Dyr veterinärkostnad – men ingen ersättning

Ridsport har fått flera exempel från hästägare som är besvikna över att försäkringsbolagen inte ersatt behandlingen av deras hästar.

Det första gäller en hopphäst, vars ridbarhet försämrades och han fick problem med att spåra. En ambulerande veterinär med specialintresse för hästens muskler kontaktades och kunde genom ultraljudsundersökning hitta en skada i muskulaturen. Därefter har hästen regelbundet fått injektioner i djupa sätesmuskeln under ett års tid och försiktigt tränats upp igen.

– Tack vare ultraljud hittade veterinären felet på vår häst och behandlade den med injektioner i muskulaturen, säger Lena Wigh, Norrköping.

– Nu är den fullt fungerande, men det har kostat oss mellan 2 500 och 7 000 kronor per behandling var sjätte till tionde vecka.

– Jag reagerar mot att försäkringsbolaget inte ersätter behandlingarna utan säger att det inte är vetenskapligt bevisat att injektion i muskel fungerar och att hästen inte hade några böjprovsreaktioner. Jag undrar om det måste till en böjprovsreaktion på klinik för att försäkringsbolagen ska ta diagnosen på allvar?

Samma svar från bolagen
Ridsport har kontaktat fem försäkringsbolag, Agria, Dina, Folksam, If och Sveland, för att få deras syn på saken. Alla svarar likadant vad gäller grundprinciperna för ersättning:

A) Det spelar ingen roll om hästen är undersökt på klinik eller i hemmastallet.

B) Det är inte alla hältor som ger någon tydlig böjprovsreaktion, så det är inget krav i sig. Däremot handlar det om att ställa rätt diagnos.

C) Behandlingsmetoden ska vara relevant och ske i enlighet med vetenskap, beprövad erfarenhet och fastställda normer. (I det aktuella fallet användes ett läkemedel som inte var avsett för muskler, vid injektionen).

Normgrupp sätter normerna
Det är en särskild normgrupp inom Hästsektionen hos Sveriges Veterinärförbund som upprättar normerna för hästpraktiker. Det finns till exempel en norm som handlar om diagnos vid hälta.

Ett annat fall är dressyrhästen som ofta går i fyrtaktsgalopp och har fått diagnosen ”instabil i ligamenten bak”. Efter att den underhudsblistrats med C-vitamin i patellabanden går den nu i tretakt igen.

Hästens ägare är naturligtvis glad att hästen fungerar igen, men besviken både på försäkringsbolaget som inte ersatte behandlingen och på veterinären som inte i förväg upplyste om att detta var något som hen fick bekosta själv.

Frågan är om veterinären har någon skyldighet att upplysa om att vissa behandlingar/preparat inte är godkända för häst och att häst­ägaren kan få betala allt själv.

Ska följa gällande regelverk
Försäkringsbolagen svarar enhälligt att de ersätter behandlingar där veterinären tillämpat vetenskap och beprövad erfarenhet. Veterinärer ska följa gällande regelverk, normer och rekommendationer från Läkemedelsverket, Jordbruksverket och Veterinärförbundets normgrupp.

Därför kan veterinären sägas ha en moralisk skyldighet att upplysa hästägaren om att det aktuella  preparatet inte är godkänt att användas på hästar, men att veterinären anser att det är det bästa för just denna häst. Då kan hästägaren ta kontakt med sitt försäkringsbolag och höra hur de resonerar kring ersättning.

Tveksam metod
När det gäller underhudsblistring med C-vitamin anses det vara en tveksam behandling. Det finns ingen dokumenterad effekt av att tillföra hästar extra C-vitamin, vare sig under huden eller oralt. Hästar bildar själva vitamin C genom en fullgod foderstat.

Även själva underhudsblistringen är en omdiskuterad metod. Det användes mycket för några decennier sedan, då ett retande ämne tillfördes under huden i syfte att framkalla en konstlad inflammation. Detta för att ge ökad värme och genomblödning i området. Men ofta blev effekten i stället att läkningen sattes ner av en våldsam vävnadssvullnad.

Ett tredje fall gäller en häst som fått injektioner i hamstringmuskulaturen, men utan att ägaren fick veta vad man sprutat in (”det var någon blandning”). Detta ersattes inte heller av försäkringsbolaget.

Ägaren måste säga nej
Sammanfattningsvis: Det är upp till hästägaren att fråga veterinären om vad hästen behandlas med och det är ägarens rättighet att tacka nej till viss behandling.

I tveksamma fall är det klokt att kontakta försäkringsbolaget före behandlingen och fråga vad som ersätts. Avtalet mellan försäkringstagaren och bolaget är avgörande för eventuell ersättning, de exakta villkoren kan skilja mellan bolagen.

Tävlingsryttare är alltid ansvariga för att ta reda på vad hästen behandlas med och vilka karenstider som gäller.

Preparat i gråzonen
Det finns flera preparat som tillhör en gråzon, de är inte godkända läkemedel, men har av och till använts av veterinärer.

Hit hör bland annat DMSO (biprodukt från pappersmassa som kan ha antiinflammatorisk effekt) och IRAP (kemisk-teknisk lösning som sprutas i leden, också med anti­inflammatorisk effekt).

Vid ett expertmöte 2010 gicks olika former av ledbehandlingar igenom, där eventuella studier av effekt hos nya metoder studerades. Då fick såväl DMSO som IRAP tummen ner på grund av alltför varierande resultat.

Tidigare i år gick Svensk Travsport ut med en varning kring användning av DMSO och hänvisade till att det finns läkemedel som är godkända för häst som bör användas i stället.

Utveckla nya metoder
Samtidigt som hästar inte kan utsättas för rena experiment, måste nya metoder kunna utvecklas.

En veterinär som fått internationell inspiration och vill använda sig av en ny typ av behandling bör först kontrollera de studier och fallrapporter som kan finnas och väga effekt och eventuella biverkningar mot de redan etablerade metoderna.

Genom att veterinärer ­noggrant dokumenterar sina egna fall kan med tiden en beprövad erfarenhet skapas. När en sådan finns kan försäkringsbolagen överväga att ta med behandlingen bland dem som ersätts.

Artikeln är tidigare publicerad i Ridsport nummer 16 2016.