Daniel Bachmann Andersen: ”Det finns inga quick fixar”

När coronapandemin slog till i början av 2020 var Daniel Bachmann Andersen på en platå i sin ryttarkarriär. Efter en tid hos Andreas Helgstrand och sedan sex år på Blue Hors, där vardagen bestod av utbildning, tävlingar och hingstvisningar, kände han att det var dags att göra något eget, att bli mer självständig och jobba på ett annat sätt.

– Jobbet på Blue Hors var som en språngbräda till nästa steg i min karriär. När corona bröt ut hade jag inte riktigt hästarna till nästa nivå, jag var tvungen att börja om igen. Jag hade redan byggt upp många Grand Prix-hästar men hade inte längre någon topphäst. Man visste inte när pandemin skulle vara över så jag sa till min fru, att jag tror att det är dags nu. Vi har tid nu, jag tror att vi kommer att få minst ett år på oss att bygga upp något, utan att samtidigt behöva visa upp oss på tävling.

Dansken beskriver det som sedan hände som ”en galen resa” – att lära sig driva eget, att ha anställda och själv se till att allt flyter rent praktiskt.
– Men nu står vi på andra sidan. Sedan efter pandemin har jag ridit mästerskap för Danmark, varit en del i laget som egen företagare. Jag är väldigt stolt över det, säger han och ler.

Daniel Bachmann Andersen är en av de ryttare som anklagat Andreas Helgstrand för att ha lurat kunder på pengar när det gäller hästförsäljningar – sommaren 2022 uttalade han sig mycket kritiskt om Helgstrands sätt att göra affärer.

När Helgstrand nu återigen är i rejält blåsväder konstaterar Bachmann Andersen att filmerna som visats inte är roliga att se.
– Videorna är väldigt störande för hela vår sport, för all ridning och allt vi står för. Jag tycker definitivt att vi alla, hela branschen, har ett ansvar att bli ännu bättre. Inklusive mig själv, jag står upp för bra ridning – jag har i hela mitt liv försökt bli en bättre ryttare varje dag.

Vi måste också inse att det finns problem i vår sport som vi måste hantera.

Kritisk mot bedömningen

– Vi måste också inse att det finns problem i vår sport som vi måste hantera, sätta ord på och säga ”behöver det verkligen vara så här?”. Till exempel det här med unga hästar, måste verkligen en fyraårig häst röra sig så där och gå i sådan form på tävling?

Även om han tycker att vissa 4-åringar säkert kan tävlas, så motsätter han sig fenomenet med domare som ger spända, flashiga unghästar tia efter tia i betyg och på så vis uppmuntrar sättet de är tränade på.
– Jag tror att det första steget att motverka den här typen av ridning är att börja med att inte ge dem tior på tävling – ge dem lägre betyg och säg istället att de är överutbildade.

– Ge istället den mer avslappnade hästen, som kanske är lite mindre uttrycksfull men mer i fas med sin ålder och sitt mentala skede, högre poäng – då uppmuntras ryttarna till att jobba mer långsiktigt, istället för att vara spektakulär här och nu.

”Har själv gjort fel”

Daniel Bachmann Andersen har tidigare tävlat unghästar under många år, men som egenföretagare har han slutat med det.
– Jag har själv gjort just det felet, tävlat unghästar och ridit med full gas. Men jag har kommit till insikt och känner att det är inte rätt sätt att utbilda dem. De unga hästarna behöver komma ut och lära sig att vara själva, stå på egna ben och bara vara på en tävling utan att behöva prestera. Det handlar om att ge dem tid.

Och tid har han gott om numera, när han är sin egen chef. Hans egna hästar fyller ibland både sju och åtta år innan de åker på tävling.
– Det är upp till individen och numera har jag mycket mer tid att spendera med varje häst – min nyckel är mer tid för varje häst. Innan hästen är redo att göra det som krävs på tävlingsbanan är det många många timmars arbete, och ibland känns det kanske som att man aldrig kommer framåt. Men så fort du börjar försöka tvinga fram något är du på fel väg. Istället för att försöka skapa ett band med hästen du sitter på så bryter du bara ner den.

Han återkommer ofta till hästen som en atlet, och en atlet måste tränas för att bli en ”happy athlete”.
– Ditt jobb som ryttare är att bygga upp hästen till att bli en stark idrottare som kan bära ryttaren. Det är vad dressyr handlar om. Så att hästen dansar som en enhet tillsammans med ryttaren. Det går inte att tvinga fram.

Tror du att den här typen av dålig ridning som vi nyligen sett filmer på är ett resultat av tidspress – att du måste producera, du måste sälja, du måste försörja dig?

– Folk lever gott på hästförsäljningar nuförtiden. Kulturen just nu är att försäljning går före allt annat, och det är en kultur som är dålig för utbildningen av hästen. Jag har valt att inte gå den vägen, trots att jag lever på det här.

– Jag har ett mindre setup där vi fokuserar mer på utbildning. Jag tror det är svårt att ha en enorm industri med hästar och ändå vara en bra hästmänniska, som ser de små detaljerna med varje enskild häst och också ser till varje enskild hästs välbefinnande varje dag.

Hästvälfärden i fokus

Idag kan Daniel Bachmann Andersen lägga fokus på att utbilda hästarna på sitt eget sätt, ge dem tid att utvecklas. Han påpekar att det inte finns ett universalt sätt som passar alla.

– Varje enskild häst ett eget upplägg – alla mina hästar är olika. En häst är mer ute i hagen än en annan, en rids på ett sätt medan det inte passar på en annan. Det är väldigt olika från häst till häst, och det är något man lär sig när man lyssnar på hästen. En häst rids mer i skogen, en annan på banan.

