Cardento stack ut på många sätt

Det finns egentligen bara en hingst som haft en liknande karriär och betytt lika mycket för sin stambok som Cardento har betytt för SWB – och det är Cornet Obolensky. Han betydde för tyska Westfalen vad Cardento betytt för svensk avel: internationell efterfrågan, sportframgångar och fina placeringar i rankningslistorna. Det säger Wiebe van de Lagewegs, äldst av tre söner till VDL-stuteriets grundare Wiepke, dåvarande ägare till Cardento.

Under sin tävlingskarriär gjorde Cardento fyra mästerskapsstarter. Resultatet är inskrivet i historieböckerna – tre lagmedaljer på EM och OS.

Fakta

”Han passade bra”

Wiebe van de Lageweg syn på varför Cardentos gjorde ett stort avtryck.
– Han passade väldigt bra på svenska ston redan från starten, han gav dem det där lilla extra som krävs för att producera sporthästar. I princip fick svensk avel en extra injektion för att producera hopphästar i exakt rätt tid. Och tack vare Peter Eriksson utvecklades Cardento till en världshingst.
– Vi har använt honom själva under flera år och fortsätter att avla på hans söner och döttrar. En del i framgången ligger i att Cardento var före sin tid och samtidigt ganska tidlös, fortfarande aktuell, precis som Nimmerdor kunde användas länge länge.
– Cardentos lätta typ och fulblodsinslag i stammen i kombination med hans stora kapacitet  gjorde honom extremt användbar, säger Wiebe van de Lageweg.

Wiebe van de Lageweg om…

…sonen Carrera
– Carrera lämnar till sina avkommor viljan att hoppa och vill göra sin ryttare till lags, avkommorna är mycket atletiska, lätta att hantera och jobba med. Det är alerta och försiktiga hästar men en bra mentalitet för tävling.

…sonen Dakar
– Dakar ser lite ut som sin far. Han har en verkligt bra galopp och stort scope. Tyvärr har en skada gjort hans egen tävlingskarriär kort. Avkommorna gör riktigt fina resultat, också väldigt alerta och försiktiga genomgående.

…typen på Cardentos söner
– Cardentos söner har bättre typ än vad han själv hade och lämnar än bättre typ till sina avkommor.

Karriären skulle ha krönts med en avslutning på VM i Aachen 2006 – men så blev det inte. I stället toppas meriterna av OS-silvret i lag i Aten 2004.

Inte så många avkommor som man kan tro

Cardento har i flera år varit far till majoriteten av de SWB-hästar som ligger som grund för WBFSH:s rankning av avelsförbunden. Då är det lätt att förledas att tro att en stor andel av SWB:s stambok är fylld av ättlingar. Med sådan exempellös sportframgång måste det finnas ett stort antal att ösa ur, inte sant?

Men nej, Cardento är far till 2,88 procent av alla SWB-hästar som föddes 1998-2020. Under sina år i Sverige betäckte han långt ifrån så mycket som han hade kunnat – anledningen var att mycket tid lades på hans tävlingskarriär. Med det i bakhuvudet blir avkommornas framgångar i sporten än mer fantastiska.

Låt oss ta det från början. På flera sätt samverkade många krafter, var och en från sitt håll, för att placera hingsten på svensk mark.

Hans Barkevall, mångårig ordförande i AVN (avelsvärderingsnämnden) och legendarisk framsynt domare, minns skiftet i tiden runt 1996-1997.
– Avelsföreningen (dåvarande ASVH, nu SWB, reds anm) ändrade sitt avelsmål till att innehålla skrivningen att hästarna skulle vara internationellt gångbara i sporten. Det ändrade hela vår syn på vilka hingstar som behövdes. Jag och Inge Wilhelmsson var rörande överens om att vi behövde tillskott av internationellt hoppblod, säger Hans Barkevall.

Många uppfödare ifrågasatte vad vi tagit hem.

Ingvar Fredricson

Nederländska VDL Stud var inne i en expansion till flera länder. Ägaren Wiebe van de Lageweg hade arbetat tillsammans med svenskarna Helena Hugoson och Jonas Persson, personlig vän till familjen sedan sent 80-tal och svensk agent för VDL Stud, kring hingsten Everest, som gjorde sin första säsong i Sverige 1992.
– I familjen var vi överens om att försöka få fler hingstar till Sverige och med Cardento i åtanke bad vi Jonas Persson att hjälpa oss hitta en bra hingststation med en duktig ryttare att sam-arbeta med.  Han föreslog Flyinge, för där fanns en av världens bästa ryttare – Peter Eriksson, säger Wiebe van de Lageweg.

