WE-bloggen: ”Hur får vi bort tantstämpeln?”

Det var väldigt mycket reaktioner och kommentarer på förra veckans inlägg angående att få in fler ungdomar i sporten, vissa saker var lite trista som att sporten har tantstämpel och att flera inte vet om den. Ett par kommentarer handlade om att WE inte är svårt förrän det blir på högre nivå. Det i sin tur gör att barn och unga inte tycker det är intressant.

Jag har tänkt mycket på det under veckan, först och främst tänker jag att det ska väl vara lätt på låg nivå? Vid närmare eftertanke kan man ju också fundera på vad som är så lätt. Att få hästen att följa med än över bron i lugn och ro? Att göra en perfekt halt jämte bordet så att man når kannan. Göra fina övergångar på rätt ställe.  Allt detta är oerhört viktiga grundstenar att bygga vidare på och utan att kunna göra bra trav –  skritt – trav övergångar kommer man inte vidare i något. Så att det placeras i en låda för ointressant och läggs inte mer fokus på det är lite olyckligt.

”The basic techniques, or what they call basics, are more difficult than what comes later, this is the Trap of Dressage. Correct basics are more difficult than the piaffe and passage.” ~ Conrad Schumacher

Våra hästar har med hjälp av aveln utvecklats dramatiskt, bara jämfört när jag började tävla häst för cirka 20 år sen har hästarna blivit extremt mycket bättre, i alla discipliner. Förr var man tvungen att lägga år av arbete på de enkla annars gick det helt enkelt inte att hoppa en hel bana, för hästen klarade inte av det utan korrekt träning.

Idag hoppar alla hästar fantastiskt och kan samla sin galopp utan övning. Som art är ju människan lat och kan vi hoppa över steg så tenderar vi att göra detta. Det kan ju såklart vara en anledning till att det inte känns viktigt med grundjobb.  Problemet är att det alltid syns när hästens förmåga att leva på sin kapacitet tar slut och det faktiskt är dags för hästen att utvecklas med hjälp av ryttares träning. Då tar det stopp, att gå tillbaka för att öva skritt – trav – skritt känns meningslöst eftersom man redan hoppar så högt eller rider skolor på sin häst.

När känslan tar slut tar våldet vid.  

De som får betala för utvecklingen är såklart hästarna, för utan rätt utbildning blir de till slut halta. Som alla vet kan man ju ha sin häst försäkrad, så när den inte går att använda mer kan man ta bort den, få ut sina pengar och köpa en ny. Väl förankrat i det allmänna slit- och slängsamhället. Detta ansvaret kan vi inte lägga på ungdomar eller någon oavsett ålder som är ny i sporten. Med ridskolor som får stänga på löpande band finns det ännu mindre rutinerade ryttare och hästägare med insyn i det dagliga arbetet. Detta ansvar måste ligga på högre nivå.

Hur kan vi utforma ett system som  premierar god långsiktig träning, utbildning och hästvälfärd samt fortfarande är intressant och kul för nya ryttare. 

Jag tycker WE är en utmärkt inkörsport i god ridning, det har allt från att hantera sin häst i skrämmande situationer, till noggrant grundarbete, till att låta hästarna släppa handbromsen och få springa på i speeden. Det hjälper dock inte om det bara är vi tanter som redan hållit på i decennier som vill hålla på. Min fråga denna veckan är således hur vi tvättar bort  tantstämpeln och ser till att öka spridningen av vår fina gren och riktar den emr mot den beridna allmänheten?

Vill ni följa mig närmare så finns jag på instagram, mest WE och hästar hittar ni på WE_med_Lisa_Gustavsson Vill ni följa familjen, gården och alla andra djur inklusive hästar såklart finns kontot @Skrubbeboda_gard /Lisa  

På fredag är det första december, jag kan knappt tro att hösten är slut. De 12 minusgrader som vi haft i natt gör dock sitt bästa för att påminna mig. Vi släpar varmvatten i dunkar och försöker jämna till hagarna så gott det går. Men vinter är alltid vinter och jag försöker lära mig att se på det med positiva glasögon. Mina hästar har ett par veckors ledighet och jag försöker njuta av att umgås med dem istället. Gå lite promenader och jobba lite från marken utan utrustning. Har även ridit lite varv på ridbanan med bara halsrem vilket är nytt för mig men det går. Jag ser fram emot att lära mig mer kring frihetsträning, både från marken och på ryggen. 

