Det var minst sagt en regnig historia. Lyckades pricka in fyra av sex starter i ösregn, ni vet så det rinner ner vatten i underbyxorna och droppar från hjälmen. Ingen kan såklart styra vädret och självklart är det ledsamt för arrangören, men hade det varit någon annan tävling än just Falsterbo hade nog 75% strukit sig och åkt hem – även jag – nu killgissar jag inte utan så gick snacket.
Unghästarna fick hoppa fram på fibersand och då kan du inte hoppa fram med så stora brodd som krävdes för att du skulle kunna tävla på gräset. Bara att brodda på en yster unghäst i myggsvärm efter framhoppning är ett dödsjobb, kände mig nästan förgiftad av all inhalering av flugspray mot veckans slut. Jag fick även olja upp mina gamla monsterbroddar som inte använts sen Frosta 2001. Att inte heller få ta ett enda språng på gräs tycker jag personligen är under all kritik när du ska tävla på gräs med en unghäst. Banan var breddad och det var väl fint i sig, men det gör den inte bättre enligt mig. Jo, du slipper kanske slajda mer på kortsidorna, men det släppte redan i 7-årskvalen under första dagen, trots utbyggnad av den. Fredrik Malm hade byggt fantastiska banor till unghästarna, så det höjde stämningen i teamet i alla fall.
Norton hoppade 7-årsklasserna med ett nedslag i båda klasserna. Första dagen var han snabbare än mig och pep före mot vänster in i en kombination och jag var inte snabb nog att få ut honom till yttertygeln så vi rev B. Andra kvalet visade han magisk hoppning, fick trångt mot C i kombinationen och jag skulle ha hjälpt honom mer. Är så nöjd med honom, fantastisk häst!
5-åringen Fia hoppade båda kvalen med 8 fel. Hon kämpade fint. Alla fel i vänster varv, höger bog var ett par gånger redan hemma i Kristianstad 12 mil bort. Älskar denna häst och jag tror så mycket på henne.
Vår egna uppfödning Bo, 6 år, hoppade dubbelt felfritt trots att jag red som en bajspotta många gånger. Han vände ut och in på sig när jag några gånger såg en distans som jag han tänka ”shit, nu hamnar jag under hindret”, men han löste det. Lördagen regnade bort, klasserna fick flyttas, vi hade åkt hem med hästarna och jag kände bara att nej, vi stryker finalen. Man ångrar aldrig en klass man aldrig red, inte sant? Och jag slapp ringa vårdcentralen och be om valium till mig själv.
Självklart gör man ett aktivt val att åka dit och tävla, man vet förutsättningarna, men jag känner mig ändå besviken. Vad har egentligen blivit bättre där? Jag kommer faktiskt inte på något.
Det är tveksamt om jag åker dit nästa år. Det var ungefär hälften så många anmälda i år mot vad det brukar vara, så säkerligen är jag inte den enda som tycker så här.
Följ Ridsport på