”Du är värre än cancer, så jävla värdelös är du”

”Linda” åkte liksom många andra iväg efter studenten. Då hade hon vunnit SM och ridit upp till 1,50, men drömde om att pröva lyckan utomlands. Hemma fanns inte heller pengarna för att fortsätta slåss på toppnivå, och Linda såg det som en möjlighet att lyckas genom hårt arbete.
– Jag var villig att jobba hur hårt som helst, säger hon.

Första stället blev en chock. Det var ett tävlingsstall i södra Europa med flera hästar som gick höga klasser, men som aldrig fick gå i hage.
– Jag tyckte det var oerhört jobbigt, jag kunde inte stå för den typen av hästhållning.

Själv fick hon rida knappt inridna unghästar, och hon ramlade ofta av och slog sig rejält. Dessutom jobbade hon nästan dygnet runt. Det största problemet var dock jargongen som snabbt började gnaga på hennes självförtroende i sadeln.
– Jag tycker själv att jag har hyfsad koll, även om en häst springer vid sidan ibland. Speciellt om det är en 4-åring som knappt är hoppad. Men då får du höra hur ”jävla värdelös” du är samtidigt som de står och himlar med ögonen när du rider. Sakta men säkert knäcker de en lite grann varje dag.

Till slut tackade Linda för sig på grund av den dåliga hästhållningen. Hon fick tjata till sig sin lön samtidigt som folk hemma i Sverige tyckte att hon skulle ”bita ihop lite”.

– Tänk dig att du hade jobbat på Ikea och hela tiden fått höra hur dålig du är, och att du inte hade fått någon lön på tre månader. Det hade ju aldrig kunnat hända, men på en del hästjobb är det så.

I Sverige är det ingen som skriker på dig

Efter det första stället har Linda jobbat i Holland i omgångar, men hon har även varit på professionella stall i Sverige.
–Jag har ridit alla möjliga unghästar hemma också, men det är ingen som har satt upp mig på en häst som jag kan slå ihjäl mig på. Och det är ingen som har stått och skrikit åt mig, berättar Linda.

Annat var det i Holland.
– Så mycket som jag ramlade av där, det är helt galet. Samtidigt fick jag hela tiden höra att jag hade dålig balans, att jag var feg och att det var mitt eget fel att jag slog mig.

Både den fysiska och psykiska pressen i vissa av de holländska stallen som Linda jobbat på har varit nästan övermänsklig. ”Du är fan värre än cancer, så jävla värdelös är du”, har hon fått höra.

Så mycket som jag ramlade av där, det är helt galet.

Absolut hårdast var det på det sista stället. Där jobbade hon sju dagar i veckan och red minst tolv hästar om dagen. Dessutom skulle det klippas, bytas täcken och putsas.

Om hon hade tur hann hon kanske slänga i sig en smörgås i farten.

Alla rundor skulle ridas perfekt

Hon kunde lasta åtta hästar vid tretiden på natten, köra tre timmar, hoppa alla hästar två rundor var, brodda i och brodda ur, köra hem och vara hemma mitt i natten. Bara för att gå upp lika tidigt nästa morgon och börja om.
– Dessutom skulle alla rundor ridas perfekt, för alla hästar var ju till salu. Om något inte gick som det var tänkt var det mitt fel. Det levde jag med hela tiden.
– Minsta lilla fel så får du massor av skäll. Vid ett tillfälle kom jag hem sent och en av hästarna hade stannat på längdvattnet, då fick jag sadla och ge mig ut och träna. Det blev som ständiga maktspel.

Hon ”red, sov, käkade och tävlade” i ett rasande tempo. Något som slutligen blev ohållbart.
– Till slut fick jag svårt att sova, jag skulle ju ändå upp snart. Samtidigt var jag tacksam och glad över jobbet som höll på att knäcka mig. Jag ville tävla och det fick jag, men det var med kniven mot strupen. Till slut orkade jag inte längre.

Har ett vanligt jobb idag

Idag har Linda fått lite distans till sin tid utomlands. Hon har ett ”vanligt” jobb, vilket har gett henne ytterligare perspektiv. Att ha en chef som lyfter sina anställda har varit ett uppvaknande. Men att ha blivit kallad ”värdelös” och ”lat” när man jobbar så hårt att man varken hinner sova eller äta, det sätter spår.
– Självkänslan har fått sig en jävla törn, och jag har ofta tappat tron på mig själv. Samtidigt kan jag tänka, nu när jag ser tillbaka, att jag har varit själv med åtta hästar på tävling och klarat av det. Det är ganska imponerande, men det är aldrig någon som har sagt det till mig. Istället har de bara påpekat allt som är dåligt och knäckt mig lite till.

Fotnot: Tjejerna i artikelserien ”Knäckta utomlands” har önskat att vara anonyma. Därför är både namn och vissa detaljer ändrade, och på bilderna gestaltas berättelserna av andra.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2020.