Zaphira är ju en tung, stor häst med lite olycklig kroppsform vilket gör att hennes balans inte är helt optimal. Jag försöker därför arbeta mer från marken för att hjälpa henne hitta en bättre egenbalans. Utan utrustning kan jag inte heller utöva micromanagement på varje steg så Zaphira måste själv reda ut övningarna. 

Jag märker stor skillnad på Tore som trots att han bara är fem år är född med en fantastisk egenbalans, vilket gör att han lär sig markövningarna väldigt snabbt. Tore gör efter ett par försök redan öppna på volt runt mig, håller fokus och kontroll. Han tycker i och för sig att det är väldigt roligt att träna från marken. Det gjorde alltid hans mamma också. Jag har alltid gillat att löslongera och utmana mig själv till att göra så lite som möjligt för att signalera till hästarna vad jag vill. Nu försöker jag utveckla det mer och mer.

Främst tycker jag att det är så intressant med samling utan tryck. Tore försöker jag redan träna till att vara mer självständig så att övergången till att rida på en hand inte ska bli så stor i framtiden. Ytterligare en fördel nu när allt är fruset är att det går att öva mycket i skritt så att det är hårt i marken blir inget hinder. 

Hur gör ni under de kallaste månaderna? Vilar hästarna, annat upplägg eller är det full fart hela vintern i ert stall? 

På mina träningar har vi fokuserat på detaljer. Det har blivit mycket runda spår. Hitta balans och övergångar, övergångar och fler övergångar. Jag är glad att jag har så många ambitiösa elever som fortsätter öva inför 2024. Även här har egenbalans varit ett genomgående tema. Det blir så tydligt när man tar lansen om hästen är van vid att bli passad i varje steg. För då ränner den iväg omedelbart, antingen höger, vänster, framåt eller bakåt.

Någonstans går det men inte dit ryttaren vill.

Då måste man backa bandet och fokusera på sitsen samt att hästen följer sin ryttare utan stora åthävor. Hindren kan ju även vara till stor nytta eftersom hästen känner igen sig och vet lite vad som ska göras även om den inte förstår ryttarens signaler till 100 procent. Sen är det bara att ha tålamod, fortsätta öva och precis som med multiplikationstabellen faller det på plats till slut. 

Vill ni följa mig ytterligare finns jag på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson och vill ni se gården med alla andra djur så kan ni kika på @skrubbeboda_gard. Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar! 

/Lisa  

Det har varit en väldigt negativ vecka på sociala medier för ridsporten överlag. Kandar får enligt FEI inte bli valbart, någon influenser har uttalat sig kring bett och utrustning överlag vilket ledde till att alla blev jättearga och den danska herrn som ständigt är i blåsväder ska vi inte ens prata om. Men vet ni vad som är bra just nu – Sverige har sista åren haft framgångar utan dess like. Främst i hoppning men det går bra även i andra grenar och vi leder debatten för hästvälfärd. Det visar ju ändå att det går att arbeta för tävling och prestation med hänsyn till hästen och helt ärligt gör det mig lite lycklig att vi i lilla landet lagom sticker ut. Jag tänker att det börjar bli dags för den svenska hästsekten och våra djurskyddslagar att våga ta mer plats internationellt. Vi har ju så mycket duktiga och kompetenta människor, hoppas de får mer utrymme och att vi får en sport som är hållbar både för hästar, engagerade och utomstående. Framtiden ser trots allt lite lovande ut. 

