WE-bloggen: Ett steg framåt och två tillbaka

Det finns en gyllene regel när det kommer till hästutbildning, “går det inte i galopp, går det inte i trav. Gör det i skritt och går det inte i skritt får man hoppa av”. Det mesta som inte fungerar med hästar brukar handla om att man ställer för höga eller fel sorts krav.  

Jag är just nu på en punkt med Zaphira där det känns som utvecklingen kommer väldigt långsamt och ibland känns det som ett steg framåt och två steg tillbaka. Som ryttare är det alltid svårast att utveckla sig själv. Unghästar går alltid framåt med stormsteg.

När man utbildar hästar i saker man kan och känner sig bekväm med, är det enkelt, främst eftersom det skapar ett lugn hos ryttaren att känna till nästa steg. Om en unghäst gör fel bekymrar man sig inte för att det inte ska gå utan gör bara lugnt om övningen tills det fungerar. För vissa går det fort, för andra tar det mer tid, men det går alltid. 

Att behålla den känslan som ryttare när man övar på saker som är nya för sig själv, är inte alls lika enkelt. Ridning är åtminstone för mig oerhört förknippad med min självkänsla. När det inte går bra, känns det mesta skit och när det går bra, är man uppe bland molnen. Detta är något jag alltid har fått jobba med oavsett disciplin. När jag tävlade hoppning och var supernervös inför en debut i högre klass trodde jag det hängde ihop med faktumet att jag inte vill dö, men det visade sig att jag var lika nervös av att starta högre klasser i både dressyr och WE. 

Det har också visat sig att jag blir lite överspänd av hela bedömningsmomentet. Att det sitter någon i änden av banan vars enda uppgift är att tycka till om hur jag rider är ju helt klart skrämmande. När man tänker på att detta är något man gladeligen betalar för kan man ju verkligen undra vad för motivation som ligger bakom. Fördelen som jag ser det är att man blir van vid att hantera sina känslor i pressade situationer. Om man jämför det med jobbet så finns det ingen situation där man i slutet av arbetsdagen behöver hämta ett samlat protokoll med procentsats över dagens insats samt en lista på vem av kollegorna som lyckats bäst.

Utöver detta har man alltid en massa “läktarryttare” som har lösningen på allt och berättar för en hur man skulle ha ridit eller tränat, detta trots att många av dem inte har tävlat det senaste decenniet. 

Hur hanterar ni dåliga känslor förknippade med träning och tävling? Jag backar! Min mamma har alltid sagt att man ska vänta med att gå upp i en högre klass tills klassen under känns lite tråkig. Precis som när slutan i galopp inte fungerar så får man göra det i trav, försöker jag hantera tävlingar som inte går bra. Backa ner någon nivå, sänka förväntningarna och låta saker vara enkelt och framförallt roligt. Det är ju trots allt därför vi håller på med våra hästar dag ut och dag in i alla väder. 

Vill ni se mer av vad vi gör på gården kan ni följa oss på instagram @Skrubbeboda_gard. Är det bara hästar och träning som är intressant så kan ni följa mig på WE_med_LisaGustavsson, Lycka till med träningen i veckan / Lisa  

Just nu är det grått, lerigt och mörkt. Tror många känner igen sig, livet blir lite segare. Jag har hört att man ska lära sig att leva i takt med årstiderna men som person är jag lite allt eller inget.

Så just nu vill jag elda i kaminen, baka kakor och definitivt inte vara  klädd i pannlampa och hämta blöta hästar i mörkret. Varenda vinter så funderar jag på varför, varför gör man detta. Istället för att bo i ett prydligt litet hus där allt är ordning och reda och att kommunen sköter snöröjningen.

Det enda jag kan komma på är, för att det är värt det. Jag tänker och andas häst hela tiden. Jag har vid ett tillfälle försökt sluta men började gråta när jag såg en häst på tv efter tre veckor. Vad det är som driver den drömmen kan jag uppenbarligen inte svara på. Kanske behöver det inte heller finnas något svar. Oavsett så tar jag på mig stövlarna och pannlampan trots vädret varje år.

