Bruksprovsbloggaren: Stallets kung presenteras

Då har vi kommit fram till den sista av mina tre hingstar som ska presenteras ”kungen i stallet” och min personliga favorit, Mr Vain GJ! Alltså, denna häst! Han är inte helt lätt att enbart presentera i en bruksprovsblogg. Det känns mer som att det hade krävts en trilogi på tre tjocka böcker för att kunna beskriva honom korrekt. (Lägger redan nu in en liten varning. Det finns en risk att detta blir ett väldigt långt inlägg.)

Många svårklasshästar ur stostammen
Men jag börjar på samma sätt som med de andra. Hans härstamning är Diarado-Lavirco-Ampere-Utrillo-Drabant-Effendi, stofamilj 40. Stostammen känner jag till mycket väl och den brukar allmänt kallas för ”Sixten Pohl-stammen” eller ”Blomstammen”. Framförallt stona i denna linje brukar få namn ifrån växtriket. Ur stammen har det kommit mängder av svårklasshästar,  både i hoppning och dressyr. Det är nog en av få stofamiljer i Sverige som lämnat så många multitalanger. Bevis på detta är inte minst Ulla Håkanssons Ajax (Ajax tävlades både i svår hoppning och svår dressyr). 

Mr Vain GJ.

Jag träffade Mr Vains mormor redan under min tid på Starby, ett stort pampigt ”eldigt” kolsvart sto vid namn Amaryllis e Ampere. Hon var kanske inte den vackraste men rörde sig helt fantastiskt, stora rörelser med ett enormt tryck i gången. Temperamentsmässigt var hon het, framåt, med ett mod i hoppningen som skulle få vilken stridspilot som helst att framstå som en fegis. Hon var syster till Rainman e Bellini som tävlade framgångsrikt i de högsta klasserna i dressyr, innan han exporterades till USA. Amaryllis fick ganska många avkommor, bl a Mr Vains mamma La Ghazzi Rose e Lavirco, som fick smeknamnet Rosa. Rosa var inte fullt lika eldig som sin mamma, dessutom hade Lavirco hjälpt till att lätta upp typen. Hon var en väldigt bildskön häst, med ett vackert huvud och snygga linjer.

Även hon hade väldigt fina gångarter men visade tidigt att hoppning var hennes stora passion här i livet. Min kära bror Enock red en del vid den här tiden, fast enbart som ”hobbyryttare”, med störst tyngd mot hoppning. Han kom och hälsade på mig emellanåt och vid några av dessa tillfällena fick han möjligheten att rida på Rosa. Det visade sig vara en utmärkt kombo. Han fastnade snabbt för henne, jag tror att det var mycket för hennes lite udda personlighet. Hon var aldrig dum eller elak, men visste vad hon ville här livet och kunde ha bestämda åsikter. Hon var väldigt självsäker. Enock är ju inte heller alltid världens enklaste person så de hade någon konstig förståelse för varandra.

Kunde se ut som sju svåra år
Enock började att tävla Rosa och de fick utbilda sig tillsammans. På marken kunde det ibland se ut som ”sju svåra år” när han red runt (väldigt okontrollerat och vimsigt) men när det kom till hoppningen var Rosa en riktig ”fighter”. Enock hade väl inte den bästa avståndsbedömningen, men det gjorde inte speciellt mycket. Rosa var mer av inställningen ”håll i dig så sköter jag resten själv”.

De tävlade framgångsrikt upp t o m 140-klasser och tävlade en del utomlands. När Rosa var tolv fick hon tyvärr en ganska allvarlig senskada och fick flytta in i avelsboxen i stället. Jag kan tillägga att efter deras avslutade tävlingskarriär har Enock aldrig hoppat på den nivån igen. Han insåg att det var nog mer hon som besatt modet än han själv. Enock var själv inte direkt intresserad av avel så jag fick lov att köpa henne (då stannade hon ju i alla fall inom familjen), vilket jag mer än gärna gjorde. Med den vackra exteriören och gedigna stammen tyckte jag att hon var ett utmärkt sto att sätta in i aveln.