Ytterligare en bra nyhet från förbundet, kanske inte lika stor men extra viktig för oss som håller på med WE, är att ungdomarna får för första gången får rida ett svenskt mästerskap i Working Equitation! Jag är så glad att vi skapar möjligheter för ungdomarna att rida ett stort mästerskap på hemmaplan. Att rida SM är ju en dröm för många och det ska självklart ungdomsryttarna i WE också få en chans att göra. WE-kommittén lovar även flera spännande nyheter inför 2024 så håll koll på facebooksidan Svenska Ridsportförbundet – Working Equitation

SM för juniorer och young rider, det vill säga alla upp till 21 års ålder, går i LA. Kval görs i samma som tävlingsklassen och ekipaget behöver gemensamt uppnå minst 62% i både dressyr och teknik, samt genomfört minst en godkänd speed. Alla kvalmoment behöver inte göras i samma klass utan kan samlas ihop under fler tävlingar. Ekipagets resultat är giltiga under 24 månader. Jag tror att nästa år blir ungdomarnas år i WE, det har kommit fler och fler både på träning och tävlingar runt om i landet. Vi har till och med haft ryttare på ungdoms-VM. Att det finns ett SM tror jag kommer att locka ytterligare och höjer statusen på grenen även för ungdomsryttare. Vad tror ni, kommer ett SM locka till sig ungdomarna i högre grad? 

I fredags hade jag träning för flera av Mörrums RFs ungdomsryttare och jag tror att där kan det finnas flera som vi får se på SM i framtiden. Första delmålet är dock att få ihop en klass i junior-DM i Blekinge. Ett litet steg i taget så kommer utvecklingen, kanske kan man även på distriktsmästerskapet köra gemensamt för junior och YR? 

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagramkontot @We_med_LisaGustavsson. 

Vintern är här, vi har frost på morgonen och det är becksvart när man kommer hem från jobbet.

Allt är lerigt. Allt.

Vi skrapar bort lera och lägger på grus men det känns lite som att sopa smutsen under mattan. Leran försvinner inte, vi har bara sminkat det lite. Tur hästarnas hagar är stora så de kan vara på de partier där det växer gräs istället. 

Överlag är ju de kalla månaderna inte alltid hästägarens bästa vän. Att fortsätta hålla motivationen uppe kan vara svårt. I år är faktiskt mitt mål att vara okej med att allt går lite långsammare på vintern. Jag tror att alla mår bra av att tillåta sig själva ta det lite lugnare i mörkret. Hästarna ska vara lediga ett par veckor under december, så en hinner med allt julstök och jag planerar faktiskt också att njuta av julen, vilket är lite av en konst när man är småbarnsförälder, gårdsägare och framförallt har ett ständigt ökande antal fyrfota väsen att ta hand om.

För mig krävs det mål för att jag ska tycka att träningen är utvecklande.

Lisa Gustavsson

Nästa steg är att komma igång efter julen och redan nu har jag bokat in träningar både första och andra veckan i februari. Således måste jag sätta igång hästarna i samband med att resten av Sverige köper gymkort och träningscyklar. För mig krävs det mål för att jag ska tycka att träningen är utvecklande. Det behöver inte vara tävlingar men vet jag att jag ska iväg och träna om en eller två veckor lägger jag ribban lite högre när jag rider hemma också. Så en bra plan är A och O. Jag har också läst någonstans att Lisen Bratt Fredricsons bästa tips för att rida engagerat är att putsa stövlarna, ingen vill rida dåligt när man ansträngt sig med att göra rent stövlarna. Vad gör ni för att kickstarta motivationen efter ledigheten?

Att träna andra är också väldigt motiverande och i söndags hade jag en sådan där toppenträning där man verkligen når fram med sitt budskap. Att gå över från trav-klasser till galoppklasser i WE  är ett stort steg och allt blir mycket mera utmanande, det går fortare och hästarna får jobba hårdare.

Vi övade lite extra på lanslinjen och att få hästarna i balans vid tunnorna, volter innan och efter hämtning och lämning av lans gjorde att ryttarna skapade bättre vägar, stöttade sina hästar och vågade vänta. Att våga vänta och känna in hästen i varje steg är minst sagt svårt, att göra det med en pinne i handen är svårare. 

