Bygg upp hästens flås

Trots att hästens kropp är byggd för många timmars rörelse per dygn, har vi gått mot en mer koncentrerad användning, där hästarna är passiva en stor del av dygnet. Avelsframsteg har gett en känslig, lättlärd varmblodshäst som inte behöver så många träningstimmar för sin utbildning. God tillgång till ridhus och ridbanor samt att hästarna transporteras till sin träning, gör att hästen inte bygger upp något flås.

Bristande kondition kan ligga bakom ett förargligt nedslag på sista hindret eller innebära skillnaden mellan medioker och bra insats i dressyr. Hos en häst med bra kondition slår inte mjölksyran till lika snabbt och hästen orkar helt enkelt med sina arbetsuppgifter bättre.

Många ryggproblem och kotledsinflammationer kan härledas till att hästar arbetar för lite och/eller fel och har för dåligt uppbyggd muskulatur. Detta har flera gånger bevisats genom att utdömda hästar som har köpts in av försäkringsbolagen och fått annorlunda träning, har blivit fria från sina tidigare besvär
Ryttaren måste därför lägga in konditionsträning i planeringen redan från början.

Tänk fälttävlan!
För den nyligen inridna hästen bör träningen vara så allsidig som möjligt, det är inte förrän efter fem års ålder som mer grenspecialiserad träning vidtar. Fram tills dess bör alla hästar tränas som om de skulle starta i fälttävlan, för att få en bra grundkondition. Det innebär dressyr (uppsutten och via tömkörning), teknikträning i hoppning, träning av lung- och hjärtkapacitet genom galopparbete och hoppning av naturliga småhinder som stockar, diken och stengärden. På detta sätt läggs en bred grund som ger de bästa förutsättningarna för en hållbar häst.

De ryttare som inte själva är tillräckligt allsidiga i sin ridning, bör för hästens skull skaffa en medryttare eller låna ut gångartshästen till en duktig fälttävlansryttare för grundträning. Sedan kan den komma tillbaka  för en karriär på dressyrbanan.

Återhämtning av muskler
Om samma muskelgrupper ansträngs dag efter dag, fast de är trötta, uppstår mer slitage än träningseffekt. Muskler behöver nämligen 48 timmar för att återhämta sig helt. Den mest effektiva träningen uppnås vid varierad träning, där olika muskelgrupper får arbeta varannan dag. I praktiken blir det dressyrträning ena dagen och galoppträning nästa.  

Detta är ett axplock av hur träningen kan blandas under två veckor:
Dag 1    dressyr
Dag 2    klättring i backe            
Dag 3    tömkörning
Dag 4    hoppning
Dag 5    vila (lös i hage)
Dag 6      galoppträning (lågt tempo i intervall. Lätt sits, öka sträckan efter hand. Växla med skritt)
Dag 7    aktiv skritt på lång tygel en timme
Dag 8    dressyr
Dag 9    markarbete över cavaletti
Dag 10    utridning i omväxlande terräng (kan ibland bestå av trav under lättridning på rakt spår)
Dag 11    vila ( lös i hage)
Dag 12    löshoppning
Dag 13    dressyr
Dag 14    galoppträning

Vid alla ridpass ingår att hästen värms upp och trappas ner. Totalt kommer den då att röra sig närmare en timme. Vid tömkörning och löshoppning blir det ungefär halva tiden. Tänk på att värma upp med en stunds longering inför löshoppningen och led hästen i skritt efteråt.
Utöver denna träning bör hästen vistas i hage dagligen, tillräckligt stor för att uppmuntra till rörelse.

Underlag
Underlaget har stor betydelse för hållbarheten. Leder, senor och ligament anpassar sig till det underlag hästen arbetas på. Därför bör detta vara omväxlande, så att hästen inte ensidigt arbetas på samma sorts underlag. Det bör särskilt varnas för att enbart rida unghästar på ridbana/ridhus med djupt, undanglidande underlag. Det kan ge inflammation i karpalleden, med lång konvalescens som följd.

Galopp bör ske på sandstrand, fast skogsväg eller anlagd galoppbana. Trav på asfalt kan stärka senorna om det görs på rätt sätt: under korta sträckor när hästen är väl uppvärmd och rör sig i balans. Öka sträckan efterhand.
Rullband i vatten eller simträning är utmärkta exempel på effektiv konditionsträning utan ryttare. De erbjuds vid flera träningsanläggningar.