Vad tror ni det är med hästar som motiverar en, år efter år efter år? 

En trevlig sak som kommer med mörkret och kylan är ju såklart julen. I helgen var det dags för hemmaklubbens årliga julshow som ungdomssektion hade arrangerat så fint. Speciellt kadriljen var så fint inövad och käpphästryttarna som bjöd på sig själva! Jag fick hoppa in som lite extra speaker när några av mina elever visade upp WE och sen red Grim med i luciatåget.

Ett litet mål jag har under julen är att sätta ihop en kür till Zelda, vi är ju inte där ännu men jag har lagt märke till att jag har lite av en spärr mot att fixa ihop musik och sätta ihop efter eget program. Det känns svårt och musiken känns nära på  omöjlig. Så är det ju med allt som är nytt. Jag tänker att det är en bra vintersyssla, är det någon som har förslag på bra program för att sätta ihop musiken med så får man gärna höra av sig! 

Küren i WE skiljer ju sig ganska mycket från den de har i dressyr, i WE finns en given ordning som rörelserna ska komma men placeringen är upp till ryttaren. Först rids alla moment i skritt , sen trav och avslutningsvis kommer galoppdelen. Programmet hittar ni Här. Det är samma program som i svår klass men i MSV A rids det på två händer. Vill ni se riktigt bra WE-dressyr så ska ni se dressyrmomentet från EM i Tjeckien  här. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans tankar, vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg nästa vecka. 

I helgen var jag med på årets första och antagligen sista träning för Julia Witsell. Så roligt att det äntligen blev av och tack Fjälkestads Ridklubb för att ni hade arrangerat det så fint. Det är ju guld värt att få tips från en ryttare med internationella mästerskap i bagaget.

Zelda kämpade på och vi behöver jobba mer med lugnet i halterna. Hon har lite steppskoeffekt ibland. Fördelen är att jag är lite känd för att hästarna somnar när jag rider dem så det kommer nog att gå över. Vi övar också lite extra på slalom med byten. Inledningsvis så gick vi in i första bågen och gjorde bytet, sen ut i fjärde bågen och gjorde nästa byte. 

Sen gick vi från första till tredje. 

Sen avslutade vi med första till andra bågen. 

Detta sätt att öva slalom går att applicera oavsett nivå. Ska hästen gå med bibehållen galopp kan man göra samma system, det går också bra om hästen har svårt att hålla traven genom bågarna. Allt för att behålla kvaliteten och stärka hästen utan att det känns som om man får rida och be till gud för att det ska funka.

Målet är ju jämna  bågar med lugn arbetsam häst som är tillfreds med uppgiften. Med det sagt får man inte bli rädd för att prova nya saker och att det kan bli lite tokigt ibland. Så är det när man lär sig. Tänk om bebisar skulle ge upp första gången de trillade på rumpan när de försökte gå? 

Jag har också börjat rida Zelda väldigt lång och låg med näsan långt fram de första 10-15 minuterna av varje pass. Det har gett väldigt gott resultat såhär långt och jag hoppas att det ska hjälpa mot att hon drar ihop halsen när hon blir lite het. 

Vi har ju fortfarande ganska lång tid kvar innan Första tävlingen ihop, då har jag ridit henne i nästan ett halvår och förhoppningsvis sitter mer detaljer där det ska. Jag ska också jobba på min sits och den förbaskade högra armbågen som flaxar till med jämna mellanrum. Aldrig blir man fullärd. Vad övar ni extra på ju i vinter? 

Nu börjar en oväntad men fullspäckad period av att är hålla träningar för min del. Varje helg fram till jul är uppbokad vilket känns jättekul! Är ni sugna på att träna så finns det några tider kvar i januari om man vill kickstarta säsongen. Jag har också som mål att vara igång lite tidigare 2025 än jag brukar. När första tävlingen ligger i mars kan man inte vänta med att dra igång. Extra kul är det att man redan nu kan se gott om tävlingar inom rimligt avstånd till i WE. Tror det blir det bästa tävlingsåret hittills. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans  reflektioner och funderingar. Vill ni se mer av vad jag gör på dagarna kan ni följa mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg nästa vecka/Lisa 

Inledningsvis kan jag konstatera att det är många som fortfarande är på gång och alla helger fram till jul är uppbokade med träning på olika ställen i Blekinge och Småland främst. Känns kul att vara tillbaka, jag var lite orolig över att intresset skulle minskat i och med att jag varit borta lite när jag var gravid men så är det inte alls.