Personligen tycker jag och många med mig att det är mycket svårare att rida lanslinjen rakt fram än på en böjd linje. Det är ju betydligt lättare att hjälpa hästen hitta sin balans när man kan ta hjälp av vändningar. Det är helt enkelt lättare för hästen att fokusera mer vikt på ett bakben än att lägga det jämnt. Därför är det också lättare att få stöd på yttertygeln på volt istället för jämnt stöd i båda tyglar när man rider rakt fram och detta utnyttjade vi under träningen för att skapa lugn i hämtning och lämning av lans. 

Tack för att ni tog er tid att läsa mina vardagsbetraktelser och vill ni följa mig lite närmare så finns jag och hästarna på instagramkontot @We_med_LisaGustavsson. Vill ni se mer av gården och alla andra djur som bor här hitta ni mer av det på @skrubbbeboda_gard 

/Lisa 

I söndags var jag och Tore iväg på årets sista WE-tävling i Karlskrona. Jag har precis gått över till helt bettlöst på honom så vi försöker fortfarande hitta det finstilta. Tore är bara fem år och jag brukar försöka följa årgången under vad som är tillåtet  i TR, det vill säga att en femåring gör det fyraåringarna förväntas göra nivåmässigt.  Eftersom jag som ryttare inte är så snabb och har ändå inga planer på att sälja så spelar ett år hit eller dit ingen roll.

Som den unghäst han är blev han väldigt förvånad i första klassen i söndags som var en LC, väldigt spänd och tittig. En av sakerna jag verkligen gillar med Tore är att han alltid försöker oavsett hur svårt det känns. Så känslan var väl inte den bästa, vi skrapade ihop 63% och en godkänd speed vilket för dagen räckte till vinst trots lite små missöden.  

Mitt mål för Tore har i år varit att tävla LB på bra procent, vi har inte riktigt hunnit med att tävla så mycket som det var tänkt  men i söndags passade han på och  slog till med 71,4% i tekniken, det var också ett bra kvitto på att det bara är att acceptera de gånger hästarna blir förvånade och inte kan koncentrera sig. Precis som Tore var i dagens första klass.

Som ryttare får man behålla sitt lugn, rida vidare och tänka på framtiden, det kommer nya tävlingar.  Det var dock skönt att få avsluta med LB vilket var  en runda som jag är riktigt nöjd med, då blir det  lättare att  behålla drivet under vintern. 

Här kan du se Tore i Lätt B

Jag rider ju inte fort i speedtestet på Tore  ännu, både för att han bara är fem år och för att oavsett ålder så försöker jag vara försiktig med att lägga mer press innan lugnet på tävlingen är helt befäst.

Jag vill också att moment som har sidvärtsrörelser, halter och ryggningar känns helt trygga hos hästen innan de får börja göra dem i högre tempo. Det är lätt att tillföra fel sorts spänning om man rider fort tidigt och självklart som med allt annat  går det att fixa men det är mycket lättare att göra rätt från början.  Det stämmer ju i och för sig med det mesta, tyvärr gör man ju som ryttare fel ibland. Tur att vi har så förlåtande snälla djur som står ut med att vi hamnar på fel spår emellanåt. 

Just nu ser jag fram emot vinterperioden, ska fokusera lite mer på grunderna i lugn och ro. För Tores del handlar just nu mycket om styrka, för att kunna gå LA  måste han orka göra 10 metersvolter i galopp och enkla byten. Det är där vi kommer lägga mycket kraft i vinter.

Har man inte möjlighet att rida så mycket i galopp på grund av att det  inte finns tillgång till ridhus, halt väglag, hårda vägar och så vidare så är det ju tur att galopp och skritt hänger ihop. Således kommer det bli mycket skritturer i kuperad terräng i vinter. Jag tror överlag att skritturer i kuperad terräng kan fixa det mesta, för svag häst – skritturer, för spänd häst – skritturer, konvalescens häst – skritturer, ni förstår vart jag vill komma, en bra skrittur löser allt även för hjärntrötta ryttare som hantera en massa julstök hemma.

