Det är visst någon som är tillbaka?

Det verkar också som om en (väldigt) ringrostig och vinterblek Havrepappa sticker upp sitt tryne ur hålet som han gömt sig i under det senaste halvåret, för att smaka på vårsolen och blogglivet. Risken är dock stor att jag har saknat er mer än ni har saknat mig. Efter noga övervägande så var livet där nere i hålet i och för sig bekvämt, men så förbannat tråkigt.

Jag vet inte om ”nertonad” är rätt ord att använda i samma mening som Havrepappa, men jag har bestämt mig för att skriva om precis det jag vill. Det kan vara ett väldigt kort inlägg eller ett jättelångt. Det kan vara inget inlägg alls. Jag tänker inte bry mig så länge jag själv är nöjd.

Jag hade en tendens att vilja överträffa mig själv, med varje blogginlägg innan jag slutade. Det är ett mål som är förbannat svårt att leva upp till. Ingen bloggare kommer någonsin att kunna överträffa sig själv i varje blogginlägg. Den, låt oss kalla det för ”prestationsångesten”, i kombination med allt som hände på det privata planet blev för mycket, och jag tappade lusten att skriva.

Lusten att skriva har sakta men säkert återvänt i takt med att vintern har passerat och mitt liv har kunnat återgå till ett mer normalt tillstånd. Just nu så tvivlar jag mer på min förmåga än på min lust att skriva, och då finns det bara en sak att göra, man måste försöka.

Jag ser på mig själv just nu som en vuxen som just har återvänt till nybörjargruppen på ridskolan efter att ha hållit upp med ridningen i massor med år. Jag har just knäppt hjälmen och med bultande hjärta så håller jag som bäst på att kravla mig upp på en ridskoleponny för att ta mina första skrittsteg, allt medan kidsen galopperar runt och skrattar.

Ni är naturligtvis mer än välkomna att följa mig om ni vill, vågar och kan…