Det är ganska intressant hur man kan lyckas oroa sig för saker som egentligen inte alls är ett problem. Detta är också ett fenomen som ofta lyckats ställa till det för oss som ryttare. Går man in i en tävling med oro om att grinden kanske inte kommer fungera så är det oftast där det hänger upp sig. Det gäller att passa sig för att inte råka skapa en massa dåliga självuppfyllande profetior. Sen går ju detta också att använda till sin fördel genom att visualisera positiva scenarior men det är ju mycket svårare, detta är verkligen ett område som jag behöver utvecklas inom. 

Hur gör ni för att förbereda er mentalt inför en tävling eller något annat som känns svårt? 

I söndags hade jag träning i Mörrum. Jag slutar inte förvånas över vilken utveckling många ekipage har gjort och vilken utveckling grenen i sig har gått genom de senaste åren. Så många red jättefint på trygga, nöjda och samarbetsvilliga hästar. Detta genomgående även om nivåerna såklart skiljer sig åt.

För mig är det allra viktigaste målet detsamma när man tränar och tävlar oavsett om man rider svår klass eller Lc, hästen ska åka därifrån tillfreds och med bättre självförtroende än den hade när man kom dit. Lyckas man med det så kommer resten i sinom tid. Jag tror också att de flesta ryttare är nöjda när hästen känns glad. De flesta av oss håller ju på för att vi älskar hästar och tycker om att göra dem nöjda. Sen är det ju aldrig fel med en godisbit till hästen också för att öka på den positivia känslan. 

Ett annat sätt är såklart att låta hästen ha ett så bra liv som möjligt de timmar de är lediga och därför försöker jag se till att de lever ett så naturligt liv som möjligt med stora hagar, kompisar och fri tillgång på grovfoder. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans tankar. Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg nästa vecka!

/Lisa

I helgen var det semifinal i SIHS Working Equitation Cup.  De fyra finalisterna kommer göra upp den 30e november mellan 19-21:15 i mässarenan på Sweden International Horse Show. 

De fyra ekipagen som har möjlighet att rida vad som så här långt måste vara den största WE-tävlingen i Sverige är: 

IdaMaria Johansson på Hoxi från Strängnäsbygdens RF. De har tillsammans vunnit SM fyra gånger, blivit sexa på VM och 10a på EM. 

Sara Nissling på Elvin B från Linköpings Fältrittklubb som tagit två SM-silver och ett SM-brons bland seniorer samt en niondeplats på Ungdoms-VM 2023.

Anna Böhme Graneskog på Jibaro ZM från Södra Gotlands Rid- och Körklubb. 

Emma Linder Ejeblad på Clavijero II från Smedstorps Ryttarsällskap. 

Alla som ska dit eller bor i närheten, se till att fylla läktaren så arrangörerna ser att WE är en sport att räkna med och att finalen i framtiden får gå inne på stora arenan. 

Att WE växer är ju ingen hemlighet och det är så kul att vara delaktig i WE i kommittéen med andra engagerade som vill driva sporten framåt. Min senaste idé som jag kommer prova till vårterminen i Mörrum är träning varannan vecka där det är en vecka dressyr, en hoppning och en WE på rullande schema. Det är redan flera anmälda och jag hoppas på så sätt att flera, speciellt barn, får upp ögonen för vad givande det kan vara att träna WE.

Överlag tycker jag kanske att man specialiserar både hästar och ryttare lite tidigt.  Målet är att få igång en kontinuerlig träning med en röd tråd genom alla tre discipliner. Jag har ju även tävlat 140-hoppning och Msv dressyr, så jag känner mig tillräckligt kompetent för att hålla träningar i alla grenar. Hästutbildning är egentligen ungefär samma sak oavsett vilken gren man håller på med och sen hoppas jag kunna öppna upp horisonten lite för fler ryttare med ett enkelt koncept där man för det mesta känner sig hemma. 