Tack för att ni tog er tid att läsa! Vill ni se mer av vad jag gör i vardagen så finns instagramkontot WE_med_LisaGustavsson och annars delar jag med mig fler tankar och idéer nästa vecka / Lisa 

Jag har haft en riktigt bra hästvecka. I lördags var jag och Tore på Lyckans gård i Gränum och miljötränade på deras väldigt ambitösa halloweenbana. Det fanns spöken, spindlar och skelett överallt.

På grund av olika anledningar blev flera tävlingar och träningar under oktober inställda så det kändes som vi blivit lite hemmablinda. En miljöträningsbana är ju utmärkt för att öva unghästar på att vara iväg och se alla möjliga saker, träffa andra hästar, bli lite spända och hitta sitt lugn i det nya.

Tore är trots allt en mycket resonabel unghäst och tog det mest med ro. Att gå genom gardiner var läskigt men han följde med helt lugnt ändå är ett kvitto på att han litar på mig och det är något av det finaste en häst kan visa. 

Kolla in film när Tore går igenom gardiner nedan.

I måndags var vi på dressyrträning, och vilken dressyrträning det blev. Tore var helt fantastisk. Birgitta tyckte att jag behövde en spark i baken och börja göra lite svårare övningar. Som vanligt hade hon rätt i det. Det visade sig att Tore utan bekymmer gör fina bakdelsvändningar, skänkelvikningar och öppnor. Öppna har jag aldrig gjort uppsuttet tidigare, väldigt trevligt att han bara gjorde det utan att behöva kämpa eller förlora framåtbjudning.

Jag har precis bytt till bettlöst så det är en liten omställning. I skritt och trav tycker jag att jag har hittat knapparna men i galopp kommer vi inte i riktigt bra balans ännu. Det jag tycker är väldigt positivt i skritten och traven är att framåtbjudningen är bättre och han kryper inte bakom bettet när han blir trött utan slänger ut halsen och vågar ta plats istället. Tore är en fin känslig kille och jag blir så glad när han vill ta plats och visa upp sig. Jag försöker också ligga på tävlingssektionen om att vi ska ha en bettlös dressyrtävling i vår, hoppas vi får till det och får många starter. Tycker det är en spännande tävlingsform! 

Jag och Tore ska tävla i Karlskrona på lördag och det känns som om förberedelserna har gått så bra de kan. Sen är ju tävling alltid tävling och vad som helst kan hända. Speciellt med unghästar! Men det känns åtminstone väldigt lovande. Jag brukar försöka resonera på så sätt att förbereda ska man göra så bra det bara är möjligt sen i en tävlingssituation får man använda sig av plan a, b,c,d… Jag ser mycket fram emot att skisserna kommer ut så jag kan finslipa lite vägar.

Om man är ny i WE är ett tips att boka in en träning med din tränare en eller två dagar innan tävling så kan ni gå igenom skisserna gemensamt och öva lite extra på det som känns svårt. Planering är oerhört viktigt för att få till en bra teknikrunda. Våga lägga extra tid på halterna, på tävling ska en halt vara i sex sekunder. Det är lika olidligt som när man gör plankan. Ska ni tävla eller göra något annat spännande i helgen? Hur tänker ni kring upplägg inför tävlingar eller uppvisning?

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni följa mig närmare finns jag och hästarna på instagram @We_med_LisaGustavsson vill ni ser mer av vår gård och alla andra djur som finns hemma så kan ni kolla in sidan @skrubbeboda_gard /Lisa  

Mycket av mina tankar senaste veckan handlar om hästvälfärd, moral och etik kring just hästar och tävlingar. För någon vecka sedan tittade jag på en dressyrklass, Msv A:1 tror jag det var. Den sändes live för några månader sen. Jag brukar titta mycket på ryttare som rider högre klasser än jag gör eftersom bra ridning oftast kryper in i ryggraden på en, detsamma gäller tyvärr dålig ridning så man ska välja sin inspiration väl.

