”De har fått klara det mesta själva”

Björne Carlsson fick tidigt ta eget ansvar och klara sig själv med hästarna. Som ung pojke åkte han spårvagn själv genom hela Göteborg till ponnyn på andra sidan stan. Och när det var dags att börja tävla på riktigt körde han själv på tävling så fort han hade körkortsåldern inne.
– Jag var bara 18 år och körde själv till SM och NM. Jag hade precis tagit körkort och hade inga föräldrar med mig. Det var mycket att jag fick klara mig själv. Så har det varit hela vägen, och det har nog smittat av sig på mina barn. De har också fått klara sig själva mycket, berättar Björne Carlsson, som kom tvåa på JSM och vann nordiska mästerskapen som junior.

Dottern Sandra Carlsson vann SM och red även ett par EM på ponny. På häst har hon varit framgångsrik upp till 1,60, men särskilt flitig är hon på landets olika unghästchampionat med familjens många lovande uppfödningar. Tillsammans med pappa Björne och lillebrorsan Dennis Carlsson driver hon Ahorses med bas utanför Värnamo. Kärnan är dock Sandra och Björne.
– Jag är väldigt glad över att vi får göra det här ihop, säger Björne.

Fick hästintresset av pappa

Själv har Björne gått ”den långa vägen”. Hästintresset fick han av sin pappa som höll på med hästar och tävlade en del. Pappan körde dessutom det svenska hopplaget i en stor trailerdragare som tog tolv hästar när det skulle ridas nationshoppningar utomlands. Tack vare detta fick sedermera en skoltrött Björne jobb som hästskötare hos dåtidens Peder Fredricson: Jana Wannius. En vecka innan nian var slut drog Björne, som inte ens nådde över kanten på ett Grand Prix-hinder, till Skåne.
– Jag var väldigt liten då, säger Björne, som fick händerna fulla hos Jana.

Jana och Gösta Asker hade nämligen sina hästar i samma stall, och Björne hjälpte till med allihop.
– Jag kanske tog hand om tolv hästar själv. Det var ”tjopp, tjopp, tjopp”, fortsätter Björne och visar med en handrörelse att det gällde att jobba på.
– Både Jana och Gösta hade ju vanliga arbeten som de åkte till på morgonen. Jag red och trimmade många hästar, speciellt de som skulle tävlas. De skulle motionsridas på dagen och sedan kom Jana och Gösta och red på kvällen. Och det fanns inget ridhus. Det var en hård skola, men det var också där jag fick min grundskola inom ridningen på ett väldigt bra sätt.

Sov i någon box på tävlingarna

Horsemanship, hur man skulle ta vara på tävlingshästar och hela tävlingsbiten var de stora lärdomarna som Björne tog med sig från tiden hos Jana.
– Jag var ju med överallt. Jag var med på träningarna och framhoppningarna, och när vi var på tävling sov jag i någon box. Jag var så nära allting och det var ovärderligt, säger Björne.

Jag har elever som inte ens hinner landa innan de har någon ursäkt för att någonting gick fel.

Efter ett par år hos Jana följde sedan ett antal år på ridskolan i Kalmar, där han tack vare Nisse Munck fick möjlighet att gå alla instruktörsutbildningar på Strömsholm. I Kalmar fick han också möjlighet att rida Esquire, hästen som sedan tog honom till juniormedaljerna på SM och NM.
– Han gick lite lektioner med vuxna också mellan tävlingarna, berättar Björne.

Esquire följde sedan med när Björne fick erbjudande om att bli ridhuschef i Karlskrona. Tiden i Blekinge var minst sagt produktiv.
– Under de elva åren tog jag säkert upp 30 hästar i svår hoppning, om det räcker, berättar Björne, som även tävlade internationellt mot storheter som David Broome, Harvey Smith och Paul Schockemöhle.

I Karlskrona träffade Björne dessutom Margaretha, ”Maggan”, som sedan blev mor till Sandra och Dennis. Dennis kom dock först när familjen hade flyttat till den nuvarande basen i Småland.
– När vi bodde i Karlskrona och Maggan jobbade fick jag ta med mig Sandra till stallet. Jag satte barnvagnen i mitten av ridhuset och red runt. När hon tyckte det blev för tråkigt fick jag rida fram och säga ”böh!”, skrattar Björne.

Hög igenkänningsfaktor hos barnbarnet

Nu har Sandra en dotter, snart treåriga Mathilda, som är med i stallet. Igenkänningsfaktorn är hög.
– De är så lika, så lika, i hur de beter sig. Hon vet vad alla hästarna heter, hon sätter på strykkappor och hon vet hur hon ska putsa tränset, utan att någon har visat henne.
– Det märks hur hon tar efter. Det var samma när jag jobbade hos Jana. Han stod inte och höll lektion hela tiden, utan det var jag som smälte intrycken. Det kan du se på en sådan som Henrik von Eckermann. Ludger har inte stått och hållit lektion för honom heller, men efter tio år så både går och pratar han som Ludger. De är så lika, även i ridningen, säger Björne.

Det är vardagen med hästarna, det ständiga stötandet och blötandet, som fostrar och formar mest, menar han.
– Det alldagliga är egentligen viktigare än allt annat.