Exteriöra avvikelser
Ingen häst är perfekt byggd utan har någon avvikelse från idealexteriören. Några avvikelser som måste tas med i beräkningen vid träning är:
– veka kotor
– onormalt vinklade hasar (kohasighet, hjulbenthet)
– halsens ansättning till huvudet

Rid till träningen!
Hästen ska värmas upp före det egentliga träningspasset och varvas ner i skritt efteråt. Beroende på hur ridvägarna till och från ridhus/ridbana ser ut, kanske det är realistiskt att rida dit och hem? Sondera terrängen – rent bokstavligt – och kontrollera om det finns vettiga ridvägar till och från träningen. Det kanske är fullt möjligt att låta transporten stå och istället rida till sitt träningspass eller förlägga träningen till en annan plats som är lättare att nå via hästryggen.

Kör till klätterbackar
Att klättra är så bra träning att man bör köra till lämpliga klätterbackar om man inte har några hemma. Det borde vara lika självklart att transportera hästen till sådana träningsmöjligheter som till ridhus!

Konditionstrappan
Konditionsträning av häst kan skissas upp som en trappa. Första steget är det som tar längst tid: att under lågintensiv träning bygga upp en grundkondition.
Det tar 6-12 månader att bygga upp denna grund, beroende på hästens bakgrund och status. Den längre tiden motsvarar en nyligen inriden unghäst.

Därefter vidtar styrketräning då hästen görs stark och uthållig i just de muskelgrupper som hästsportgrenen kräver. Först när dessa grundpelare lagts börjar träning i snabbt tempo.

Kolla framstegen
Genom att ha koll på hästens puls kan man både följa hur konditionen förbättras och upptäcka förändringar i hälsotillståndet. Det är ett bra instrument för att kontrollera hur väl hästen tål träning.
Det viktigaste pulsvärdet är återhämtningspulsen, som tas 10-12 minuter efter ansträngning. I regel blir det lagom att kontrollera denna när man har skrittat av hästen.

När hästen klarar sitt träningspass med en stadig återhämtningspuls på 60-80 slag/minut har den en god grundplatå. För hobbyridning och dressyr i lätta klasser är denna konditionsnivå i regel tillräcklig.
Om återhämtningspulsen ligger på över 100 slag/min har hästen ansträngts för mycket.
Omotiverat förhöjd puls kan tyda på begynnande infektion eller hälta.

Här tar man pulsen
Pulsen kan mätas på båda sidorna av bröstkorgen, vid tinningartären mellan öga och öra, på bakre delen av kotan samt under ganascherna.
Passa på att hitta dessa ställen när hästen är andfådd och flåsig, då pumpar hjärtat rejält och tydligt.
Använd ett stetoskop vid bröstkorgens vänstra sida – låt det glida in i en bit ”armhålan”, där hörs hjärtslagen tydligast eller lägg handens baksida mot punkten.

Vid pulskontroll på bakre delen av kotan känner man med pek- och långfinger mot den kraftiga blodådran där. Släpp sakta efter, så känns pulsslagen.
När man säkert har hittat pulsrytmen räknas slagen under en minut.

Arbetspulsen
Intensiteten i arbetet mäts via arbetspulsen. Den kan enklast mätas genom en pulsmätare, men kan även kontrolleras direkt efter ansträngningen om ryttaren snabbt sitter av och tar pulsen. Den sjunker snabbt, men är man van att hitta pulsen har den förmodligen bara sjunkit med ca 25%. Om 120 slag/min uppmäts har hästen alltså arbetat med cirka 150 slag/min.

Några exempel på (genomsnittliga) arbetspulsvärden:
Långsam trav i 250 m/min    80–130 slag/min
Snabbare trav,  300 m/min    100–150 slag/min    
Kort galopp, 350 m/min    120–160 slag/min
Galopp, 500 m /min        150–200 slag/min
Varje enskild hästs kondition avgör hur länge den kan arbeta i detta tempo.

Läs också första delen i serien, om fölet och den unga hästen

Text: Veterinär Charlie Lindberg och Ingrid Andersson