Dramatisk transportolycka höll på att kosta Nero livet

Det är den 6 maj 2017.

Lördag eftermiddag. Det är varmt. Alice Almquist, 17, och mamma Elisabeth Almquist är på väg hem från en hopptävling på Hisingen i Göteborg. I transporten står Nero, en liten svart häst som de har haft i knappt en månad.

Plötsligt, strax efter Älvsborgsbron, kör en motorcykel om i hög hastighet. Alice reagerar på det vrålande ljudet samtidigt som det smäller till i transporten. Hon slänger en snabb blick i transportkameran.
– Då ser jag bara hur Nero hoppar rakt mot kameran.

Hänger över bommen

Skakade kör de snabbt åt sidan och ställer sig på refugen mellan den tvåfiliga motortrafikleden och avfarten före Gnistängstunneln. Alice kastar sig ur bilen och springer till den lilla luckan i transporten. När hon öppnar ser hon att Nero har hoppat fram från vänstersidan – och runt över bommen på andra sidan.

Där har han blivit hängande med huvudet fast i grimskaftet mellan frambenen. Hon skriker att lämmen måste ner.
– Det enda jag tänkte på var att jag måste hjälpa min häst, säger Alice.

Elisabeth är stressad och försöker tänka klart.
– Det är nog ingen bra idé att fälla ner lämmen, minns jag att jag tänkte, säger hon.

Men ner åker lämmen och de slänger ut sadelbock och andra grejer som står framför Neros huvud, som är riktat bakåt. Alice försöker knäppa loss honom, men grimskaftet är för hårt spänt. I stället sliter hon upp panikhaken.
– Sedan blev allt svart.

Krossar foten

Plötsligt står hon utanför transporten, hon vet inte hur hon kom dit, och Elisabeth ligger på marken och vrider sig av smärta.

På vägen ut har Nero sprungit över Elisabeth och mer eller mindre krossat hennes vänstra fot. Men det enda de kan tänka på är Nero, som skenar i full fart mot trafiken och Älvsborgsbron.
– Jag har nog aldrig sprungit så fort. Ändå kändes det som att jag sprang i slow motion, säger Alice.

I tumultet stannar den täta trafiken. När folk börjar kliva ur sina bilar för att se vad som har hänt, blir Nero rädd och vänder tillbaka till Alice. Samtidigt larmar någon räddningstjänsten och det går även ut över radion i Göteborg.

En förbipasserande sjuksköterska sitter med Elisabeth tills ambulansen kommer – och Alice får hjälp med att lasta om Nero i en annan transport som fyllts med hö i hela fronten.

Lång väg tillbaka

Samtidigt går en polisman runt med deras lilla hund Pepsi, som blivit bortglömd i bilen.
– Allt var helt surrealistiskt, säger Elisabeth.

Drygt två år senare åker Nero endast liten lastbil, vilket oftast fungerar bra. Men vägen hit har varit lång.

Efter olyckan åkte pappa Hans Almquist och Alice på tävlingar med Nero i transport hela sommaren.

”Det är så mycket vi inte tänkte på före olyckan som vi tänker på nu.”
Alice Almquist

Även om Alice var nervös gick det bra. Efter en dressyrträning på hösten small det dock till igen. Men visa av det som hände senast, öppnade de inte transporten förrän de var hemma på stallplanen. Då var det Hans som fällde ner fronturlastningsluckan. Nero kastade sig ut och sprang till skogs, för att återvända en stund senare.

Upplevelsen väckte liv i traumat efter olyckan.
– Efter olyckan var jag lite småskakig, men jag var inte rädd för honom. När det hände igen sprang jag och gömde mig i stallet och grät. Efter det var jag rädd för att sadla honom, jag var rädd för att lägga på täcke – jag tyckte att allt med honom var jobbigt, berättar Alice.