Problemet denna gång var att det definitivt kröp in i ryggraden och lämnade spår men det var ingen bra känsla. Det ska nämnas att ett par hästar självklart såg jättefina ut men sanningen var att flera såg riktigt olyckliga ut. Klapprande tänder, öron som är bakåtriktade genom hela programmet och ögonvitan var ständigt närvarande. Enbart en häst i startfältet fick under 60% vilket är godkända nivån. Detta betyder således att resten av hästarna bedömdes av domarna som godkända.

Det jag vill lyfta fram är att det inte handlar om ögonblicksbilder eller någon ryttare som använder sig av tråkiga träningsmetoder. Det är ett strukturellt problem inom dressyren som börjar med bedömningen. Dit bedömningen går, följer nämligen både sponsorer, ryttare, hästägare och andra intressenter. Även de som är emot all tävling med häst följer bedömningen med hökögon och jag förstår dem. Just nu tvivlar jag med på ridsportens framtida existens om inget ändras. Det måste gå att premiera glada och nöjda hästar först.  

I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus.

Frågan är hur man går vidare. Jag gillar inte gnäll-artiklar som bara pekar ut det som är dåligt. Det är enkelt och vem som helst kan säga när något inte är bra. Att hitta lösningar, det är något annat. För några veckor sedan publicerades en rapport om dressyrdomarens  omöjliga arbete och ett förslag där om att ge domarna olika roller. Exempelvis taktmässighet, hästvälfärd och så vidare.

I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus. Om hästarnas välmående alltid är det som bedöms som viktigast så är det så man kommer att träna, för alla som tävlar vill få höga betyg. 

Våra hästar har ingen egen röst och det är vår uppgift som ryttare, uppfödare och ägare att se till att deras intressen blir hörda. Jag har en röst och planerar att använda den. 

Det sägs att man alltid ska avsluta positivt och mina hästar känns jättefina, nöjda och glada. Igår red jag båda hästarna barbacka och utan bett tillsammans på ridbana efter en tur med båda i skogen. Jag är så lyckligt lottad som har så fina djur som går med på alla saker jag hittar på. Vidare bokas det in fler och fler träningar, bland annat blir det WE – Clinic den 25 november hos Karlshamns Ridklubb. Jag var och tränade där en del när jag höll på med hoppning och ser mycket fram emot att få komma tillbaka! 

Tack för att ni tog er tid att läsa! Har ni några idéer om hur vi kan utveckla vår sport så den blir bättre för hästarna, kan ni väl dela med er i kommentarsfältet? Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram under WE_med_LisaGustavsson 

Inställt, inställt, inställt… Så har mina träningar och tävlingar sett ut sista veckorna. Jag har försökt göra lemonad av citronerna och anpassat på att öva grunder med min unghäst och Zaphira har jag jobbat extra med kürprogrammet som även fortsättningsvis känns över förväntan. Mina träningar som jag håller i har åtminstone inte blivit inställda, tvärtom så är det fullt upp. Förra veckan var det lite extra kul då jag var iväg och hade WE-träning för ungdomsprojektet på min hemmaklubb. En eller två av tio ungdomar hade provat WE tidigare och för resterande var det nytt. Det är lite av en konst att göra de första träningarna utvecklande och intressanta eftersom det blir en hel del teori inledningsvis. Fördelen med barn och unga är att de sitter i skolbänken hela dagarna och är vana vid att ständigt ta in ny information.  

Överlag tyckte jag att alla ekipage gjorde strålande insatser och det är kul att se många nya ryttare där flera verkar vilja fortsätta träna WE. Det om något känns ju som ett bra kvitto på både träningen och sporten. Vi var ganska många ekipage i varje grupp, jag vet att alla ridlärare på ridskolan skrattar nu men jag tycker fyra i en grupp på en timme är tight. Jag föredrar egentligen att vara två på en timme. För att hålla alla sysselsatta och hinna med tillräckligt hade jag enkelslalom längs med en långsida, flytta mugg på en kortsida samt att de fick rida volter runt tunnorna som tillhör lanslinjen på den andra långsidan.

