Catharina Hansson: ”Ryttarnas hårda förlossningsberättelser”

Man brukar säga  att förlossningsberättelser är kvinnornas motsvarighet till männens lumparhistorier. Men jag har aldrig hört någon lumparhistoria som kan mäta sig med de kvinnliga vännernas historier om blod, smärta, bajs och nära-döden-upplevelser.

Dock finns det en kategori av berättelser som väl kommer upp i nivå med – eller över – födslarnas ohyggliga grymhet och plågor. Ryttarhistorierna.  

För en tid sedan frågade vi i våra sociala medier efter ryttare som råkat ut för att få en lårkaka. De mer än 300 svaren var en stormflod av bilder och berättelser med blåslagna kroppar, krossade ben, knäckta näsor, tappade tänder, punkterade lungor och hinkvis med blod. Och en massa lårkakor.

Någon beskrevs av sin läkare som ”köttfärs”. Någon har förlorat en fot. Flera lever ännu efter flera år med ständig smärta. 

En typisk ryttare verkar också direkt efter olyckan stoppa ner sitt brutna ben i ridstöveln och dra åt med tejp, sitta upp, starta två klasser, köra sju hästar hem på lastbilen, lasta av en leverans med hö, slå på en tappsko, mocka tolv boxar. Sedan själv köra till akuten för att få tyst på omgivningens tjat.

Finns det bland ryttare en särskild morbid drift att vältra sig i blodiga benknäckarberättelser eller är det här bara toppen på ett isberg?

Vi vet att ryttare ligger i topp inom idrottens skadestatistik. Inte när det gäller knäskador och skoskav, utan när det gäller dödsolyckor och allvarliga skador. Trots bättre och bättre säkerhetstänk och hjälmar och västar tycks ryttarnas blod fortsätta att flöda.

I förra Ridsport skrev vi om arbetsplatsolyckor inom hästnäringen. En person som omnämndes i artikeln hade inte varit med om några allvarliga skador, menade hon. Hon hade bara blivit sparkad, biten, mosad mot en vägg och fått ett par frakturer.  Ursäkta mig, men … ”inga allvarliga skador”? Vem hade tyckt det om hon jobbat på ett kontor?  

Helt klart har vi hästmänniskor en skev bild av hur många frakturer och ambulansfärder som är normalt på jobbet – eller för en fritidsaktivitet. Kanske tur det, för vad hade vi annars gjort? 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2024.