Hingstvalet
Då kom vi till den här frågan om hingstval igen. Som jag skrev i tidigare inlägg går jag väldigt mycket på känsla. Skillnaden i detta fallet jämfört med mina andra beslut var att nu skulle jag för första gången ge mig in i hoppaveln. Mitt beslut landade på hingsten Diarado. Nu hade jag kunnat skriva en lång utläggning om hur jag efter mycket grubblande och efterforskningar på blodslinjer m m kom fram till detta beslut. Men det hade inte varit med sanningen helt överensstämmande. Det blev snarare ett beslut taget helt och hållet på känsla.

Jag såg Diarado och gillade honom direkt. Väldigt snygg modell, säljande stam och rörde sig mycket trevligt. Att han dessutom var svart gjorde ju inte saken sämre.

Rosa tog sig direkt och nu var det bara att vänta. Den 28 april våren 2013 var det dags för Mr Vain att se dagens ljus och mitt första intryck av honom var att han var en av de absolut sötaste nyfödda föl som jag någonsin sett! Då kanske ni tänker ”är inte alla nyfödda föl söta?”. Men det kan jag informera er om att det är de vanligtvis inte. (Lite som med spädbarn, de brukar inte heller vara så söta förrän det gått några månader). Men Mr Vain var verkligen urgullig när han stod där, med sin sneda bläs, och såg väldigt näpen ut.

Förälskad i fölungen
Veckorna gick och ju mer jag såg honom desto mer förälskad blev jag i denna lilla fölunge. Det året fick jag hela 13 föl, men vissa skiljer sig ju helt klart ifrån mängden. Mr Vain skiljde sig på så sätt att han var otroligt social redan ifrån början (väldigt tam) trots att vi inte hanterade honom mer än de andra fölen. När han började utvecklas lite mer och jag såg honom trava första gången blev jag väldigt tagen och min första tanke var ”var kom den enorma traven ifrån? Detta ska ju vara ett hoppföl?”

Ja, det var inte annat än att jag funderade lite på om det hade kunnat bli någon förväxling med seminen och att han egentligen var efter någon av Schockemöhles fina gångartshingstar. Denna misstanke försvann relativt snabbt när jag upptäckte att detta föl hoppar allt som kommer i hans väg! Han hade en otrolig utstrålning och älskade att visa upp sig. Med sin självsäkra attityd blev namnvalet relativt enkelt: Mr Vain (Herr Fåfäng). Jag döper mina föl efter låttitlar och låten Mr Vain har jag tillbringat många timmar på dansgolvet till i mellan- och högstadiet.

Kris med kolik
Allt rullade på fint tills han var drygt två månader och vi kommer ner i stallet en kväll och upptäcker att han har kolik! Paniken sprider sig. In med sto och föl i transporten och med tung fot på gaspedalen ger vi oss av mot Hallands djursjukhus i Slöinge.

I bilen på vägen dit diskuterar jag och min äkta hälft hur vi ska gå till väga om det blir tal om buköppning. Då jag vid detta tillfället inte hade mina föl försäkrade (resonerade som så att eftersom jag har så många föl är det bättre att agera försäkringsbolag åt mig själv). Vi kom i alla fall relativt snabbt fram till beslutet att blir det buköppning får vi hellre ta bort honom. Det är inte ekonomiskt försvarbart att lägga så mycket pengar på en fölunge (dessutom hade jag lagt ganska mycket pengar på nya betäckningar det året, med resultat att min ekonomi  inte var den starkaste).

Väl framme i Slöinge konstaterade veterinären snabbt att enda chansen och rädda honom var buköppning. Han frågade hur vi ville göra och jag hör bara min egen röst säga, utan att tänka efter: givetvis gör vi det!! Fick en lite bedrövad blick ifrån min äkta hälft, som såg ut som att ”hur fan tänker du nu?”.
Dagen efter blir vi uppringda av veterinären som informerade om att operationen hade gått väldigt bra. De hade inte behövt öppna tarmen utan kunde massera bort förstoppningen. Anledningen var spolmask, som hade satt sig som en knytnäve i tarmen. Detta har resulterat i att jag numera alltid avmaskar mina föl redan vid fyra fem veckors ålder istället för åtta veckor.  Mr Vain återhämtade sig snabbt.