Vidare tänker jag också att det kan vara bra för några som redan tränar för mig i WE som är lite hopprädda. Det går att komma över, jag har ju själv varit rädd i omgångar och kommit över det så jag har både förståelse och koll på processen för att komma vidare. 

Ett tips till alla hopprädda där ute är att alltid åtminstone ha bommar framme, sen rider man över dem tills det inte känns läskigt längre oavsett hur lång tid det tar. När det känns tryggt bär man också in sockerbitar. Även detta gör man tills det känns enkelt och obekymrat och då tar man in stöden och bygger små hinder.

Tillsammans kan man ganska snabbt bygga självförtroende med sin häst. Min mamma har alltid sagt när jag tävlade hoppning att man ska vänta med att gå upp en klass tills den högsta klassen man rider känns tråkig. Detta går att applicera på det mesta. Avslutningsvis så kan alla hästar hoppa, inte Grand Prix men de kan hoppa, det är lika naturligt som att trava. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans reflektioner, vill ni se mer av vad jag gör om dagarna så finns jag på instagram @WE_med_LisaGustavsson och annars kommer det ett nytt inlägg nästa vecka!

/Lisa

Den senaste veckan har varit fullspäckad med WE- aktiviteter. I torsdags höll jag i en clinic på Karlshamns Ridklubb. Det var kul att möta så många nya WE-entusiaster som var engagerade och vågade ställa frågor. Jag hade som mål att presentera sporten på ett så korrekt sätt som möjligt och kunna visa så många hinder som möjligt på olika nivåer. Ge lite tips både hur man kan börja hemma, använda hinder till vardags, även om man fokuserar på andra grenar, samt hur man kan komma igång och börja träna och tävla.

Mycket fokus hamnade på hur man som ryttare håller sig lugn när något inte går som det ska. Till exempel när hästen inte riktigt förstår grinden och således inte samarbetar. Det är också viktigt att komma ihåg att hästar inte har någon hemlig agenda där de försöker bråka med oss. De förstår helt enkelt inte vad vi menar när det blir tokigt. 

I söndags var det P&WE hos Snapphanarna, Zelda fick prova på hinder i ett tävlingssammanhang för första gången. Jag är lite extra tacksam för Marlene som dömde, eftersom hon hade tålamod med mitt upplägg.

Zelda är ju på väldigt olika nivåer ännu i WE just nu. Vi gör ju galoppombyten i både paralellslaom och slalom. Jag måste bara lära mig att sitta mer stilla. Sen är vi fortfarande lite försiktiga med lansen. Så där valde jag att trava istället för galloppera som det ska vara i MSV, mest för att jag är lite feg och väldigt mån om att hästarna är trygga med lansen innan jag börjar galoppera. Jag valde också att rida ”speeden” innan tekniken för att låta henne kika på alla hindren i lugn och ro. Jag red inte snabbt utan bara som vilken träning som helst. Överlag tycker jag man ska vara försiktig med att rida speed innan alla hinder är väldigt befästa. Det är lätt att skapa onödiga problem för sig själv i framtiden om man har för bråttom med att börja rida fort i speeden. 

Bedömningen var både högt och lågt då vi missade något byte och hade lite svårt att få plats i slalomen. Men vi lyckades få till en 9a och två 8or och jag är inte dummare än att jag kan ta de vinsterna jag får. Målet var ju inte heller så resultatinriktat denna gång utan jag var mer där för att ge Zelda en chans att uppleva hindren på en ny plats. Första riktiga tävlingen blir inte förrens i mars så vi har gott om tid för att lära känna varandra. Ska föröka hinna med någon träningstävling eller öppen bana i dressyr också under vintern. I övrigt ska vi lägga mycket energi på grundträning och samarbete. 

Hur funderar ni kring vinterträningen, några speciella mål att fokusera på när det är lugnare med tävlingar? 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar, vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson och annars kommer det ett nytt inlägg nästa vecka.

