Charlotte Dujardin: ”Hästarna ska vara lyckliga idrottsutövare”

För tredje året i rad testred Charlotte Dujardin unga talanger på Breeders Trophy i Flyinge och Ridsport passade på att prata med den flerfaldiga mästerskapsmedaljören.

Kritiken mot dressyrsportens avarter har varit hård de senaste åren. Inte minst på sociala medier har det publicerats bilder på hård ridning och hästar som har tvingats att gå alltför djupt i rollkur.
Hur ser du på problemet?
– Fler och fler inser att man måste jobba med och inte emot hästen. Och det lönar sig på dressyrbanan när man kommer in med en glad och lösgjord häst som gillar sitt jobb. Hästarna ska vara lyckliga idrottsutövare.

Hur ser du själv på träning och ridning?
– Själv gillar jag definitivt inte hård ridning. Det går inte att tvinga eller sparka en häst upp i Grand Prix –  inte till en lägre nivå heller, för den delen. Hästar är djur. Vill de inte, så vill de inte. Därför får vi ofta svart på vitt på det vi gör.

Så, hur lägger du upp ett träningspass?
– Jag börjar med att rida ut fem till tio minuter i skritt och därefter tio minuters trav med hästen i låg form. Då håller jag händerna lågt eftersom hästen ska sträcka halsen nedåt-framåt för att på så sätt gymnastisera hela sin överlinje och börja använda bakdelen. Det är stretchning för hästen, precis på samma sätt som idrottsmän gör. Du ser aldrig en hundrameterslöpare sätta full fart direkt – han eller hon mjukar upp ordentligt först.
– För en häst betyder det att den blir lösgjord. Mitt jobb som ryttare är att få den jämn i båda sidorna. Det är lite som att bygga ett hus. Det blir inte stabilt utan en ordentlig grund. När det känns bra och hästen känns mjuk rider jag in på ridbanan och börjar passet.

– Sedan, när jag är klar med det jag har planerat att göra inne på ridbanan, länger jag tyglarna igen och låter åter hästen söka sig nedåt-framåt. Det är stretchning på nytt, nu för att tänja överlinjens muskler som har varit i arbete.

Det ser så lätt ut när du rider. Vad är hemligheten?
– I grunden kan jag bara säga att jag rider som jag rider. Men det är ingen hemlighet, jag måste jobba väldigt mycket med min ridning, precis som alla andra. Carl (Hester) lär mig massor hela tiden. Efter att jag hade tävlat med Valegro fick jag lägga om sättet jag använder mina händer. Valegro var ganska stark, Freestyle är betydligt känsligare. Jag måste ständigt jobba med sits och utveckla samverkan mellan hand och skänkel. Man ska inte bära hästen, bara hålla den.

De flesta ser dig när du och hästen är i toppform på tävlingsbanan. Men hur ser din vardag ut?
– Jag älskar att jobba med unga hästar, att få se dem och känna på dem från deras rygg. Jag behöver inte mer än fem minuter för att känna om hästen har potential för att bli en stjärna. Freestyle, min VM-häst, har jag haft sedan hon var fem år och jag har utbildat henne hela vägen. Det är en fantastiskt känsla att rida något som du har producerat själv, att ta upp en häst i klasserna och se hur den utvecklas hela tiden.

– Grand Prix Special vid VM i Tryon var helt otrolig. Freestyle gav mig allt. Det var som att vinna guld. (Det blev brons, reds anm).

För tredje året i rad drog du fulla hus på Flyinge. Vad tänker du om det?
– Det är roligt att folk vill höra vad jag känner när jag rider. Det blir som en clinic. Folk är intresserade och det är bra för sporten.

Texten publicerades första gången i Ridsport nr 20/2018.