Catharina Hansson: ”Sporten behöver fler blottade strupar”

I ett privat samtal säger ryttaren ”Jag har gjort fel. Jag vet bättre nu”. Men att blotta strupen och gå ut och säga detta offentligt blir aldrig aktuellt. Vad hade hänt om det hade skett? Hade hatet fortsatt att flöda eller hade det mötts med förståelse och välvilja?  

Jag är övertygad om det sistnämnda. 

I Ridsport nr 5 intervjuar vi den brittiska dressyrryttaren Charlotte Fry, som efter världscupsegern i Amsterdam blev föremål för rena hatkampanjen.  (Everdale var för kort och delar av ritten belönades för generöst av domarna, vilket fick de mest aggressiva att kalla henne djurplågare.) Hon är medveten om problemet och jobbar med det, säger hon nu. Räcker det eller behövs det blodsoffer? Hon var nu i veckan en av de ryttare som pekades ut i Aftonblades senaste granskning.

Andra, som inte själva blivit uthängda, verkar i de flesta fall bara ducka och försöka undvika att hamna i skottlinjen. Om man håller extremt låg profil kanske man slipper vara med i Aftonbladet? 

Någon enstaka – läs Peder Fredricson – har ännu sitt goda rykte intakt och kan gå ut och ta ställning i mer än bara svepande ordalag och kopierade Instagraminlägg. Om än med viss försiktighet. Men ridsportens ”metoo” är här, nu gäller det att visa att man står på rätt sida.

De som verkar lite vid sidan av, inte i det starkaste rampljuset, är mer frispråkiga. Fälttävlansryttaren William Nilson Fryers debattinlägg om att inte träna hästar med inlärd hjälplöshet blev viralt på Ridsports sajt. 

Men så har vi en annan kategori, som ökat i antal det senaste året. De som använder sig av ”lawfare”, som kommit att bli ett nytt begrepp, krigföring med advokaters hjälp. De krigar mot tidningar och annan press, mot inlägg i sociala medier och den upprörda allmänheten genom att anmäla till Medieombudsmannen, polisanmäla för förtal och skicka fram advokater med hotfulla brev och telefonsamtal. 

Jag skulle önska att vi inom ridsporten fick se färre avslöjanden och skandaler, färre hotfulla advokater och i stället fler egna initiativ av ödmjukhet, fler blottade strupar. Ingen behöver rulla sig i tjära och fjädrar, men vi behöver fler som visar att de tagit till sig av ny forskning och ny kunskap och säger: 

”Jag har gjort fel. Jag vet bättre nu.”

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2024.