Cacharel läkte i labyrinten

Hon förstod att något var fel, men visste inte vad som hade hänt. Nina Skäres älskade 5-åring Cacharel var plötsligt halt. Alla försökte trösta Nina, och sade att det säkert inte var så farligt. Att det ”bara var att spruta”. Men röntgen visade något annat. Cacharel hade brutit hovbenet på ena fram.

Nina minns beskedet som om det var igår.
– Jag tänkte ”jävlar”. Hur ska vi klara detta? ”Ella” har ett speciellt humör, kan bli upprörd av en sådan enkel sak som regn. Hon kan bli förbannad på vädret! Hur skulle hon klara att stå på box så länge som krävdes?

En häst med stor integritet

Nina hade unghäståren i färskt minne. Hon köpte Ella när stoet var tio månader, och det var en temperamentsfull dam som kom till gården utanför Arvika. Ändå talar hon om arab-frieser-korsningen med överslätande ord som ”stor integritet” och ”vild själ”. Att det bara handlade om att försöka förstå stoet och ge henne utrymme och tid.
– Ella är den enda häst som har kastat av mig utan att jag har suttit på ryggen. Ibland såg jag så misshandlad ut att jag inte vågade gå till badhuset.

Men ge upp? Det fanns inte på Ninas karta. För henne är ett hästköp förknippat med ansvar och omsorg.
– Ella kan inte rå för att jag köpte henne. Visst, hon kräver mycket, och ibland har vi stått utan både hovslagare och veterinär på grund av hennes temperament. Men jag visste att det skulle bli bättre med åren, att hon skulle växa till sig.

Kanske ett sätt att visa tacksamhet

I dag är Ella 15 år och är en ängel i Ninas lilla ridskola på gården, där hon tar emot barn med särskilda behov. Kanske är det Ellas sätt att visa tacksamhet? Den där vårvintern för tio år sedan, när hon stod med gipsad hov inne i boxen, var det som att något hände. Som att hon accepterade allvaret.
– Hon skulle ha gips och boxvila i en till två veckor, och jag var som sagt jätteorolig för hur hon skulle klara det. Men det var som att hon gick in i ett annat tillstånd. Hon var helt lugn den första tiden.

Men efter ett par dagar vaknade den gamla Ella till liv och boxen blev mer och mer av en lekstuga. Nina insåg att hon måste hitta på en lösning.
– Eftersom frakturen var i en framhov är det inte bra om hon står och slår i boxdörren. Det måste vara ett bättre alternativ att hon rör sig lite grand och är lugn, även om det kanske tar längre tid att läka. Så tänkte jag.

Lösningen blev en specialdesignad rasthage med små labyrinter, så att Ella kunde röra sig men inte springa. Flera små hagar sammankopplade med gångar. Det fungerade bra, tills Ella kom på en lösning på Ninas lösning.
– Hon lärde sig till och med att göra galoppombyten i gångarna, haha. Men jag tänkte att hon får också ta sitt ansvar.

Folk har inte tid att vänta

Nina har funderat mycket på rehabilitering och läkning, och vad som egentligen är bäst. Själv är hon av åsikten att rörelse aldrig kan vara fel, att det är bättre för blodcirkulationen och läkningen.
– Men det kanske kan ta lite längre tid än ren boxvila. Problemet i dag är att folk inte har tid och lust att vänta. De vill kunna rida igen så snabbt som möjligt.

Att släppa ut Ella tidigare än rekommenderat var också en fråga om säkerhet. En rastlös häst i stallet kan bli farlig.

Hon lärde sig till och med att göra galoppombyten i gångarna. Men jag tänkte att hon får också ta sitt ansvar.

Specialkonstruktionen med labyrinthagen verkade dock fungera. Ella röntgades ett par gånger och allt gick enligt prognos. Hon skoddes med ringsko och framåt höstkanten kunde hon släppas i en ”normal” liten rasthage. Efter cirka tio månader visade röntgenplåtarna grönt. Nina Skäre kunde börja rida igen. Men hon valde att ta det lugnt.
– Jag vågade inte riktigt lita på att allt var okej, jag var rädd för att frakturen skulle gå upp. Det var dessutom mitt i vintern, och det fanns ingen anledning att stressa, så jag tog det lugnt. Vi promenerade mest och sedan satt jag upp igen på våren, ett år efter att skadan upptäcktes.

Inte ett enda bakslag

Uppträningen följde samma tempo som rehabiliteringen. Under året med begränsad rörelse hade Ella blivit stel och ojämn, med mentala låsningar.
– Det tog nog ett år att komma tillbaka i samma form som före frakturen. Hon fick behandling av equiterapeut och massör. Det tog sin tid, och ibland protesterade hon, men vi har inte haft ett enda bakslag. Nu är det tio år sedan hon skadade sig.

Nina beskriver sig och Ella som ett ”ambitiöst träningsekipage” med fokus på akademisk ridning. Hoppning har inte tilltalat någon av dem, utom som en del i uppträningen. Nina skrattar när disciplinen med bommar kommer på tal:
– Hoppning har aldrig varit aktuellt för oss. Vi använde lite bommar under rehabiliteringen, med det gick inget vidare.

”Förvalta den häst du har”

Nina bodde länge i Stockholm, men när familjen började leta gård insåg de att budgeten låg mer i linje med hennes hemtrakter i Arvika. Hon har fyra hästar, varav tre är verksamma i den lilla ridskolan. Hon hämtar mycket inspiration från Peder Fredricson, vars filosofi går att applicera på allt som har med häst att göra.
– Han är min fixstjärna, trots att jag inte ens hoppar. Men den resa som han har gjort med Allan (All In, reds anm) är imponerade och visar att han har förstått sin häst. Det han säger kan du göra även på hobbynivå – förvalta den häst du har, på det plan där ni befinner er. Ta ansvar och se till att hästen får ett bra liv. Hästarna är inte skyldiga oss någonting, de har inga plikter gentemot oss.
– Det handlar om mentaliteten, oavsett nivå. Peder har den rätta inställningen.

Fakta

Nina Skäre

• Bor: Arvika.
• Familj: Maken Tomas samt två barn, 10 och 18 år.
• Gör: Socionom, kurator, egenföretagare.
• Hästar: Fyra stycken.
• Äter helst: Egenodlat.
• Bästa pryl i stallet: Röda prislappar!
• Förebild: Lätt fråga – Peder Fredricson.

Ninas lärdomar

1. Lita på relationen.
   En viktig del i rehabiliteringen är att tänka på hur hästen vill ha det. Lyssna på hästens signaler och var lojal mot den. Lita på din magkänsla, den vinner ofta i längden.
2. Orka vänta.
   Det är mitt ansvar att vänta ut skadan – det finns inget alternativ. Det är jag som har köpt hästen, och jag har ett ansvar. Hästen är ingen slit- och slängpryl. Nu blev det denna resa, och det kan bli bra det med.
3. Det är värt väntan.
   Det är helt klart värt att vänta ut rehabiliteringen. Banden till hästen blir starkare och du blir mer ödmjuk. Jag har en fantastiskt häst och skulle aldrig byta henne även om jag blev erbjuden en VM-häst.

Hovslagaren!

Nina Skäre kan inte nog understryka hovslagarens betydelse för rehabiliteringen.
”Jag har världens bästa hovslagare, det är A och O oavsett vilken nivå man rider på. Min hovslagare har tröstat och stöttat mig under hela resan.”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 13/2023.