Domare bara objektiva till 60 procent

Inga Wolframm har jämfört dressyr-poäng från sju femstjärniga Grand Prix-klasser för att se vilka kognitiva genvägar domarna tar i poängsättandet.
– Jag vill vara tydlig med att ingen skugga må falla på domarna. De har ett övermänskligt uppdrag när de sitter och dömer i timmar och på kort tid ska sortera stora mängder information och kategorisera den, säger Inga Wolframm.

Hon menar att det finns en rad faktorer som påverkar betygssättningen trots att de inte har med prestationen på banan att göra.

Nationaliteten påverkar

Det första är ryttarens nationalitet. Domare har en tendens att lyfta sitt eget lands ryttare, men dessutom finns ett fenomen som Inga Wolframm kallar ”Patriotism by proxy”.
– De andra domarna i gruppen blir medpatrioter och sätter högre betyg på ryttare från kollegans nation. Det är sådant som händer när vi placerar domarna i en egen tryckkokare på en tävling. De ska bara umgås med varandra i en vecka och vi är sociala varelser som vill ha det trevligt. Umgänget blir lättare om du satt ett högre betyg på ryttare som kommer från en kollegas land.

Ryttare som rider på hemmaplan favoriseras också i betygssättningen, bland annat som en följd av att domarna inte är opåverkade av support från hemmapubliken.

Sällan 10:or i början

Ett annat känt fenomen som Inga Wolframm kan visa med siffror är att tidig start i klassen ger lägre procent.
– Man kan se den första ryttarens resultat som ett ankarresultat. Det sätter nivån för den övriga klassen och domarna delar inte gärna ut en 10:a i början, för då finns inget högre att sätta senare.

En placering högt upp på världsrankningen är också en poängmagnet, liksom det faktum att ett ekipage har fått höga poäng vid tävlingar nyligen.

Enligt Inga Wolframm avgörs poängsättningen till mer än 40 procent av faktorer som inte har med själva ritten att göra.
– Det blir en kaskad av olika bias, eller omedvetna val, vilket i slutändan leder till en högre FEI-rankning, säger Inga Wolframm.

Ska döma vad de ser

Som forskare presenterar Inga Wolframm problemet men överlåter till andra att komma med lösningar. Hon har ändå en del tankar kring detta.
– Ett sätt vore att mer detaljerat beskriva vad som ska bedömas i varje rörelse, så att domarna verkligen kan döma vad de ser och inte ta genvägar.
– En annan väg framåt är att dela upp dömandet i olika delar, så att alla domare inte behöver döma allt.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2023.