”Hur går det med din fälttävlan?” sa Allan när han fick syn på mig.
”När får jag se dig rida på Segersjö?”
”Det går bra”, skrattade jag.
”Men det lär nog dröja innan du ser mig tävla på Segersjö!”
Som vanligt så hade Allan alltid en stund över att prata. Han visade alltid ett genuint intresse för alla personer han mötte på stallplanen och han trivdes med att lära känna hästarna.

Allan var på många sätt aktiv och närvarande på ridskolan. Därför infann sig en tomhetskänsla när vi nåddes av beskedet att Allan gått bort. Bara två dagar tidigare var han på ridskolan och red lektion.
Marie Eklund valde att skriva ett mail till oss på ridskolan och uttrycka vad hon och många med henne kände. Jag är glad och tacksam för att Marie och Allans dotter Erica tycker det är okej att jag delar det här på bloggen.
”Till ridklubben och ridskolan med anledning av Allans oväntade bortgång
I onsdags morse hade vi i ridgruppen en minnesstund efter Allans död. Det var många tankar och ett fint samtal vi hade. Vi har dock förstått, ännu mer nu, hur viktiga vi i stallet är för varandra. Annars hade det knappast väckt sådan uppmärksamhet och en vilja att starta insamling till minnesgåva. Till och med från människor som inte ens visste Allans fullständiga namn!
Vi som är i stallet är både elever och klubbmedlemmar. Ni ska veta att detta betyder så mycket för så många. När vi satt i klubbrummet i onsdags blev vi som var där klara över vad det handlar om. Detta vill jag försöka förmedla till er.
Många av oss är nu till åren komna. Vi är lite kantstötta och har inga som helst ambitioner att tävla eller utmärka oss. Men vi älskar hästar och att få fortsätta att rida. Inte åka häst och ha det som förevändning för social samvaro. Vi vill fortsätta att lära oss, både att rida vettigt och att få en ökad kommunikation med hästen. Detta får vi i Hufvudsta. Vi känner oss inte som stofiler utan som ryttare och vi behandlas också så. Allan var så tydlig i detta, alltid nyfiken och en vilja att lära sig mer. Även när kroppen svek.

Under vår minnesstund blev det många tårar men också skratt. Vi pratade om hur viktiga vi är för varandra. I stallet faller de fasader vi har i andra sammanhang; här behöver vi inte upprätthålla en roll utan kan vara precis de vi är. I stallet är vi människor som älskar hästar och som vill stötta varandra.
Att få krya-på-dig blommor från stallkompisar efter en operation värmer mest av allt, så uttryckte en i gruppen det. När kroppen är svag under rehab hjälps vi åt att lyfta upp och ner sadlar. Linda och alla ridlärarna kämpar för att ge oss hästar som vi klarar av, oavsett hur skraltiga vi är för tillfället.
Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.
När vi skildes åt i onsdags morse var det med många kramar. Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.
Vi vill att ni som representerar ridskolan och klubben ska veta vilken stor del ni är i våra liv. Det kan ju vara bra att förmedla det medan vi alltjämt lever och kan sitta upp.
Med många hälsningar
Marie Eklund”
Följ Ridsport på