/Lisa 

Nu är det offentligt att från och med nästa år kommer det att finnas 0* tävlingar med billigare licenser och enklare ingång till tävling för alla nya ryttare. Jag har varit pyttelite delaktig i just hur den 0* tävlingarna utformats i WE. Kritiken på sociala medier går högt men också väldigt lågt. På ett vis förstår jag hur den nya formen av tävling kan jämföras med exempelvis en P&WE. Jag förstår dock inte riktigt varför det är ett problem. Vill man som klubb inte arrangera, så behöver man inte det och vill man som ryttare inte starta, så gör man inte det. Är det ett felfritt koncept? Antagligen inte. Få nya saker, eller saker överlag, är felfria.

Jag tillhör den kategorin av människor som blir väldigt nervösa när man ska göra nya saker. Exempelvis så tycker jag det är jättejobbigt att debutera i en högre klass. När jag red hoppning trodde jag det berodde på att man kunde dö om man missbedömde ett avstånd in i en kombination som var 140 hög. Men efter att jag gått över och tävlat dressyr och WE så har jag insett att det är just att det är nytt och okänt som är problemet. Det hjälper inte heller hur länge jag väntat och förberett mig utan det är bara att bita i det sura äpplet och göra det. Jag blev dock lite mer tillfreds när jag hörde en före detta landslagsryttaren renderar till att debutera oavsett klass som att det är okej att bara överleva. Så det är det målet jag sätter nu när jag gör något nytt.

Att förenkla en debut på officiella tävlingar kan därför vara helt meningslöst i vissas ögon och skillnaden på att våga börja tävla i andras. Vi är olika och behöver olika saker för att lyckas. Samma kokande vatten som gör potatisen mjuk gör ägget hårt. Finns det fler förslag på hur vi kan förbättra tävlandet, upplever jag att det just nu finns många som lyssnar, så passa på att göra era röster hörda! Sen kan det ibland vara bra att komma ihåg att alla, även de på förbundet, är människor och jag tror att de försöker göra sitt bästa. 

Överlag är det ju bra att minnas att alla ryttare, funktionärer, myndighetspersoner och tränare är människor som kan råka göra fel ibland. Alla har vi någon gång haft en hoppsan-tanke.

Jag har börjat träna för en ny dressyrtränare och det känns än så länge väldigt lovande. Zelda är ju också ny för mig så vi håller fortfarande på att hitta knapparna och lära känna varandra. Hon får dock lite av en rivstart nu för på torsdag håller jag WE-clinic i Karlshamn. Ni som inte bor för långt bort, får gärna komma och titta!

På söndag är det P&WE på Snapphanarnas ryttarförening och jag ser så mycket fram emot att vara med. Sista tävlingen red jag i juni och det känns som en evighet sedan. Även om november inte är den allra mest spännande tiden att komma igång så är jag så glad över att ha flera hästar att rida och ett par träningar och några träningstävlingar att starta upp med. Jag har också börjat titta på målen inför nästa år, där lag-SM och RM är två viktiga tävlingar. Behöver bara hitta en bra plan för uppladdning. Vad har ni för mål inför nästa år? 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans tankar och vill ni se mer av vad jag gör i vardagen kan ni följa mig på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson och annars kommer det ett nytt inlägg nästa vecka.

/Lisa 

Förra veckan hade vi ett nytt inledande möte med 90-10 gruppen, en grupp som är tillsatt av Svenska Ridsportförbundet för att utveckla barn och ungdomars träning och tävling med främsta fokus på de nya mål och riktlinjer som kommit från Riksidrottsförbundet. Det var många nya ansikten från alla grenar och en del tjänstemän från förbundet i gruppen. Ska bli roligt att vara delaktig och arbeta för att barn och ungdomar ska få ett ännu mer givande ridsportsverige. 

Jag har alltid brunnit lite extra för att träna barn och ungdomar, jag har ju också genom mitt arbetsliv jobbat med barn och unga. Det är nytt för mig med byråkratin, men jag tror det kommer vara oerhört utvecklande att vara delaktig och lära sig hur processerna går till på förbundsnivå. Ibland är det lite svårt för mig att vänta men även det ska man lära sig.