Blev eld och lågor

På VDL:s uppdrag började Jonas Persson bearbeta Flyinge för att få dem att ta in VDL-hingstar i sitt program.
– Vid den här tiden hade VDL alltmer börjat gå från ren uppfödning till mer sportinriktning och i deras värld stod Peter Eriksson för allt som var rätt, precis allt.
– Jag visade filmer på Cardento för Hans Barkevall och han var eld och lågor. Barkevall var den som övertygade Flyinge om att detta var en hingst värd att satsa på, säger Jonas Persson.

Flyinge, som då gått från statsägd hingstdepå till Flyinge AB, hade behov av hingstar men tom kassa.

Ingvar Fredricson, chef på Flyinge åren 1983-1998, var på jakt efter fler internationellt gångbara hopphingstar till Flyinges hingstprogram.
– Vi hade inga pengar att handla för utan det fick gå på övertalning. Och jag hade ett ess i rockärmen: Peter Eriksson kunde rida, utbilda och tävla hingstarna som kom till oss, det var hårdvaluta, säger Ingvar Fredricson.

Han hade haft kontakter med Wiepke van de Lageweg om att få låna Nimmerdorsonen Ahorn till Sverige men det gick i stå. I stället kom nu chansen att få en ung och ännu oprövad Capitolson med hopp utöver det vanliga i sig.

Tillsammans med Peter Eriksson, Flyinges Birgitta Bentzer, AVN:s dåvarande ordförande Hans Barkevall och AVN-medlemmen Inge Wilhelmsson åkte Fredricson en stormig kväll i november 1996 ner till Bears i Holland där VDL Stud finns.
– Det regnade på morgonen, vi var tidigt ute och vid den här tiden hade VDL inget ridhus stort nog för uppsutten hoppning. Det var en ganska bänglig hingst vi fick se, gänglig och ännu ganska tanig, dessutom skimmel, vilket då inte var så populärt, säger Ingvar Fredricson.

Det var något speciellt med den unga hingsten

Peter Erikssons provridning och hoppning med den då 4-årige Cardento visade tydligt att det fanns något speciellt i den unge hingsten.
– Jag visste att hans stam var av bästa märke men det vi såg innan han började hoppa kanske inte var så övertygande. Men Peter Erikssons entusiasm övertygade alla.

Det är inte sannolikt att det kommer en ny hingst med lika stort inflytande igen.

Ingvar Fredricson

Cardento kom till Flyinge i januari 1995 och Peter Eriksson utvecklade honom på bästa sätt under åren som följde, inte minst med hjälp av Kyra Kyrklund.
– Han blev godkänd på bruksprovet i februari och sattes sedan i träning under Peter. Många uppfödare ifrågasatte vad vi tagit hem – ”en jävla klädhängare” – han såg inte mycket ut för världen som unghäst, minns Ingvar Fredricson.

Hos Hans Barkevall lever intrycken från den unge Cardento starkt i minnet.
– Både jag och Inge Wilhelmsson tyckte att han passade bra för svenska ston; en bra storlek, ett bra sätt att röra sig för en hopphingst och framför allt mycket god hoppteknik. Vi var så entusiastiska att vi diskuterade att köpa honom själva om det inte skulle gå vägen med Flyinge. Vi var båda så imponerade av en ung hingst som hoppade på det sättet att en sådan individ måste vi bara ta vara på, säger Hans Barkevall.

Cardentos betäckningsstatistik är en ovanlig syn. Hans popularitet höll i sig under många år med höga betäckningstal. Det talas ofta om hans betydelse för SWB och den är utan tvekan unik i sitt slag, men Cardento har fler avkommor i andra förbund än i SWB, han är en världshingst.

Fakta

Jonas Persson, svensk agent för VDL Stud minns det första intrycket.

– Mitt första minne av Cardento är från ett besök på VDL tidigt på året 1995, säger Jonas Persson.

– Jag och Dennis van Tilburg hade precis löshoppat en häst i VDL:s lilla ridhus och hindren stod kvar på 1,30-1,35-höjd.

In kom Cardento, då tre år, väldigt valpig och kantig, nyss ratad av KWPN – och tog hela serien i trav.

– Det var fantastiskt att se. Jag hade hört via mina tyska kompisar att Capitol som fadershingst var jättebra blod, men för mig var hingsten framför mig mest en kantig sak som verkligen kunde hoppa.