Ratade trailern

Eftersom ingen annan kunde ta hand om Nero tvingades Alice möta sina rädslor.
– Jag var livrädd, men jag hade inget val. Till slut byggde vi upp en relation. Nero älskar att bli ompysslad och jag älskar att pyssla med honom.

Att åka transport var dock inget Nero var intresserad av längre. Han totalvägrade trots trägen lastningsträning. Under två månader fick han dessutom lunch i transporten nästan varje dag.

Men vid minsta ansats till att fälla upp lämmen kastade han sig ut.
– Ett tag funderade vi till och med på att ställa transporten hos honom i hagen. Men till slut gav vi upp, säger Alice.

Slutligen släppte ändå uppgivenheten, samtidigt som de fick förslaget att testa om Nero kunde tänkas vilja åka lastbil. Till allas stora förvåning gick Nero rakt på den lilla hästbussen av modell B-kortare. Efter att ha hyrt lastbil några gånger köpte familjen Almquist snart en egen.

Rutiner har skapat ro

Att det generellt fungerar bra att köra Nero i dag beror dock inte bara på att han åker lastbil.
– Det är så mycket vi inte tänkte på före olyckan som vi tänker på nu, säger Alice, och tillägger att hon har blivit mycket mer medveten om allt från hagvistelse och boxens placering i stallet, till hur Nero rids och inte minst rutinerna kring lastning och urlastning. Allt för att han ska vara avstressad när det är dags att åka.

”När man lastar på och av är det extra viktigt att ha rutiner.”
Alice Almquist

Nero går oftast på lugnt. Urlastningen är mer kritisk. Rutinen är att knäppa loss honom och koppla fast en longerlina innan lämmen fälls ner. Får han bråttom ut kan Alice enkelt släppa ut linan lite.
– När man lastar på och av är det extra viktigt att ha rutiner.

Tidigare åkte Nero endast i grimma. Numera har han även halsrem – ett tips som de har fått av en hovslagare med erfarenhet av hur de kör hästar i Europa. Halsremmen har varit en räddning de gånger som Nero har visat paniktendenser.
– När han inser att han inte kommer någonstans lugnar han sig, säger Alice.

Rädslan finns kvar

Värdet av att bygga upp en relation på ett sätt som både skapar förtroende och ett tydligt ledarskap är också en viktig nyckel.
– Innan, när jag var rädd för honom, vågade jag inte säga till honom. Nu agerar jag mer bestämt om han börjar steppa runt. Då lugnar han sig, säger Alice, och tillägger att hon har arbetat mycket med honom på marken.

Tidigare har vi alltid tänkt att lastningen kan vara ett problem, inte att det finns problem i transporten.

Elisabeth Almquist

Elisabeth har av förklarliga skäl hållit sig undan stallet långt efter olyckan. Först blev hon opererad i foten, därefter var hon gipsad och satt i rullstol hela sommaren. Läkningen och rehabträningen gick åt rätt håll, för att plötsligt förvandlas till problematisk benpåväxt i fotleden med svåra smärtor.

I dag kan hon gå på foten, men med nöd och näppe. Och det är först på senare tid som hon har kört Nero och lastbilen till tävling några gånger. Utfallet är dock lite blandat. På en tävling fick hästen i lastbilen bredvid panik, vilket resulterade i att Elisabeth också fick panik.

På en tävling i Billdal för en tid sedan blev Nero stressad när Alice skulle lasta på honom mellan två hoppklasser. Han gick på, men det gick inte att lämna honom. När det var dags för hemfärd kände Elisabeth att hon inte ville köra. Turligt nog var det skrittavstånd hem till stallet.
– Jag känner mig inte tillfreds längre. Jag har försökt, men muskelminnet är för starkt, säger Elisabeth.

Inom kort väntar operation och fotledsprotes. De nya ridskorna, som hon köpte när Nero kom till familjen, kommer att förbli oanvända.
– Vi hade ingen aning om att något sådant här kunde hända. Tidigare har vi alltid tänkt att lastningen kan vara ett problem, inte att det finns problem i transporten.