Catharina Hansson: Inte vi syltryggar som skadar sporten

Bland svenska sportjournalister inom andra idrotter har det i flera år snackats om att man är ”syltryggar”, som inte ifrågasätter mästerskap i diktaturer, stater som för övrigt också äger hela lag i de högsta ligorna som man glatt bevakar utan att ifrågasätta. Syltryggar som inte kritiserar sportwashing och skumma spelaraffärer.

Jag får ibland kritik för att vi på Ridsport skriver om negativa saker som rör ridsporten. Eller för de mest självklara saker, som att publicera en bild på en ambulans när en av våra toppryttare ska köras till sjukhus efter ett fall. ”Kränkande!” ropar då våra mest sportkramande läsare. ”Ni skadar sporten.”

Men jag tycker nog att vi oftast är lika mycket syltryggar som fotbolls- och hockeyjournalisterna. När vi måste skriva om något negativt som händer gör vi självklart det, men om vi får välja så skulle vi leva i den bästa av världar där vi bara får följa, hylla och glorifiera den här sporten som vi älskar så mycket, som vi själva brinner för. 

Men nu lever vi i den här världen där allt inte är perfekt. Och då måste vi räta på våra syltryggar då och då och även lyfta och vädra skiten under mattorna, skapa medvetenhet och debatt kring de avigsidor som finns.

Vi får till exempel gratulera Malin Baryard Johnsson till miljonprispengarna i Saudiarabien, men också fråga hur hon känner kring att tävla i en
kvinnofientlig diktatur. 

Vi får lyfta fram problem med brister i hästvälfärden, dåliga arbetsgivare, kasst ledarskap, fusk, dopning, kränkningar och övergrepp. Inte för att vi gillar det, men för att vi måste, det är vårt jobb.

Jag kan lova er alla i ridsport-Sverige: Om sporten skadas så är det inte av transparens, öppenhet och debatt. Och definitivt inte av oss nördiga syltryggar. 

Om sporten skadas kommer det snarare att vara av tystnadskultur och allmän ängslighet.

Uppdatering 28 november:
Den här texten skrevs innan vi hade sett dokumentären ”Operation X: Hästmiljardärens hemligheter”, där obeskrivligt brutal ridning och hantering av hästar avslöjas med dold kamera hos Helgstrand Dressage.
Så … snacka om att skada sporten. Definitivt skadar detta sporten.
Men vad är det som skadar – avslöjandet eller att detta har pågått?
Jag tror de flesta är överens om att ansvaret inte ligger hos den som avslöjar utan hos den som äger och driver denna verksamhet. Och hos de som på ett eller annat sätt är en del av denna våldscirkus, från alla som varit med och tjänat pengar på den här hanteringen till alla i olika ansvarspositioner och även domare som låter detta pågå och till och med premierar det.
Om dressyrsporten ska hämta sig från det här krävs det en revolution, en rejäl omstörtning där fler än Andreas Helgstrand får ta time out eller lämna över – inte minst finns det ideal, metoder och principer som omedelbart måste utraderas.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2023.

Redaktionen väljer:

7 säkra käpphästar

Säkerhet sitter i detaljerna. Vi på Ridsports redaktion har några sådana detaljer som gör oss knottriga när det slarvas med.

1. Hängande stigbyglar. Lägg upp! Oavsett hur dyr sadel eller vassa stigbyglar du har, ryter Annso.   
2. Grimmor på golvet. Jag struntar i om ni är mina barn, hittar jag det i stallet en tredje gång är ni portade, gormar Catharina. 
3. Hängande käkrem, på grimman, som kan flyga upp och skada hästens öga, får Sandra att se rött. 
4. Stå bakom släpet. Sussi vill inte se någon mosas bakom luckan på transporten.
5. Släppnonchalans vid in- och utsläpp. På med hjälm, handskar och gärna väst, uppmanar Nettan.
6. Balsnören i högivan. Som aluminiumfolie i tunnbrödsrullen, fast farligare, tycker Lina.
7. Slarv med uppfostran, som när hästen går iväg medan man sitter upp, är inte okej, säger Hege.