Clinic med Jens och RGB–hoppryttare som aldrig ger upp

På clinicen inför fullsatta läktare varvades historik med ridning, allt med temat Never give up. På storbildsskärmen visades bilder ur ryttarnas karriärer.

Första bilden var på Jens Fredricson och ponnyn Primula.
− Det var i Boden där pappa var distriktsveterinär. Året är 1979 eller 1980 och ponnyn var inte så bra som det ser ut. Jag vägrade som regel ut mig, men hoppade upp till Lätt A, berättade Jens.

När Jens var 14 år och Rolf-Göran Bengtsson 19 år började de rida ihop på Flyinge.

Rolf-Görans första häst var en A-ponny, Belladonna.
− Det fanns ingen kategori A så vi fick tävla mot B-ponnyerna, och vi vann en del.
Sedan hade jag en ponny som jag red SM i fälttävlan med. 1977 red jag SM i fälttävlan, SM i dressyr och SM i hoppning på en och samma säsong, berättade Rolf-Göran.

− Sedan är det så med fälttävlan att om du misslyckas i första momentet är det över, och då gick jag över till hoppning där man hade en ny  chans på lördagen om man missade på fredagen.

Därefter var det dags för ryttarna att sitta upp. Jens red Lövstahingsten El Barone 111 Z (e Emerald van’t Ruytershof – Libero H).

− Genom min uppväxt på Flyinge lärde jag mig att när man rider hingstar, då är det jobb. Att rida ston och valacker är en hobby.

Samtidigt som Jens red dök det upp en bild på RS Isac.
 − Han både bets och sparkades, och gick emot bettet. Så fort han såg något blått stannade han, men Lasse Bilock på Strömsholm sade att det var en bra häst.
− Jag åkte till Köping och fick 36 fel i Lätt C, och det gick likadant i andra starter. När jag sade det till Lasse svarade han ”Ger du upp så lätt?” och det tog. Vi fortsatte träna och han blev mer och mer lösgjord. Han tävlade i svår klass till han var 20 år.

Jens berättade hur han jobbade med El Barone.
− Hästen måste lyssna på mig, och bjuda framåt. Rid lätt och tryck fram hästen.  Och sen ska den sänka halsen medan manken ska upp, annars kan den inte hoppa. Du pratar med hästen genom dina hjälper.

Moderatorn Sylve Söderstrand tog upp att Jens så sent som i veckan innan var på kurs för Rolf-Göran Bengtsson.

Jag tycker att jag är skitdålig på att rida, och då är jag ändå bättre än jag någonsin varit

Jens Fredricson

− Behöver du gå på kurs?
− Ja. Jag tycker att jag är skitdålig på att rida, och då är jag ändå bättre än jag någonsin varit, svarade Jens och berättade att han tar hjälp av Kyra i markarbetet och har Peder som sitt bollplank.
− Det är lyxigt.

Så dök en bild upp på Rolf-Göran och Pialotta, och Rolf-Göran fick berätta om EM i Arnhem.
− Efter den första rundan trodde du inte att det fanns chans till medalj. Vad var det som hände sedan, undrade Sylve.
− Du måste glömma den dåliga rundan. Jag hade en dag emellan där jag åkte hem och red andra hästar, och sedan kom jag tillbaka till EM och vi tog medalj.

Jens hade beställt en mur på banan.
− Med mitt sätt att rida behöver jag hinder som en mur för att hästen ska backa av. Jag galopperar och sedan ska hästen hoppa själv sade Jens och lade på ett litet tjo när han hoppade.

− Den här clinicen handlar om varför det är samma gubbar och tanter som håller på så länge i sporten. Det är för att det finns inget roligare, sade Jens.

Rolf-Görans clinichäst  var Caillan (e Casall – Carry 22) som han vann UVM med.
− Det är en lätt, explosiv häst, som jag bara behöver hålla lugn, sade Rolf-Göran som ombads förklara vad han menar med rakriktning.
− Det är att hästen bjuder rakt fram, lika mycket i båda tyglarna, och att den inte vinglar i ett byte. Det ska gå bra både när jag sitter och står i lätt sits.

− Blir du någonsin klar med rakriktningen, undrade Lisen.
− Nej, det är en pågående process.

Så var det åter dags att blicka bakåt, denna gång mot EM i Herning 2013 där Jens och Lunatic i andra rundan rev sex hinder. Sylve frågade vad han tänkte efter det.

− Skjut mig. Klassen började tidigt och jag hade behövt trimma Lunatic innan, men det fanns inte tid och det var en massa tyskar som red i kort galopp när jag red fram, så jag blev störd. Hästen var för kort och vi rev hinder på hinder.

− Dagen efter kollade vi att hästen var frisk. Och det var han, så jag kom inte undan. Hoppningen var på eftermiddagen och jag kunde göra min vanliga förberedelse. Sedan gick vi in och satte nollan.

EM i Herning satte stora krav på laget, där det blev en hel del individuella fel men det ändå slutade med en bronsmedalj.

− Det gällde att rädda det vi kunde, och det gick via sammanhållningen. Någon kan göra fel men vi är starka tillsammans, sade Rolf-Göran.