En mycket effektiv framridningsövning där ryttaren får chans att kolla av det viktigaste, känna in sin häst samt fokusera på sig själv. Förra veckan bad jag ryttarna att tänka lite extra på sin egen rakhet, trampar jag lika hårt i stigbyglarna? Sitter jag jämnt och rakt i sadeln? Är axlarna lika höga? Och är tyglarna lika långa? Vi pratade också om hur man bromsar med sitsen. Ibland undrar jag om det helt glöms bort i ridundervisning. Målet är ju att kunna vara helt stilla med handen och enbart rida från sitsen. Är man osäker så är ett bra sätt för att hitta rätt muskler att tänka sig att hästen gör en ofrivillig tvärnit, det är samma muskler som håller kvar ryttaren på hästen som bromsar den.  

Se hur en bromsar med sitsen i videon nedan.

I och med att många hästar var nya inom WE så blev det många lans-intron. Några hästar var lite rädda vilket inte alls var konstigt. Där visade sig ytterligare en fördel med modiga barn och ungdomar – alla ryttarna var lugna som filbunkar och lyckades dela med sig av sin känsla till hästarna så de kunde genomföra lanslinjen i lugn och ro. Om du funderar på att öva in lans, rekommenderar jag alltid att man är två. Inledningsvis klappar ni hästen på hela kroppen med lansen, den som är på marken håller i både häst och lans. Om hästen reagerar lugnt på detta går man vidare med att ryttaren håller i lansen och den på marken går med hästen. Successivt och försiktigt utvecklar man det till att ryttaren rider själv med lansen. Viktigt att ha med sig är också att man kan få godkända betyg ända upp till LA om man skrittar med lansen. Så skynda långsamt tycker jag är det som fungerar allra bäst.

Vill ni se mer av min vardag så finns jag på instagram och annars så skriver jag nya uppdateringar varje vecka här på Tidningen Ridsport!

/Lisa  

Jag vill inleda med att tacka för att så många engagerat sig i mitt förra inlägg. Det är ju tydligt att WE berör många. Jag vill också tydligt uttrycka att jag inte personligen har något som helst problem med att varken ses som tant eller att sporten har en tantstämpel.

Jag vill också att det ska vara något bra att vara tant, speciellt om man kan fortsätta med sin hobby. Dock tror jag att diskussionen bör föras i ett annat forum än en blogg för Working Equitation. Det jag vill ha sagt och som jag tror framgick om man faktiskt läst förra veckans inlägg, är att  jag tycker det är synd att yngre ryttare väljer bort en bra grundutbildning på grund av en social stämpel.

Vidare vill jag förklara att jag skriver inlägg varje vecka, ofta är det tankar och idéer som jag väljer att vädra, de är i ständig förändring och är inte på något sätt heliga. Mitt sätt är också långt ifrån det enda sättet man som ryttare kan träna på. Jag kan bara beskriva vad jag gör, sen är det upp till varje ryttare och tränare att komma fram till vad de tycker är bäst.

Eftersom alla tävlingar jag skulle rida i oktober har blivit inställda av en eller annan anledning, har jag senaste veckan lagt fokus på Zaphiras kür-program. Detta har stressat mig ett tag och jag har skjutit det framför mig att rida igenom hela programmet.

Lite rädd för att det ska kännas som en katastrof och att en start därmed skulle kännas väldigt långt bort. Tog mig i kragen och red, skulle säga att det var ett av våra bästa dressyrförsök någonsin. Att få lov att anpassa lite gör stor skillnad. Jag kan lägga rörelserna där jag vet att det passar Zaphira. Hon är ju en stor häst, speciellt i WE där dressyren går på kort bana. Med mitt eget anpassade program har jag skapat lite mer plats så hon hinner utföra alla övningar i lugn och ro. Jag vågar nästan säga att det kommer att bli riktigt bra.  

