Det gäller att hitta exakt rätt färg på näsduk till fracken och den perfekta håruppsättningen när man ska rida 7-årschampionatet! Skämt åsido, precis som vilken idrottsman som helst måste man ju toppa formen.
Den svåra konsten att matcha
Men till skillnad från simmare och spjutkastare är vi två som ska peaka vid rätt tillfälle och samtidigt. Och som ryttare har man ansvaret både för sig själv och för hästens matchning. Men, tack och lov är vi flera som hjälps åt med alla detaljer! Mitt stora varma tack går förstås till mina underbara dressyrtränare Kerstin, Bosse och Olof! Och sedan så otroligt många som jag inte kan nämna för att inte glömma någon!
De som kvalat till finalveckan i Svenskt Avels- och Sportchampionat får en rosett efter genomförd ritt på Flyinge.
Det där med att matcha – min supervackra håruppsättning gjorde Catrin Henriksson i Dressyrshopen.
Min och Lexingtons väg mot 7-årschampionatet började i tanken redan för två år sedan när jag hade honom på Unghästutbildarprogrammet. Även om det då bara var några veckor, så önskade jag redan då att en dag få tävla denna härliga arbetsvilliga, supergosiga häst som alltid försöker sitt allra bästa.
Den 2 mars i år blev det verklighet och jag fick återigen sitta upp på Lexington som nu var ”min”, med förhoppning om att försöka ta oss till Breeders. Vi startade vår resa med en MsvC i Hässleholm efter två veckor tillsammans. I mitten av april trodde stackars Lordi att jag försökte skrämma ihjäl honom när jag släpade iväg honom på hans allra första utomhustävling – en MsvB:4 i Laholm och vi red på 58 %. Då trodde nog inte bara jag att det var helt kört…
Men med intensiv miljöträning i olika ridhus, på olika banor och bland vattengravar, rådjur och spöklika ekar kan man komma långt och det var, hör och häpna, just i Laholm som vi sedan kvalade och även fick vår första MsvA-rosett. I och för sig med små marginaler efter att piloten klantat sig, men i den här tvåmannasporten är det ju just de pyttesmå marginalerna som är avgörande och ibland har man dem på sin sida.
Ett genrep i form av Lordis debut i S:t Georges hann vi med efter kvalet. Därefter var vår strategi att han hellre skulle få vara lite matt vid start än alltför taggad, så vi jobbade på lite extra med honom de sista dagarna.
Man kan väl säga att vi hamnade väldigt nära rätt – så fantastiskt fin som Lexington kändes under det sista passet kvällen före vår start har han aldrig gjort tidigare! Men, om det finns 365 möjliga dagar om året att få den där toppenkänslan är det väl mycket begärt att få två sådana efter varandra.
På onsdagskvällen var han trött. Inne på banan blev det ganska tungridet, mycket häst i handen och inte så energiskt. Då blir speciellt skolor, piruetter och serier därefter… Väl inne på banan tycker jag egentligen att både han och jag gjorde vad vi kunde av det vi hade, det var matchningen innan som inte blev så optimal som man hade önskat.
Men det vi tar med som otroligt lyckat är förstås att premiären på en stortävling, med mycket folk och väldigt annorlunda miljö var 100 % lugn och städad! Fina underbara f d spooky Lord Lexington rörde inte en min ens när han kom in i Crafoord och möttes av en läktare full med folk och en gigantisk ljusdisplay i hörnet. Han var helt hos mig och ingen annanstans och det känns som det bästa betyg jag kunnat få på vårt samarbete.
Nu väntar en lugn period för Lexington, som kämpat väldigt väl under dessa första veckor på höstterminen (och dessförinnan också). Avslutningvis ett varmt tack till Ancan – vår utbildningsansvariga för Beridarprogrammet och hästchef för alla utbildningarna – för att vi fick chansen, jag och Lord Lexington!
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på