut kunskapen på ett attraktivt sätt för eleverna.

Jag inser att det finns många olika förväntningar på ridskolorna. Både från elever och från oss som arbetar där. Men även från de som inte alls har med ridskola att göra.

Jag börjar fundera över vad vårt uppdrag faktiskt innebär, vad omfattar det?

Från mitt perspektiv så innebär en ridlektion så mycket mer utöver det som händer i sadeln. Vi vill ha friska hästar att rida och ansvaret att hålla dem friska kan inte landa på någon annan än oss själva.

Är det ridskolans ansvar att skapa framtidens hästmänniskor, eller någon annans? Bygger vi bara grunder för att någon annan tar vid? Erbjuder vi eleverna för lite, tillräckligt eller behöver vi kunna ändra oss?

Ridskolan är en mötesplats för barns första möte med stallet, föräldrar som aldrig trodde de skulle hänga med hästar på fritiden, återvändare, ryttare med drömmar i form av tävlingsambitioner, frihetssökare och de som varje vecka kombinerar sin ridlektion med fikastund.

Oavsett vilka så är de personer som jag har i uppgift att sprida mer kunskap till. I slutändan så är det hästarna som möter konsekvenserna av förlorad kunskap. Det är därför frågan är viktig för mig och det är därför jag försöker gräva där jag står för att hitta svar.

Vi har möjlighet att skapa den fortsatta utvecklingen.

/Lollo

Det är konstigt att mina elever blir äldre när jag själv inte blir det. För inte så länge sedan mötte jag dem i stallgången när de skulle rida livets första ridlektion.

På något sätt blev de kvar, de stannade. Trots motgångarna; trampade fötter, trasiga hjälmar efter att ha ramlat av och tårar av besvikelse vid misslyckanden.
Något gjorde att de stannade kvar. Kanske var det hästarna, vännerna eller pirret i magen när de för första gången galopperade. Vissa elever har också uttryckt att ridskolans kafeteria har väldigt goda toasts…

Deras energi har gjort att de engagerat sig. Varit funktionärer, hjälpt yngre barn i stallet och varit delaktiga i ungdomssektionen.
Någon slags nyfikenhet har gjort att de vidareutbildat sig. Gymnasium, ungdomskurser, ridledare och så vidare.

Plötsligt står jag i stallgången och inser att mina elever blivit mina kollegor. De har numera som yrke att arbeta med hästar. De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid. Engagemanget och nyfikenheten lever kvar.

De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid.

Jag vänder mig gärna till dem. Frågar om jag fattar rätt beslut, bollar idéer och vill veta deras åsikter. Jag har inget problem med att de delegerar arbetsuppgifter till mig och när det behövs så delegerar jag. På samma sätt vänder de sig till mig; rådfrågar och vill lyfta olika tankar. Det finns ingen prestige.

Idag är de förebilder som både barn och vuxna ser upp till. De arbetar aktivt för att utveckla sig som ”hästmänniskor” och känner en lojalitet gentemot hästarna och verksamheten.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt. Jag får ibland frågan vad jag arbetar med ”egentligen”. De som vill arbeta i branschen får ofta höra att de gör det en period tills de gör något vettigare, och ibland är det inte ens accepterat att ha praktik på en ridanläggning.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt.

Ingen rök utan eld när det gäller alla dessa tankar mot ”häst-yrket”. Svarta löner, oseriösa företagare, krav på ideella timmar och omöjliga ekonomiska förutsättningar är bara några av de saker som skapat viss skepsis till att jobba med hästar.

Jag ser hur utvecklingen går mot att sortera hästnäringen till det bättre; mer seriöst, hållbart och professionellt. Vi är på rätt väg men det finns mer kvar att göra.

Samtidigt så ser jag hur framtidens yrkesverksamma finns i stallgången. Oavsett om de väljer att bli chef på ett företag, entreprenör, läkare eller min efterträdare.

/Lollo