Catharina Hansson: ”En avbruten ritt är också en ritt”

Låt oss sno det klassiska Ulf Lundell-citatet ”En inställd spelning är också en spelning” och översätta det till ridsport: 

En avbruten ritt är också en ritt. 

Applåderna för den som lägger ner tyglarna och går ut borde många gånger vara kraftfullare än för många av dem som korsar mållinjen.

I andra sporter kan och bör man hyllas när man går i mål med ansiktet täckt av blod och snor, kräks i målfållan och får bäras ut. Där kan man raljera över fjantiga fotbollsspelare som filmar och piper när det gör illa lilltån. Håna ”quitters” och mesar. Men i vår sport gäller inte det. Här är känslighet och lyhördhet något som bör hyllas och värnas. För det är ju oftast inte vi ryttare som är orsaken när vi avbryter en ritt.

Många ridsportvänner säger nostalgiskt ”Det var bättre förr”. Nej, säger jag. Jag hade nyligen förmånen att få se några filmklipp från Ryttarolympiaden i Stockholm 1956. I hoppningen slutade 17 ryttare på 100 fel eller mer. I fälttävlans terrängprov fick svenska hästen Iller avlivas och det var ett mirakel att övriga hästar överlevde sammanlagt 23 600 meter distansritt, 3 600 meter steeplechase och 33 mer eller mindre dödliga terränghinder över 7 650 meter. 

Att bryta var otänkbart, detta var på liv och död.

Varför utgick Malin Baryard Johnsson med H&M Indiana i LGCT i Mexiko? frågade en läsare. För att hon kan. För att det inte är på liv och död. För att Indie kom lite fel och då skulle inte bara den dagen utan kanske säsongen vara förstörd om hon haft en mindre klok eller mer desperat ryttare som försökt tvinga henne. Hur många hästar når aldrig sin fulla potential för att de pressas när de borde ha fått ta ett steg tillbaka? 

När vi nyligen såg världscupfinalerna ridas var vi nog många som önskat att fler brutit. Inte minst de som kvalat på för låg nivå och nu mötte sitt livs första 1,60-bana i kamikazestil. 

Amerikanska Skylar Wireman, 19 år, gjorde det enda rätta när banorna växte; hoppade av – och blev hjälteförklarad. 

Det får inte vara på liv och död. 

Snart väntar OS och trots alla fina mål för hästvälfärden riskerar vi att få se saker vi inte vill se. Med bara tre ryttare i varje lag blir pressen stor att fullfölja till varje pris. Och med kvalade ryttare från alla världens hörn är en del katastrofritter att vänta. 

Bäst vore att inte åka alls om man inte är redo. Men hur många tackar nej till ett OS-äventyr? Kanske hade man varit redo om dagsformen varit perfekt, om alla stjärnor stått rätt på himlen. Men när man väl inser sina och hästens begränsningar får inte bortkastade förberedelser, laget, äregirighet gå före hästen. 

Tänk om det funnits medaljer i gott omdöme? Låt oss hylla alla brytare.

En avbruten ritt är också en ritt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2024.