Hoppade ut genom fönstret
Sedan följde en period av bete och lösdrift. På våren när unghästarna är två brukar jag alltid ta hem dem för att kunna röntga dem (har de någonting är det lämpligt att plocka bort det då så de kan vila över sommaren och vara redo till höstens inridning). Jag gjorde även så med Mr Vain. Men när vi hade tagit hem honom och ställt honom på box fick han med sitt enorma självförtroende helt plötsligt den briljanta idén att se om det gick att hoppa ut genom fönstret i boxen.

Hade vid detta tillfället en praktikant som kom springande in till mig i ridhuset och sa ”en av unghingstarna har hoppat ut genom fönstret!”. Eftersom jag vet att våra fönster är väldigt säkra, med V-format galler i, tänkte jag först att han har säkert bara rymt och hon tror att det är genom fönstret. Jag går därför ut ganska lugnt med kaffekoppen i ena handen och mobilen i den andra, beredd på att vi skulle få fånga in en löshäst på gården. Men döm av min förvåning när jag kommer runt knuten och ser Mr Vain hänga ut halvvägs genom fönstret!

Han tittar lugnt på mig och ser ut som ”fasen, det gick inte”. Jag tänkte att jag måste hinna ta en bild, för detta var något av det märkligaste jag hade sett. Nästa tanke blev ”hur sjutton ska vi få loss honom?”. Men det gick relativt enkelt. Han är ju lugnet själv och lät sig puttas ut framåt. När han väl var ute ruskade han på sig, helt oskadd, och gick glatt in i stallet igen.

Lyrisk första uppsittningen
På hösten som 2-åring var det dags för inridning och löshoppning. Inridningen gick väldigt enkelt och smidigt. Första gången jag själv satt på honom var jag lyrisk! Han gav en fantastisk ridkänsla, med den rätta kombinationen av bra framåtbjudning men ändå väldigt cool och avspänd. Jag hade bestämt mig för att denna hingst ville jag verkligen kunna betäcka med. Därför åkte vi på rådgivande bedömning och visade upp honom och han fick en bruksprovsbiljett (tycker det är lite konstigt att inte fler väljer att visa sina hingstar på rådgivande).

Nu var det matchning mot bruksproven som gällde och jag tänkte flera gånger innan att klarar han sig inte så har jag i alla fall en väldigt fin framtida Grand Prix-häst. Men väl på bruksprovet skötte han sig med bravur och gled igenom det med sitt vanliga enorma självförtroende. Han blev en av fyra godkända 3-årshingstar förra året och godkändes som hopphingst. Fast han fick väldigt fina gångartspoäng också.
Nu var det bara att åka hem, ladda batterierna och förbereda sig på starten för betäckningssäsongen. Man är ju alltid lite tveksam i början till om hingstarna kommer få några ston eller inte, men jag brydde mig inte så mycket om det. För min del var det viktigaste att jag nu hade fått möjligheten att använda honom själv, till mina egna ston.

Jag tycker ju att han är en helt fantastik individ, utan några direkta svagheter. Speciellt hans fantastiska attityd och arbetsvilja. Men stoägarna var inte sena att fatta tycke för honom och se hans förtjänster (man måste nog vara blind för att  missa dem). Det resulterade i att han fick hela 141 ston förra året och var en av de mest populära hingstarna. Nu väntar vi med spänning på att hans första avkommor ska börja dyka upp här om cirka en månad.

Inget dubbelarbete för ”kungen”
Jag lät honom vila över hela betäckningssäsongen. Jag tyckte att det hade blivit lite väl tufft för honom att dubbelarbeta. Han var ju trots allt bara tre år. I höstas började vi så smått att sätta i gång honom igen. Eftersom jag kommer att visa honom som hopphingst fick han åka till Viktoria Almgren för att bli inhoppad.

Planen är även att hon ska visa honom i den uppsuttna hoppningen på bruksprovet. Otroligt kul att äntligen få se honom hoppa under ryttare – och han gör det lika självsäkert som med allt annat. Jag har blivit tvungen att inse att hoppningen är verkligen hans grej, så den kommer vi att satsa på i första hand i framtiden (men det blir nog några dressyrstarter med).

Nej, nu måste jag sluta, annars kan jag hålla på hela dagen. Stor eloge till alla er som har orkat läsa ända till slutet. Jag lovar att från och med nu kommer det bli lite mer korta uppdateringar om hingstarna. Men jag tyckte det var bra att ni fick lite bakgrundshistorik om alla tre först. 🙂