Har ni några erfarenheter att dela med er av, som kan vara bra att känna till längs vägen? 

Jag börjar komma igång lite försiktigt med Zaphira som går mycket ut i skogen och korta pass på banan. Zelda som har varit igång hela tiden rids så mycket jag orkar. Det tar lite tid för kroppen att återhämta sig från en graviditet och jag är lite otåligt lagd, men det känns bättre varje dag. 

Nu är i alla fall första träningstävlingen inbokad den 3e november hos snapphanarnas ryttarförening. Ännu bättre är att jag ska på träning för Julia Witsell i slutet av november. Det är så värdefullt att ha tillgång till tränare med internationell erfarenhet för att få en extra push. Vi vet alla hur mycket man behöver den där extra pushen för att komma vidare. Det är ett av mina största mål som tränare – att ge mina elever den där pushen så man vågar. Vågar prova nya saker, våga åka och träna för toppryttare, våga åka på tävling.

Drömmar ska genomföras! Med det sagt är jag ganska feg själv och vill just på grund av det inte hindra utan möjliggöra för andra att uppnå sina drömmar oavsett vad de drömmarna är. 

Vad drömmer ni om för tillfället? 

Nu presenterar vi veckans WE-häst och denna gången är det Marlene Jönssons fina kallblodstavare Hekså aka Heksan som är född 2017 i Norge, importerades till Sverige som åring och stod i travträning tills hon var 2,5 år, då hon ostartad togs ur träning och därefter hamnade hos mig. Otroligt känslig, skarp och envis, med mycket energi, vilja att arbeta och att göra rätt. Är utrustad med mängder med gångarter och dessutom överrörlig vilket gjort att hon egentligen först nu som 7-åring börjat bli stark och sätta muskler. Innan har hon mest vuxit. Utbildas mot högre klasser inom WE. På grund av att Marlene är en mycket uppskattad banbyggare och domare här i de södra delarna hinner hon dock inte tävla så mycket. Men jag såg nu att det snart är dags för en ny domarutbildning i WE så passa på att bli Marlenes kollega så hon får börja tävla igen med! 

Är det någon mer som har en fin WE- häst som vill visa upp sig på WE- Bloggen så tveka inte att höra av er. 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans tankar och funderingar! Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och annars kommer det ett nytt inlägg nästa vecka!

/Lisa

Mitt i uppstarten av flera saker. Vi gör just nu vad vi kan för att få ihop ett SM-lag  i Blekinge till nästa år. Det verkar som om flera är taggade och en uppstartsträff är bokad. Det känns så kul och jag är så taggad på att få rida ett SM. Det har ju alltid varit lite av en dröm! Jag och Zaphira är ju redan kvalade så nu gäller det bara att ligga på och stötta våra andra lagmedlemmar så de sätter kvalen med. 

Det är kul att se hur mycket nya tävlingar som trillar in allteftersom. Jag kommer utan problem ha möjlighet att tävla ganska mycket utan att behöva åka i timmar. Jämför man det med när jag debuterade Msv för några år sedan var närmsta tävlingen som fanns med Msv klass tre och en halv timme enkel resa. Flera som startade hade åkt 5-6 timmar. Här ser man verkligen en stor skillnad de senaste åren och det är så kul att allt fler klubbar ordnat tävlingar i WE och framförallt att de vågar ha högre klasser. Det är ju en förutsättning för att sporten ska utvecklas att det finns tävlingar.

Jag har också anmält mig till min första tävling efter förlossningen. Jag och Zaphira ska rida en LA i Karlskrona. Ibland hör man kommentarer om man tävlar i lägre klasser men jag känner att en graviditet ger en rätt att starta en lägre klass och komma igång igen. Efter OS red Henrik von Eckermann 135 på King Edward för att få tillbaka självförtroendet. Ofta startar elithästar lägre klasser med jämna mellanrum.

Och där tror jag att vi har lite att lära. Mindre prestige och mer känsla för hästen. 

