Catharina Hansson: Gör en läroplan för ridsporten!

Hur kom det sig att så många, så länge red hästar på ett så våldsamt och oetiskt sätt i skräckdokumentären från Helgstrand Dressage? Osund gruppdynamik? Eller lydde man en auktoritet? 

Det känns obehagligt välbekant när jag läser om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Försöken skulle visa hur långt man kunde gå i att få försökspersoner att utföra handlingar som var emot deras samvete. Försökspersonerna fick i uppgift att ge elchocker till en annan i försöket (de visste inte att denne var en skådespelare) varje gång han svarade fel på en fråga. Man började på 15 volt,  men alla deltagare delade ut stötar upp till 300 volt, 65 procent gick ända upp till 450 volt – en dödande nivå.

Experimentet visar alltså att de flesta skulle kunna döda en annan människa om en auktoritet ber dem att göra det.

Ridlärarens ord var lag

Jag är själv en del av ridsportens auktoritära lydnadsexperiment. Som uppvuxen på ridskola förstod jag snabbt att ridlärarens ord var lag. När han sa ”på med käppen” eller ”ruska om i bettet” – ja, då gjorde man det. 

När min man fick följa med våra barn till ridskolan förbluffades han av elevernas disciplin. Själv tränade han fotbollslag där barnen tumlade runt och brottades och lekte med kottar när han försökte få dem att ta varsin boll och lära sig dribbla.

Disciplinen är en viktig del av säkerhetsarbetet i stall och ridhus, men den gör också eleven bekväm. Precis som i Milgrams experiment kan förmågan att själv tänka och känna hämmas. Då blir det extra viktigt att uppmuntra och utveckla känsla och egen reflektion.

Nuförtiden är det inte så vanligt att ridlärare säger ”på med käppen”. Men på ridskolor och träningar ser man ändå en hel del ful ridning och elever som ger alla hjälper på en gång eller sparkar oupphörligt i hästens sidor. Ridutbildningen kan lätt bli teknisk och bara handla om envägskommunikation. Från lärare till elev, från elev till häst – men aldrig åt andra hållet. 

Men den ridlärare och tränare som ibland kan vara tyst ger eleverna chans utveckla sin egen känsla. Den ridlärare och tränare som ibland ställer frågor ger eleverna chans att utveckla sin förmåga att reflektera, känna och förstå. Vi behöver mer av detta!

Men det räcker inte. Vi måste också städa upp i sporten. Om vi ska kunna visa upp en godtagbar hästvälfärd kan vi inte ha aktiva tränare som uppmanar elever att rida och bestraffa – eller ”motivera”, som man också kallar det – hästar på ett sätt som inte är förenligt med vare sig TR eller allmänhetens uppfattning om hur man får behandla ett djur. Vi kan inte ha ryttare som gång på gång visar upp hård ridning. Vi kan inte ha låsta ridhus och besöksförbud där bara fantasin sätter gränser för vad man tror pågår. Sporten måste visa upp total öppenhet och total tydlighet i ställningstagandet mot våld.

Skapa en ny läroplan

Men framförallt måste vi börja från grunden. Ridsporten borde upprätta en läroplan för ridskolor och tränare. Hur säkerställer vi att de elever vi utbildar får med sig den kunskap man som ryttare behöver om hästens beteende, sinnen och inlärning, om att förstå och tala hästens språk? Hur man renodlar hjälper och lär sig känna vad man får för svar? Vad det egentligen innebär att berömma, bekräfta och belöna hästen?

Hur ser vi till att all ridutbildning strävar mot att skapa empatiska ryttare med förmågan att kommunicera med hästen?

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 21/2023 och är uppdaterad och kompletterad i efterhand.