Är det vad hästvälfärd betyder för dig?
– Ja. Att lyssna på hästen, titta på vad de behöver – inte att göra samma sak med varje häst. Det är som med människor eller barn eller hundar, vad du än jämför med, vilken annan levande varelse som helst – om du lägger dem alla i en låda och säger, du måste få plats i den här lådan, så kommer många av dem att falla ur lådan och säga, vi kan inte vara i den här lådan. Så sådana lådor har inte jag.

– Jag tror att det är det, när man inte har tid att nörda ner sig och ta reda på vad varje häst behöver, som ställer till det. Jag har också hästar som inte fungerar till 100% på rätt sätt hela tiden, eftersom jag inte har hittat rätt än. Det är det jag hela tiden jobbar vidare för att hitta, alla dessa detaljer som du får reda på om du är beredd att öppna dina ögon och titta på varenda häst och se vad deras behov är. Hästarna försöker berätta för dig men de kan inte, så om du inte ens försöker lyssna så kommer du aldrig att se det. Men om du försöker öppna ditt sinne och titta och lyssna på hästen så mycket som möjligt tror jag att du kan bli en superryttare. Det är att vara en ryttare, tror jag.

”Ett enormt ansvar”

Daniel Bachmann Andersen är snabb med att vara självkritisk när han pratar om att sporten måste utvecklas.
– Vi har ett enormt ansvar. Hur vi rider och hur vi bygger upp våra hästar för att de ska jobba med oss och inte emot oss. Det är grejen. Jag pekar inte finger åt någon för jag har också gjort saker som jag inte är stolt över. Men skillnaden är att jag alltid har varit väldigt kritisk mot mig själv.

– Om jag har gjort något där jag i efterhand kan säga ”okej, det där är inte trevligt, det är inte så jag vill rida” så gäller det att stanna upp och tänka om. Men om du ändå fortsätter på det sättet så är du verkligen fel ute. Jag vill inte vara den typen av ryttare, konstaterar han.

Allmänhetens ögon på ridsporten, och i synnerhet dressyren, blir inte färre i samband med att en bomb som Helgstrand-filmerna briserar – tvärtom. Hur man som dressyrryttare ska få folk att se sportens goda sidor är inte glasklart.

– Det kommer att bli väldigt, väldigt svårt, och en lång väg att nå dit, men jag tror och hoppas verkligen för vår sport att vi kan nå dit där dressyrsporten – och sporten med hästar i allmänhet – kan ses på ett rättvist, bra sätt. Jag tror att vi har mycket arbete framför oss, och jag pratar om oss – det börjar från toppen, vi toppryttare måste gå före och visa exempel på bra ridning och hur man blir en bättre ryttare. Det innebär också att kunna säga att ”idag var inte min dag. Jag måste göra bättre ifrån mig. Idag var inte dagen då jag kunde vinna eftersom min häst inte var redo”.

Det innebär också att kunna säga att ”idag var inte min dag, jag måste göra bättre ifrån mig”. 

Han konstaterar att det inte alltid är helt enkelt för en tävlingsmänniska.
– Det kräver mycket självdisciplin eftersom vi alla är idrottare. Vi vill vinna, men det kan inte gå ut över hästens välmående. Det är där självkritiken är så viktig att ha i åtanke, och självdisciplinen, att vara medveten om hur lång tid det tar.

Bakbenen i fokus

I Stockholm rider Bachmann 12-årige EM-hästen Vayron, som han fick i sitt stall för ett och ett halvt år sedan.
– Han har tävlat på Grand Prix-nivå i ett år nu, han har redan kommit riktigt långt men jag har insett att han inte är tillräckligt stark. Så jag har inte pressat honom, jag har vetat att han behövde tid för att vara stark nog att bära sig själv. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är fortfarande inte där till hundra procent, men det kommer på träning.

Hans träningfilosofi är att fokusera mer på bakbenen än hästens form.
– Det handlar oftast om att få hästen att röra sig bättre från bakbenen. Jag lägger alltid mycket tid på att få igång bakbenen – fronten är mer nästa steg, att nosen är helt framme. Jag är mer fokuserad på hur bakbenen faktiskt kommer in och arbetar under kroppen, då kommer du i slutändan att få hästen i balans. Innan hästen är tillräckligt stark så går den kanske inte i den perfekta ramen, utan den blir lite kort i nacken eller öppen i formen.

– Genom att träna hästarna på rätt sätt blir de starka och kan dansa tillsammans med oss ​​ryttare. Det är då jag tycker att det är en fantastisk sport som vi alla kan njuta av. Och det är fantastiskt vad en häst faktiskt kan leverera på Grand Prix-nivå. Jag tror att de flesta inte är medvetna om hur lång tid det faktiskt tar, och hur lång tid det bör ta, att ta sig till den nivån.

”Tid, tid, tid”

För Daniel Bachmann Andersen handlar det framöver om att försöka föregå med gott exempel.
– Det går inte att gömma sig och stänga in sig, utan istället visa hur man kan träna hästarna till starka, glada atleter. Det är så jag tänker. Det är ingen quick fix, det är det aldrig i arbetet med hästar, eller någonstans i livet – det finns inga quick fixar. När du arbetar med hästar måste du vara så hängiven att du låter det ta den tid det tar. Tid, tid, tid. Att bygga styrka är en lång process, avslutar han.

Daniel Bachmann Andersen kommer till start i Lövsta Top 10-finalen under Sweden International Horse Show.