Drömmen om Falsterbo

Det är så länge sedan min syster tävlade att hon inte visste att man måste leda häst i träns på tävlingsområdet när hon började igen i våras. Hur hon löste det där med grönt kort vet jag inte, men när hon tog sitt var det där med datorregister något som hörde framtiden till. Hon arbetade hos familjen Lindelöw när Douglas var en liten kille som bara ville spela ishockey.

Hon har alltid varit hästtjej. Hon har tävlat elitserien i ponnyallsvenskan och har placeringar i 1,40-hoppning om mitt minne inte sviker mig. Men när hon fick sitt första barn för tolv år sedan slutade hon att tävla. Efter det har hon fått två barn till, köpt hus, skaffat två hundar och husvagn. Hon var en tvärhand hög när hon var med sin åtta år äldre storasyster (=jag) i Falsterbo första gången. Hon fyller 40 år om några månader och hon har så länge hon kan minnas drömt om att få rida inne på Falsterbos stora, internationella bana. I tisdags gjorde hon det. På en häst som jag har fött upp :-).

Min syster heter Ulrica Frank och hon blev kär i den här hästen i vintras. Det är Silly Maro FB (val f  2009 e Camaro M u Quite Silly FB u Quite Easy) – resultatet av ASVH:s stimulanspaket för unga ston. Jag äger hans mamma och har ägt hans mormor och mormors mor.  Syrran hade inte alls tänkt köpa någon häst. Hon ville motionsrida några gånger i veckan och vara i stallmiljö. Ni vet – bli lite skitig, lukta häst och allt det där. Hon hade inte ridit ordentligt på mååååååånga år. Jag minns hur hon pustade och suckade av trötthet efter ett par varv i galopp på ridbanan. Och ”Maro” är egentligen för stor för henne.  Men storleken har som bekant verkligen ingen betydelse när kärleken slår till. 

Hon köpte hästen (efter massor av velande….) och stallade upp den hos Mats Torstensson (stående på bilden) på Öland. Och så började hon att träna hoppning för honom. Och så tyckte han att hon skulle börja tävla. Och om hon ändå skulle tävla kunde hon ju lösa ett deltagarbevis för Scandinavian Open. Och vips – så var hon kvalad till Falsterbo.

”Maro” är en familjeangelägenhet och annan närstående Frank med Linn i förnamn till vänster i bild (ja, hon är min dotter) fick plötsligt bli hästskötare på Sveriges största hästtävling. Hon och syrran hade mycket roligt i tävlingsstallarna.  Och Maro är väl grundutbildad av ytterligare en närstående som inte heter Frank i efternamn, har Alexander som förnamn och är min son.

I måndags började tävlingen. Här värmer ekipaget upp inför första kvalet där det blev ett tidsfel. Det var ingen perfekt runda inne på Falsterbos dressyrbana, men de kämpade och ”Maro” gjorde allt för att inte riva.

Och sedan var det alltså dags att uppfylla en dröm – att rida in på den stora internationella arenan. Och det var när min syster gjorde det som jag insåg att det var en dröm som slog in för mig också. Jag kände mig så glad och stolt över min uppfödning som galopperade och kämpade där inne med massor av folk på läktarna, högtalare och allt annat som hör en stortävling till. Att det blev en utbrytning i trekombinationen och sedan ett nedslag spelar ingen roll. Det är att vi var där som spelade någon roll.

Det är så många drömmar som uppfylls i Falsterbo varje år. I år var det över 300 hopphästar i unghästklasserna. Och sedan har vi alla unga dressyrhästar. Alla dessa hästar har ägare, tränare, ryttare och uppfödare. Precis som alla deltagare i ponnyklasserna och ungdomsklasserna. Och alla dessa ägare, ryttare, tränare och uppfödare har vänner och anhöriga som gärna vill vara med och titta. 

Att få se en 39-årig trebarnsmamma som inte har tävlat på tolv år uppfylla sin dröm att få rida i Falsterbo gjorde mig rörd till tårar. Och det finns hundratals liknande historier att berätta om under Falsterbo Horse Show varje år. Det vet jag. Nu har jag berättat min.

Tack, Falsterbo Horse Show, för att du finns för oss alla som älskar ridsport. Och tack för att du ger så många av oss möjlighet att uppfylla våra drömmar. 

Text och foto: Annelie Frank