Ytterligare en reaktion på inställda tävlingar är att jag har börjat öva Tore inför galoppklasser. Mycket skritt-galopp-övningar, ska inte säga att de enkla bytena sitter men det jag kan känna är väldigt bra. Vi ska bara stärka upp ryggen under vintern så tror jag att det ska gå utmärkt att starta LA till våren. Jag har ju ridit och tävlat Tores mamma Zavanta med, en mycket speciell häst men som ändå gick upp till 140 hoppning hemma hos oss innan hon sattes i avel. Tore har hennes fina egenskaper. Tack vare att jag haft honom från början, eller gott temperament av naturen, gör att det känns som om han har sin mammas alla fantastiska kvaliteter utan att vara lite knepig. Förhoppningsvis kommer det att visa sig vara en lyckad kombination i framtiden. 

Eftersom det känns som WE säsongen börjar ta slut, har en tävling kvar, så siktar jag mot lite dressyrtävlingar i höst. Vad fokuserar du på just nu? 

Vill ni följa mig mer frekvent så finns jag på instagram och annars skriver jag igen nästa vecka. 

I helgen var det Distriktsmästerskapet i Working Equitation för Blekinge län. Vi höll i tävlingen på min hemmaklubb Mörrums ryttarförening. Jag agerade både ryttare och tävlingsledare. Sist jag gjorde det och red båda hästarna vimsade jag ihop banan och valde trägrind istället för repgrind. Så denna gång valde jag att bara ta med Zaphira.

Efter en lite olycklig start i dressyren där Zaphira blev för het och inledde med bytesserie innan första halten så gick det riktigt bra – första plats i teknik på nästan 68 procent och en andraplats i speeden. Bara tre sekunder bakom vinnaren gav mig vinsten totalt i både MSV B och guldet på Distriktsmästerskapet för seniorer. 

Min favorit är ju alltid speeden, äntligen slappnar både jag och häst av och kan göra det vi är riktigt bra på. Utan några bedömande ögon från domaren. Extra kul är det att Zaphira känner så tydligt när det är dags, jag behöver knappt styra i slalom, hon hittar pinnarna själv. Tänk agilityhund på 175 cm och 650 kg. 

Målet i höst har ju varit svår klass, dock känner jag mig inte helt där ännu. Att rida på en hand är allt annat än enkelt. Ett kürprogram ska vi dock ändå få ihop eftersom nästa tävling är det dags för debut i MSV A. Vet någon ett idiotsäkert program för att sätta ihop musiken, får man gärna höra av sig! 

Vi ska även lägga in en extra växel i dressyrarbetet överlag. Zaphira gör tekniken och speeden så fint, där är jag inte särskilt bekymrad över att gå upp en nivå men vi har inte riktigt hittat det där perfekta flytet i dressyren. Det är ju där vi alltid behöver öva extra och i ärlighetens namn rider jag ju heller lite teknikhinder en regnig torsdagskväll när motivationen tryter än tar fram dressyrstaket.

Men det ska det bli ändring på nu. I vinter är ytterligare ett projekt att bygga en långsida med dressyrstaket till ridbanan och fixa bokstäver så det blir lite enklare att öva programmen. 

De sista veckorna har varit väldigt intensiva med väldigt mycket träningar samt att man ska hinna med sin egen träning och både DM och RM inom loppet av två veckor. Nu ser jag fram emot några lugnare veckor innan nästa kurs drar igång!

Vi ska se om vi kan få till en liten träningstävling i Mörrum där fokus kommer att finnas på de ekipage som rider debutant, LD och LC. Jag spånar också på hur det skulle se ut med att få igång en juniorgrupp i WE. I år igen blev det bara en junior som kom till start och det är så synd. WE är ju en så bra grund att stå på.

Jag förstår inte riktigt varför det inte lockar till sig fler ungdomar. Vad tänker ni därute om vad som kan göras för att få in fler barn och unga? 

Vill ni följa mig och hästarna närmare finns vi på Instagram under @WE_med _LisaGustavsson och vill man se vad vi gör på gården med alla möjliga djur, odling och projekt så finns Instagramkontot @Skrubbeboda_Gard /Lisa