Sandra gick på ridskolan i Värnamo, som Björne drev i 30 år, och började tävla på en ponny som även gick med på lektioner. Någon gång när hon skulle rida hade den fått gå in som reserv, när flera hästar var halta. ”Snälla pappa, kan inte jag få en privatponny?” minns Björne att Sandra suckade vid något tillfälle.
– Vi har haft både ponnyer och hästar som också har gått med på lektioner. Vi har heller inte köpt hästar bara för att tävla, utan som ett sätt att bygga vidare. Alla har varit till salu.

Barnen har fått klara det mesta själva

Något curlande har det definitivt inte varit frågan om. När Dennis vid ett tillfälle inte hade förberett ordentligt inför tävling blev det ingen tävling. Har Sandra velat ha knoppar har hon fått knoppa själv.
– De har fått klara det mesta själva. Visst sjutton har vi hjälpt till, men vi har inte mockat för att Sandra ska få sova ut eller se en film i lastbilen. Utan när det har varit tajt på tävling. De har hela tiden fått visa vilja själva, och det har de gjort.

Under tiden som Björne var landslagsledare för juniorer och young rider, med ett par av årets OS-ryttare i lagen, krockade ibland mästerskapen med varandra. Han har missat två ponny-EM med Sandra, men när han var med på ponnytävling var det inget fel på entusiasmen.
– Jag var väldigt engagerad när de var inne på banan. Det här med folk som står och lyfter på benen när barnen hoppar, det har jag säkert gjort.
– Sedan har jag varit rätt så hård med det här att ”man gråter inte om man inte slår sig”. Så du lär dig att hantera sådana saker från början. Ibland är det hysteriskt när någon trillar av, och så visar det sig att de är mer besvikna än att de har ont. Det var något de fick lära sig tidigt, ”man gråter bara om det gör väldigt ont”.

Även ursäkter har varit bannlysta.
– Jag har elever som inte ens hinner landa innan de har någon ursäkt för att någonting gick fel. Då tänker man bara bakåt hela tiden. Rid hela banan, river du något så släpp det, annars får du lätt dubbelfel, och så diskuterar vi igenom vad som hände efteråt. Ursäkter gör dig inte bättre.

Behöver gå en sväng efter en dålig runda

Rutinen både då och nu är att inte prata om det som har hänt inne på banan förrän hästen har fått varva ner ordentligt.
– Jag kan vara fruktansvärt besviken när de gör någon runda som inte är bra, och jag kan vara väldigt uppåt om de har gjort en bra. Som regel får jag gå en sväng om de har gjort en dålig runda. Det är en sak om förmågan inte har funnits där, men om det är sådana fel som beror på att man inte har varit fokuserad, då kan jag vara kritisk, säger Björne.

Både Sandra och Dennis har tränat för Björne från start och det har aldrig varit något större tjafs.
– De har aldrig kommit ut och beklagat sig över ponnyn, eller varit sura och skällt på mig. Det är locket på och så har vi åkt hem och tränat på det vi behöver. Det här med ponnyryttare som kommer ut från banan och både svär och beter sig illa mot sina föräldrar – jag får ”tuppjuck” när jag ser det. Det är så dåligt, så dåligt.
– Jag fick på pälsen av Sandra en gång. Det var lite stressigt och hon frågade efter sin väst, det var inte tvunget men rekommenderat, och jag sa ”skit i den”. Sedan trillade hon av inne på banan och fick en sten i sidan när hon landade, säger Björne.

Ponnytiden bar också med sig en nyans av mörker för familjen Carlsson. Mamma Maggan drabbades av bröstcancer, ursprungligen med en positiv diagnos men senare återkom cancern om och om igen. Efter nära 14 års kamp dog Maggan för tio år sedan.
– Både vi och barnen var överens om att ”det här ska bli bra”, och vi var ute och tävlade även i de här perioderna. Jag tror det var rätt så bra, det var positiva tankar hela tiden, vi ältade inget. Jag tror att allt med hästarna och umgänget runt omkring var bra medicin, säger Björne.
– Men det blev väldig tomt efter henne.

Blir gärna ponnymorfar

Är det kanske dags att bli ponnymorfar?
– Det är inget jag vill styra, men visst sjutton kommer jag att peppa henne.

Fakta

Björne Carlsson

• 67 år och pappa till hoppryttarna Sandra och Dennis Carlsson.
• Driver Ahorses med fokus på att utbilda och tävla hästar upp till svår klass.
• Är A-tränare och A-banbyggare.
• Vann SM 1982 med Speculation som sedan blev mamma till tolv föl.
• Särbo med Maria Gretzer.

Björne om …

• … kärleken:
  Maria och Maggan hade varit jättekompisar och vi stod och pratade om Maggan i Falsterbo. Maria hade ramlat av och hade halskrage. Jag skulle åka någonstans och frågade om inte hon kunde följa med, och på den vägen är det.
• … dagens tävlande:
  Jag menar inte att man ska börja med ”folkrace” inom ridsporten, men man måste nog tänka till lite om gemene man ska ha råd att tävla.
• … ridningen:
  Jag slutade tävla för 20 år sedan och red inte på lång tid efter det. Att göra en satsning och ligga ute och tävla med alla resor, det blev bara för mycket. Nu ”tålamodsrider” jag, som Sandra kallar det. Jag rider lite lugnt, vilket vissa hästar behöver. Men främst beror det på att jag måste ta pauser för att jag inte orkar.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2021.