Fälttävlan
11 september 2015 12:45
Ridsportplus

Valet mellan medalj och OS

De lag med de bästa taktikerna kommer att ha OS-kvalat på söndag. Och dagen före EM-terrängen i Skottland ger det övertaggade svenska laget inte intryck av vara just taktiker. Ridsports Annelie Frank analyserar de svenska ekipagen och frågar sig vilka som ska skickas till Rio om Sverige trots allt kvalar.

Valet mellan medalj och OS
En liten men naggande god svensk hejarklack finns på plats i Blair Castle. Och Sverige behöver all support som går för att fixa OS-kvalet.

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Den svåra terrängen kommer att bli så gott som helt avgörande i EM. De lag med de bäst tränade hästarna rent fysiskt och tekniskt plockar hem medaljerna. Det kommer också att krävas en hel del taktikande under tävlingens gång beroende på hur hindren hoppas. Jag tror inte att det svenska laget har vad som krävs vare sig för att ta medalj eller kvala till OS. Och jag tror definitivt att förbundskapten Staffan Lidbeck är tvungen att bestämma sig för vad som är viktigast – medalj eller OS-kval. 

Om medalj är viktigast kommer det behövas chansningar både här och där. Om OS-kval är det viktigaste måste de svenska lagekipagen säkra upp med långa vägar på flera ställen. Efter att ha gått banan och sett de branta uthoppen och trixiga kombinationerna tror jag att det här blir en tävling där det handlar om att ta sig hela vägen hem. Och om Staffan Lidbeck satsar på att i första hand få svenskarna i mål och i andra hand att jaga tid så kan OS-kvalet gå vägen. 

Johan Lundin och Johnny Cash är det svenska ekipage som är mest rutinerat på stora banor och har gjort två fyrstjärniga starter utan hinderfel i terrängen i år och förra året. Ett utmärkt ekipage att ha först och de enda som jag på förhand vill se ta de korta vägarna. Utmaningen för Johan Lundin tror jag blir att hålla totalt fokus hela vägen, att inte slappna av och tänka ”det här går ju fint”. 

Anna Nilsson är den ryttare som verkar vara mest avspänd i den svenska truppen. Övriga ger ett övertaggat intryck, ibland undrar jag om de kommer ihåg att andas när de går omkring på tävlingsplatsen. Det behövs massor av adrenalin för att tackla terrängen, men den som är för spänd kommer att göra misstag. Både reaktionsförmåga och tankeförmåga blir sämre för den som är överladdad. Anna Nilsson är den som verkar ha bäst balans mellan avspändhet och förmåga att tända till och fokusera. Det visade hon i dressyren i går. Luron busade till det ett par gånger, men hon log sitt största leende och fortsatte rida. Hon känner sin 16-årige Luron utan och innan. Om Staffan Lidbeck låter henne bestämma vilka vägar hon ska ta kommer ekipaget att prestera optimalt – komma i mål med en hel del straff för tiden. Om hon får ridorder som inte passar henne och tvingar fram en onödig utbrytning tror jag att det kan bli början till slutet för henne på detta EM. 

Det mest haussade svenska ekipaget är Sara Algotsson Ostholt och Reality 39. Om jag får gissa tror jag att svenskan mycket hellre hade suttit på sin OS-silverhäst Wega. Hon hade tuggat i sig banan som en orastad terrier tuggar sönder en boll. Jag har fortfarande inte sett Realitys storhet. Det är en stencool häst men så rutinerad som landslagsledningen vill göra gällande är hon inte. Ekipaget var faktiskt sämst i det svenska silverlaget på EM 2013. I den fyrstjärniga debuten i Badminton förra året såg många en häst som klarade svårigheterna bra tills fallet kom. Sara Algotsson Ostholt själv pratar om att hon hade ”en bra känsla”. Jag såg en häst som överhoppade sig språng på språng tills hon inte orkade längre. Ryttarinnan själv har inte mycket rutin på riktigt stora banor som det här är. Och de branta nerhoppen och ibland korta avstånden i hinderkomplexen passar stora Reality dåligt. Hon är inte så kvicktänkt än. Om ekipaget väljer de korta vägarna överallt kommer det att bli en eller flera utspringningar.

Niklas Lindbäck går ut sist för att säkra upp om det behövs. Min uppfattning är att detta mästerskap är i tidigaste laget för hans Cendrillon. Ska hon pressas att ta de korta vägarna överallt kommer det att bli för mycket för henne, tror jag. När det gäller Niklas Lindbäck är Staffan Lidbecks viktigaste uppgift att få honom att förstå att det inte är Mister Pooh han sitter på. Staffan Lidbeck har sagt att han är ”allergisk mot tidsfel”. Själv har jag en lätt allergi mot att se hästar pressas att göra saker de inte är klara för. Det är inte osannolikt att Niklas Lindbäck kommer att ge mig eller Lidbeck ett allergianfall i morgon.

Louise Svensson Jähde rider Viva individuellt. Hon går ut utan mer press än vad banan i sig kräver, vilket i och för sig är mer än nog.

Tyskland, Storbritannien, Irland och Holland är redan klara för OS. De två bästa lagen utöver dem får åka till Rio. Frankrike är min favorit till ena biljetten. Belgien fanns med i förhandssnacket men har bara tre ekipage i laget. Därför tror jag att Italien blir största motståndaren om den andra OS-biljetten. Italienarna är inte kända för att rida med huvudet och det tror jag straffar sig. Och är ännu en anledning till att jag tycker att Sverige ska skippa jakten på medalj. För den jakten kan kosta en OS-plats. 

Och OM Sverige nu skulle klara OS-kvalet återstår frågan vilka som ska åka. Mina enda kandidater just nu är Sara Algotsson Ostholt med Reality eller Wega och Johan Lundin/Johnny Cash. Lite vid sidan om finns Linda Algotsson och Dag Albert. Linda Algotsson är för övrigt den som ligger bäst till i egenskap av bäst rankade svensk i världen för att få åka om Sverige inte kvalar ett lag. Hon har kört sitt eget race. Precis som Dag Albert gör. Det är inte otroligt att de två rider OS i Rio, trots avsaknaden av SOK-stöd och deltagande i den träning och det upplägg som svenska spetstruppen har. Eller är det kanske tack vare avsaknaden av dessa? 

PS. När jag ändå är inne på Dag Albert har de senaste dagarnas diskussion på sociala medier inte undgått mig. Jag vidhåller det jag har skrivit tidigare. Dag Albert är en utomordentligt skicklig terrängryttare. Han gör sällan toppresultat, men han levererar minst lika bra på stora banor som övriga svenska mästerskapsaktuella ekipage. Han har inte den mest moderna ridstilen, men han är konsvekvent och gnetar på för att få ner sin dressyr några straff. Jag tänker inte sälla mig till kören som mer eller mindre hånar honom för hans tidsfel i Burghley. Det är ovärdigt. Hans Tubber Rebel är inte den mest långsprungna hästen och att ha tagit de korta vägarna med den framåtridning som krävdes hade varit högst oproffsigt. Han gjorde tävlingens 18:e bästa terräng. Sedan hade han ”otur” att hans häst inte fräsch till andra besiktningen. Men det är ju många andra svenskar som har samma ”otur”, inte minst tätt inpå internationella mästerskap i år och förra året. 

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden