Catharina Hansson: ”Hur fet är en alltför fet ryttare?”

En Facebook-”vän” skriver ett ursinnigt inlägg om att överviktiga människor inte borde få rida (mest för att de är feta och otränade snarare än för att de är för tunga). Är det den typen av eldsprutande attacker som kommer att skapa en bättre folk- och hästhälsa?

Tillåt mig tvivla. 

Däremot finns det många andra idéer som skulle kunna göra det – låt mig återkomma till det.

Men vilka är då dessa överviktiga människor som inte borde få rida? Handlar det om klinisk fetma eller om en liten muffinsmidja? Ja, det är olika – och ligger i betraktarens öga. Om man ska tro delar av mobben i sociala medier är det helt okej att en man på 90 pannor hoppar mästerskap, medan en vuxen kvinna på 80 kilo helst bör sitta av för gott. Det gäller även en ung flicka på 70 kilo, särskilt om hon har lite runda kinder. 

Kört för världsettan

Jag ser även någon upprörd person som påstår att ingen människa på över 70 kilo borde få rida. Hejdå Peder Fredricson, Daniel Deusser och Henrik von Eckermann. Ni grabbar på 190 centimeter måste nog hugga av ett ben för att klara 70-gränsen. De gånger min smala man, som är 190 lång, går ner under 70 kilo blir han yr i huvudet. 

När en ridskola inför viktgräns på 95 kilo (det har många gjort före dem, ja, sedan många år tillbaka) väcker det starka känslor. En del tycker det är hemskt att inte alla ska få rida, andra tycker att gränsen borde sättas lägre. Vi är nog många som inser att det inte är en mänsklig rättighet att rida och tycker att hästarnas välfärd måste gå först. 

Men …

Vi måste tänka nytt på alla fronter.

Självklart behöver ridskolorna ha en viktgräns om de ska fortsätta att driva sin verksamhet på samma sätt som hittills och även med vuxna ovana ryttare. 

Tänk i nya banor

Fast – tänk om man kunde pröva något nytt? I stället för att fokusera på att lära sig fatta galopp och sitta ner i trav kanske större fokus skulle ligga på att lära sig förstå, känna in och kommunicera med hästen?

Att kommentera unga idrottares vikt är emot Riksidrottsförbundets regler och Ridsportförbundet säger därför att man är emot viktgränser. För alla ridklubbar och ridskolor kan det då bli livsnödvändigt att hitta nya lösningar.

• Mer teori. De ridskolor som har teori i anslutning till ridningen har inte samma problem med att elever inte dyker upp till teoripassen.

• Mer arbete med häst vid hand. Lika viktigt som att kunna rida – nej viktigare!

• … integrerat med kortare ridpass.

• … och mer kontrollerad ridning i skritt. Man lär sig lika mycket av det viktigaste med ridningen i skritt. När jag första gången red för en av Sveriges bästa A-tränare skrittade jag i nästan 45 minuter. Ett av mina mest lärorika ridpass.

Med ett annat sätt att jobba med ridutbildning/hästkunskap skulle inte längre vikten vara samma problem. Det skulle bli färre timmar i sadeln, men troligen med mycket högre kvalitet.

Medan ryttarna blir allt tyngre (i dag har 51 procent av befolkningen övervikt eller fetma) blir hästarna allt känsligare. De stabila svenska varmblod som avlats fram för att kånka runt på storvuxna rekryter som lärde sig rida finns inte längre. Den vetskapen, tillsammans med ny kunskap, ny forskning och en livlig hästvälfärdsdebatt gör att vi måste tänka nytt på alla fronter. Både ridskolorna och alla vi andra. 

Vad görs i dag?

Vad görs i dag på Sveriges ridskolor? Tipsa gärna om de som hittar annorlunda lösningar! Mejla tips@tidningenridsport.se

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2024.