Fortsätter leverera sporthästar

Antalet internationellt tävlande avkommor är stort och eftersom han använts under de senaste tio åren tar inte raden av sporthästar slut på många år än.
– Hans avkommor har haft en förmåga att vilja ta sig över  hindren och att hantera sig väl. Cardento har fungerat med väldigt olika ston, även en hel del kreti och pleti-ston, han har levererat med både bra och dåliga ston. Allt med hoppning verka vara ganska enkelt för hans avkommor, säger Peter Eriksson.

Även om betäckningssiffrorna är imponerande kan Jonas Persson än i dag känna att det är lite märkligt att inte ännu fler använde Cardento.
– En del hade kanske inget val, han tävlade så mycket att vissa ston bara fick en omgång sperma och sedan fick stoägaren välja en annan hingst. Vi myntade ett begrepp, halvt på skämt, halvt på allvar, efter några år: ’Breeding is Quite Easy – use Cardento’. Han gav verkligen kvalitet till alla avkommor, nästan oavsett sto. Skämtet blir extra roligt då stallkamraten på Flyinge, Quite Easy, ofta fick ta över ston som inte kunde få sin beställda Cardento-dos.

Här kan du se Cardento i en film från 2003:

Ingvar Fredricson vill ge Peter Eriksson en stor del av äran för Cardentos utveckling
– Hans tro och positivitet kring Cardento gjorde att många hopphästuppfödare tidigt blev intresserade och övertygade, Peters skicklighet och omdöme vägde tungt. Genom sin karriär fick Cardento framför allt ston från uppfödare som var genuint intresserade av hoppsport, som följde Peters alla resultat. De trodde på Flyinges och VDL:s urval och struntade i hur avkommorna blev bedömda sett till typ och gångarter, säger Ingvar Fredricson.

Har färre än 60 godkända söner

De allra flesta världshingstar med tusentals avkommor har långt över 100 söner som visats för premieringsnämnder Europa runt. Cardento har färre än 60, en handfull av dem är SWB-registrerade och tyvärr är flera döda.
– Det finns få söner visade och godkända – de har kanske inte fått ”rätt exteriör” redan vid tre-fyra års ålder.  De är kanske heller inte riktigt färdiga för att visas på bruksprov med rätt ridbarhet vid fyra-fem års ålder – och då blir de inte godkända, funderar Peter Eriksson.
– Hans avkommor kan vara både tidiga i utveckling – göra bra på unghästtest och löshoppning – och sedan vara sena med ridbarheten och behöva tid att stärka sig, säger Peter Eriksson, som har ridit mängder med avkommor.
– Ett mindre fördelaktigt utseende sett till typ och uttryck har emellanåt drabbat de unga hingstaspiranterna, det har tagit tid för dem att växa i sig. Det är fortfarande en parameter på hingstpremiering, för sporthästar spelar det ingen roll. Jag tror att det är en faktor i att antalet godkända söner är så litet, säger Wiebe van de Lageweg.

Han har gett mig mina bästa stunder på banan och min värsta stund.

Peter Eriksson

Det är knappast en överraskning att Cardentos mest inflytelserika söner kommer från VDL-stuteriet, både bland de som verkat i SWB och internationellt. Det är framför allt tre söner som i dag är aktuella i Nederländerna och har avkommor på väg upp i klasserna: Carrera, Dakar och Grand Slam, alla med efternamnet VDL.
– De nedärver  lite olika egenskaper, ger bättre typ än sin far men gemensamt är att de förmedlar samma vilja att jobba och hoppa till avkommorna, säger Wiebe van de Lageweg.
– Grand Slam VDL är på väg upp i klasserna, tävlingsavbrottet på grund av pandemin har gjort att all meritering har halkat efter men vi hoppas mycket på honom. Kintaro VDL som står i Sverige tror jag kan bli en av Cardentos tre bästa söner. Han har massor av scope, riktigt bra ridbarhet parat med fin mentalitet och hoppar bra. Det är trots allt ett av Cardentos varumärken – de är inte alla vackra men de har det som krävs för att bli utmärkta sporthästar, säger Wiebe van de Lageweg.

Ingen hingst idag får så stort genomslag

Frågan är om det någonsin kommer en ny Cardento. Ingvar Fredricson är tydlig i sin uppfattning.
– Nej, Cardento blev en ny vågbrytare för hoppaveln, en andra våg efter hingstar som Cortez, Robin Z och Irco Mena. Det är inte sannolikt att det kommer en ny hingst med lika stort inflytande igen, aveln i dag är så splittrad att ingen hingst får så stort genomslag.

