Catharina Hansson: ”Att bara jobba hårt räcker inte”

Jag ser ett klipp där man frågar förbundskaptener och topptränare om deras bästa råd. ”Jobba hårt”, svarar en. ”Jobba hårt”, svarar en annan. ”Jobba hårt”, svarar en tredje och så fortsätter det. 

”Var nyfiken, lär av andra, våga prova nytt”, säger Henrik Ankarcrona. 

Och där, tänker jag, kom kanske något av svaret på hur lilla Sverige under flera år kunnat rada upp en historiskt unik guldsvit. Visst är vi alla tacksamma för de fina sponsorer som svensk ridsport har, men det var inte ett oändligt flöde av miljoner som byggde upp det svenska guldundret. Istället finns det något avgörande i det Ankarcrona säger.

För inom vilket annat område i livet handlar det bara om att jobba hårt? Även simmare – som kanske framför allt anses behöva lägga ner ett oändligt antal mil i bassängen – slipar teknik, får mental träning, går exakt avpassade fyspass för att optimera sin kropp, jobbar med fysioterapeuter och prövar alternativa metoder. Pratar taktik, studerar andra simmare, kollar på andra kategorier idrottare för att söka inspiration. 

Självklart gör de flesta ryttare mycket av detta, men att ”jobba hårt” hyllas fortfarande på ett orimligt sätt inom ridsporten, ja, på ett sätt som man inte ser på andra håll, inom andra sporter. 

Att ”jobba hårt” är ju ärligt talat värdelöst om man inte jobbar med rätt saker och på rätt sätt. 

Det är ingen tillfällighet att Sveriges senaste två världsettor inom hoppningen är utpräglat nyfikna och experimenterande. Man kan som svensk ridsportsupporter bli sjukt irriterad på Henrik von Eckermann när han precis inför OS ska prova nya skor till hästen eller kommer dragande med ett nytt, konstigt designat träns till tävlingen där vi har lovat äta upp vår hatt om han inte vinner.  Eller när Peder Fredricson dyker upp med en häst som är barfota när alla andra fortfarande har skor, och gör alla nervösa. 

Ibland blir det OS-guld, ibland kan det bli pannkaka. Men alltid, alltid blir det utveckling. 

Den stora öppenheten, det ständiga prövandet, den obändiga nyfikenheten är – för att citera supercoachen Kjell Enhager – ”skillnaden som gör skillnaden”. Och just den vetgiriga inställningen  är också en garanti för att man inte fastnar i fel och jobbar och jobbar och jobbar sig stenhårt och skoningslöst rakt ner i medelmåttighet.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2025.