Utöver det har vi också ändrat om lite i stallet och jag har ridit en av min systers hästar lite mer. Ser fram emot att prova Zelda på lite WE-tävlingar då hon har en fantastiskt fin galopp och hög arbetsmoral samt byter galopp väldigt lätt så det känns som hon har goda förordningar för att göra sig bra i WE. Zelda är åtta år och har tävlat 130 felfritt så hon är van vid att åka runt och bo på andra ställen vilket också underlättar mycket. 

Jag fick en fråga i kommentarerna förra veckan om jag kunde presentera lite WE-hästar på olika nivåer. Jag tänkte börja med att presentera Zaphira, sen undrar jag om någon där ute vill få sin häst presenterad. Hör i så fall av er till mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson med bilder. Lite info samt vilken nivå ni tränar och tävlar så kan er häst vara med på WE-bloggen. 

Zaphira är en 14 åring halvblodshäst som jag har fött upp själv. Hon har tävlat 130 hoppning, medelsvår dressyr och har flera vinster i msv WE. Vi satsar vidare mot svår klass framöver. Zaphira är en underbart snäll häst som även visar elever hur man rider WE emellanåt och hon är oerhört trygg i sig själv, vilket är bra när ryttaren blir lite nervös ibland. Det är speciellt att ha hästar från de föds och Zaphira har varit i mitt liv sen jag var 19 år. Hon kommer också att bo kvar hos mig resten av sitt liv på Skrubbeboda gård. 

Det var allt för denna veckan, tack för att ni tog er tid att läsa och hör gärna av er med idéer om hur jag kan utveckla WE-bloggen så den blir intressant och lärorik!
/ Lisa 

Att en 4-stjärnig fälttävlanshäst har vunnit Msv WE i helgen och med det kvalat till både riksmästerskapet och lag-SM kan ingen ha missat.

Jag tycker det är intressant att den nyheten har lyckats bli så stor i sociala medier. Är det fråga om någon sorts legitimering av grenen nu tack vare att riktigt fina hästar har startat?

Jag tycker det är superkul att så många fler hittar till WE och de senaste fem åren har det hänt oerhört mycket. I Msv och svår klass är nivån oerhört hög och det är väldigt fina hästar som tävlar.  Kanske kan detta leda till att allt fler förstår hur mycket WE kan ge och framförallt att det inte på något sätt är ett helt nytt sätt att rida, utan snarare att komplement till allt hästen redan kan. Ibland också ett kvitto på vad man behöver öva mer på.

Ofta tycker jag att det har känts som att WE inte riktigt släppts in i finrummet i hästvärlden. Detta håller helt klart på att ändras. 

Ännu viktigare är det att få med grenen från start och på gräsrotsnivå så att det är en naturlig del av häst- och ryttarutbildning. Jag tycker därför det är superkul att hålla i vidareutbildning för ridlärare i grenen och funderar mycket kring introduktion av hindren och vilka hinder som är mest användbara när tävling inte är målet, utan mer att skapa relation och en stark, smidig häst.

Bron tycker jag har stort värde i att bygga och stärka relationen mellan häst och människa. Klarar man av att gå över bron i lugn och ro kan det hjälpa en i situationer ute där hästen kan vara rädd. Eller om man till exempel har lastningsproblem kan bron vara en bra start att bygga vidare på. 

Annars gillar jag att använda mig av korridoren om det är en häst som springer för mycket. Hästen känner igen sig och kan förbereda sig på avbrottet vilket gör att ryttaren kan använda mildare hjälper än vid en vanlig avsaktning. För mig är det alltid ett mål att använda så milda hjälper som möjligt.

Alla vändningshinder, exempelvis slalom och två tunnor, bidrar ju till en mjukare häst och just att det står något i vägen gör ju att ryttaren får hjälp och stöttning med sin innerskänkel och hästen böjer sig mer naturligt. Listan kan göras lång.

Vilka av hindren tycker ni är mest användbara till vardagsträning? 

Att bygga smidiga, starka, trygga och lyckliga hästar är väl de flesta ryttares absoluta mål så därför ser jag fram emot att flera ekipage från ridsportens olika hörn upptäcker WE både som tävlingsgren och träningsform.

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar. Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson och sen kommer det ett nytt inlägg nästa vecka!