Det var väldigt mycket reaktioner och kommentarer på förra veckans inlägg angående att få in fler ungdomar i sporten, vissa saker var lite trista som att sporten har tantstämpel och att flera inte vet om den. Ett par kommentarer handlade om att WE inte är svårt förrän det blir på högre nivå. Det i sin tur gör att barn och unga inte tycker det är intressant.
Jag har tänkt mycket på det under veckan, först och främst tänker jag att det ska väl vara lätt på låg nivå? Vid närmare eftertanke kan man ju också fundera på vad som är så lätt. Att få hästen att följa med än över bron i lugn och ro? Att göra en perfekt halt jämte bordet så att man når kannan. Göra fina övergångar på rätt ställe. Allt detta är oerhört viktiga grundstenar att bygga vidare på och utan att kunna göra bra trav – skritt – trav övergångar kommer man inte vidare i något. Så att det placeras i en låda för ointressant och läggs inte mer fokus på det är lite olyckligt.
”The basic techniques, or what they call basics, are more difficult than what comes later, this is the Trap of Dressage. Correct basics are more difficult than the piaffe and passage.” ~ Conrad Schumacher
Våra hästar har med hjälp av aveln utvecklats dramatiskt, bara jämfört när jag började tävla häst för cirka 20 år sen har hästarna blivit extremt mycket bättre, i alla discipliner. Förr var man tvungen att lägga år av arbete på de enkla annars gick det helt enkelt inte att hoppa en hel bana, för hästen klarade inte av det utan korrekt träning.
Idag hoppar alla hästar fantastiskt och kan samla sin galopp utan övning. Som art är ju människan lat och kan vi hoppa över steg så tenderar vi att göra detta. Det kan ju såklart vara en anledning till att det inte känns viktigt med grundjobb. Problemet är att det alltid syns när hästens förmåga att leva på sin kapacitet tar slut och det faktiskt är dags för hästen att utvecklas med hjälp av ryttares träning. Då tar det stopp, att gå tillbaka för att öva skritt – trav – skritt känns meningslöst eftersom man redan hoppar så högt eller rider skolor på sin häst.
När känslan tar slut tar våldet vid.
De som får betala för utvecklingen är såklart hästarna, för utan rätt utbildning blir de till slut halta. Som alla vet kan man ju ha sin häst försäkrad, så när den inte går att använda mer kan man ta bort den, få ut sina pengar och köpa en ny. Väl förankrat i det allmänna slit- och slängsamhället. Detta ansvaret kan vi inte lägga på ungdomar eller någon oavsett ålder som är ny i sporten. Med ridskolor som får stänga på löpande band finns det ännu mindre rutinerade ryttare och hästägare med insyn i det dagliga arbetet. Detta ansvar måste ligga på högre nivå.
Hur kan vi utforma ett system som premierar god långsiktig träning, utbildning och hästvälfärd samt fortfarande är intressant och kul för nya ryttare.
Jag tycker WE är en utmärkt inkörsport i god ridning, det har allt från att hantera sin häst i skrämmande situationer, till noggrant grundarbete, till att låta hästarna släppa handbromsen och få springa på i speeden. Det hjälper dock inte om det bara är vi tanter som redan hållit på i decennier som vill hålla på. Min fråga denna veckan är således hur vi tvättar bort tantstämpeln och ser till att öka spridningen av vår fina gren och riktar den emr mot den beridna allmänheten?
Vill ni följa mig närmare så finns jag på instagram, mest WE och hästar hittar ni på WE_med_Lisa_Gustavsson Vill ni följa familjen, gården och alla andra djur inklusive hästar såklart finns kontot @Skrubbeboda_gard /Lisa
Följ Ridsport på