Även Wiebe van de Lageweg tvivlar:
– Det är inte lätt att producera en ny Cardento med en sådan sportkarriär kombinerad med avel längs hela resan. Det är svårt för hingstar att få sådan dominans och genomslag i dag. Vi försöker få fram nya stjärnor men helt ärligt är jag tveksam. Jag håller honom bland topp fem av de legendarer vi haft i stallet, tillsammans med Nimmerdor, Jus de Pomme, Indoctro och Emilion. Cardento har försörjt sig själv och ”ställt middag på bordet” för oss många gånger om, han är evig, säger Wiebe van de Lageweg.
– Han stack ut på så många sätt, inte minst sundheten under hans aktiva tävlingsår, jag kan inte ens minnas att det någonsin kom en veterinärräkning, säger Jonas Persson.
– Sedan är jag inte säker på att Cardento hade blivit samma stjärna i ett annat förbund eller på en annan station. Peter Eriksson lät honom både blomma och blomstra, utbildade och förvaltade honom bättre än någon annan kunde, säger Jonas Persson med övertygelse.

Och helt sant, Cardentos framgångssaga bygger lika mycket på magi på hoppbanan som  avelsresultaten i form av suveräna sporthästar.

Här ses Cardento vid en hingstshow 2011:

”Mitt livs häst”

Hur minns då ryttaren Peter Eriksson Cardento?
– Utan minsta tvekan är Cardento mitt livs häst – mest framgångar, den häst jag haft längst och den som betytt mest för mig. Han har gett mig mina bästa stunder på banan och min värsta stund.

Den helt avgörande provridningen hos VDL den där novembermorgonen 1996 är fortfarande tydlig på näthinnan för Peter Eriksson.
– Det kändes direkt att det var en begåvad häst. Jag hoppade ett hinder på 1,50 med honom, kanske inte direkt något som egentligen är tillrådligt, men han gjorde det hur enkelt som helst. Han hade en oerhörd kapacitet, säger Peter Eriksson.
– Som jag minns det var AVN-representanterna mer tveksamma till just hans rörelsemönster. Jag var väldigt förtjust, minst sagt, men han rörde sig annorlunda. Detta var 1996 och hela begreppet prestationshingstar var nytt.

Det var en tung resa till Holland, att lasta av honom och lämna honom där brände.

Peter Eriksson

När Cardento kom till Sverige och Flyinge i januari 1997 började Peter Eriksson förbereda hingsten. Som 5-åring med ett 100-dagars prov från Tyskland med sig gick han som prestationshingst på bruksprovet det året.
– Det var uppsutten hoppning inför nämnden och samma år godkändes ett antal hingstar till som senare gjorde bra ifrån sig i sporten. Det var bland annat Levantos II, Greve Molke, Cagliostro, Calino, King Marco och Lord Alberth.
– Cardento blev efterfrågad i aveln direkt, trots att han kanske fortfarande som 5-åring såg lite outvecklad ut.

Blev exceptionellt bra i högre klasser

Han gjorde bra resultat i unghästklasser de första två åren men det var först när han blev sju år och hindren högre som det började vara exceptionellt bra.
– När vi började hoppa upp mot 1,40 cm blev både resultat och ridbarhet bättre, han hade det jättelätt från den nivån.

På hösten som 7-åring gick han inomhus-SM och blev sexa.
– Han orkade inte helt, det var tidigt. I Falsterbo var han trea i 7-årsklassen som det året hade deltagande både 7- och 8-åringar. Det var bara två 8-åringar som var före honom, säger Peter Eriksson.

Resultaten började bli allt bättre. En anledning var träningen för landslagstränaren Henk Noreen, men framför allt det arbete som Peter Eriksson lagt på att bygga upp hingsten. De jobbade mycket med hans ridbarhet, lade stor vikt vid markarbetet, arbetade med att kunna länga och korta hans galopp.
– Markarbetet, med mycket dressyr, stärkte honom. Han kunde göra piruetter och byten i vartannat och arbetet förbättrade hans gångarter. När jag kunde korta och samla galoppen mer blev resultaten på banan också bättre. Så bra att vi inför OS i Sydney 2000 blev uttagna till laget, berättar Peter Eriksson.
– Jag tyckte då att han som 8-åring var för orutinerad, inte stark nog, och tog det för mig som ryttare svåra beslutet att avstå. I efterhand känns det bra, men när du är inne i det så vill du så mycket, men det var rätt att avstå.
– I stället åkte jag till Gera i Tyskland, där vann vi Grand Prix-klassen, första och enda gången internationellt.

Som 9-åring debuterade Peter och Cardento i mästerskapssammanhang och red samma år världscupfinal i Göteborg. På EM i Arnhem, Nederländerna blev det ett lagsilver och begynnelsen av en era.
– Arnhem var första försöket med mästerskap. Cardento blev lite trött i kroppen då, han var inte färdigväxt och inte helt färdigtränad. Kombinationen av avelsarbete och de stora klasserna blev lite för bra, han kunde känna det i bakdelen ibland och mot slutet på en tävlingshelg blev det ibland lite sämre resultat. För att stärka upp hans patella i bakknäna så underhudsblistrade vi honom då och då under de första åren.

Skritten var en utmaning

Efter de inledande diskussionerna kring Cardentos gångarter föll det ämnet undan. Peter Eriksson hade ändå en viss utmaning med just skritten.
– Det var svårt att få skritten ren, han ville gärna gå passgång. Du fick passa på det och aktivt arbeta med skritten. Det här är lite av ett aber för många Capitol-hästar, även en del väldigt kända mästerskapshästar som Carthago. När hästar är långbenta och samtidigt korta i kroppen är det svårt att få plats.

Framgången från Arnhem upprepades på VM i Jerez 2002 med ett nytt lagsilver. På EM i Donauschingen 2003 går det sämre för laget men finaldagen vinner Peter Eriksson och Cardento finalklassen individuellt.
– Här kände jag att nu är han stark nog, nu kan det bli allvar av.

VDL ville att Cardento skulle avsluta karriären på topp med OS i Aten 2004. Det blev en silvermedalj i lagtävlingen där – men karriären tog trots det inte slut efter OS.

Här kan du se Peter Eriksson och Cardento in action:

Ville avsluta karriären med VM i Aachen

Efter hemkomst blev det förhandlingar med VDL som tyckte att den då 12-årige Cardento skulle gå in i avelsboxen på heltid. Efter en kompromiss, 2005 skulle vigas åt avel, fick Flyinge och Peter Eriksson behålla Cardento med målet att avsluta karriären på VM i Aachen 2006.

Cardento tillbringade några månader i Nederländerna och Peter Eriksson underhöll träningen och tävlade mer sporadiskt utan mästerskap 2005.
– Vi höll den planen och hade bra resultat i början av 2006, från Göteborg och till förtävlingen i Aachen i maj.

Cardento var placerad i både Hickstead och Falsterbo, som var de sista tävlingarna före VM. I Falsterbo arrangerades det svensk avtackning.
– Vi visste att han skulle åka hem snart, så det var en stor ceremoni, riktigt emotionellt.
– Allt var upplagt för en sista stund i rampljuset på VM, det var både min och VDL:s dröm. På väg hem efter VM skulle vi passera Nederländerna och lasta av Cardento hos VDL.

På VM i Aachen, där de bygger stort, menar Peter Eriksson att ekipaget kunde ha gjort något riktigt bra.
– Sverige hade inte ett lika starkt lag det året som tidigare år, till exempel i Jerez. Men Cardento har aldrig varit så bra som då, han hoppade fantastiskt på träningen inför VM och jag var optimistisk.

Tungt att lämna av Cardento

Henk Noreen tog ut laget och meddelade att Peter Eriksson och Cardento blev reserver, femte ekipage.
– Det var en otrolig besvikelse, jag vet inte än i dag varför det blev så. Jag tyckte vi hade resultat för att ta en lagplats. Det var det tyngsta jag varit med om sportsligt, så jäkla tungt, vi hade tio säsonger tillsammans och detta hade varit vårt mål så länge. Det var nästan lika svårt att komma över som när jag red fel väg i världscupfinalen.
– Det var en tung resa till Holland, att lasta av honom och lämna honom där brände. Han var min partner under ett decennium, säger Peter Eriksson.

Wiebe van de Lageweg minns avslutningen väl. Han är ingen man av starka hårda ord, men även så här många år efteråt hörs besvikelsen i hans röst.
– Jag var inte glad över hur laguttagningen såg ut, jag var inte överens om urvalet som gjorts. Men det var så det blev, säger han.

Sverige gjorde med en tolfte plats för laget en av sina sämsta VM-insatser det året.

Fakta

Cardento 933

Holsteiner, f 1992, 171 cm, e Capitol I u B-Estelle e Lord u Restelle e Sacramento Song xx-Marconi.

Uppfödare: Reimer Witt, Tyskland, som har fött upp över 90 tävlingshästar, den senaste född 2001.

Ägare: VDL Stud, Holland.

Stationerad på Flyinge 1997-2006. Erhöll AB 1997, A 2004 och Elit 2006.

Prispengar: Tjänade själv in över 530 000 kr i prispengar bara i Tyskland.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2021.